Jag, ”mig själv” och alla andra

Blir man piggare har man också mer ork att vara bitter. Jag skyller på B-vitaminerna, men det känns ändå väldigt pinsamt. Jag som skrutit över hur skickligt jag lyckats undvika det diket. Bästa förklaringen är väl att när man börjar klara av saker man slutat drömma om börjar man drömma igen. När mitt hopp återvände kom också tanken tillbaka – att jag kanske skulle kunna bli mig själv igen.

Idiotiskt.

Man kan ju, med rätta, fråga sig vad ”mig själv” refererar till. Består självet av en unik och bestående uppsättning egenskaper? Är det något slags okränkbart personlighetscentrum jag kan nå bara jag slappnar av/skärper mig/lär mig meditera? Eller kommer ansträngningen att hitta ”mig själv” urarta i en enda lång väntan på Godot? En längtan efter den jag var en gång i tiden – den tid jag idag föreställer mig att jag var ”mig själv”.

(Ni får ursäkta mig om jag blir lite filosofisk här, men det är snart över. Ledsnar du kan du skippa följande stycken.)

Som student under det tidiga 90-talet drillades jag i det socialkonstruktivistiska tänket. INGENTING ÄR, ALLTING HÅLLER BARA PÅ OCH BLIR. Självet (samhället, kulturen, bla bla bla) konstrueras precis hela tiden. Lärde vi oss. Allt som är fast förflyktigas hette en av böckerna, och det var precis så det kändes. Verkligheten hade inte någon stabil grund. Ett perspektiv som har väldigt mycket att göra med mina fajter med bitterheten.

Det är såklart många som har ifrågasatt socialkonstruktivisterna och lyssnar man till dagens woke-debatt inser man att essentialismen fått nya frejdiga förespråkare. Men för mig kom filosofin med den akademiska modersmjölken, och i grund och botten tycker jag att det är ganska självklart. Rent intellektuellt alltså. Ingenting är helt och hållet Sant, ingenting är helt och hållet Verkligt, ingenting är helt och hållet Du. Tillvaron skapar oss och vi skapar den tillbaka. Eller dekonstruerar som det hette i mina kursböcker. Översatt till levande livet skulle man kunna säga att din personliga verklighet inte gör dig till vem du är, den gör dig till vem du hela tiden blir. Det blir aldrig klart. Nya vänner, åkommor, komplex och äventyr kommer in i bilden – saker du kan omfamna, acceptera eller göra upp med. Arv och miljö, javisst, men du lägger också till, drar ifrån och ritar om. Med andra ord – jobbar du med dig själv förändrar du också i någon mån världen. Självet är inte, det pågår.

Med andra ord. ”Mitt sanna jag” eller den jag ”verkligen är” finns inte mer än i en tänkt, Kantiansk verklighet. Självet står inte still.

(Nu är filosofisnacket typ slut.)

Det hävdade jag också i min ungdom. Men att försöka omvandla ett teoretiskt paradigm till livsprincip är inte riskfritt. Det är som att öppna Pandoras ask och inse att varje ask bara innehåller en ny pandoraask. På 90-talet var jag idogt sysselsatt med att öppna askar. Det var ju inte världens alla olyckor som vällde ut, men de besvärlig frågorna ledde hela tiden till nya, ännu mer besvärliga frågor: varför blev jag som jag blev; är det mitt fel eller någon annans; hade jag kunnat bli någon annan; är ”jag” bara ett val jag gör; är verkligheten i så fall verklig och kan vi någonsin förstå varandra; finns det ens någon gräns mellan mig och världen; om allting bara är en konstruktion – existerar jag överhuvudtaget?

Har man anlag för existentiell ångest är frågor som dessa inte optimala. Det insåg jag redan då, men vad gör man när frågorna fortsätter köra enligt tidtabell. Hälften jagade väloljat runt på den filosofiska höghastighetsbanan medan den andra hälften gjorde stopp vid varje tungsint tågstation: Komplexboda, Arketypeborg och Östra Överjagstorpet.

Nu när jag tänker tillbaka inser jag att de där tågen måste ha kört på olika stambanor. Satt jag på Komplexbodatåget var det mer känslan än tanken som styrde och följaktligen kunde mina akademiska principer kopplas ifrån. Det var ett mer essentialistiskt spår, vilket förmodligen var en välbehövlig variation. Utsikten brydde jag mig inte om. Jag stängde kupédörren och drog för gardinerna, helt fokuserad på navelsökandet efter Min Plats och Mitt Ansvar och, inte minst, ”Mitt Inre Barn” (som det hette i ett annat hörn av 90-talet).

Emellanåt hade jag sällskap av någon mer eller mindre insiktsfull terapeut, och kanske var det så att alla terapitimmar i grund och botten handlade om en jakt på den värld som förflyktigats. En längtan efter fast mark. Tåget gick längs en ringlinje och jag återvände ständigt till samma förbaskade tågstationer, men för varje gång jade jag blivit lite äldre och kunde se på frågorna med nya, lite klokare ögon. Kanske går det introspektiva tåget mer längs en spirallinje. Den gamla, vältrampade ångesten förändras ju för varje varv och plötsligt kan man upptäcka att det finns ett gulligt litet café vid Komplexboda Station. Som man inte sett tidigare. När jag satt i terapistolen letade jag visserligen efter ”mig själv”, men kanske var det så att jag skapade snarare än hittade jag mig själv och mitt inre barn.

Nu är terapiåren sedan länge avslutade och jag försöker mest hålla takten med min egen förändring. För att se vart den är på väg med mig. Det är som att jag försöker anpassa mig själv efter mig själv. Kanske har jag förfinat denna kompetens under mina sjukskrivningsverksamma år. En sjukdom skapar ju en otvetydig gräns för dina möjligheter och är ingenting du kan förhandla bort. Men, som det så fint heter, du kan förhålla dig. Att göra sig av med hoppet är ett förhållningssätt som passat mig bra (det här har ni hört förut). Hoppet påminde mig om allt det som kunde ha varit och gjorde mig mest bitter. Därför föreställde jag mig att ingenting någonsin skulle bli bättre. Då blev det bättre. Inte som att jag blev friskare eller piggare, men jag lärde mig att trivas med det liv jag faktiskt hade.

Och så börjar jag med B-vitaminer. För första gången på mycket länge får jag nos på det där som jag rent filosofiskt inte tror på. ”Mig själv”. Den energi som var just ”min speciella energi”. När jag står i vårsolen och just ska släppa ner den överfyllda kompostpåsen i tunnan, då går den som en blixt uppför ryggraden. Jag känner direkt igen den, fylls av den där starka och kaxiga livskraften som en gång var jag. Jag känner mig hemma. Det är helt underbart och alldeles förfärligt. För när ögonblicket är över inser jag det som min hoppfrihet skyddat mig ifrån – att det är så väldigt lite kvar av ”mig”. Livsgnistan sprakar hastigt till under huden, och när den slocknat börjar hopplösheten röra på sig i det gamla mörkervattnet.

Inte blir det bättre när jag tvingar mig ut på en promenad, inom synhåll för resten av mänskligheten. Till exempel en äldre kvinna i vindjacka och cykelhjälm. Hon slänger sig upp på cykeln och tutar i väg upp för backen, som om ingenting. Ska förmodligen till Friskis & Svettis. Sjuttio är ju det nya femtio. Och femtio det nya åttio. Tänker jag och minns hur jag kunde slänga mig på cyklar en gång i tiden. Gå på Friskis. Och allt annat jag kunde en gång för länge sedan.

Varför togs allt ifrån mig?

Det var länge sedan jag ställde mig den frågan. I min hoppfria värld har den inte haft någon funktion. Men tack vara B-vitaminerna är den tillbaka. Trots att jag vet hur meningslös den är. Det finns ju inget svar. Det är ett varför som bara gör bara ont. Ett som värker innanför bröstbenet och får mig att gråta. Jag som inte gråtit på många år ligger plötsligt och trycker min våta nos mot örngottet. Varför? Varför? Trots mina hurtiga föresatser. Trots mitt stillsamma paddlande i förnöjsamhetsdammen. Trots träningen i att släppa taget. Vad vill de mig, de där varför-tankarna? Har de överhuvudtaget några goda avsikter?

Det går någon dag och jag tar en liten promenad igen. Då upptäcker jag en sak. En väldigt fånig liten sak. En sak som jag ju redan visste. Jag lufsar på helt vanligt i min vanliga kropp och tänker på den där livsgnistan jag längtar så hett efter. Som inte är där. Tänker, som jag tänker hundra gånger om dagen, att jag är tjock och ful. Ilsketårar trängs bakom ögonlocken och jag sparkar på en stackars kotte. Fräser åt verkligheten i största allmänhet: jävlaförbannadepissgurka. Varför måste livet kasta på just mig så mycket skit? Jag vet inte om det är mina socialkonstruktivistiska forskargener som sparkar mig i röven, men plötsligt blir jag påmind om att jag faktiskt kan kasta tillbaka. Göra motstånd. Välja. Jag stannar upp på stigen. Drar tillbaka axlarna. En liten, liten smula. Så lite att de som promenerar förbi mig nog inte ens kan se det. Det är som en hemlighet jag har med mig själv. Kanske hjälper också mina erfarenheter från Komplexbodatåget – känslan av att jag faktiskt kan landa i ett själv som är mig själv. Jag drar axlarna bakåt. Bara så att bröstet höjs en aning, så att jag blir ett uns rakare i ryggen. Då med ens känner jag gnistan. Det var ju där hon satt, den starka Maria! En kaxig millimeter bakåt med axlarna.

Ja jävlar vilken mindfulness.

Notis: Dåligt samvete

…ska man ju inte ha har jag sagt, men varje gång jag tänkt på att jag inte har skrivit något blogginlägg på så länge har jag ägnat mig åt det. Istället för att skriva. Ni finns med mig, kära läsare, och med jämna mellanrum ser jag på livet med den stolta galningens perspektiv. Tänker ”aha, det måste jag skriva om”. Och så gör jag inte det. Inte ens en notis har jag kommit mig för att skriva. Jag har hela tiden föreställt mig att eftersom det kommer ett inlägg alldeles snart är det bara fånigt att berätta varför jag inte skriver. Men alldeles snart kommer alldeles för snart och så sitter jag där och känner att loppet liksom är kört. Dessutom är jag rädd för att öppna Facebook för där finns säkert en massa människor som är arga för att jag inte gillat deras kommentarer… Dumt.

Men den viktigaste anledningen till torkan är trots allt kreativ. Jag har dykt ner i min roman igen. En redaktör på Bonniers tog sig tid att skriva en kommentar till sin refusering: det gick alldeles för långsamt (annars var det tydligen skapligt bra). Så jag plockade fram sekatören och attackerade texten som en trädgårdsmästare tuktar sina vildvuxna tujor. Det behövdes, jag insåg det när jag började. Boken är definitivt inte en formklippt häck, snarare en tulipanaros med pelargoner och pioner i hatten. Vissa stycken har jag fått rensa ur och klippa till fyra-fem gånger innan jag blivit nöjd. Nu har jag kommit fram till en bra tumregel: max en metafor per stycke. Problemet är bara att alla mina metaforer är så fantastiskt bra…

I alla fall. Jag vill ju bli klar någon gång med det förbaskade romaneländet så att jag kan börja på den där boken jag halvt om halvt lovat er. Min lilla visdomssamling. Mina psykfallsessäer. Men det kommer att ta ett bra tag till tyvärr, vissa kapitel måste jag alldeles gräva upp och plantera om och det går inte i en handvändning. Så när det blir stiltje på bloggen är det förmodligen detta jag pysslar med, om ni skulle undra. Förutom att jag tar mina gamla promenader, blir utmattad, bakar studenttårtor, kollar på X-files, spelar Chopin, deppar ihop, sprutar i mig B-vitamin och emellanåt känner mig ganska lycklig.

Men det kommer faktiskt ett inlägg alldeles snart.

Den fjärde bron

Offer kan vara jobbiga att ha att göra med. Deras lidande diskvalificerar våra egna triviala bekymmer, samtidigt som vi blir påminda om att offrets varför-just-jag väldigt lätt skulle kunna bli vårt eget. Den typen av problem kan tyvärr offret inte göra så mycket åt. Offrets utmaning är att undvika koftan. Att bli ett moraliskt offer. Ett sådant som folk kan tänka sig att bjuda på bröllop utan att vrida sig i våndor inför bordsplaceringen. Så vad är då psykfallets motsvarighet till kåt, glad och tacksam?

Det här är del fyra av min Offer-exposé (här är inlägg ett, två, tre) som handlar, typ, mest om ANSVAR.

Allt beror naturligtvis på vad som drabbat offret. Vissa katastrofer är så stora att den som står utanför inte ens kan föreställa sig hur den drabbade orkar fortsätta. En mamma jag träffade för flera år sedan fick inom kort tid uppleva att två av hennes tonårsbarn tog livet av sig och att hennes man dog av en hjärtattack. Och mamman stod inte bara på benen när jag mötte henne – hon var levande, hjärtevarm och skrattande. Som en sol. Jag fattade inte hur det var möjligt. Och det gör jag fortfarande inte. I jämförelse med henne har mitt liv varit otroligt skonsamt och tillrättalagt. Jag har inte förlorat vare sig föräldrar, syskon eller barn, jag har inte drabbats av några svåra fysiska sjukdomar och inte blivit utsatt för några brott eller olyckor. När jag tänker närmare på saken borde egentligen någon annan skriva den här texten, någon som har bättre erfarenhet. Men ni får hålla till godo med min bristfälliga manual:

Från offerskap till frihet utan att passera kofta

Ok, så du har drabbats, du drog nitlotten, du hamnade på botten. Vad göra? Ja, egentligen är det ganska självklart för den som någon gång nosat en KBT-terapeut i skägget. Åtminstone om skägget råkar sitta på mig, som inte är någon terapeut.

Min KBT-variant börjar med att du ältar och ältar och fortsätter med att älta tills du bara behöver älta ibland (älta är jätteviktigt, fram till den punkt då det inte är viktigt längre). Du slutar hoppas på bättring, bygger ett bo i soffan och hänger dig åt din olycka. När du till sist orkar öppnar du ögonen och upptäcker någonting alldeles i närheten av din misär som trots allt förmedlar en liten smula mening. Och så ser du till att faktiskt känna den lilla smulan mening. Kanske är det en chokladbit som ligger på soffbordet. Det är ju trots allt gott med lite choklad. Kanske kommer det aldrig bli bra igen, men medan du mumsar på chokladen kan du försöka må en liten smula bra där du ligger bland soffkuddarna. Det kan vara förödande tröttsamt, men du har egentligen inget annat val än att öva dig i förnöjsamhet. Helt enkelt för att det är tråkigare att bara vara ledsen.

Med lite tur blir du snart i alla fall lite piggare, och då är promenader inte så dumt. Väldigt korta små promenader. Bara fram till ån, till den allra första bron över ån. Passera skogsbrynet och sätt fötterna på den. Stå där en liten minut och se det brungrå skogsvattnet flyta fram under fötterna. Och gå hem igen. Här ska inte kämpas eller sättas upp några storslagna mål. Gå hem och ät choklad. Några veckor (månader, år) senare upptäcker du till din förvåning att du just passerat den andra bron, den som ligger lite längre bort i dalgången. Knappt utan att du märkte det. Du känner dig glad, lättad och segerviss.

Och då!

Fortsätter du underhålla din frustrerande förnöjsamhet. Du säger till dig själv:

”Tänk idag kom jag fram till den andra bron igen!”
”Och idag kikade jag bort mot den tredje!”
”Jaha, idag blev det bara den första…”
”…men förra veckan kom jag ju inte ut alls, så, typ hurra (antar jag)!”
”Idag blev det bara choklad. Alltid något.”

Skit i alla löparentusiaster, längdskidåkare och cykelfanatiker som svischar fram på det där sättet du minns kändes så skönt i kroppen. Eller vad det nu är du behöver skita i. Skit i det. Här är här och du är du och imorgon finns faktiskt inte än. Kanske kommer du till tredje bron en dag, men det är ingen idé att hetsa upp sig över framgångarna. Se bara på mig! För en månad sedan tog jag mig hela vägen till den fjärde bron, en berusande känsla av att stå på kanten till Världen Utanför. Igår tog jag med möda en omväg genom skogsbrynet på väg till Hemköp.

Och det är klart. Det är i sådana stunder man tänker: ”Jaha, nu är nu och glaset är halvfullt och det är roligare att vara glad? Vad fan, pissa mig inte i ansiktet! Ibland är det hemskt och ibland fortsätter det bara att vara hemskt!!”

Javisst. Så känns det ibland. Livet är för jävla orättvist, men det är ingen fara. Ta och älta lite en stund igen. Gråt och förbanna alla som inte fattar hur synd det är om dig. Eller skriv en tragikomisk blogg (det hjälper).

Sedan går du ner till den första bron igen. Du ställer dig med fotsulorna mot brädorna och ser hur vattnet flyter fram under dig. Plockar fram chokladbiten ur jackfickan och mumsar lite i duggregnet. Och inser (för fjortielfte gången) att det fortfarande är roligare att vara glad över det du får vara med om än att vara ledsen över allt det du kanske aldrig mer får uppleva.

Bild: Tildelo Stålhandske

Känner du? Att det är lite lättare att andas? Att trycket över bröstet har lättat? Det är ju trots allt så att offerkoftan inte värmer. Den funkar mest som ett pansar mot andras lyckadhet, och det är inte så kul att skramla omkring i en rustning. Och här står du faktiskt på bron och knäpper upp knapparna! Eller hur man nu tar av sig en rustning. Du börjar bli ett moraliskt acceptabelt offer och det går bra att ha dig i möblerade rum igen. Meningen med ditt liv bestäms inte av om du kommer till första, andra, tredje eller fjärde bron, utan av att du faktiskt håller på med det. Att leva.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Offrets curriculum

Du känner bara en handfull av gästerna på bröllopet. Bordsgrannarna presenterar sig med sina yrkestitlar – barnmorska, historiker, konduktör och VD för Försäkringskassan. De beskriver sina villor och barn och akvariefiskar och semesterresan till Bali. Trevligt, normalt och, som det verkar, mycket beundransvärt. I skenet av de positioner och prestationer de väljer att lyfta fram framstår de alla som goda representanter för lyckan och lyckadheten.

Detta är del tre av min Offer-exposé (här är första och andra inlägget). Den här gången handlar det om IDENTITET.

Själv sitter jag mitt emot dig och försöker få magen att hålla sig på plats under festblåsan. Och undrar vad i hela friden jag ska säga. Jag har ju inget jobb, ingen villa, inga akvariefiskar eller tropiska semesterresor gömda i dekolletaget. Däremot ett behov av att precisera min situation, förtydliga min avsaknad av allt det andra. Och kanske få någons beundran för det arbete jag utför. För även om jag inte kan samla mina prestationer i ett snitsigt CV jobbar jag lika idogt med mitt liv som någon annan. Så när jag höjer champagneglaset till en skål för brudparet tänker jag att jag kanske ska förklara att jag är ett offer. Jag kanske, till titeln sjukpensionär, ska tillägga att jag drabbats av omständigheter jag inte kunde rå för. Att det är därför jag hamnat bakefter. På sniskan vid sidan om. Att det är därför jag håller mig mest i soffhörnet medan alla CV-författare jäktar fram och samlar befordringar i kundvagnen som laxfiléer, servetter och bregott på livets stormarknad.

Foto av Terje Sollie pu00e5 Pexels.com

Att jag har rätt dålig koll på när det är lämpligt att utlämna sig själv är väl uppenbart för alla, men jag är inte helt pantad. Bröllopsfester är oftast olämpliga tillfällen för privata bekännelser. Man frågar ”vad heter du”, ”vad sysslar du med” och kanske ”var kommer du ifrån”, men jag tror aldrig jag har hört frågan ”hur hamnade du på den här platsen i livet” i ett sammanhang där man skålar och skakar hand. Det blir mest:

”Hej, jag är VD för Försäkringskassan”.
”Hej, jag är sjukpensionär”.

Och det är inte sexigt. Eller storslaget. Jag tycker inte om det. Jag vill inte vara ”sjukpensionär”. Jag vill vara sexig och storslagen. Dessutom säger titeln ingenting om vem jag är och vilken resa jag gjort. Vilket folk visserligen är ganska ointresserade av, jo, jag inser det. Faktum är att bordsgrannen och jag förmodligen är lika ointresserade av varandra. Men den verkställande direktörens väg till Försäkringskassans topp är kanske en mycket spännande historia – fylld av pinsamheter, nederlag och utomäktenskapliga förbindelser. Sådant man inte får veta om man inte törs ställa frågan hur hamnade du här? Men folk vill av någon anledning inte prata om sina utomäktenskapliga förbindelser.

(En gång lyckades jag faktiskt få till en riktigt intressant biktsession på en disputationsfest. Jag fick en för mig helt obekant herre till bordet. Det skulle inte bli något ragg – både han och jag hade partner. Jag påpekade därför att vi förmodligen aldrig skulle ses när festen var över och att detta gav oss en möjlighet. Istället för att berömma potatissalladen eller förakta schlagerfestivalen kunde vi ta tillfället i akt – och dela våra största hemligheter med varandra. Han nappade. Efter middagen bjöd han upp till första dansen, och jag har aldrig upplevt en mer intim dans med en främling. Festen tog slut och vår skilsmässa var lycklig. Vi gick hem med varandras hemligheter och sågs aldrig mer.)

Så, hur skulle jag vilja ha det? Vad skulle vara min ultimata hälsningsfras på bröllopsmiddagen?

”Hej, jag heter Maria, och jag är ett offer för livets orättvisor!”

Det låter som någonting karaktären ”Misan” (från mumintrollen) skulle kunna säga medan hon dramatiskt skrider fram över scenen i sin ödesmättade sammetsklänning. Är man inte framgångsrik direktör kan man ju i alla fall bli ett heroiskt offer. Jo, ibland kan det kännas frestande. Men i långa loppet är det inte någon offeridentitet jag söker. Jag vill inte vara ”offret” i folks ögon, men hellre än att säga ”Maria, sjukpensionär” vill jag berätta min historia. Vad som tagit mig till nu. Och i den ingår att jag drabbats av ganska mycket skit. Och tagit mig upp ur en hel del.

Betyder det att jag är en offerkofta?
Nej. Det tror jag inte.
Kanske är jag det också
– men det är olika saker.

Offer är du som objekt för någonting, tänker jag. Som i subjekt, predikat och objekt. Klubban slog dig till marken. Jag rådfrågar nätet (LÄNK satsdelar.se) för att fräscha upp mina grammatikkunskaper. Just det: objektet är den del i en sats som beskrivernågon som”utsättes för eller påverkas av en handling”. Tänk att lite grundläggande satslära kunde klargöra skillnaden mellan offer och offerkoftor! I en fullständig offersats kompletteras offerobjektet av ett subjekt – den som utsätter offret, och ett predikat – den handling som offret utsätts för. Alltså:

Mobbaren trakasserar Carin.
Sektledaren utnyttjar Jim.
Sarah bedrar Ahmed.

Sjukdomen krossar Mahmoud.
Olyckan handikappar Nick.
Galningen våldtar Jasmine.

Mobbaren, sektledaren, Sarah, sjukdomen, olyckan, galningen och stormen är alltså de som utsätter, och offren är Carin, Jim, Ahmed, Mahmoud, Nick och Jasmine. De har blivit offer eftersom de har drabbats av någonting.

Men att vara ett offer är inte estetiskt tilltalande. Det passar inte till förmiddagsfikat. Förvånande ofta skäms du när du blivit ett offer, just för att du blivit det. Du känner dig smutsig, opassande, pinsam, malplacerad, misslyckad – kanske till och med skyldig. Du tror dig vara ett subjekt i händelsen, när du faktiskt är ett objekt för den. Livet ÄR obegripligt orättvist och det ÄR synd om människor. Vissa människor drabbas väldigt lite. Att inte erkänna de lidanden andra utsatts för är orättfärdigt och respektlöst. Det är att frånta dem deras kvalifikationer. Att censurera deras CV.

Ja: CV.

Att jobba på sitt CV är lika viktigt för ett offer som en streber. Den bokstavliga betydelsen av curriculum vitae är ju ”levnadslopp” och ingen kunde väl vara bättre förtjänt av att stapla upp sitt liv i snygga kolumner än den som ständigt doppats i mörkervattnet? Teckna ner sin svårbegripliga levnadsbana. Bena ut, kanske till och med förstå. Och stolt presentera för omvärlden:

  1. Sommarjobb som ångestsanerare
  2. Introspektion, grundkurs: ”Upptäck din navel”
  3. Påhugg som slamsilare och drömtydare (osorterade arbetsuppgifter)
  4. Introspektion, fortsättningskurs: ”Upptäck din inre navel”
  5. Arkivarie vid Nationella Kaosoteket
  6. Mellanchef inom kamikazeindustrin (avdelningen för krockkuddar)
  7. Introspektion, master: ”För i helvete – sluta pilla dig i naveln!”
  8. Uppfinnare av Mithrilkorsetten (som Frodos brynja i Sagan om ringen, men sexigare)*

* ”Stark, skör och glittrande” enligt Svensk Damtidning, som utsåg den till årets julklapp 2019.

Ett traditionellt CV är naturligtvis helt undermåligt som curriculum vitae. Där står ju absolut ingenting om arbetssökarens verkliga liv, än mindre om hens heroiska kamp med väderkvarnarna. Sådant göms bakom årtal och titlar och Times New Roman. Javisst, hej och goddag, ge mig några väl valda rader från ditt CV om du vill, men frågar du mig vem jag är tänker jag prata om mitt curriculum vitae, vare sig du vill eller inte.

Offerkofta är någonting annat. Offerkoftan har gjort sitt offerskap till ett subjekt (ett ord, för er som glömt, som beskrivernågon som ”utför handlingen eller är i ett tillstånd”). Offer blir du som resultat av en händelse. Händelsen kan vara ögonblicklig och övergående, den kan vara konstant fortgående, konsekvenserna kan vara snabbt överståndna eller pågå livet ut. Men du är offer för någonting, du blev offer för någonting. Det har hänt, det hände dig, men det som hände dig var inte du.

Som offerkofta är du ett offer. Lever som ett offer. Tänker och känner som ett offer. Hanterar världen som om du i alla situationer återigen vore, eller riskerade att bli, ett offer. För offerkoftan är offerskapet en identitet. Ett signum. En generaliserad livsinställning.

Men att jobba på sitt offer-CV måste väl vara samma sak som att bygga på sin offeridentitet?

Hm. Tänk, tänk, tänk… Nej, jag tror att det är en skillnad mellan berättelse och erfarenhet å ena sidan och identitet och status å den andra. Ta det här med CV igen. Föreställ dig att du på bröllopet hamnar bredvid en professor i litteraturvetenskap. Hen har ett långt och vördnadsinbjudande CV som skickligt gömmer alkoholismen, ångesten och hemorrojderna. Men som vissa viktiga personer tenderar att göra håller professorn handen hårt kring det vördnadsbjudande, som om det vore en ämbetlig stödkrycka för det vacklande egot. Din bordsgranne tjänstgör inte som professor, hen är professor. Hen förväntar sig samma vördnad oavsett om hen besöker Operan eller den offentliga toaletten. Professorn är stelopererad i sin statusposition.

På samma sätt har offerkoftan tvingat in sin person i en mer eller mindre självvald tvångströja. Det kan verka som om offerkoftan trivs i sitt offerskap – tar den som en ursäkt för att luta sig tillbaka och förvänta sig att andra ska rädda skivan. Offerskapet kan bli ett bekvämt sätt att operera i tillvaron och den konstanta undertonen av självömkan kan skydda på samma sätt som professorskap. Offerkoftor är ofta väldigt irriterande, men det finns offerkoftor som på sätt och vis blivit offer för sin offerkoftighet. De har blivit hårt åtgångna av livet och lever de inte i ett konstant lidande har de hamnat i en position där lidandet blivit en osund vana. Och det är svårt för alla missbrukare att bli nykter.

En gång offer alltid offer. Det låter helt vansinnigt, men tänk igen på ditt curriculum vitae. Klubban som slog dig till marken är inte du, men erfarenheten av fallet kan aldrig tas ifrån dig. Den är en av dina meriter – till skillnad från de flesta har du kunskap om hur det känns att bli slagen. Ingenting kommer utradera det faktum att du därför tvingades ge upp saker du inte ville förlora. Du blev utsatt och din verklighet kanske alltid kommer vara mer begränsad eller smärtsam än andras. Och detta kommer alltid vara en del av din styrka och sårbarhet.

(Vilket du skriver i Times New Roman, 12 punkter, dubbelt radavstånd.)


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Varför just jag??

Varför skulle just jag drabbas? Är en väldigt fånig fråga. Varför skulle just du inte drabbas? Borde det ha varit just någon annan? Nej, jag ägnar mig hellre åt konstruktiva frågor som: Är det mitt fel? Borde jag skämmas?

Hm. Jag tänker såhär: offer blir du just för att du drabbas av någonting. Du blir ett offer när du råkar ut för omständigheter som gjorde dig illa och som du inte kunde rå för. Du fick halsfluss och missade klassfesten. Du körde av vägen och blev förlamad. Du blev mobbad, gick in i väggen, blev misshandlad, bedragen, arbetslös, sjuk eller våldtagen.

Jamen vadå? Du borde kanske inte ha gått så lättklädd hem från festen. Du borde ha skilt dig innan han spöade skiten ur dig. Tränat bort trivselvikten innan hon gick bakom din rygg. Jobbat hårdare, satt ner foten, aktat dig, älskat dig, skärpt dig, ätit bättre, ätit mindre, tagit ut svängarna, skaffat dig disciplin, levt i nuet och satt på dubbdäck. Och så blev det såhär! Det hade du väl kunnat räkna ut!

Tough luck! Back in the saddle! Det är du som skapar din framtid!

Nej. Nejnejnej. NEJ. Det var inte ditt fel att du blev våldtagen. Och ingen kan skapa sin framtid. Inte så länge världen är skapt som den är. Förutsättningarna är hopplöst ojämlika och verkligheten oförutsägbar, så ser naturlagarna ut och de är konstanta. Ingen har kontroll. Det bara är så. Även om jag kör nyktert och laglydigt kan jag råka ut för en fartdåre. Jag kan inte ens förutse hur min tur till Hemköp kommer se ut. Jag kan halka och bryta benet, träffa min tillkommande eller bli rov för en seriemördare. Hur skulle jag då kunna kontrollera min promenad mot döden? Jag säger som Strindberg: det är synd om människan. Vi är alla offer i en grym värld och livet är orättvist…

Åtminstone det senare är odiskutabelt sant.

Många som slås av lyckan förtjänar den inte, andra ger sitt allt men kommer ändå aldrig fram. Att det finns ett antal föredömliga förebilder som lyckas vända katastrofen till framgång bevisar ingenting – alla talangfulla som kämpar och misslyckas styrker ändå tesen. Du måste ha massor med tur och jävligt goda kontakter om du ska ta dig från slummen till Buckingham Palace. Även om du är ett genialiskt bombnedslag.

Fast… är inte de flesta olyckor sådana som vi faktiskt kan rå för? Tänk om jag bara… Varför gjorde jag inte… Jag borde aldrig ha… Som om det fanns en skuggversion av oss, en parallell dimension där vi gjorde precis rätt i precis rätt stund. Tyvärr finns det ju inte några parallella varianter i den här verkligheten – just precis här finns bara den här världen där du gjorde precis som du gjorde. Eller som du valde att inte göra, eftersom du var du och då var då.

Foto av Anna Tarazevich pu00e5 Pexels.com

Den som har tillräckligt med självförtroende och kompetens kan naturligtvis bestämma rent generellt vad den ska göra av sina möjligheter, små eller stora. Du kan, om du har tillräcklig insikt i finansmarknaden, förvalta ditt pund. Skydda dina tillgångar. Stoppa i madrassen eller investera. Du kan välja mellan soffa, träningscykel och självförsvar; mellan hängslen, livrem, hjälm och bikini. Du kan bädda för en uppsägning genom att missköta ditt arbete, förbereda hjärtattacken med ostbrickor och vin. Så det är klart att du kan påverka din framtid, och för vissa motgångar har man framför allt sig själv att skylla. Framför allt har andra det. Sig själva att skylla (för då slipper säkert jag som är så duktig).

Men ingen kan välja sitt pund, själva utgångspunkten i ekvationen. Och ingen kan välja bort de händelser som kantstöter myntet under resans gång. Du har vad du en gång fick och du förlorar det som tas ifrån dig. Du kan inte välja om det ska bli cancer eller hjärtattack. Eller när. Det bara händer. Och ingen livscoach i världen kan skydda dig från det. Kanske kan man se det som någon slags ekvation:

  • UTGÅNGSPUNKTEN. Det pund du är givet kan du inte förändra.
  • SAMMANHANGET. Du har, skaffar eller saknar stöd.
  • LEVANDET. Du förvaltar ditt pund eller missköter det.
  • OLYCKAN. Du blir ett offer för något du inte rår för.
  • HANTERANDET. I den mån ditt pund räcker till tar du dig upp igen.

Utgångspunkten är som en grundplåt, placerad i din fond av miljöer och kontakter. Dessa ger ditt kapital mer eller mindre goda möjligheter att växa, vilket ökar eller minskar dina resurser att överleva de katastrofer du möter i livet. Olyckan i sig står bortom din kontroll. Typ något sådant…? Låter jag tvärsäker är det bara för att det är så roligt att låta tvärsäker. En sak är i alla fall bombis: livet är orättvist och talangerna ojämlikt fördelade. Det enda som är någorlunda jämnt fördelat är olyckan. Åtminstone i meningen att det är lika (o)sannolikt att du drabbas av katastrofen som att din granne Gunnar gör det (varför skulle just han drabbas?). Sexikoner och Nobelpristagare kan också bli offer för omständigheter som gör dem illa och som de inte kan rå för. De har alldeles säkert bantat, plastikopererat och svettats långa timmar i laboratoriet för att nå sina framgångar, men när det gäller olyckan kan de skapa sin framtid lika lite som du.

Detta var del två av min Offer-exposé (se föregående inlägg) som handlade mest om SKULD och RÄTTVISA.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

En ordentlig titt över axeln

Jag är ett offer. Min sjukdom har ju slukat ett decennium av kreativitet och lust, den har halshuggit min karriär och satt mig på fattighuset. Det är ingen tävling – alla kan inte vara lika storslagna i sitt lidande som jag. Du kanske aldrig någonsin har fått iklä dig offerrollen, men du är värdefull ändå. Offerskap är inte något du kan prestera, men oroa dig inte – du kommer också att bli utsatt för livets jävligheter en dag. Jag lovar!

Det konstiga är att de flesta, trots offerskapets ära och glans, inte vill vara några offer. Till skillnad från misslyckandets modetrend är det ännu inte särskilt inne att vara ett offer. Träffar du på ett offer tänker du givetvis på misslyckande, men inte på heroisk återupprättelse. Att bli ett offer är ett oestetiskt misslyckande. Ser inte bra ut i ditt CV. Dessutom är det omoraliskt. Offret utstrålar stagnation och varför-får-inte-jag-vara-med-och-leka. Det representerar en generell buhu-inställning till livet. Eller?

I vissa sammanhang har offersnacket blivit en politisk fråga. Det har tydligen med identitetspolitikatt göra, vilket jag inte vet någonting om (jag har alldeles nyss börjat orka med nyheter igen), men jag tänker vara med och tycka ändå! Om jag fattat saken rätt handlar identitetspolitiken om att vända sig till grupper som det är synd om. Sådana som definieras av utmaningar som andra medborgare inte har. Säg kvinnor, invandrare, rullstolsburna, fattiga, transexuella. Kritikerna menar att detta skaparen offermentalitet som cementerar utanförskap istället för att leda till positiv förändring. Psykfall ska inte ses som psykfall utan som individer med talanger och tillgångar som alla andra.

Det tycker jag är dumt. Psykfall har inga talanger, det kan bara personer ha. Psykfall har problem, det är därför de har bevärdigats med titeln. Vid sidan om den får de gärna ha vilka begåvningar och förmågor de vill. (Mer om detta i ett senare kapitel.) Det påminner mig om en ögonöppnande övning jag deltog i under en fortbildning på min förra arbetsplats. En sådan övning som plötsligt gör det man redan vet mycket tydligare.

Övningen är som ett slags rollspel, alla tilldelades en identitet med grovt tillyxade karaktärsdrag: äldre kvinna i rullstol, medelålders svenne i chefsposition, ensamkommande flyktingbarn, outbildade tjej med tre barn, homosexuell man i sjuttioårsåldern – ja, ni fattar. När vi fått våra roller ställdes vi upp på led vid ena väggen av rummet och fortbildaren beskrev sedan olika situationer. Gå till bibliotek vars entré saknar rullstolsramp, Begära löneökning, Hålla sin partner i hand på stan, Fylla i blanketter på Försäkringskassan, och så vidare. Sedan fick vi ta ett steg framåt för varje situation som vi, i vår tilldelade identitet, upplevde som oproblematisk. Kändes situationen som en utmaning skulle vi stå kvar där vi stod. Enkelt och banalt. Och alla fattar på förhand poängen.

När övningen var över var gruppen helt förväntat utspridd över rummet. Vissa stod med näsan mot den motsatta väggen, några hade knappt tagit ett steg och resten befann sig däremellan. Men det övningen belyser är inteatt det finns en stratifiering utan att de som står längst fram inte har en aning om det. De har helheten bakom sig. I själva verket är det de som står allra längst bak som har bäst koll. De ser alla positioner de inte själva nått fram till, de har gradskalan helt klar för sig. Uteliggare, transexuella och ensamstående flyktingbarn vet alltså bättre än de flesta var det saknas rullstolsramper (mentala och andra).

Vilket innebär att friska, välutbildade, svenska medelklassmän inte borde vara politiker, för de har ingen susning om vad de har bakom ryggen. De borde faktiskt inte uttala sig om verkligheten överhuvudtaget.

Foto av Anna Shvets pu00e5 Pexels.com

Nä, jag skojar. Om de tar sig en ordentlig titt över axeln en gång om dan kan de väl få vara med.

Fast för mig är offerfrågan egentligen inte politisk utan existentiell. Det handlar mer om erfarenheter än principer. Jag tror inte att offerskapet till fullo kan begripas av den som inte vill umgås med frågor om sin skuld, sin identitet, sitt ansvar och sin medkänsla (ord som måste uttalas med det gravitas bara existentiella dilemman förtjänar…).

Men jag har full förståelse för att vanliga arbetsdugliga dödliga inte hinner med sådant finlir, så jag bestämde mig för att ta på mig uppgiften. Att frottera sig med existensens gåtor är ju en mycket lämplig arbetsträning för understimulerade docenter, särskilt om de inte drar sig för att grotta ner sig i sitt eget storstilade offerskap. Som vanligt hade jag bara ett knappt hum om vad jag ville säga när jag började skriva och ämnet svällde ut på ett okontrollerat sätt. För att ge er mer proportionerliga tuggor blir det därför en liten följetong! Yey!

Nästa inlägg: Det är säkert mitt fel alltihop…


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Dan före dopparedan

Sådärja. Nu har jag diskat. Nog med julförberedelser.

Två värmeljus brinner och jag sitter i min ensamhet i köket med en kopp glögg. Imorgon kommer min dotter och plockar upp mig med bilen (jojo!) och så åker vi till min minstbrorsa och hans familj. Det blir mysigt. Men jag kan slå vad om att de inte har något änglahår.

Jag var elva-tolv någonting när julen förlorade barndomens tinder i ögonen. Vi brukade alltid ha änglahår om de elektriska ljusen på granen. Silvrigt, stickigt och säkert otroligt omiljövänligt. Det gjorde ljuset från granen luddigt och skapade en illusion av pepparkaksidyll, julkortsglitter, presentpappersmagi. En känsla av att julen fortfarande gick av stapeln i ett förr-i-tiden då brasorna dånade och snön stod meterhög upp mot husväggarna. En värld då man alldeles säkert kunde få syn på en grå liten tomte vid husknuten. Men den där julen när jag var elva-tolv någonting fanns inget änglahår kvar i kartongen med julgransprydnader.

När mor såg min panikartade blick störtade hon bums iväg till Ica-Väst för att köpa – för så gör alla goda mödrar när deras barn drabbas av julpanik. Men allt änglahår var slut och de alldeles för elektriska ljusen lyste kala. När julen var över lät jag min förlorade barnaglädje rinna ut i en rimmad dikt, som slutade med den ödesmättade raden: ”den här julen var utan änglahår”.

Dagen före är väl som ingenting annat en dag av hopplös förväntan. På barnen (som ska tindra), maten (som ska smaka), makan/en (som äntligen ska fatta att julen faktiskt inte blir till av sig själv). På frid och harmoni och gemyt och vad fan. Här borde jag ju skriva att ”man ska vara glad för det man har” och ”lyckan finns i det lilla” eller nåt sånt där. Och jag kanske kommer dit, jag vet inte. Men just nu sitter jag och ser framför mig alla jular som hänt sedan änglahåren försvann. Jag ser den hoppfulla 20-åringen som hängde hembakade och vackert glaserade pepparkakor i granen för att det skulle vara ”på riktigt”. Hon kämpade med att förbereda julmyset enligt konstens alla regler och blev så nervös att julklappsöppningen fick klaras av innan Kalle för att lätta på något av trycket… 30-åringen slet vidare för att det skulle bli gran och skinka och levande brasor och bestämde sig till sist för att inte förvänta sig någonting av sin partner som satt i soffan och hävdade att han ”inte behövde nåt annat än en fårfiol av karva mat ifrån”. Med barn, bonusbarn och diverse fristående kompisar blev jularna ändå roliga. 40-åringen bodde på den mest idylliska gård i den mest idylliska vinteridyll man kan föreställa sig och jularna blev bara större och gladare. Nu fanns hur mycket plats som helst för folk – släkt och vänner skockades och 40-åringen själv stod vid spisen och var det muntra, svettiga navet.

Jaa, och 50-åringen sitter som sagt i sin ensamhet och dricker glögg. Här finns inte tillstymmelse till julstök, inga vänner kommer invirvlande, stampar av sig snön och slår sig förväntansfulla ner i kökssoffan. Ingen ved och ingen eld och ingen vedspis heller. Om ett år ska jag flytta till en lägenhet på 38 kvm (vilket jag för övrigt är väldigt nöjd med) och så kommer en hel era att gå i graven. Var är alla barn som skulle springa runt mina fötter, var är allt kaos och alla drivor av presentpapper som jag skulle kasta in i brasan, var är det stora långbordet jag skulle ha i den stora salen? Livet ska ju, så har jag förstått det, bli mer och bättre. Man ska avancera, utöka sitt territorium. Skaffa fler kvadratmetrar och fler kakelugnar. En större sal där man får plats med ett ännu längre långbord. Och en julgran på tre meter.

Fast är det julgranar och kakelugnar jag pratar om? Hm. Jo. Jag ska inte sticka under stol med att jularna i idyllgården vad alldeles särskilt idylliska. Det går inte att komma ifrån att spraket från kakelugnar faktiskt sprider harmoni. Men den där intentionen att ”aldrig förvänta mig någonting” från min partner hade, när vi kommit till idyllgården, urartat. Det var en väldigt dum intention. Jag gick i spagat och brygga morgon middag kväll. På alla plan. Jag minns hur jag mitt i en av de snöiga, stjärntindrande julnätterna satt i den idylliska vedboden och grät så jag skalv över min övergivenhet. Medan gemytet slog klackarna i taket i huset bredvid. Jag kände mig så förfärligt ensam.

Det känner jag faktiskt inte nu, här i min ensamhet. Om jag tänker efter är jag rätt nöjd med att ha det så stilla och fridfullt. Ingen gran, knäckgegg och tjafs. Jag har det jag behöver och imorgon får jag gästa brorsans julekaos – med småungar och klappar och hela bidevippen. Det blir väldigt lagom.

Jag tror i alla fall att jag känner så. Och jag tror att stinget från de där svunna jularna handlar om min självbild mer än något annat. Att jag varit den där personen som stått mitt i, som folk dragits till, som haft kretsar runt sig. Nu är jag en egen liten måne som kan kretsa kring någon annans planet ibland. Och det är väl rätt bra? Jadå, ”lyckan finns i det lilla”, jojo. Det är väl bara det där att ord har värden kopplade till sig. Periferin är inte lika cool som centrum, och popularitet slår ensamhet.  Och visst kan det kosta på, men ”tristess” låter trots allt inte lika bra som lite traditionellt, moraliskt ”julstress”.

Vännen jag alltid kan sätta på – och stänga av

Jag vet inte om jag har gjort det tidigare, skrivit när jag faktiskt varit deprimerad. Det är jag väl i och för sig inte nu heller, inte sådär fullskaligt, episkt dyngdeprimerad. Men en vecka har passerat utan lust till annat än att titta på sånt jag redan tittat på och äta sånt jag inte redan ätit alldeles för mycket av. Idag kom jag upp först när en ängel ringde på dörren med Polly, lakritskolor och en söt liten flaska rom (att påsen med Polly var ämnad åt min dotter förstod jag först idag – vid åsynen av sötsaker har mitt nedstämda jag inte mycket förstånd). Det var vid halv fyra. Nu är hon snart sex och jag ligger i sängen och ser fram emot att det snart ska bli läggdags. Imorgon ska det nämligen bli bättre. Tänker jag, eftersom jag inte är episkt deprimerad. Jag slukar godiset och somnar snart, inbäddad av de välbekanta rösterna i Netflix-serien vars scener jag känner bättre än mitt eget förflutna…

Fem dagar senare:

… ja, där tog styrseln slut i hjärncellerna. Det går inte så bra att skriva när man är deprimerad får väl bli kontentan av detta experiment. Men nu mår jag bättre! Och börjar fundera på det där med TV-serier. Ett fenomen som kanske inte är helt begripligt för dem som danades till Hylands hörna och stängde luckorna för apparaten när programmet var slut. Jag antar att det här med att ”sätta på teven” fortfarande är ett giltigt uttryck för dem som har arbetstider att hålla sig till, men TV-seriernas tillgänglighet är trots allt giltig för oss alla. Och upplevelsen av mening och trygghet som de fiktiva liven skänker. Eller kan skänka. Somliga av oss. Ibland.

När jag sett avsnitt tjugotvå av säsong sex, och serien är slut, drabbas jag alltid av sorg. De vänner som följt mig så många veckor har övergivit mig, de har uttalat sina allra sista repliker och jag famlar i tomrummet. Tystnaden och mörkret intar Netflix-tablån och raderna av nya filmer och program framstår som ett obegripligt kaos av oberättade berättelser. Vart ska jag vända mig? Vilken av alla okända figurer på skärmen ska jag utse till min nya vapendragare, min förtrogna, min syster och fanbärare?

Särskilt kännbart blir detta när jag är deprimerad. Då är jag inte så bra på att skaffa nya kompisar när telefonen tystnar. Det tar sådan energi, och energi har jag ingen. Det säkraste är att återvända till någon man redan känner. Någon som man vet inte säger nej. Alltså bläddrar jag ner till rubriken ”Titta igen” och letar upp någon av serierna jag redan sett. Tre-fyra gånger. Jag rättar till kuddarna i sängen och trycker igång S1E1 (season one, episode one). Känslan av skam är naturligtvis ofrånkomlig och liknar den jag får när jag stoppar ner handen i Polly-påsen (som egentligen är min dotters). Jag tänker att vissa människor aldrig ens läser om samma bok – och jag sätter just igång New Girl för fjärde gången.

Jag älskar New Girl. När jag mår piss är New Girl min intimaste kamrat. Jag bär med mig henne från soffan till köket och toaletten. Berättelsen om Jess, Nick, Schmidt och Winston binder ihop min trista tillvaro med en tråd som, även om den inte är min, är röd. När ingen boendestödjare besöker mig får New Girl stå på köksbordet och sällskapa med mig när jag lagar risotto. Jag plockar fram lök ur kylen, hämtar skärbräda och kniv och behöver bara kasta ett öga på skärmen – jag vet ju precis hur New Girl reagerar när Nick bjuder henne på rutten fisk på Thanksgiving (= hon mumsar förtjust för att göra Nick glad och drabbas sedan av magsjuka och delirium).

Jag älskar New Girl och hatar att jag älskar New Girl. Det finns ju så många filmer jag inte sett, så många böcker jag aldrig läst. Så mycket KVALITET. Så mycket KULTUR. Musik lyssnar jag inte heller på. Tack och lov finns i alla fall inga konserter och föreställningar att missa just nu. Jag kanske helt enkelt inte är en kultiverad person? Kanske behöver man inte vara kultiverad?

Nej det behöver man naturligtvis inte. I mitt fall handlar det egentligen mest om lättja och oföretagsamhet. De stora kulturupplevelserna har jag oftast fått när någon tagit mig i hampan eller satt en biljett i handen på mig. Eller bara lagt på en platta. Öppnat ett rum. Hjälpt mig stänga av. Utmätt ett stycke tid åt mig då jag bara ska ta in. Då kan det bli stort, ödesmättat, gastkramande, tindrande vackert. Men jag kommer sällan dit på egen hand. Att sätta sig vid pianot är en annan sak. Det står ju där. Två steg bort. Och fingrarna har jag ju liksom redan med mig. Så kanske handlar det om att hitta vägen till det där som i den kultiverade världens förståelse är meningsfullt. Som alltså inte är New Girl.

Fast… hur kommer det sig att jag älskar den där outhärdligt käcka, pinsamt spontana flick-kvinnan i prickiga klänningar som gör allt för sina bisarra vänner? Hon som inte ens utmanar könsstereotyperna och inte ger en enda vass gliring till världens makthavare.

Hm. Ja, till att börja med är New Girl naturligtvis fenomenalt ångestdämpande. Hon bryter tystnaden när den blir för öronbedövande och istället för att ställa de svåra frågorna serverar hon besynnerliga lösningar på skruvade livsproblem. Dessutom finns hon alltid vid min sida. Jag behöver aldrig ringa henne och stämma träff, jag behöver inte ens klä på mig eller kamma håret och hon har inga förväntningar på att jag ska finnas till för henne. Jag kan avbryta henne med en knapptryckning om jag tröttnar. Men det som är väsentligast handlar om kronologi. Hon hjälper mig att skapa en känsla av tidsförlopp i en tillvaro som saknar förmiddagsfika, onsdagsmöte, fredagsmys och jullov. Sjukpensionären är ju ständig timvikarie – hon lever i ständigt hoppfull beredskap att rycka in när orken och sinnestillståndet tillfälligtvis tillåter. Det behövs någonting som binder ihop.

Sist men inte minst är New Girls existentiella approach väsensskild från min. Vrickat vederkvickande annorlunda. Jag är en sådan som svettas valen och kvalen i min obäddade säng, som ständigt vänder och vrider på livets dilemman med mina vänner och som skriver inträngande och djupa (?) texter på min blogg. Och New Girl? Hur hanterar hon livsfrågorna?

  • Rädslan: Hon bygger koja i vardagsrummet.
  • Människovärdet: Hon bjuder sin snuskiga vicevärd på middag.
  • Ensamheten: Hon leker sprinttävling med sig själv i hallen.
  • Döden: Hon får trafikböter när hon tvärnitar för en gråsparv.
  • Kärleken: Hon hjälper sin olyckliga förälskelse ut ur lekhuset.

Påtagligt och vänskapligt skrattretande. Varje avsnitt är i själva verket ett gestaltande av människans tillkortakommanden och pinsamma försök att lösa dem, paketerat i 22 hanterbara minuter. En flykt från verkligheten helt i avsaknad av Benzodiapeziner – precis som Brecht, Beckett och Bizet. Eller, om vi vill hålla fast vid det kultiverade spåret: en medvandring mitt i verkligheten.

Blä, det lät krystat. Men typ något sådant. I vilket fall som helst tycker jag vi ska sluta upp att samveta oss för att vi tittar på, läser, lyssnar på sådant vi tror är dåligt. Mår vi bra av att göra det är det förmodligen ganska bra också. För oss i alla fall.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Att bli frälst på sig själv

Misslyckandet har blivit inne. Fick jag veta när jag lyssnade på P1 för nån vecka sedan. Du ska krascha. Framför allt ska du vara känd och krascha. Nej förresten, du ska vara känd och ha kraschat – för att sedan, ärorikt, ha kravlat dig upp igen som en ny och ännu bättre kändis. En sådan som har kommit till den unika insikten om att en ska TA VARA på dagen. Till sist ska du skriva en estetiskt formgiven bok om din resa – om hur svårt du haft det och hur duktig du varit på det att ha det svårt. En resa i min själ, Min resa mot självkännedom, Min resa från att överleva till att leva, Min resa från tid till rum kan boken heta (enligt en snabbsökning på Bokus).

Men vill du skriva en bästsäljare ska du helst definiera din resa i pedagogiska portioner. Eller steg, som det heter i branschen. Om du klarar av att ta klivet från din egen svettiga depressionskammare och göra en allmängiltig metod av eländet kan din bok sälla dig till en lång rad av succéer, som Fri från ångest i 10 steg,Fem Steg – släpp din oro, 9 steg till att leva livet du älskar, Sju steg för att vakna, läka och leva (också på Bokus). Det är böcker som berättar om hur det faktiskt är och hur man faktiskt borde göra. De särskilt framgångsrika böckerna är dessutom skrivna av personer som själva har tagit alla nio stegen till att liva livet de älskar och alla sju stegen för att vakna, läka och leva. De har inte längre någon ångest, de är befriade från oro. De är upplysta. Upphöjda och onåbara.

Jag betackar mig för självhjälpsböcker skrivna av andliga atleter. Jag tror inte mental fulländning är en bra utgångspunkt om man vill skriva för den som kämpar. Atleter berättar om sin väg genom livet som om de vore först ut på plan. De är atleterna som upptäckt ångesten, som satt kollapsen på kartan. Det är atleterna som efter sin alldeles särskilt prövande och intressanta resa har lyckats uppfinna Metoden och frälst sig själva till omänsklig och ointressant sinnesfrid.

Foto av Cosmopolitano Music pu00e5 Pexels.com

Ja, jag vet, jag spottar ur mig orden så att föraktet fradgar i mungiporna. Låt mig därför berätta att jag har ingenting emot kändisar eller livsresor eller insikter eller böcker. Jag skulle gärna se att hela den svenska befolkningen fick hjälp att skriva sina biografier. Jag hade i forntiden en historikerkollega som satt vid mitt lunchbord ibland. Han hävdade bestämt att de flesta människor skulle vara fullständigt ointressanta att skriva böcker om. Jag håller inte med. Alla som råkar hamna vid ditt lunchbord, i din bankomatkö eller på din yogakurs har en spännande historia som du kan ta del av om du bara har vett att ställa rätt frågor. Och kan hålla tyst när berättelsen väl sipprar fram.

(Detta gäller dock inte om det råkar vara Maria Liljas som hamnar vid ditt lunchbord för hon lägger ut texten oavsett om du vill det eller inte.)

Men oftast har man inte tid att ställa frågor till och lyssna på människor som till ytan verkar vara väldigt vanliga. Med andra ord: personliga utmaningar och insikter har jag ingenting alls emot. Däremot kan populärpsykologiska mallar och modeller och ”fem steg till attt…” få det att riktigt krypa i mina nervändar. Böcker där man hittar formuleringar som:

Identifikation med intellektet omintetgör alla sanna relationer

Vår slutliga destination är att återknyta kontakten med vårt innersta

Sann frälsning är att vara den du är

Ord som får somliga att rysa av självinsikt och andra av akademisk allergi. Det som får mig att spjärna emot är att de flesta guruböcker saknar ett tydligt jag (eller som akademikern skulle säga: en kontext). Det finns sällan en hemmahamn, en kontrapunkt, en fingervisning om vem det är som säger det som sägs. Jag vill inte veta hur det ÄR, jag vill veta hur du har kommit fram till att det är som du upplever att det är. Skriv hellre, skulle jag vilja säga till gurun…

Mitt intellekt fuckar upp mina relationer.

Målet med min resa är släktträff i hjärnbarken.

Jag blir frälst på mig själv.

…eller hur du nu, käre guru, skulle formulera dig om du stoppade in dig själv i texten.

Mina nervrysningar betyder alltså inte att jag ser alla självhjälpsböcker som skräp eller alla gurus som dårar, tvärtom. Det finns enormt mycket vishet förborgad i icke-akademisk litteratur och praktik. I själva verket skulle jag säga att det är i det icke-akademiska levandet som vishet över huvud taget föds. Det måste vara smuts i maskineriet om det ska bli någonting av verklig substans. Förankring i det vanliga, jordiskt påtagliga. Det jag får klåda av är anspråksfullheten.

Och här dök två insikter upp, mitt i skrivandet:

Jag inser att anspråksfullheten för mig faktiskt är mindre framträdande i verkligt anspråksfulla akademiska texter än i bästsäljande gurutexter, eftersom (goda) vetenskapare verkligen bemödar sig om att kontextualisera, d v s sätta ramar kring vad de säger. Också de akademiska texterna saknar ett ”jag”, men vetenskaparen skulle heller aldrig säga ”sann frälsning är att vara den du är” utan snarare ”sann frälsning KAN under vissa omständigheter upplevas som att vara det en är”. Inte lika klatschigt kanske, och det är väl därför akademiker väldigt sällan är gurus…)

Jag inser, pinsamt nog, att jag själv också är en sån där självhjälpsskribent med ihopfuskat gurudiplom. Eller som min bror upplyste mig om häromsistens – ”Du är ganska självupptagen, syrran”. ”Jaha, vadå?”, svarade jag frågande. ”Jamen, skriver om dina intima hälsogrejer på bloggen och skriver ut alla dina dagböcker för att göra en roman”.

”Jaha. Och?”

Sade jag inte. Men lite paff blev jag. Jag hade liksom inte förknippat ordet ”självupptagen” med att blotta sina personliga pinsamheter, men visst. Det är ju mig det handlar om. Och visst tillåter jag mig en ganska omnipotent ton emellanåt. Skriver att det ÄR och MAN SKA eller INGEN FÅR och sånt. Jag har väl mest tänkt att det ruskar ni av er. Är jag inte mitt inne i texten står jag ju och viftar i marginalen hela tiden – det är JAG som upplever, tycker, tänker och gafflar. Kanske är det lite bra att vara självupptagen när man skriver sånt här (funderar jag) – jag är så påtaglig och burlesk att väl ingen kan missta mina ord för sanningen? Kanske kan man ha rätt att vara omnipotent om man också tillstår att man inte lyckats? Det kanske skapar en kontext av ynklighet som tar udden av även de mest narcissistiska salvelserna.

Hoppas jag.

Jaha, och för att avrunda det hela tänkte jag informera lite kort om att inredningstrenden för 2020 (jag är lite sent ute här) enligt initierade källor är att en ska ”släppa perfektionen” och mixa djurmönstrat med bullig manchester. Eller som de skriver på Sköna hems hemsida: ”en spännande inredning ska vara som en resa”. Javisst! Och inkludera gärna, som en pikant detalj i det väldesignade kaoset, en så kallat ”inre” resa. Placera ett stilfullt sammanbrott i den välkomnande sammetssoffan, matcha den handgjorda ljusstaken i slagen brons med en riktigt råhyvlad ångest. Sätt upp en handmålad tapet, i trendriktigt brokiga mönster, som du kan gå in i. För att undvika den omoderna väggen.

Väggen är nämligen ute. Men misslyckandet är inne.

Rullstolsramper för psykfall

Jag har tänkt lite på rullstolsramper. Hur bra det är att människor med rörelsevariationer (det är väl så det heter idag?) kan komma in på biblioteket och simhallen. Och så har jag tänkt på hur få ramper det finns för oss psykologiskt varierade.

Ett exempel, som både förklarar hur varierad jag är och hur väl jag skulle behöva lite ramper:

För några dagar sedan satt jag i badrummet i godan ro medan min dotter Tildelo smetade hårfärg i mina grånande testar. Hon hade nästan hunnit gegga klart när det oväntat ringde på dörren. Tildelo skyndade iväg och öppnade. Där stod ordföranden i den förening som jag försöker orka vara med i och såg ut som om hon kommit rätt. Tildelo bjöd in henne men återvände till mig med ett frågetecken ritat i ansiktet. Jag såg förmodligen ännu mer vilsen ut där jag satt på toalettstolen med hårfärgen klibbad mot skalpen. Det visade sig att ett möte vi tydligen skulle ha uppenbarligen skulle gå av stapeln i mitt vardagsrum och att det skulle börja om tio minuter. Jag befann mig i nattmössan. När man har tagit ett antal rejäla dopp i mörkervattnet, och dessutom kurerats med elchocker, kan det hända att en del hjärnceller försvunnit. Det är ingen stor grej, jag har ganska många kvar, men ibland blir de vita fläckarna påtagliga. I mitt fall är det planerings- och kalendercentret som blivit kantstött. Jag har utvecklat en organisatorisk variation.

Det finns förstås olika sätt att ta sig förbi ett hinder
Foto av Phillip Pfeiffer pu00e5 Pexels.com

Mejlvarierad är jag också. Jag kan inte förklara det, men stresspåslaget när jag öppnar Outlook liknar förmodligen det som människor med social fobi drabbas av när de kliver upp på scenen framför en hundrahövdad församling. Får jag ett mess så får jag ett mess, men öppnar jag mejlen väntar en så lång rad meddelanden att de inte får plats på skärmen (vilket förmodligen beror på att jag så sällan vågar öppna programmet). Det krävs simultan stimulihantering och sortering, vilket följs av informationsbearbetning, tolkning och eventuell respons. DET ÄR FÖR MYCKET PÅ EN GÅNG. Bara det att man inte kan öppna ett mejl utan att se alla dem man inte öppnat. Som för det mesta är skräp. På brevlådan har jag, som det flesta, satt upp ”ingen reklam tack-lappen”, men jag har fortfarande inte fattat var den ska tejpas upp vid min mejlbox. Dessutom presenterar sig inte reklammeljen inte i trevligt grälla färger, de ser likadana ut som de kvartsamtalsmejl, kondoleansmejl, kalasinbjudningsmejl och (alltför sällan förekommande) kärleksmejl som gömmer sig någonstans i röran. Vilket gör att jag inte öppnar någonting alls. Jag blir överväldigad. Det har blivit lite bättre sedan jag börjat med mina vitamin-shots.

Jäklar! nu kom jag på att jag inte tog min shot igår, ursäkta, jag återkommer strax…

…sådärja. Typiskt. Men i alla fall, det har blivit bättre. Jag har blivit bättre på att ignorera och radera alla ”heja”, ”jag är på”, ”bra jobbat” som kommer i långa spindeltrådar från folk som ännu inte lärt sig skillnaden mellan ”svara” och ”svara alla”. Men trappsteget är fortfarande väldigt stort. Den osorterade informationsmassan får mina skröpliga synapser att slå knut på sig.

Så en bit in i det där oväntade mötet jag inte hade koll på att vi skulle ha i mitt vardagsrum undrade jag försiktigt, fortfarande med rosa klet på huvudet, om vi kunde hitta något annat sätt, utöver mejl, att dela det som vanligtvis kommer som bilagor. Så att man kunde plocka fram det om man av någon anledning skulle ha missat dem/förlagt dem/glömt bort dem. Som Google Drive, Dropbox eller något annat. System som underlättar för den som inte vill ha tusen nigerianska prinsar mellan varje dokument. Och som inte kräver omedelbar respons.

’Ja men vi har ju mejl, och jag har ju skickat dig alla dokumenten, 23 augusti och 11 och 15 september och igår och före sommaren’, svarade ordföranden och tillade, när jag försökte påpeka att det alltså var mejl jag hade svårt för ’Ja men du kan ju göra mappar i inkorgen och spara allting där’. Som om jag inte arbetat i tjugo år med mejlmappar och pärmar och post-it-lappar och registerblad och varit ett organisatoriskt föredöme för mina kollegor. Jag kände mig återigen som en parasit. Insåg det orimliga i att ordföranden skulle ändra sina administrativa vanor bara för att psykfallet skulle hänga med.

Till saken hör att det här handlar om väldigt vänliga och tillmötesgående människor. Vi har mötena hemma hos mig så att jag kan delta från soffhörnet om så behövs. Och ordföranden skickar alltid ett mess när något viktigt ramlat ner i den förhatliga inkorgen, så att jag inte behöver utsätta mig för Outlook varje dag. De är jättesnälla. Vem är jag att komma med min mentala rullstol och kräva att det ska finnas en hiss i mitt eget hisslösa trapphus? Jag menar, rörelsevarierade kan ju knappast kräva att det ska finnas rullstolsramp hela vägen upp till Kebnekaise.

Nä.

Men ibland kan jag önska att jag hade en varierad stol. Så att det var uppenbart att jag inte kunde ta mig upp för vilka trappsteg som helst. Fast det är ju en dumhet. Man ska inte önska sig någon annans handikapp, förlåt, variation. Det vore förmätet. Vem är jag att säga att någon annans liv är lättare än mitt. Jag kan ju, oftast, smälta in i mängden, framstå som en fullständigt ovarierad dussinmänniska. Stå i kön på Hemköp utan att någon stirrar på mig, eftersom de inte ser hur himla varierad jag är. Och mina föreningsvänner är välvilliga. Till sist kom vi fram till att ordföranden ska cc:a min dotter i sina utskick så att hon kan upplysa mig om när det inkommit något viktigt mejl… En mental rullstolsramp så god som någon. Tack Tildelo!


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.