En vändkrets bortom verkligheten

Min dotter tyckte jag skulle förse detta inlägg med en bruksanvisning, eller läsanvisning kanske man ska säga. Det blev nämligen en dikt den här gången och hon, underbart skoningslös som vanligt, tyckte den var lite klyschig. ”Jag vet ju att du gillar klyschor mamma, men dikten funkar nog inte lika bra om man inte hör dig läsa den” – och det gör man ju inte. Så hur skriver man en bruksanvisning till en dikt? Ingen aning.

Texten kom till på samma sätt som nästan allt kommer till i min värld – jag hittar en fras, en tonslinga, en scen eller en pinsam berättelse. Vet inte riktigt vad jag ska ha den till, men eftersom den tar tag i mig hakar jag på och så blir det nåt. Men själva meningen med det hela vet jag nästan aldrig förrän efteråt. Det som fångade mig den här gången var orden ”låt facklan brinna ut”. Jag hörde dem för några dar sen, men jag minns inte var eller vem som sade det. Eller om jag läste.

I alla fall. När jag skrivit klart såg jag att dikten nog kanske – helt oväntat (haha) – kommit att handla om depression. Och kanske klimatkrisen, och säkert en del annat. Men det viktigaste, och det insåg jag först när jag läst några gånger, handlar nog om vreden mot en orättfärdig gud.

För dig som lever fullständigt gudlös kan jag säga att ”gud” inte är nåt annat än ett kodord för ”det som jag inte är beredd att ge upp med mindre än att jag tvingats igenom en riktigt fet livskris”. Typ sin partner, sin självkänsla, sin identitet eller sitt fotbollslag. Och precis som med religioner hänger oftast allt ihop. Med andra ord: svårt att göra sig av med. 

Själv är jag inte särskilt religiös längre, men jag sjunger i kyrkokör och konfronteras därför regelbundet med min barndoms gud. Och rätt ofta blir jag rätt förbannad. Till exempel på det ständiga lovprisandet av den allsmäktige. Det ska ”prisas”, ”helgas”, ”välsignas”, ”tackas” och ”äras” hela tiden. Idel lovord. Full pott för gud. Hurra. Vågen. Han dog ju på ett kors, fy så hemskt, och för min skull, tack snälla. Inte för att jag bad om det och själv har jag levt i helvetet i tio år och nu är det visst dags att plocka fram sina tillkortakommanden och ”bekänna”.

Som mina lite mer gudliga läsare känner till finn det alla möjliga fiffiga teologier som kan skapa om lovprisandet och syndabekännandet till nåt upplyftande och bekräftande (för alla), men saker och ting blir ju i regel inte som vi tänker utan som vi gör. Och ingen prisar mig. Ja, skratta du, men jag menar faktiskt allvar. Haha. Var nånstans får man på riktigt bli förbannad? Var nånstans i en kristet okristen välvillilgt svensknormal trevlighetssammankomst får man lov att vara besvärligt uppriktigt? När i hela fridens dar kommer folk ära mig när jag berättar om min Getsemanevandring och mitt kors (och jag gjorde det faktiskt också för er skull). Va?

Ehm… jag får kanske ta och lugna ner mig lite. Detta var i alla fall tankar som mitt diktskrivande virvlade upp, och kanske kan de funka som ”bruksanvisning”. Det min dotter poängterade var att vissa partier ska läsas med emfas, med vrede, och jag tror att ni kommer förstå vilka det är nu. Så, här kommer mitt lilla (redan färdiganalyserade) epos:


Låt facklan brinna ut
Låt timmarna slockna
Låt stormarna rasa i fjärran,
en vändkrets bortom verkligheten

Ugnen ska kallna, bulldegen falla samman
Världshav under världshav ska gunga som skyskrapor, topparna höga som galaxer

Vattnet vräker sig mot kroppen som katedraler, kastar sig mot radhusen
Tusen famnar mörker ovanför hjässam
och tiotusen ödelagda städer i sanden

Låt allting dö och glömmas, låt öknarna övermanna korallrev och motorvägar, släta ut alla skrymslen och veck där folk inrett sina bostäder i brutet vitt
Slå med din helvetessvans och låt allt störta samman

Jag säger: slå!

Och du slår

Ändå
Står hon kvar
Eroderad
Signerad av kratrar och förkastningar
Ruinerna klistrade som fjäll mot hennes kropp
Arter har fötts, utvecklats och gått under
medan du varit på lunch
Jag rasar, ryter:

Välsigna henne!
Prisa hennes plåga!
Den reser sig stolt och mäktigt över markerna
Otröstlig och segrande, vanmakten stegrande på den förrödda gågatan
Se, hon sträcker sin fana högt över alldagligheten och begäret efter alldeles detsamma

Välsigna henne!
Helga hennes tunga!
Den spyr nattens misströstan ut över klipporna i flammande kilskrift,
bokstäverna vassa som laser
Se, hon ber morgonens ensamma klagan, om och om igen, i skuggan under din vilja
Säger:

Se mig
Hör mig
Rör mig

Alltid dessa tre, alltid detsamma

Nu kliver hon över horisonten, dimman om hälarna och skymningen runt sin panna
Dagen har slutat andas
Natten är här
Havet är mörker
Staden är mörker
Smärtan och livet
Hon
Är mörker
Jag

Låt facklan brinna ut


Och nu tänker jag faktiskt avsluta med en liten, hårt nedbantad, bön. Fadervårsomärihimmelen får som ni vet makten och härligheten, prinsessan och hela kungariket. Det är ord jag inte behöver. Inte för att jag blir arg egentligen, men de hjälper mig inte att stå ut med livets jävligheter. Men det finns en annan rad i Fader Vår som jag gärna skulle be om jag fortfarande kunde. Ord som skulle vara väldigt bra att ha till hands när världshaven gungar. Som jag gärna skulle tro på om jag fortfarande kunde. Och om jag låter en annan rad inleda blir det faktiskt en fin liten helhet, en bön fullt tillräcklig för ett hedniskt psykfall:

Ge oss idag det (bröd) vi behöver
Och rädda oss från det onda

Amen

(Bröd har vi i Sverige så det behöver vi faktiskt inte be om.)


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Arbetsförlöst och förmånshandikappad

Kan du hjälpa mig? Är vad det här inlägget ska handla om, men en annan text trängde sig emellan. Man kanske kan se den som en så kallad ”bakgrund”, det vill säga den text som leder fram till pitchen, frågeställningen, bönen. Den som ska få läsaren beredd att köpa det man är på väg att sälja in…

Hästpolo, reflexologi, skrattgympa, hypnos och cheerleading är friskvårdsaktiviteter Skatteverket låter din arbetgivare erbjuda dig (kolla här om du vill ge chefen ett tips ). Rätt kreativa förslag får man väl lov att säga, men inga som passar min konstitution. Om jag nu hade varit anställd någonstans. Faktum är att av de över hundra listade aktiviteterna hittar jag inte en enda som skulle få mig att må bättre. Brottning och kampsporter ingår visserligen och det sysslar jag ju med dagligdags. Kunde kanske vara kul att få en sparringpartner? Fast förmodligen räknas inte mina matcher mot demonerna. Dessutom skulle det vara svårt att hitta en tillräckligt utmanande sparringpartner, jag menar hallå?!

Så hur ska jag då vårda mina friskheter? Jag behöver ju också disciplinera mitt välbefinnande. Underhålla rutinen att återvända till mina hälsor. Till ögonblicken när varenda muskel och nerv står i givakt, förväntansfulla som nosen på en markerande fågelhund. Till leendet som vecklar ut sig som en solig sommarros i magen. Till känslan av öga mot öga med livet. Stunderna av ditt jag mot mitt du, plötsligt är förenade i samma förstånd. Såna hälsor. Var hittar man det när man är arbetsförlöst och förmånshandikappad?

Ja, hur ett utmattat psykfall friskvårdade sig före 1990 begriper jag inte. Jag kör just nu en nostalgitripp i gamla X-files (eller Arkiv X). I den första säsongen från 1993 pratar agent Mulder och agent Scully om nåt som kallas ”The internet”. I betonad och bestämd form. The World Wide Web. Det var fortfarande en särskildhet och det krävdes fackkunskaper för att hantera apparaturen. Så det är i alla fall en välsignelse. Att jag blev psykfall först på andra sidan av milleniet, för utan internet och en så kallad ”hemdator” hade min friskvård haltad. På Nätet kan man ju göra allt som man egentligen inte kan. Spela golf, döda drakar och bli expert på skalbaggar. För mig är det bloggen. Möjligheten att kommunicera, att direktsända min dammiga isolering.

Det är klart att man kan kommunicera på många sätt. Sociala medier och epost och annat krafs. Fast det har jag svårt för. Väldigt. Jag har nu inte öppnat min mejl på kanske tre veckor och det är svårare att göra det idag än igår och blir ännu svårare imorgon. Jag gillar inte att folk håller på och hör av sig, vill prata med mig och kommunicera…

Öh, hur går det här ihop?

Tänktänktänk. Kanske såhär: jag gillar inte att folk hör av sig, men jag älskar att vänner gör det. Vänner och vänliga bekanta. Fast helst på mess – det kostar mindre, eller irl – det ger mer. På mejlen är det mest folk som hör av sig. De kräver att jag ska läsa igenom nåt avtal, förnya nåt abonnemang, informera mig om nåt projekt, skriva under, skriva ut, skicka in och processa processa processa. Det orkar inte min hjärna. Bara själva designen på den digitala postlådan sätter mig i försvarsberedskap. Jag ser ju ALLT PÅ EN GÅNG. Tio, tjugo, hundrafemtio mejl beroende på hur länge jag lyckats förhala min posthämtning. Hur informationsmätt jag än är måste jag tugga i mig alla breven, ett efter ett, och även om sjuttiofem procent går raka vägen i sopkorgen måste jag ju alltid först titta och ta ställning. Jag orkar inte!

Så all form av kommunikation är inte friskvård. Men när jag får skriva mina texter och när jag får prata om sånt som berör – då vårdar jag mitt välbefinnande. Det handlar om att få stå i meningsfull kontakt med andra, att få känna sig behövd. Känslan av att betyda nånting betyder mycket för alla. Men som soffnötande psykfall är möjligheterna att betyda saker tyvärr inte så många. Och det är just detta som gör Nätet till en sån genialisk friskvårdsfaktor!

Fast det är klart, det är rätt avgörande att få chansen att kliva ut ur soffhörnet ibland. Att få se människorna man håller på och pratar med och höra på vad de tänker. Jag älskar att föreläsa och vid några tillfällen har jag fått chansen att prata om bloggen. Det har känts som ungefär precis det jag väntat på att göra i hela mitt liv. Helt rätt. Jag ser människorna jag pratar med. De nickar, rynkar på pannor, skrattar och kanske gråter en liten skvätt. De reagerar och blir berörda och jag står där och inser, mitt i mötet, att det trassel och knas jag kommer med faktiskt gör de här människorna gott. Och det är nästan så att jag blir frisk på kuppen, för det betyder att min plåga kanske trots allt inte är meningslös.

Tyvärr blir det inga föredrag om inte nån tar kontakt med mig. Min energi räcker inte till att dra i trådar och marknadsföra mig och hålla på. Dessutom är sånt mycket svårare när alla sammanhang är såna där jag inte ingår. Inte heller kommer det bli nåt av den här boken som ni läsare tjatar om att jag ska ge ut (haha). Jag har inte kraft till runtikringet. Bara att tänka på att googla fram lite förslag på tänkbara förlag ger mig hjärnbränna. Ibland känns det som om jag sitter (ligger) här och har en massa att ge men att den stackars mänskligheten inte får ta del av den eftersom den inte vet om att jag ligger (sitter) här och har en massa att ge. Fast jo förresten – det finns ju några som vet…

Och nu kommer pitchen:
Tycker du bloggen är bra?
Berätta, dela, tipsa, kontakta!

Berätta om bloggen för nån

Lätt som en plätt. Bara typ: ”Hej, har du kollat in den här bloggen. Den skulle passa dig som är så sjuk i huvudet”. Eller nåt annat passande.

dela texter du gillar

Om du gillar ett inlägg – dela det via mejl eller sociala medier. Klicka bara på mejl-, facebook- eller twitterknappen längst ner under inlägget så sköter det sig själv.

Tipsa nån som ordnar saker

Känner du nån som ordnar föredrag eller fortbildningar? Ge en hint om att psykfallet gärna bistår med sin balanserade syn på tillvaron. Ett förfluget ord är hundra procent mer än inget ord alls. Och om du får napp lovar jag att börja läsa min mejl igen…

Kontakta nån spindel i nåt nät

Detta är överkursen, för dig som är uppkopplad mot något slags nät av redaktörer, förläggare och vaddetnukanva. Promota mig fram till ett bokkontrakt så får du bloggbonus extra premium guld! (Det vill säga jag bosätter mig i din nattduksbordlåda så att du äntligen kan känna tryggheten av att ha ett privat psykfall tillgängligt när det blåser.) Och jag kommer bli extremt premium de luxe glad och oerhört friskvårdad. Jag håller det inte för otroligt att det kanske till och med skulle få mig att puttra igång lite smått igen.

Sådär, simsalabim har jag gjort det pinsamma som dagens unga youtube-generation gör utan att blinka. Jag har sagt: Se mig! Gilla mig! Säg att jag är bra! Låt dina vänner bli mina vänner, och dina vänners vänners vänner i all evinnerlighet amen.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Psykoprofetens klyschor

Depression. Det är när livslusten långsamt pyser ur själens ballong. Utmattning är en helt annan sak. Utmattning kan leda till depression och vice versa, men utmattning handlar inte om brist på lust eller vilja. Din ballong kan fortfarande fortfarande fylld, men snöret du håller ballongen i glider ur ditt grepp. Det inte livslusten som försvinner, det är kraften att följa den. En jätteviktig distinktion och för de flesta kanske en självklarhet, men den medicinska expertisen har mycket lite att ge på utmattningsområdet. Varken psykiatriker, sjukgymnaster, terapeuter, psykologer, neurologer, kuratorer, sjuksköterskor eller vanliga husläkare verkar förstå sig på den. Jag har prövat alla, fått oklara svar och inga fungerande råd. Deras samlade insikter kan enkelt sammanfattas i en mening: Utmattning går över, men det kan ta tid. Punkt och slut. 

Och så följer ofta några visdomsord. Man måste lära sig lyssna på kroppen, säger den upplyste psykoprofeten. Man måste sätta sina gränser, fortsätter hen. Ta hand om sig och inte vara så hård mot sig själv. Uppskatta de små glädjeämnena. Leva här och nu. Ta en sak i taget. Profeten halar fram den ena gyllene regeln efter den andra medan jag fortsätter mitt ihopsjunkna sittande i besöksstolen. Mitt ihopsjunkna tittande på parken utanför fönstret. Ett träd. Det önskar jag att jag var. Grått och avlövat och helt i avsaknad av några gränser att sätta eller saker att ta, en i taget. Profeten svettas och kämpar men gudsorden blir alltmer pressade och mina synder tycks inte vilja bli botade och snart är timmen slut. Har du svårt att höra mänska: ta en jävla dag i taget!! Skulle psykoprofeten helst vilja häva ur sig i professionell desperation, men sträcker fram handen och tackar för den fina pratstunden.

Klyschor är ofta ganska kloka och kan ibland vara rätt bra att ha, det har jag sagt förut. Men många guruloger har för vana att bläddra omkring bland dem lika ivrigt som om de vore sidor i FASS. Leverera dem med samma allvar som antidepressiva läkemedel. Det är som att få ordination på banaliteter. Utan vidföljande instruktioner. Mina piller vet jag på mikrogrammet hur jag ska ta. Jag vet om det ska vara tabletter eller kapslar, fastande eller till maten, morgon eller kväll. Jag vet vilka biverkningar jag ska notera eller ignorera. Men ingen har någonsin talat om för mig hur det går till att lyssna på kroppen. Exakt vad är det jag ska lyssna på? Låren, hälarna, skallbenet eller vänstra skulderbladet? Och hur gör man när man lyssnar kroppen? Använder man örat eller själen eller magen eller hjärtat? Kan en kroppsdel lyssna på en annan kroppsdel? Och om jag nu skulle höra nåt, vad ska jag göra med den information jag får?

Ok, så låt mig testa… (jag blundar, andas in och samlar mig) nu är jag verkligen är här och nu och jag är inte så hård mot mig själv utan jag vill njuta av de små glädjeämnena och nu lyssnar jag på kroppen, och kroppen säger: semlor. Jag är sugen på semlor. Ett otvetydigt budskap. Jag känner det fortfarande när jag slår upp ögonen. Jag vill ha semlor. Hur ska jag tolka detta? Ska jag köpa hem en kartong? Eller det kanske inte räknas som kroppen, att bli sugen, det kanske hör till själen? Eller till Freuds “Id”, lustjaget som måste tuktas och civiliseras? Fast nej, ingen har beskrivit detta lyssnande som en psykoanalytisk process. Men kanske är det själen som ska lyssna på kroppen? Den semmelsugna själen. Men om själen är en nykter despot, eller en ohämmad vilde, eller – vilket är det troligaste – båda två? Hur i helvete ska det där lyssnandet gå till hade gurulogen tänkt sig? Sånt kan jag fundera på ibland när jag sitter på besöksstolen och blir översköljd av visdomsord. Och så undrar jag var nånstans under utbildningen alla dessa upplysta gurus får lära sig att lyssna på kroppen. För jag skulle gärna ta del av kurslitteraturen.

Men det är klart att jag kan, till viss del, höra vad min kropp säger. Och urskilja vilka av kroppsrösterna jag ska lyssna till och vilka jag för tillfället ska ignorera. Man har ju lärt sig en liten smula sen man var ett spädbarn och skrek rakt ut när det där outhärdligt hemska kom tillbaks igen. Innan man lärde sig att det outhärdligt hemska betydde hunger. Absolut, jag har lärt mig rätt mycket. Och jag blir allt bättre på att identifiera de krypningar och molanden som signalerar att nu är jag på väg att åka på en utmattningssmäll. Det konstiga är bara att när jag kommer tillbaks till predikologen och berättar vad jag faktiskt hört under mina dialoger med kroppen så verkar hen ha förlagt ordboken (som väl måste ha ingått i kurslitteraturen?). Efter vederbörliga konferenser med min kropp kommer jag här med minutiösa mötesanteckningar och hoppas att predikanten ska dela med sig av sin klarsyn. Men mina nyanser och ordvändningar når inte fram. Mina försök att notera kroppens ilningar, brus, dimmighet, obehag och värk går förlorade. 

Predikanten tar bara fram sin rödpenna och skriver sitt utlåtande tvärsöver mitt protokoll: “utmattning”. Och så ler hen, med professionell godmodighet, och knattrar in “Ta hand om dig” i nåt osynligt datasystem så att jag kan hämta ut ännu en burk banalitet på apoteket. För det kommer gå över, försäkrar profeten/gurun/predikanten, men det kan ta lite tid.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Få sparken-karneval

Nu så. En knagglig start på hösten har det varit och en kvalificerad gissning är att det berott både på det ena och på det andra. En viss balans infann sig igår och om den bara kan ha vett att hålla sig i balans ett tag kommer det bli lite fler inlägg framöver. Så att jag riktigt kan grotta ner mig i bitterheten, hehe.

Ni som har följt bloggen ett tag vet att jag under min sjukskrivning fått sparken från den arbetsplats jag vistats på de senaste tjugo-eller-nåt åren. I september var det dags att utrymma mitt kontor, en hyfsat halvotrevlig uppgift att starta hösten med, men det blev en riktigt skojig tillställning och en läxa till alla er i bitterhetsskolan som ännu inte kommit så långt i er mentala utveckling. Som jag alltså. Som redan är klar med den. 

Att få sparken som forskare är på ett sätt rätt odramatiskt – det händer typ vartannat år. Åtminstone om man inte har en fast anställning, vilket gäller de flesta av oss som saknar strategisk kompetens och tajming (konferensmingel har alltid varit grekiska för mig). Som löst hängande vetenskapare har jag därför, i konkurrens med mina ostrategiska systrar och bröder, fått söka pengar till min lön. Det gör man genom att slå blå dunster i ögonen på dem som sitter på de akademiska pengapåsarna. Just mina projekt har ju varit så unika, banbrytande och excellenta. Till skillnad från alla andras (som inte kommit så långt i sin mentala utveckling). Det är inte kul att luras, men efter ett tag lär man sig genren och vet hur man ska stoppa in orden som just för tillfället ger utdelning. Oftast är det nåt med post. Postsekulär, postkolonial, postkonventionell, eller den gamla godingen poststrukturell. Jag har aldrig håvat hem några jätteanslag, men lyckats så pass bra att jag blivit uppsagd vartannat, vart tredje år ända sedan min disputation. Det har blivit en administrativ rutin.

Men den här gången blev det riktigt jobbigt. Inte när uppsägningen trillade ner i brevlådan utan flera år tidigare. Det var precis i början av den senaste kollapsen. Jag befann mig i den där fasen där man fortfarande hysteriskt paddlar på i sin kajak fast man redan känner hur strömmen tagit greppet om båten och obönhörligt drar den mot det hotande niagaradånet. När jag väl började släppa taget insåg jag att nu var det inte bara kört, det var kört för gott. Jag hade redan kravlat mig upp efter två långa vändor på psyket, lyckats ta mig tillbaks och rasat igen. Den här gången skulle det inte gå. Jag visste det. Jag skulle aldrig mer komma tillbaks till den enda yrkesidentitet jag någonsin haft. Det var allt annat än en administrativ rutin.

Själva uppsägningen kom inte förrän flera år senare och då kändes det mest som ett konstaterande av faktum. Jag hade redan släppt taget. Det jag inte var förberedd på var känslan av skam och misslyckande. Obekanta, obehagliga känslor som jag tränat väldigt lite på att känna. Och när jag skulle ta mig till institutionen för att tömma mitt kontorsrum slog de ut i full blom.

Under min frånvaro har avdelningen fått en sprillans ny byggnad. Huvudattraktionen är Humanistiska teatern, den fantasieggande runda byggnaden som huserar en lika rund föreläsningssal. Arkitekturen är nyskapande med sina bronsfärgade perforerade väggar och konstnärligt utformade fasadbelysning. Föreläsningssalen är byggd som en amfiteater med innovativ (och demokratisk) hörsalsarkitektur. Det går inte att undgå att inspirationen hämtats från Anatomiska teatern i Gustavianum, den byggnad där jag en gång som kaxig trettiofemåring disputerade. 

Men i Humanistiska teatern kommer jag aldrig tala. Den scenen tillhör mina före detta kollegor. De har fortfarande hemortsrätt till universitetets innovativa (och demokratiska) samtalsrum. De kan ta plats vid podiet med den självklarhet som tillhörigheten skapar. Bara i hemlighet kan jag se den kaxiga universitetsläraren Maria framför mig; se hur hon nonchalant släntrar in i den fullsatta salen, bränner av en rad unika powerpoint-bilder, talar med min mest banbrytande röst och charmar publiken med mitt excellenta leende. I verkligheten ska mina böcker, papper och tankar sopas ut.

Bittert? Ja, nåt så in i helvete! Jag hade aldrig sett mitt eget arbetsrum, aldrig satt min fot i byggnaden eftersom den blev klar medan jag satt och spelade Uno på psyket. Uppgiften att leta mig fram till detta sprillans nya rum i det sprillans nya huset med mina gamla kollegor lurandes i faggorna gav mig mentala eksem. Jag förstod att bara jag gick in genom dörren skulle skamhatten växa fram som en svamp ur huvudet på mig. Nej, jag insåg att det skulle inte gå, aldrig i livet skulle det gå!

Men det var då jag blev andligen fulländad och fick den gudomliga upplysningen att vända på steken (vilket för övrigt alltid är en bra idé): tänk om det var precis tvärtom. Tänk om jag kände mig stolt och pigg och glad när jag gick in genom dörrarna. Hur skulle det vara då? Hur skulle det bittraste skamliga kunna möbleras om till nånting kul? Med andra ord: vad är motsatsen till få-sparken-skam? Kanske… karnevalsyra? 

Å ja, tänk vad underbart, tänkte jag då (rusig av religiös hänryckning), om jag kunde göra ett karnevalståg av alltihop! Med sambaorkester, clowner på styltor och eldslukare – och så skulle vi bara välla in allihop på institutionen, skratta och väsnas och myllra! Och jag skulle vimla nånstans i mitten av vimlet, delvis skymd av alla cancan-flickor och dragqueens. I kaotisk upprymdhet skulle vi dundra in i mitt kontorsrum och gemensamt tjoffa ner min hela min akademiska existens – alla otroligt viktiga böcker och pärmar och skit – i Ikea-kartonger och kassar från Coop. Sen skulle den paljettrydda akrobatgruppen från Bulgarien jonglera ut alltihop till neutral mark. Medan mina kollegor lektorerna, professorerna, prefekterna och promotorerna skulle stå tryckta mot väggarna och kissa på sig i ren panik. Ja! En sån vill jag ha! En karneval!

Åtta glada vänner nappar på min inbjudan till Få-sparken-karneval och vi samlas vid Pelle Svanslös-lekparken utanför campus för att mobilisera vår attack. Det blir inte så mycket paljetter och ingen är tillräckligt vig för att göra några saltomortaler, men det gör ingenting. Jag känner mig TRYGG när jag väller in i all stillsamhet, mitt i klungan av människor som inte ser mig som ett misslyckande. Inne på mitt, på en gång nya och gamla, kontorsrum uppstår snabbt en febril flyttfest: jag slänger böcker och pärmar ur hyllorna i vild frenesi och karnevalsdeltagarna fångar och packar enligt mina instruktioner. 

Flera av hyllmetrarna upptas av gaffelpärmar, sorterade efter färger, alla med omsorgsfullt kategoriserande registerblad och fullspäckade med artiklar, meritförteckningar, ansökningar, bokmanus, protokoll och publikationslistor. Och så är det allt det jag lämnat mitt i steget. Det som låg på bordet när jag gick hem från arbetet utan att veta att jag aldrig skulle komma tillbaks: utskrifterna av mina sista forskningsintervjuer och mina sista analyser – nästan klara, på väg att bli nya (banbrytande och excellenta) artiklar. Jag sätter några festivalyra vänner på att kassera alltihop. En efter en knäpps pärmarna upp och lass efter lass av mödosamt ihopgnetat arbete kastas i den gröna papperstunnan. 

Jag stannar upp i några ögonblick med en egendomlig känsla. Lite som den man kan få när man står under stjärnhimlen – att vara så obetydlig. Att vara så oerhört lätt att radera ut. Jag brukar tycka om att stå under oceanerna av mörker och stjärnblink från tidsåldrar som redan passerat i ett synfält som bara räcker till en bråkdels sandkorn av allt som finns. Jag brukar tycka det känns skönt att förstå hur obetydlig jag är. Det skapar liksom mer andrum åt nuet – saker och ting blir lättare att skratta åt när de faktiskt inte är så betydelsefulla i det stora hela. Som orättvisor, obehagligheter, otillräckligheter. Kanske till och med ondska.

Men pärmarna. Det är känns annorlunda. Under stjärnhimlen är vi alla lika. Rang och status betyder noll och intet sett ur det kosmiska perspektivet – alla har vi ju lika lite inflytande över att Jupiter håller ordning på sin omloppsbana. Men medan allt mitt arbete går till pappersåtervinningen står kollegornas pärmar fortfarande kvar och samlar vördnadsbjudande damm. Institutionens golv, tak och väggar skyddar dem mot den egalitära oändligheten och därinne fortsätter de fortfarande forskande forskarna forska vidare (ha!). Själv står jag utanför i universums allomfamnande intighet. Hud mot hud med ett världsallt de viktiga inte ens hinner tänka på. De har ju sina pärmar. Sina nya perspektiv på syföreningar, amatörbowling, damtidningar och transexuella dagmammors meningsskapande i mötet med iranska busschaufförer i Halstahammar från ett Post Nord-iskt perspektiv. 

Bittert? Jag ser mig omkring på kompisarna som solidariskt och tveklöst ryckt ut. Malin river ut artiklarna om kropp och filosofi, David packar kartongen med spara-böcker och Taha kastar effektivt ner de ratade böckerna i gröna tunnan. Nä. Inte bittert. Och till sist blir det tomt och vi drar hem till mig för att fira. Champagnen ligger på kylning och jag har redan hämtat tårtorna från Güntherska. Världshistoriens första bakverk prydda med texten: “Hurra – jag har fått sparken!”.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Som om det alltid skulle vara sommar

Jag ska skriva en bok om bitterhet. Jag kom på det i juli nån gång när jag satt i sjön (det är långgrunt hos oss) och molnen flanerade på himlen som obekymrade pensionärer i vita solhattar. Jag är ju för tusan världsbäst på att inte bli bitter, tänkte jag, har minst ett decennium av elände bakom mig och lyckas ändå vara glad! Nu börjar höstens svalkande gråhet äntligen omfamna oss och jag är riktigt helhjärtat bitter. Ha!

Det är lätt att vara lätt om hjärtat när humlorna bumlar runt rosorna som om de alltid skulle hålla på med det och skogsstigen lättjefullt promenerar iväg med en mot badstranden. Det var lätt när jag låg i hängmattan tillsammans med Klara (kan vi säga att hon heter)* och gungade lojt under äppelträden. Då kändes fortfarande sommaren som en självklarhet. Men Klara var, som tonåringar är, orolig. För allt. Skola, betyg, identitet, utbildning, jobb, pengar, partner och familj. Allt. Lite sorgligt kanske en så vacker dag, men varför inte? Ta alla ångestar på en gång så är du klar sen! Sade jag inte. Inte heller sade jag att de där ångestarna kommer hemsöka dig livet ut. För jag var ju inte ett dugg bitter. Istället plockade jag fram nån komisk anekdot från mitt miserabla liv och fick Klara att skratta. Och så förklarade jag att jag faktiskt inte har någonting av det som hon oroade sig för att hon aldrig skulle få. Och ändå är jag nöjd med livet. Sade jag. Ändå har jag det bra. Tyckte jag då. 

Faktiskt var jag så obitter att inte ens min havererade ekonomi kunde välta mig ur hängmattan. Min uppsägning har till sist trätt i kraft så sjuklönen har försvunnit och sjukpenningen gått ner till minimum. Ett psykfall som inte har nån anställning behöver ju inte köpa nya vinterskor eller gå på bio, det säger sig själv. I runda slängar (man ska inte prata om sin privata ekonomi har jag förstått, men en som glatt berättar om sina boendestödjare kan ta lätt på såna principer) måste jag nu klara mig på typ 10000 kronor i månaden. Möjligen 11. 

Vilket mitt obittra jag mest känt sig lite upprymd inför. Plötsligt behöver mina solidariska och ekologiska samvetstarmar inte slå knut på sig ständigt och jämt. Vi vet ju att vi inte kan konsumera oss ur den överhängande klimatkollapsen, ändå fortsätter vi flyga, köpa och slänga. Det är av nån anledning nästan omöjligt att styra om sin privata lilla skuta på ren vilja, så vi fortsätter obekymrat promenera vidare och lämnar ekologiska fotavtryck som bara ett tredubbelt jordklot skulle mäkta med. Nu blir jag helt enkelt tvingad till det de militanta miljövännerna (läs Greta) kallar köp-stopp. Vilken fantastisk utmaning!* Och kanske inte så omöjlig trots allt – säger Socialstyrelsen att sisådär 4500 ska räcka till allt som inte är hyra, då måste det ju gå. Som far hurtfriskt brukade sjunga när jag var nio och riktigt arg: 

Ett glatt humör ska man alltid ha, om vägen också är lång
Och sura miner är aldrig bra, nej skratta och sjung på en gång!
För om du bara tänker så, det här var roligt det måste gå
Det finns ingen väg som är svår för dig, gå fram med ett jublande hej!

Tjohej! 

Sen blev förstås vägen för svår i alla fall och det obittra jublet fastnade i vrångstrupen. Inget dramatiskt psykbryt eller depressivt hål eller så, jag gick väl bara ut för hårt efter semestern – ett läkarbesök, ett möte och en utrensning av mitt gamla kontorsrum. Notan för det avancerade kalaset blev flera veckors soffläge. Jag har knappt orkat spela Sims. Att koka soppa och gå ut med soporna; att prata med de vänliga själar som hjälpt mig koka soppa och kasta sopor – allt har inneburit kraftansträngningar. Jag hade precis tänkt sparka igång bloggen för hösten men orkade knappt tänka. Jag orkade inte ens sätta mig vid pianot. 

Och det var just det, att varken kunna skriva eller spela, som släppte in bitterheten genom bakdörren. Jag brukar säga att det enda jag behöver i livet är ett piano och en dator – kommer jag inte ut ur lägenheten på veckor kan jag ändå uppleva mening, bara jag har dem. Det är nog. Och jag menar det verkligen, jag har funnit en frid i att behöva så lite och en trygghet i att detta lilla inte kan tas ifrån mig. Pengar, partner och prestationer kan jag vara utan, men inte mitt skapande. En annan sak jag brukar säga är att det finns två saker som kan få mig upp ur soffan en mörk dag – Polly eller Bach. Godis är en effektiv och lättillgänglig medicin, men steget från soffhörnet till pianot har nästan varit lika lätt att ta. Med hörlurarna över öronen har Bach kunnat hålla mig vaken och levande. Då är det bara Bach och jag. Hans musik som jag plockar ur notbladet, mina fingrar som förverkligar den och mina öron som hör det han en gång tiden tänkte. Det är en evighetsbubbla, vid sidan av tiden, och jag har bara kunnat kliva in i den, varifrån som helst. 

Nu var kraften att ta sig till pallen borta. Till och med den. Jag hade reducerats till en köttklump. Jag stoppade in saker i ena änden och släppte ut dem ur den andra. Låg ner, masade mig upp. Åt, gick på toa. Lade mig igen. Annars intet. Bara kött. En hop inälvor intryckta i en hudsäck. En värld som pågår så långt ifrån mig att jag knappt vet om den existerar. Längtningar och önskningar från fem och tio år sedan överväxta med någon annans rötter och tjocka lager av mossa. De gamla drömmarna är i grund och botten meningslösa. Inte för att jag är deprimerad utan för att jag inte kan. Inte orkar. För att jag lever med ständigt energiläckage. För att tanken aldrig verkar fyllas på. Hur länge kan en människa existera som ett stycke kött och ingenting annat?

En tung fråga. Gravt överviktig. Golvet bågnar och runt ringarna av fett har ett eget gravitationsfält bildats. Jag kommer inte undan. Trots att jag bevisligen mår bättre – jag skriver ju faktiskt. För en stund sen satt jag och försvann i gamla Mozartsonater. Och jag tycker det finns en poäng med att solen just nu skiner. Men det är som när man varit på begravning och inte kan skaka av sig insikten om att man faktiskt en gång kommer att dö. Veckorna i soffan gjorde det så tydligt att jag (och du och vem som helst) nån dag av nån anledning kan hamna just där, som köttklumpen i en säng. Den riktigt seriösa köttklumpen, den som blir kvar i soffan och aldrig mer kommer upp. Den som aldrig mer kan göra nåt av det som en gång kändes en gnutta meningsfullt. Skulle jag klara det? Skulle jag kunna ligga där i soffan, livet ut, utan att fullständigt ätas upp av bitterhet?* Skulle du? Det är såklart en omöjlig fråga, men jag trivs inte med att ha existentiella härvor liggande på hallgolvet. Och just denna härva… tja, min fundamentala osäkerhet inför den bådar inte särskilt gott för min stackars bitterhetsbok. Den matchar mitt projekt lika illa som mossgröna manchesterbyxor passar till en illande orange lackkorsett.

Så jag har tänkt att ni helt enkelt får hjälpa mig med detta. För min bitterhet till trots vill boken om bitterhet fortfarande bli skriven och jag tänker mycket bättre när jag pratar med er. Alltså tänker jag fortsätta prata vidare runt samma tema och kanske i slutändan skramla ihop lite texter till boken. Det blir förmodligen utflykter till andra frågor också och helt säkert rapporter från min allmänt tragikomiska existens, men rätt mycket bitterhet alltså. Vad tror ni om det?

Slutligen, för ovanlighetens skull, några fotnötter:

* Det är min dotter Tildelo på sommarbilden, men Klara är inte Tildelo. Det är en annan flicka som egentligen heter nåt helt annat.

*Känslan av upprymdhet inför att hamna under fattigdomsgränsen är naturligtvis nåt bara rika trashankar kan unna sig. Jag har anhöriga som kan pröjsa för mitt lithium om det skiter sig fullständigt och en stuga att retirera till om jag skulle bli vräkt. Så att.

*Att ligga i soffan livet ut låter kanske överdramatiskt, men det har att göra med en diagnos som jag ska utredas för och som sätter skräck i mig. Mer om det senare.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Midsommar vid farmors svarta yllekjol

Sommarlov!

Syréner, Den blomstertid och köpepizza. Det fick vi alltid då, och bara då, när skolan tagit slut (annars var allt tråkigt hembakt…). Min barndom, har jag kommit att inse, var inramad av en lång räcka återkommande ritualer. Det var inte bara att det blev påsk och jul, det var alla saker man alltid gjorde på och runtikring högtiderna. De återkommande viktigheterna, likt klockslag som mätte in året i hanterbara proportioner.

Midsommar skulle firas hos farmor och farfar i Leksand om det skulle vara rätt. Där var stången den högsta, bergen de blåaste och natten som fullast av de vackraste blommorna: smörblommor, lupiner och midsommarblomster. Farmor fick hjälpa mig med dräktens krångligheter. Blus utan knappar, liv med snörning, kjol med hyska, och så väskan och förklädet som hette  kjolsäck och majd. Sist satte hon fast broschen i sjalen. Den som hette som farfar lät precis innan han började berätta sina släkthistorier. Harsklä. Farmors fingrar var svala när hon stack in handen under blustyget för att skydda mig från nålen. När broschen satt på plats tog hon ett steg tillbaks och granskade mig kritiskt, rättade till nån detalj och log rundkindat så jag förstod att jag var fin. Dräkten skavde, förklädet åkte ner och det blev svettigt under kjolen, men det var så det blev midsommar.

På bron in till Noret var det proppfullt med folk, men bara jag höll mig intill farmors svarta yllekjol var jag trygg. På älven under oss gled de långa kyrkbåtarna fram som om de rotts fram från forntiden. Kören och spelmanslaget satt vid årorna, tio på vardera sida. I mitten hade de med sig de stora lövade kransarna och hjärtat som stången skulle smyckas med. Jag registrerade inte så mycket av detta och märkte aldrig att kören sjöng på vägen, men kyrkbåtarna skulle ju vara där såklart. Det var så det blev midsommar.

I midsommarvimlet, ännu för ung för snörlivet

Majstången var 25 meter, faktiskt på riktigt världens högsta och därför tog det väldigt mycket tid att resa den. Farmor dukade upp med kaffe, rabarbersaft och doppa på den skotskrutiga filten. Det finaste sparades till midsommardagens kyrkkaffe, men det fanns prostmagar och kardemummaskorpor. Lite torrt, men sött och gott. När stången med en skälvande suck kom på plats mot sitt fundament utbröt ett tiotusenfallt hurrande och min flickstämma överröstades av alla andras vrål. Jag höll för öronen och tog mor i handen. Sen drog jag henne med mig till stången för att vara med i dansen. Kusin Anna var med också, men det gällde att ha nån vuxen med sig in i vimlet av vuxna som hoppade grodor som om det gällde livet. Det blev snabbt ett virrvarr av ringar, den ena utanpå den andra, och när vi kom till “å vi ska dansa bomfaderalla” blev det sån fart att handen alldeles säkert höll på att gå ur led. Det var underbart och alldeles precis så som det skulle va.

På midsommardagen var det mycket turister i kyrkan. Turisterna var såklart inte riktigt på riktigt. Som främmande fåglar flaxade de nyfiket längst bak i kyrkan; förstod inte när de skulle sitta och stå, viskade högljutt och pekade. De stirrade in i vårt gemensamma timglas där sanden rann jämnt och lungt och där till och med jag visste att organisten hette Skommar. Jag satt mitt emellan farmor och farfar på deras speciella plats i kyrkan, den där de alltid brukade sitta. I blåmajd och tuppharsklä sjöng jag med i psalmerna så högt jag kunde, sneglade på farfar och hoppades att han hörde hur rent det lät. Men far och farfar tävlade sinsemellan med sina kraftfulla röster, så jag tydde mig till farmors hemliga och djupa stämma.

Jag var stolt över henne där i kyrkbänken, och efteråt på kyrkbacken med alla flängande stockholmare och japaner som ville fota oss i dräkterna. Hon var riktigheten. Mäktigt mullig; lekfull, barsk och len om kinderna. Stolt ägare av rätten till liv och plats. Hon visste, och gjorde som man skulle. Hon var en årsrytm att luta sig emot, en puls inunder livets nyckfullhet. Otvetydig. Ett rätt och ett fel.

Idag är jag nån slags relativist. Förstås. Det är en oundviklig biverkan av humanistisk forskning. I min värld finns inte längre några timglas, prostmagar eller otvetydigheter. Allt handlar om de förbannade perspektiven. Att du uppfinner verkligheten varje gång du upplever den – att du väljer att se, tolka, höra och röra. Du väljer vad du ser och hur du gör det. Du väljer, fast helt omedvetet, eftersom du är muslim, kvinna, psykfall, hamster eller frimärkssamlare. Alltså finns det egentligen inte några blåaste berg, ingen otvetydig gud, inga korrekta kakor att servera på din skotskrutiga utflyktsfilt. Såklart blir det vintermörker, tussilago och ljusa sommarnätter också i den stackars relativistens liv. Det blir jullov, påsklov och skolavslutning. Men själva årsrytmen är ändå suddig, tiden inte lika tydligt utmärkt av kjolsäckar och köpepizza.

Så sitter vi här, jag och dottern, på farmors gård, i de halvblå bergens Leksand. Midsommarblommorna är samma som i Uppsala, Tomelilla och Nynäshamn, och majstången som snart ska resas är 23 meter, av säkerhetsskäl. Själv är jag traditionsenligt orkeslös och dottern har sin hävdvunna gamla ångest. Det är nog bäst att vi gör som vi oftast gör. Stannar i stugan och tittar på Game of Thrones. Eller, som ett avbrott i rutinen, spelar lite Sims…

Nej. I år tror jag faktiskt jag ska tråckla på mig snörlivet. Och hitta harsklä till dottern och fästa hennes brosch med min svala (?) hand. Baraföratt. Bara för att det är sommar. Bara för att farmor fortfarande bor i sina färgglada broderier på mitt snörliv och min kjolsäck. Jag kan ju vara den hemvävda kullan liksom lite ironiskt, lite utmattat på distans. Bara för att sanden som sakta rinner i timglaset nog kan ha korn av ångest också, bland de mäktigt otvetydiga.

Så jag anmäler mig som gäströst till kören, hoppar på tandemcykeln bakom far, övar soprankrusiduller och laddar för kyrkbåtsrodden. Det får vara värt en eventuell kollaps, även om det kommer lagom till midsommardagens predikan. Som jag kommer lyssna till lite på låtsas, som en turist. Som på lek. Ja, jag kommer sitta där under kyrkvalven, helhjärtad och utanför, skeptisk och rosenkindad, tveksam och fylld av kärlek till en tid som flytt. Och som fortfarande är kvar.

För bergen kring Siljan är trots allt fortfarande de blåaste. Sedda från mitt perspektiv.

Till minne av Karin Liljas 1907-2000.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Å, att få bli professionellt ynkad!

(Det här inlägget är en fortsättning på Porten in till dårhuset.)


Ahmad låser upp den första dörren, tre långa trappor ovanför skärselden. Som en av de betrodda släpps jag in i slussen. Ickerummet mellan sjukhus och avdelning. Det heliga membran som skiljer oss utvalda från världen där utanför. För de alldeles särskilt utvalda är dörren alltid låst. Profetiska dårar kan inte gå lösa. Eller folk som är så vansinninga att det syns. Själv får jag frigång redan efter några dagars observation – jag är beskedligt deprimerad och håller mina demoner för mig själv. Inte ett dugg spännande. Men det är ju bra att få komma ut och köpa godis.

Ahmad låser upp den andra dörren och jag kliver in på avdelningen, platsen där världen pausas och tiden går i ide. Så fort jag kommer in i korridoren hör jag ett välbekant asgarv. Efter en stund uppenbarar sig Annica med håret på ända och hetsiga rosor på kinderna. Hon stirrar skeptiskt på mig: “Jaha, är du här nu igen? Vad ska det va bra för?”. Sen sluter hon mig i sin famn, hårt och länge, som om jag vore en tilltufsad tonåring. Och så puttar hon till mig, skrattar igen och blottar sina nedrökta tänder. Det är aldrig tyst runt Annica. Det skramlar om träskor och nycklar när hon går för att visa mig mitt rum. “Blir det här bra, frun?”, frågar hon och bugar servilt. Hon är en av de bästa. En sån skötare som gör det bottenlösa lika vardagligt som morötter och pollenallergi.

Det blir lunch och jag går runt borden för att hälsa på mina kollegor. Vi som är utvalda till denna exklusiva bransch, som väl närmast går att likna vid sophantering. En del känner jag igen från tidigare: Filosofen, Hanna med handen, Mustaschkvinnan, Rakbladet och Konstnären. Konstnären är alltid där. Som en del av konceptet. På väggen i matrummet hänger en stor inramad oljemålning han har gjort. Rätt fin. Han skriver dikter också och delar ut, åtminstone till kvinnorna på avdelningen. Han rimmar hellre än skriver begripligt, och strösslar texten med utropstecken, hjärtan och religiösa vänligheter. Ibland letar sig nån fras in på swahili. Han växte delvis upp i Afrika (utan närmare specifikation) förklarar han med nostalgisk stämma. Det måste vara säkert femtio år sedan, tänker jag, och ändå tycks Afrika fungera som en fot i verkligheten för Konstnären. Ett ankare på en främmande kontinent, mer verkligt än linoleumgolvet under våra fötter. Konstnären är snäll, men när han säger att han tycker om mig och vill ha mitt telefonnummer blir jag lite rädd.

Exklusiv sophantering?

I lunchrummet är det lätt att urskilja de som har status. De sitter vid borden där det faktiskt pratas och skrattas en smula. De utgör en grupp som redan hunnit skapa en kanon av gemensamma minnen – katastrofer och pinsamheter som har passerat under deras tid på avdelningen. De är ett “vi”. Men ingen har kraft nog att försvara några gränser eller klamra sig fast vid några positioner och därför är det lätt att slinka in i det sinnessjuka gänget. Vi är alla människor som misslyckats med livet och inte längre kan dölja det. Vi har alla blivit underkända på den mest grundläggande vuxenkursen Bit ihop och kämpa vidare 7,5 poäng. Att vi en gång ska återuppta den friska världens strävan efter framgång, makt och lycka ingår förmodligen i hemulernas vårdplan, men just nu förstår vi inte ens innebörden av dessa ord. Vi tillhör alla bottenskrapet och är glada om vi åtminstone kan prata med varandra. Därför är pratförmåga den enda merit som efterfrågas. Och initieringen utgörs av en enda fråga.

Statusen i lunchrummet är alltså porös och redan nästa dag sitter jag som en del i vi-kollektivet och iakttar “den nya” som just skrivits in. En man i storleksordningen pojke. Han står i matrummet och tycks stirra lika oroligt på rummet som in i sig själv – hur hamnade han här? Han stannar vid matvagnen och undersöker den förvirrat. “Vi:et” har fått namn på brickorna, vi:et har beställt maten kvällen innan –  han har just kommit upp från skärselden. Inga skötare syns till så vi:et hälsar välkommen och visar till rätta. Hej hej. Den här brickan kan du ta. Där finns dricka och bröd. Du kan sitta med oss. Och ganska snart kommer Frågan. Den som är själva inträdesbiljetten. Hur hamnade du här? Om vi får fråga. För vi är inte påträngande, vi vet att inte störa den som sliter hårt i inuti:et. Vi känner igen signalerna, vi respekterar nej:en. Till och med den unge Filosofen, med de maniskt vidöppna ögonen, avslutar sina frågor med “förlåt, säg till om jag ska gå, jag vet att jag är lite mycket”.

Frukostar, luncher och middagar passerar. Vi jämför våra skadskjutna själar och samtalen blir hudlösa. Det kan liksom inte bli på nåt annat sätt när man frågar som vi gör. Din färd mot mentalsjukhuset påbörjades med stor sannolikhet ganska långt tillbaks i tiden. Har förberetts under många år av lidande. Har undvikits fram till den punkt då du faktiskt inte ville nån annanstans än hit. Berättelserna blir gripande. Och när utsattheten varit extrem – nästan obegripliga. Människor kliver fram ur sina personliga skuggor och blottar de lidanden vi annars talar tyst om. Incesthistorierna är förfärande många. Vittnesmålen om social misär och våld. Ja, det är här man möter dem – de som överlevt de där ofattbara övergreppen vi sitter och ryser över vid TV:n med godispåsen i knät. Här uppenbarar sig folket som tillbringat livstider i verklighetens spökhus och ångestkaruseller. De sitter runt de laminerade borden, försöker peta i sig sina köttbullar och hålla ihop sin trasiga existens.

När maten är över och vi ställt in våra brickor i vagnen drar sig flertalet tillbaks till sina rum. Sängen är den huvudsakliga platsen för vår behandling. Sömn, trygghet, mat – det är vad vi håller på med. Och piller. Rakbladet sitter kvar vid bordet med sina energidrycker. Efter ett år längtar hon efter att bli utskriven, men hon måste gå upp ytterligare två kilo innan hon släpps fri. Hon kämpar tappert med mellanmål mellan mellanmålen men ser fortfarande sjukligt utmärglad ut. Armarna är tätt randade av ärr, från handleder hela vägen upp till de korta ärmarna på sommarblusen. Konstnären sitter i dagrummet och sjunger “Han har öppnat pärleporten” till gitarr. Det ger lite liv åt tillvaron trots att det är mer entusiastiskt än vackert. Hanna med handen har sjunkit ner i ångestfotöljen – en stor saccosäck med tunga flärpar man kan vika över sig. En omfamning när man inte orkar omfamnas.

Mustaschkvinnan och jag lyckas trumma ihop ett par andra för att spela kort. Hanna kravlar sig också upp ur säcken, sätter sig vid bordet. Gräver som vanligt med handen mot bröstet. Ångesten i hennes ögon är ibland svår att uthärda, den plågade andningen och kväljningarna. Och sjuksköterskan som meddelar att det är två timmar tills hon får ta nästa Stesolid. Men stämningen vid kortspelet blir oväntat skämtsam, på det där underbart brutala sättet. Vi driver med oss själva, våra vidrigheter, våra patetiska existenser och allt som förvirrar sig in under vår radar. Vi skrattar så högt att Snygg-Tomas, en av sköterskorna, kommer ut ur glasburen för att se att vi inte helt har tappat greppet. Det har vi inte. Men vi skingras ganska snart för skrattande tar förstås på krafterna. Jag hittar Ahmad och ber honom låsa upp förrådet där sladdarna hålls i tryggt förvar. En klisterlapp med texten “MARIA” visar vilken dataladdare som är min. Jag tycker om det. Att mitt namn står där. Jag är någon. Ahmad vet vem jag är. Och Snygg-Tomas.

Så många andra verkar just inte veta om mig. Telefonen blir aldrig så tyst som här. Tack och lov har jag datorn. Jag tufflar tillbaks till rummet. Ställer mig och tittar ut genom de gigantiska fönstren. Utanför slussens membran är det konstigt nog tisdag. “Hej hej”. Timo och Camilla tittar in och meddelar att de ska arbeta natt. Synd. Annika har redan gått och Camilla stinker parfym. Men Timo är helt ok. Han berättar om galningarna på rättspsyk om man ber honom. Jag lägger mig på sängen för att kolla på vampyrerna i True Blood (ett tips till alla som planerar semestra på hospitalet: ladda upp med en serie som har så många säsonger att du inte måste öda dina hjärnceller på att förstå plotten i en ny).

Efter en stund kryper ångesten på, trots seriens uppiggande blodbad, och den här kvällen blir det som det blir när det är som allra värst. Jag pajar ihop. Orkar inte ta mig ut i korridoren när det är dags för middag. Orkar inte gå iväg för att hämta nån personal. Jag har inte gjort det förr, men nu trycker jag på knappen. Man får inte äta på rummet, det är väl nån terapeutisk princip. Precis som att man måste byta sina egna lakan. Det är ju liksom inget hotell. Det känns vettigt. Och helt värdelöst. Bara det att sätta fötterna mot golvet känns outhärdligt svårt. Jag vill bara ligga kvar, få fälla upp den där skivan i sängbordet att ställa matbrickan på, bli pysslad med.

Det är Snygg-Tomas som kommer. Han tittar inte medlidsamt på mig, pysslar inte med mig, hämtar inte nån matbricka. Han gör en professionell bedömning och går för att hämta en Stesolid. För Snygg-Tomas är inte där för att han bryr sig om mig, han gör sitt jobb och går hem klockan fem. Men kanske är det just avsaknandet av personlig omsorg som gör dårhuset läkande? Här kan jag bryta ihop hur mycket jag vill – den vänliga vita rocken fortsätter komma oavsett allt. Outtröttligt, natt som dag. Kanske är empati överskattat? Att få bli rutinmässigt buren, fackmässigt tröstad och professionellt klappad på ryggen; att få avbörda sin existentiella sörja till det öra som för tillfället råkar stå på schemat – det är en salighet jag bara upplevt på hospitalet. En omsorg befriad från all förväntan på återgäldning och all rädsla för att bli en börda. Ja, när jag träder in genom pärleporten får jag med mig en alldeles särskild identitetshandling. Jag blir mentalpatient – med rätt att vara besvärlig.

När Snygg-Tomas kommer tillbaks har han inte bara piller med sig, han har också ett glas äppeljuice i handen. Den  godaste, som jag alltid brukar dricka till maten. Tänk att han visste det!

Det är så med tillvaron på dårhuset att ett glas äppeljuice kan bli någonting oerhört viktigt. Så viktigt att det glänser soligt och läskande framför mig fortfarande tre år senare. Att äppeljuiceglaset är viktigare än de glest spridda läkarsamtalen säger sig själv – det är ju skötarna och sköterskorna allting vilar på. Det är deras tillgänglighet världen vilar på. Den värld där jag och mina kollegor utför vårt arbete. Närvaron av de andra patienternas lidande är sällan tungt, det pågår parallellt, som en erinran om att jag inte är ensam. I vårt uthärdande av varandra finns en vila. En påminnelse om att jag nog faktiskt är människa. Och att jag kanske kan fortsätta vara det när jag till sist nån gång tar mig igenom membranet, tillbaks till världen utanför.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Skammens karusell

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte skrivit på så länge, skuldkänslor har aldrig gjort mig gladare. Och det finns orsaker till alla försummelser. Bemärkelsedagar, körkonserter, bortbjudningar. Trötthet, sjukdom, lättja.

Ja just det, lättja… och oföretagsamhet, förslappning, själviskhet och allmän förtappelse. Förlåt! Här har ni säkert suttit och hungrat i veckor efter mina ord och så har jag inte bjudit på minsta kommatecken. Inga “om” och “men” att luta sig emot i tillvaron. Ja, det är ju tyvärr så. Att det inte går att lita på mig. Psykfallet är liksom ingen klippa att ta stöd emot. Hon kommer “om hon orkar”. Hjälper till “om energin räcker”. Man måste ha tolerans. Överseende. Acceptera mer krångel än man accepterar med andra. Det är klart jag skäms…

Nej, det gör jag inte alls! Skam är ingen produktiv känsla, så det har jag ju faktiskt lagt av med. Det är som det är. Det räcker med lite festligheter, svackor och deppgropar, nån vecka här och där av totalt (och fullständigt ursäktbart) Sims-koma. Då blir det inte så mycket producerat om man heter jag. Så är det, och det står jag för!

Fast jag kunde kanske ha lite bättre disciplin… Herregud, mitt enda “jobb” är att klämma ur mig typ en bloggtext i veckan – hur svårt kan det va? Jag menar, jag tycker ju faktiskt det är roligt! Och idéerna har inte sinat. Jag går in under fliken “arkiv” på bloggens förstasida och låter skammen krama riktigt skönt om inälvorna. Januari 2018 publicerade jag åtta texter. Januari i år blev det fem. I maj blev det ett enda urschligt inlägg och snart är det midsommar. Jag presterar inte ens på denna lilla front. Presterar ingenstans.

Det är klart att jag också vill betyda nåt. Vara lite viktig eller komma åtminstone till nån slags liten nytta? Men jag har uppenbarligen för stora handikapp för att vara nån resurs. Jag är en sjuk person. Jag kryper ner i sängen och lägger armen över ögonen som helt ofrivilligt börjar gråta. Skäms.

Den gröna skamgubben

Fast… Vad ska det va bra för? Ligga här och böla? Det här är den lilla plätt jag står på och det är bara här jag kan gräva, när jag väl orkar gräva. Med min lilla sandlådespade av gul plast. Jag har inga studenter, patienter, klienter – synd för dom! För här grävs det rätt snygga slott när orken faller på. Jag kan ju inte rå för att det är ganska sällan.

Sen är det ju faktiskt så, kommer jag på, att jag skriver mycket bättre nu än i januari 2018. Eller det kanske jag inte gör, men jag lägger ner mycket mer energi på varje text. Orden är viktiga för mig så jag klämmer och känner på dem rätt länge innan jag sätter dit dem. När min dotter undrar om vi ska kolla på en film och jag säger “håller på med bloggen men om en kvart kanske” så stönar hon. För då vet hon att det kommer ta minst en timme.

Så förlåt och inte förlåt och ni behöver inte ursäkta mig för det har jag redan gjort själv, men jag lovar att det faktiskt kommer en text till i juni. För den är redan klar.

Porten in till dårhuset

Igår träffade jag min läkare på Psykiatrins hus i Uppsala.

(Konstigt namn förresten – Psykiatrins hus. Det låter mer som ett museum än en vårdinrättning. Utställningssalar med tvångströjor, lobotomiborrar och mänskliga centrifuger. Eller kanske har man satsat på virtual reality med attraktioner som det schizofrena spökhuset, den bipolära bergochdalbanan och den väldigt skeva anorektiska spegelkammaren. Bergochdalbanan Rapid Cycling kunde kanske va nåt för Gröna Lund?*)

I alla fall var jag till min doktor, och eftersom mottagningen ligger i samma hus som vårdavdelningarna brukar jag alltid kasta ett öga bort mot den plats som under ganska många månader varit mitt hem. Och så tänkte jag att… det kanske kunde passa med lite anekdoter från hospitalet, såhär i försommaridyllen? Det är nu nästan tre år sen jag var där sist och det var rätt länge sedan jag längtade tillbaka. Ett gott tecken. Ibland är det tvärtom. De flesta psykfall har nog ett kluvet förhållande till sin avdelning, för psyket är en plats där ingen vill vara som inte måste, men den som måste vill inte vara nån annanstans. Precis så.

Jag spjärnar emot in i det sista. Vill inte dit. Inte under några omständigheter vill jag dit. Jag famlar febrilt efter nåt att hålla fast vid medan golvet rullar. Biter mig fast vid Sims till Sims inte hjälper, vid soffan tills soffan inte hjälper, vid andetagen ut och in – medan mörkervattnet sipprar ner längs väggarna, ner i soffan, in i mig utan att jag kan göra någonting åt det. Nånstans i närheten av det ögonblick när mörkret invaderar själva andetagen passerar jag den magiska balanspunkten. Plötsligt vill jag inte till någon annan plats än till dårhuset. Jag längtar jag dit. Jag vill bli en mentalpatient. Jag låter mig villigt halas upp i den kliniskt intetsägande livbåten, taxin, ambulansen och transporteras till sjukhuset. Jag går igenom den FÖRSTA PORTEN till väntrummet på psykakuten.

Där rasar jag ihop på två plaststolar som inte alls är utformade för att liggas på. Väntrummet på psykakuten är överlag extremt dåligt anpassat för människor med akut psykbryt. Jag väntar. Sam-Staffan sitter på stolen bredvid. Han säger tack och lov ingenting. Jag tittar på den trasiga godisautomaten. Blundar. Är en skinnsäck runt mörkerhavet som fortsätter bågna i sjösjuka vågor. Öppnar ögonen. Kanske är väntrummet ändå rätt bra – det är så tråkigt att till och med sjögången tröttnar och stillnar sig en smula. Jag somnar en stund. Timmarna går. Så får jag prata med nån. Sen får jag vänta igen. Sam-Staffan väntar han också. Sen kommer nån ut och säger att jag blivit godkänd. De har bedömt mig som tillräckligt sinnessjuk för att släppas in genom den ANDRA PORTEN. Porten till akutavdelningen. Tjoho.

Akutavdelningen är förmaket. Efter väntrummet. Själva salongen ligger tre våningar upp i huset. Jag säger hejdå till Staffan och världen, går igenom nån sorts säkerhetsgrunka, lämnar ifrån mig bältet, mobilsladden och snodden till min huvtröja. Tilldelas ett rum. Ett grått ett. Allt är grått på akutavdelningen. Kanske för att ingen ska längta dit som inte måste. För att ingen ska bita sig fast. Jag lägger till vid min säng, surrar fast förtöjningen vid det fula sängbordet. Nej förresten, det kan jag inte – de tog ju alla rep och snoddar vid säkerhetskontrollen. Det är säkert smart. Även om handdukshängaren är så fiffigt utformad att man ändå inte kan hänga nåt på den. Är handduken otillbörligt tung fälls den ner och handduken hamnar i vattenpölen på duschgolvet (eftersom det inte heller finns något duschdraperi). Anorektiska gräshoppor skulle möjligtvis kunna hänga sig i hängaren. Psykfallen klarar sig.

Så ingen förtöjning. Men sängbordet blir min lilla värld. Jag ordnar de saker jag fått med mig hemifrån: lägger tandborsten och tandkrämen i den vita plastlådan, boken jag inte kommer läsa på hyllan ovanför och burken med hudlotion på bordsytan som kan fällas ut. Det blir på något vis hemtrevligt. Mitt. Jag känner mig trygg mitt i sjögången.

Porten in

Vårdarna på akuten är som anonyma hemuler. Tre dagar går men inget ansikte fastnar. Ett huvud tittar in och säger “lunch”, ett annat säger “medicindags”. På natten lyser de med ficklampa på mig en gång i timmen. För att kontrollera att jag inte svepts bort på mörkerhavet antar jag. Jag tycker om att de kommer och lyser. Jag ligger vaken hela natten och väntar på att de ska komma med sin ficklampa. Känner mig som ett djur på ett öde zoo. Eller en underlig växt. Kanske samlar de mig i klinikens herbarium och ger mig ett vackert namn på latin. Jag är inte intressant. Min art är det. Blomställning och rotblad studeras och noteras i hemlighetsfulla böcker som förvaras i glasburen. Rummet dit bara hemulerna kommer in. Jag tycker om att sitta i deras herbarium.

Fast sista dagen blev en av hemulerna ett ansikte. Jag satt i den grå soffan i det grå dagrummet och gungade i takt med vågorna. “Jag gungar precis sådär som dårar gungar”, tänkte jag och fortsatte gunga. Det var så himla svårt att existera just då och gungandet hjälpte på nåt sätt. Då var det helt oväntat en hemul som fick syn på mig. Hon hette förmodligen Annette. “Ska vi gå en liten sväng?”, frågade Annette och räckte fram armen. Jag tog tag i den och drog mig upp och sen vandrade vi arm i arm tills korridoren tog slut, och så tillbaka igen. Fram och tillbaka några gånger. Det blev lite bättre, det lugnade sig en liten smula. Och sen blev det av någon besynnerlig anledning isterband till middag.

Akutavdelningen är en intetsägandets skärseld. En plats av utraderande tråkighet. En intighet utan eget syfte. Men den måste passeras av den som aspirerar vidare till Själva Dårhuset. Porten vidare vaktas noga av överhemulerna. Man ser bara skorna på dem när man för burtonde gången låter dem dissekera ens beståndsdelar. Men det är dom som håller i frälsarkransen. Dom som pressar kronblad och stjälkar och placerar dem i invecklade rutsystem. Som säger ja, eller nej. “Vitsippa? Nej. Hemgång efter isterbanden”. “Odört? Ja. Ett rum är dig tillrett“. Tredje dagen klassificeras jag slutgiltigt som Skvattram, och överhemulen halar fram sin gyllene nyckel. Den TREDJE PORTEN är öppen och jag får stiga uppför trapporna till avdelningen. Det är en alldeles särskild sällhet. Jag har blivit utvald och trodd.

Jag får komma till den plats där ingen vill vara som inte måste. Den enda plats jag kan tänka mig att vara på.

Nästa gång: hemma bland de andra psykfallen.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Notis: Bloggande och bokskriverier…

Måste bara kasta ner några rader. Det har dröjt alldeles för länge sedan mitt förra inlägg. Tycker egentligen inte man ska behöva skylla på nåt men förutom en massa annat roligt håller jag på och gör klart lite text som ska in till eventuellt intresserade förlag. Och det kanske ursäktar. Även om man inte behöver ursäkta sig. I vilket fall som helst har jag ett nytt inlägg på gång. Vill det sig väl kommer det redan imorgon!