Offrets curriculum

Du känner bara en handfull av gästerna på bröllopet. Bordsgrannarna presenterar sig med sina yrkestitlar – barnmorska, historiker, konduktör och VD för Försäkringskassan. De beskriver sina villor och barn och akvariefiskar och semesterresan till Bali. Trevligt, normalt och, som det verkar, mycket beundransvärt. I skenet av de positioner och prestationer de väljer att lyfta fram framstår de alla som goda representanter för lyckan och lyckadheten.

Detta är del tre av min Offer-exposé (här är första och andra inlägget). Den här gången handlar det om IDENTITET.

Själv sitter jag mitt emot dig och försöker få magen att hålla sig på plats under festblåsan. Och undrar vad i hela friden jag ska säga. Jag har ju inget jobb, ingen villa, inga akvariefiskar eller tropiska semesterresor gömda i dekolletaget. Däremot ett behov av att precisera min situation, förtydliga min avsaknad av allt det andra. Och kanske få någons beundran för det arbete jag utför. För även om jag inte kan samla mina prestationer i ett snitsigt CV jobbar jag lika idogt med mitt liv som någon annan. Så när jag höjer champagneglaset till en skål för brudparet tänker jag att jag kanske ska förklara att jag är ett offer. Jag kanske, till titeln sjukpensionär, ska tillägga att jag drabbats av omständigheter jag inte kunde rå för. Att det är därför jag hamnat bakefter. På sniskan vid sidan om. Att det är därför jag håller mig mest i soffhörnet medan alla CV-författare jäktar fram och samlar befordringar i kundvagnen som laxfiléer, servetter och bregott på livets stormarknad.

Foto av Terje Sollie pu00e5 Pexels.com

Att jag har rätt dålig koll på när det är lämpligt att utlämna sig själv är väl uppenbart för alla, men jag är inte helt pantad. Bröllopsfester är oftast olämpliga tillfällen för privata bekännelser. Man frågar ”vad heter du”, ”vad sysslar du med” och kanske ”var kommer du ifrån”, men jag tror aldrig jag har hört frågan ”hur hamnade du på den här platsen i livet” i ett sammanhang där man skålar och skakar hand. Det blir mest:

”Hej, jag är VD för Försäkringskassan”.
”Hej, jag är sjukpensionär”.

Och det är inte sexigt. Eller storslaget. Jag tycker inte om det. Jag vill inte vara ”sjukpensionär”. Jag vill vara sexig och storslagen. Dessutom säger titeln ingenting om vem jag är och vilken resa jag gjort. Vilket folk visserligen är ganska ointresserade av, jo, jag inser det. Faktum är att bordsgrannen och jag förmodligen är lika ointresserade av varandra. Men den verkställande direktörens väg till Försäkringskassans topp är kanske en mycket spännande historia – fylld av pinsamheter, nederlag och utomäktenskapliga förbindelser. Sådant man inte får veta om man inte törs ställa frågan hur hamnade du här? Men folk vill av någon anledning inte prata om sina utomäktenskapliga förbindelser.

(En gång lyckades jag faktiskt få till en riktigt intressant biktsession på en disputationsfest. Jag fick en för mig helt obekant herre till bordet. Det skulle inte bli något ragg – både han och jag hade partner. Jag påpekade därför att vi förmodligen aldrig skulle ses när festen var över och att detta gav oss en möjlighet. Istället för att berömma potatissalladen eller förakta schlagerfestivalen kunde vi ta tillfället i akt – och dela våra största hemligheter med varandra. Han nappade. Efter middagen bjöd han upp till första dansen, och jag har aldrig upplevt en mer intim dans med en främling. Festen tog slut och vår skilsmässa var lycklig. Vi gick hem med varandras hemligheter och sågs aldrig mer.)

Så, hur skulle jag vilja ha det? Vad skulle vara min ultimata hälsningsfras på bröllopsmiddagen?

”Hej, jag heter Maria, och jag är ett offer för livets orättvisor!”

Det låter som någonting karaktären ”Misan” (från mumintrollen) skulle kunna säga medan hon dramatiskt skrider fram över scenen i sin ödesmättade sammetsklänning. Är man inte framgångsrik direktör kan man ju i alla fall bli ett heroiskt offer. Jo, ibland kan det kännas frestande. Men i långa loppet är det inte någon offeridentitet jag söker. Jag vill inte vara ”offret” i folks ögon, men hellre än att säga ”Maria, sjukpensionär” vill jag berätta min historia. Vad som tagit mig till nu. Och i den ingår att jag drabbats av ganska mycket skit. Och tagit mig upp ur en hel del.

Betyder det att jag är en offerkofta?
Nej. Det tror jag inte.
Kanske är jag det också
– men det är olika saker.

Offer är du som objekt för någonting, tänker jag. Som i subjekt, predikat och objekt. Klubban slog dig till marken. Jag rådfrågar nätet (LÄNK satsdelar.se) för att fräscha upp mina grammatikkunskaper. Just det: objektet är den del i en sats som beskrivernågon som”utsättes för eller påverkas av en handling”. Tänk att lite grundläggande satslära kunde klargöra skillnaden mellan offer och offerkoftor! I en fullständig offersats kompletteras offerobjektet av ett subjekt – den som utsätter offret, och ett predikat – den handling som offret utsätts för. Alltså:

Mobbaren trakasserar Carin.
Sektledaren utnyttjar Jim.
Sarah bedrar Ahmed.

Sjukdomen krossar Mahmoud.
Olyckan handikappar Nick.
Galningen våldtar Jasmine.

Mobbaren, sektledaren, Sarah, sjukdomen, olyckan, galningen och stormen är alltså de som utsätter, och offren är Carin, Jim, Ahmed, Mahmoud, Nick och Jasmine. De har blivit offer eftersom de har drabbats av någonting.

Men att vara ett offer är inte estetiskt tilltalande. Det passar inte till förmiddagsfikat. Förvånande ofta skäms du när du blivit ett offer, just för att du blivit det. Du känner dig smutsig, opassande, pinsam, malplacerad, misslyckad – kanske till och med skyldig. Du tror dig vara ett subjekt i händelsen, när du faktiskt är ett objekt för den. Livet ÄR obegripligt orättvist och det ÄR synd om människor. Vissa människor drabbas väldigt lite. Att inte erkänna de lidanden andra utsatts för är orättfärdigt och respektlöst. Det är att frånta dem deras kvalifikationer. Att censurera deras CV.

Ja: CV.

Att jobba på sitt CV är lika viktigt för ett offer som en streber. Den bokstavliga betydelsen av curriculum vitae är ju ”levnadslopp” och ingen kunde väl vara bättre förtjänt av att stapla upp sitt liv i snygga kolumner än den som ständigt doppats i mörkervattnet? Teckna ner sin svårbegripliga levnadsbana. Bena ut, kanske till och med förstå. Och stolt presentera för omvärlden:

  1. Sommarjobb som ångestsanerare
  2. Introspektion, grundkurs: ”Upptäck din navel”
  3. Påhugg som slamsilare och drömtydare (osorterade arbetsuppgifter)
  4. Introspektion, fortsättningskurs: ”Upptäck din inre navel”
  5. Arkivarie vid Nationella Kaosoteket
  6. Mellanchef inom kamikazeindustrin (avdelningen för krockkuddar)
  7. Introspektion, master: ”För i helvete – sluta pilla dig i naveln!”
  8. Uppfinnare av Mithrilkorsetten (som Frodos brynja i Sagan om ringen, men sexigare)*

* ”Stark, skör och glittrande” enligt Svensk Damtidning, som utsåg den till årets julklapp 2019.

Ett traditionellt CV är naturligtvis helt undermåligt som curriculum vitae. Där står ju absolut ingenting om arbetssökarens verkliga liv, än mindre om hens heroiska kamp med väderkvarnarna. Sådant göms bakom årtal och titlar och Times New Roman. Javisst, hej och goddag, ge mig några väl valda rader från ditt CV om du vill, men frågar du mig vem jag är tänker jag prata om mitt curriculum vitae, vare sig du vill eller inte.

Offerkofta är någonting annat. Offerkoftan har gjort sitt offerskap till ett subjekt (ett ord, för er som glömt, som beskrivernågon som ”utför handlingen eller är i ett tillstånd”). Offer blir du som resultat av en händelse. Händelsen kan vara ögonblicklig och övergående, den kan vara konstant fortgående, konsekvenserna kan vara snabbt överståndna eller pågå livet ut. Men du är offer för någonting, du blev offer för någonting. Det har hänt, det hände dig, men det som hände dig var inte du.

Som offerkofta är du ett offer. Lever som ett offer. Tänker och känner som ett offer. Hanterar världen som om du i alla situationer återigen vore, eller riskerade att bli, ett offer. För offerkoftan är offerskapet en identitet. Ett signum. En generaliserad livsinställning.

Men att jobba på sitt offer-CV måste väl vara samma sak som att bygga på sin offeridentitet?

Hm. Tänk, tänk, tänk… Nej, jag tror att det är en skillnad mellan berättelse och erfarenhet å ena sidan och identitet och status å den andra. Ta det här med CV igen. Föreställ dig att du på bröllopet hamnar bredvid en professor i litteraturvetenskap. Hen har ett långt och vördnadsinbjudande CV som skickligt gömmer alkoholismen, ångesten och hemorrojderna. Men som vissa viktiga personer tenderar att göra håller professorn handen hårt kring det vördnadsbjudande, som om det vore en ämbetlig stödkrycka för det vacklande egot. Din bordsgranne tjänstgör inte som professor, hen är professor. Hen förväntar sig samma vördnad oavsett om hen besöker Operan eller den offentliga toaletten. Professorn är stelopererad i sin statusposition.

På samma sätt har offerkoftan tvingat in sin person i en mer eller mindre självvald tvångströja. Det kan verka som om offerkoftan trivs i sitt offerskap – tar den som en ursäkt för att luta sig tillbaka och förvänta sig att andra ska rädda skivan. Offerskapet kan bli ett bekvämt sätt att operera i tillvaron och den konstanta undertonen av självömkan kan skydda på samma sätt som professorskap. Offerkoftor är ofta väldigt irriterande, men det finns offerkoftor som på sätt och vis blivit offer för sin offerkoftighet. De har blivit hårt åtgångna av livet och lever de inte i ett konstant lidande har de hamnat i en position där lidandet blivit en osund vana. Och det är svårt för alla missbrukare att bli nykter.

En gång offer alltid offer. Det låter helt vansinnigt, men tänk igen på ditt curriculum vitae. Klubban som slog dig till marken är inte du, men erfarenheten av fallet kan aldrig tas ifrån dig. Den är en av dina meriter – till skillnad från de flesta har du kunskap om hur det känns att bli slagen. Ingenting kommer utradera det faktum att du därför tvingades ge upp saker du inte ville förlora. Du blev utsatt och din verklighet kanske alltid kommer vara mer begränsad eller smärtsam än andras. Och detta kommer alltid vara en del av din styrka och sårbarhet.

(Vilket du skriver i Times New Roman, 12 punkter, dubbelt radavstånd.)


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Varför just jag??

Varför skulle just jag drabbas? Är en väldigt fånig fråga. Varför skulle just du inte drabbas? Borde det ha varit just någon annan? Nej, jag ägnar mig hellre åt konstruktiva frågor som: Är det mitt fel? Borde jag skämmas?

Hm. Jag tänker såhär: offer blir du just för att du drabbas av någonting. Du blir ett offer när du råkar ut för omständigheter som gjorde dig illa och som du inte kunde rå för. Du fick halsfluss och missade klassfesten. Du körde av vägen och blev förlamad. Du blev mobbad, gick in i väggen, blev misshandlad, bedragen, arbetslös, sjuk eller våldtagen.

Jamen vadå? Du borde kanske inte ha gått så lättklädd hem från festen. Du borde ha skilt dig innan han spöade skiten ur dig. Tränat bort trivselvikten innan hon gick bakom din rygg. Jobbat hårdare, satt ner foten, aktat dig, älskat dig, skärpt dig, ätit bättre, ätit mindre, tagit ut svängarna, skaffat dig disciplin, levt i nuet och satt på dubbdäck. Och så blev det såhär! Det hade du väl kunnat räkna ut!

Tough luck! Back in the saddle! Det är du som skapar din framtid!

Nej. Nejnejnej. NEJ. Det var inte ditt fel att du blev våldtagen. Och ingen kan skapa sin framtid. Inte så länge världen är skapt som den är. Förutsättningarna är hopplöst ojämlika och verkligheten oförutsägbar, så ser naturlagarna ut och de är konstanta. Ingen har kontroll. Det bara är så. Även om jag kör nyktert och laglydigt kan jag råka ut för en fartdåre. Jag kan inte ens förutse hur min tur till Hemköp kommer se ut. Jag kan halka och bryta benet, träffa min tillkommande eller bli rov för en seriemördare. Hur skulle jag då kunna kontrollera min promenad mot döden? Jag säger som Strindberg: det är synd om människan. Vi är alla offer i en grym värld och livet är orättvist…

Åtminstone det senare är odiskutabelt sant.

Många som slås av lyckan förtjänar den inte, andra ger sitt allt men kommer ändå aldrig fram. Att det finns ett antal föredömliga förebilder som lyckas vända katastrofen till framgång bevisar ingenting – alla talangfulla som kämpar och misslyckas styrker ändå tesen. Du måste ha massor med tur och jävligt goda kontakter om du ska ta dig från slummen till Buckingham Palace. Även om du är ett genialiskt bombnedslag.

Fast… är inte de flesta olyckor sådana som vi faktiskt kan rå för? Tänk om jag bara… Varför gjorde jag inte… Jag borde aldrig ha… Som om det fanns en skuggversion av oss, en parallell dimension där vi gjorde precis rätt i precis rätt stund. Tyvärr finns det ju inte några parallella varianter i den här verkligheten – just precis här finns bara den här världen där du gjorde precis som du gjorde. Eller som du valde att inte göra, eftersom du var du och då var då.

Foto av Anna Tarazevich pu00e5 Pexels.com

Den som har tillräckligt med självförtroende och kompetens kan naturligtvis bestämma rent generellt vad den ska göra av sina möjligheter, små eller stora. Du kan, om du har tillräcklig insikt i finansmarknaden, förvalta ditt pund. Skydda dina tillgångar. Stoppa i madrassen eller investera. Du kan välja mellan soffa, träningscykel och självförsvar; mellan hängslen, livrem, hjälm och bikini. Du kan bädda för en uppsägning genom att missköta ditt arbete, förbereda hjärtattacken med ostbrickor och vin. Så det är klart att du kan påverka din framtid, och för vissa motgångar har man framför allt sig själv att skylla. Framför allt har andra det. Sig själva att skylla (för då slipper säkert jag som är så duktig).

Men ingen kan välja sitt pund, själva utgångspunkten i ekvationen. Och ingen kan välja bort de händelser som kantstöter myntet under resans gång. Du har vad du en gång fick och du förlorar det som tas ifrån dig. Du kan inte välja om det ska bli cancer eller hjärtattack. Eller när. Det bara händer. Och ingen livscoach i världen kan skydda dig från det. Kanske kan man se det som någon slags ekvation:

  • UTGÅNGSPUNKTEN. Det pund du är givet kan du inte förändra.
  • SAMMANHANGET. Du har, skaffar eller saknar stöd.
  • LEVANDET. Du förvaltar ditt pund eller missköter det.
  • OLYCKAN. Du blir ett offer för något du inte rår för.
  • HANTERANDET. I den mån ditt pund räcker till tar du dig upp igen.

Utgångspunkten är som en grundplåt, placerad i din fond av miljöer och kontakter. Dessa ger ditt kapital mer eller mindre goda möjligheter att växa, vilket ökar eller minskar dina resurser att överleva de katastrofer du möter i livet. Olyckan i sig står bortom din kontroll. Typ något sådant…? Låter jag tvärsäker är det bara för att det är så roligt att låta tvärsäker. En sak är i alla fall bombis: livet är orättvist och talangerna ojämlikt fördelade. Det enda som är någorlunda jämnt fördelat är olyckan. Åtminstone i meningen att det är lika (o)sannolikt att du drabbas av katastrofen som att din granne Gunnar gör det (varför skulle just han drabbas?). Sexikoner och Nobelpristagare kan också bli offer för omständigheter som gör dem illa och som de inte kan rå för. De har alldeles säkert bantat, plastikopererat och svettats långa timmar i laboratoriet för att nå sina framgångar, men när det gäller olyckan kan de skapa sin framtid lika lite som du.

Detta var del två av min Offer-exposé (se föregående inlägg) som handlade mest om SKULD och RÄTTVISA.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

En ordentlig titt över axeln

Jag är ett offer. Min sjukdom har ju slukat ett decennium av kreativitet och lust, den har halshuggit min karriär och satt mig på fattighuset. Det är ingen tävling – alla kan inte vara lika storslagna i sitt lidande som jag. Du kanske aldrig någonsin har fått iklä dig offerrollen, men du är värdefull ändå. Offerskap är inte något du kan prestera, men oroa dig inte – du kommer också att bli utsatt för livets jävligheter en dag. Jag lovar!

Det konstiga är att de flesta, trots offerskapets ära och glans, inte vill vara några offer. Till skillnad från misslyckandets modetrend är det ännu inte särskilt inne att vara ett offer. Träffar du på ett offer tänker du givetvis på misslyckande, men inte på heroisk återupprättelse. Att bli ett offer är ett oestetiskt misslyckande. Ser inte bra ut i ditt CV. Dessutom är det omoraliskt. Offret utstrålar stagnation och varför-får-inte-jag-vara-med-och-leka. Det representerar en generell buhu-inställning till livet. Eller?

I vissa sammanhang har offersnacket blivit en politisk fråga. Det har tydligen med identitetspolitikatt göra, vilket jag inte vet någonting om (jag har alldeles nyss börjat orka med nyheter igen), men jag tänker vara med och tycka ändå! Om jag fattat saken rätt handlar identitetspolitiken om att vända sig till grupper som det är synd om. Sådana som definieras av utmaningar som andra medborgare inte har. Säg kvinnor, invandrare, rullstolsburna, fattiga, transexuella. Kritikerna menar att detta skaparen offermentalitet som cementerar utanförskap istället för att leda till positiv förändring. Psykfall ska inte ses som psykfall utan som individer med talanger och tillgångar som alla andra.

Det tycker jag är dumt. Psykfall har inga talanger, det kan bara personer ha. Psykfall har problem, det är därför de har bevärdigats med titeln. Vid sidan om den får de gärna ha vilka begåvningar och förmågor de vill. (Mer om detta i ett senare kapitel.) Det påminner mig om en ögonöppnande övning jag deltog i under en fortbildning på min förra arbetsplats. En sådan övning som plötsligt gör det man redan vet mycket tydligare.

Övningen är som ett slags rollspel, alla tilldelades en identitet med grovt tillyxade karaktärsdrag: äldre kvinna i rullstol, medelålders svenne i chefsposition, ensamkommande flyktingbarn, outbildade tjej med tre barn, homosexuell man i sjuttioårsåldern – ja, ni fattar. När vi fått våra roller ställdes vi upp på led vid ena väggen av rummet och fortbildaren beskrev sedan olika situationer. Gå till bibliotek vars entré saknar rullstolsramp, Begära löneökning, Hålla sin partner i hand på stan, Fylla i blanketter på Försäkringskassan, och så vidare. Sedan fick vi ta ett steg framåt för varje situation som vi, i vår tilldelade identitet, upplevde som oproblematisk. Kändes situationen som en utmaning skulle vi stå kvar där vi stod. Enkelt och banalt. Och alla fattar på förhand poängen.

När övningen var över var gruppen helt förväntat utspridd över rummet. Vissa stod med näsan mot den motsatta väggen, några hade knappt tagit ett steg och resten befann sig däremellan. Men det övningen belyser är inteatt det finns en stratifiering utan att de som står längst fram inte har en aning om det. De har helheten bakom sig. I själva verket är det de som står allra längst bak som har bäst koll. De ser alla positioner de inte själva nått fram till, de har gradskalan helt klar för sig. Uteliggare, transexuella och ensamstående flyktingbarn vet alltså bättre än de flesta var det saknas rullstolsramper (mentala och andra).

Vilket innebär att friska, välutbildade, svenska medelklassmän inte borde vara politiker, för de har ingen susning om vad de har bakom ryggen. De borde faktiskt inte uttala sig om verkligheten överhuvudtaget.

Foto av Anna Shvets pu00e5 Pexels.com

Nä, jag skojar. Om de tar sig en ordentlig titt över axeln en gång om dan kan de väl få vara med.

Fast för mig är offerfrågan egentligen inte politisk utan existentiell. Det handlar mer om erfarenheter än principer. Jag tror inte att offerskapet till fullo kan begripas av den som inte vill umgås med frågor om sin skuld, sin identitet, sitt ansvar och sin medkänsla (ord som måste uttalas med det gravitas bara existentiella dilemman förtjänar…).

Men jag har full förståelse för att vanliga arbetsdugliga dödliga inte hinner med sådant finlir, så jag bestämde mig för att ta på mig uppgiften. Att frottera sig med existensens gåtor är ju en mycket lämplig arbetsträning för understimulerade docenter, särskilt om de inte drar sig för att grotta ner sig i sitt eget storstilade offerskap. Som vanligt hade jag bara ett knappt hum om vad jag ville säga när jag började skriva och ämnet svällde ut på ett okontrollerat sätt. För att ge er mer proportionerliga tuggor blir det därför en liten följetong! Yey!

Nästa inlägg: Det är säkert mitt fel alltihop…


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Dan före dopparedan

Sådärja. Nu har jag diskat. Nog med julförberedelser.

Två värmeljus brinner och jag sitter i min ensamhet i köket med en kopp glögg. Imorgon kommer min dotter och plockar upp mig med bilen (jojo!) och så åker vi till min minstbrorsa och hans familj. Det blir mysigt. Men jag kan slå vad om att de inte har något änglahår.

Jag var elva-tolv någonting när julen förlorade barndomens tinder i ögonen. Vi brukade alltid ha änglahår om de elektriska ljusen på granen. Silvrigt, stickigt och säkert otroligt omiljövänligt. Det gjorde ljuset från granen luddigt och skapade en illusion av pepparkaksidyll, julkortsglitter, presentpappersmagi. En känsla av att julen fortfarande gick av stapeln i ett förr-i-tiden då brasorna dånade och snön stod meterhög upp mot husväggarna. En värld då man alldeles säkert kunde få syn på en grå liten tomte vid husknuten. Men den där julen när jag var elva-tolv någonting fanns inget änglahår kvar i kartongen med julgransprydnader.

När mor såg min panikartade blick störtade hon bums iväg till Ica-Väst för att köpa – för så gör alla goda mödrar när deras barn drabbas av julpanik. Men allt änglahår var slut och de alldeles för elektriska ljusen lyste kala. När julen var över lät jag min förlorade barnaglädje rinna ut i en rimmad dikt, som slutade med den ödesmättade raden: ”den här julen var utan änglahår”.

Dagen före är väl som ingenting annat en dag av hopplös förväntan. På barnen (som ska tindra), maten (som ska smaka), makan/en (som äntligen ska fatta att julen faktiskt inte blir till av sig själv). På frid och harmoni och gemyt och vad fan. Här borde jag ju skriva att ”man ska vara glad för det man har” och ”lyckan finns i det lilla” eller nåt sånt där. Och jag kanske kommer dit, jag vet inte. Men just nu sitter jag och ser framför mig alla jular som hänt sedan änglahåren försvann. Jag ser den hoppfulla 20-åringen som hängde hembakade och vackert glaserade pepparkakor i granen för att det skulle vara ”på riktigt”. Hon kämpade med att förbereda julmyset enligt konstens alla regler och blev så nervös att julklappsöppningen fick klaras av innan Kalle för att lätta på något av trycket… 30-åringen slet vidare för att det skulle bli gran och skinka och levande brasor och bestämde sig till sist för att inte förvänta sig någonting av sin partner som satt i soffan och hävdade att han ”inte behövde nåt annat än en fårfiol av karva mat ifrån”. Med barn, bonusbarn och diverse fristående kompisar blev jularna ändå roliga. 40-åringen bodde på den mest idylliska gård i den mest idylliska vinteridyll man kan föreställa sig och jularna blev bara större och gladare. Nu fanns hur mycket plats som helst för folk – släkt och vänner skockades och 40-åringen själv stod vid spisen och var det muntra, svettiga navet.

Jaa, och 50-åringen sitter som sagt i sin ensamhet och dricker glögg. Här finns inte tillstymmelse till julstök, inga vänner kommer invirvlande, stampar av sig snön och slår sig förväntansfulla ner i kökssoffan. Ingen ved och ingen eld och ingen vedspis heller. Om ett år ska jag flytta till en lägenhet på 38 kvm (vilket jag för övrigt är väldigt nöjd med) och så kommer en hel era att gå i graven. Var är alla barn som skulle springa runt mina fötter, var är allt kaos och alla drivor av presentpapper som jag skulle kasta in i brasan, var är det stora långbordet jag skulle ha i den stora salen? Livet ska ju, så har jag förstått det, bli mer och bättre. Man ska avancera, utöka sitt territorium. Skaffa fler kvadratmetrar och fler kakelugnar. En större sal där man får plats med ett ännu längre långbord. Och en julgran på tre meter.

Fast är det julgranar och kakelugnar jag pratar om? Hm. Jo. Jag ska inte sticka under stol med att jularna i idyllgården vad alldeles särskilt idylliska. Det går inte att komma ifrån att spraket från kakelugnar faktiskt sprider harmoni. Men den där intentionen att ”aldrig förvänta mig någonting” från min partner hade, när vi kommit till idyllgården, urartat. Det var en väldigt dum intention. Jag gick i spagat och brygga morgon middag kväll. På alla plan. Jag minns hur jag mitt i en av de snöiga, stjärntindrande julnätterna satt i den idylliska vedboden och grät så jag skalv över min övergivenhet. Medan gemytet slog klackarna i taket i huset bredvid. Jag kände mig så förfärligt ensam.

Det känner jag faktiskt inte nu, här i min ensamhet. Om jag tänker efter är jag rätt nöjd med att ha det så stilla och fridfullt. Ingen gran, knäckgegg och tjafs. Jag har det jag behöver och imorgon får jag gästa brorsans julekaos – med småungar och klappar och hela bidevippen. Det blir väldigt lagom.

Jag tror i alla fall att jag känner så. Och jag tror att stinget från de där svunna jularna handlar om min självbild mer än något annat. Att jag varit den där personen som stått mitt i, som folk dragits till, som haft kretsar runt sig. Nu är jag en egen liten måne som kan kretsa kring någon annans planet ibland. Och det är väl rätt bra? Jadå, ”lyckan finns i det lilla”, jojo. Det är väl bara det där att ord har värden kopplade till sig. Periferin är inte lika cool som centrum, och popularitet slår ensamhet.  Och visst kan det kosta på, men ”tristess” låter trots allt inte lika bra som lite traditionellt, moraliskt ”julstress”.

Vännen jag alltid kan sätta på – och stänga av

Jag vet inte om jag har gjort det tidigare, skrivit när jag faktiskt varit deprimerad. Det är jag väl i och för sig inte nu heller, inte sådär fullskaligt, episkt dyngdeprimerad. Men en vecka har passerat utan lust till annat än att titta på sånt jag redan tittat på och äta sånt jag inte redan ätit alldeles för mycket av. Idag kom jag upp först när en ängel ringde på dörren med Polly, lakritskolor och en söt liten flaska rom (att påsen med Polly var ämnad åt min dotter förstod jag först idag – vid åsynen av sötsaker har mitt nedstämda jag inte mycket förstånd). Det var vid halv fyra. Nu är hon snart sex och jag ligger i sängen och ser fram emot att det snart ska bli läggdags. Imorgon ska det nämligen bli bättre. Tänker jag, eftersom jag inte är episkt deprimerad. Jag slukar godiset och somnar snart, inbäddad av de välbekanta rösterna i Netflix-serien vars scener jag känner bättre än mitt eget förflutna…

Fem dagar senare:

… ja, där tog styrseln slut i hjärncellerna. Det går inte så bra att skriva när man är deprimerad får väl bli kontentan av detta experiment. Men nu mår jag bättre! Och börjar fundera på det där med TV-serier. Ett fenomen som kanske inte är helt begripligt för dem som danades till Hylands hörna och stängde luckorna för apparaten när programmet var slut. Jag antar att det här med att ”sätta på teven” fortfarande är ett giltigt uttryck för dem som har arbetstider att hålla sig till, men TV-seriernas tillgänglighet är trots allt giltig för oss alla. Och upplevelsen av mening och trygghet som de fiktiva liven skänker. Eller kan skänka. Somliga av oss. Ibland.

När jag sett avsnitt tjugotvå av säsong sex, och serien är slut, drabbas jag alltid av sorg. De vänner som följt mig så många veckor har övergivit mig, de har uttalat sina allra sista repliker och jag famlar i tomrummet. Tystnaden och mörkret intar Netflix-tablån och raderna av nya filmer och program framstår som ett obegripligt kaos av oberättade berättelser. Vart ska jag vända mig? Vilken av alla okända figurer på skärmen ska jag utse till min nya vapendragare, min förtrogna, min syster och fanbärare?

Särskilt kännbart blir detta när jag är deprimerad. Då är jag inte så bra på att skaffa nya kompisar när telefonen tystnar. Det tar sådan energi, och energi har jag ingen. Det säkraste är att återvända till någon man redan känner. Någon som man vet inte säger nej. Alltså bläddrar jag ner till rubriken ”Titta igen” och letar upp någon av serierna jag redan sett. Tre-fyra gånger. Jag rättar till kuddarna i sängen och trycker igång S1E1 (season one, episode one). Känslan av skam är naturligtvis ofrånkomlig och liknar den jag får när jag stoppar ner handen i Polly-påsen (som egentligen är min dotters). Jag tänker att vissa människor aldrig ens läser om samma bok – och jag sätter just igång New Girl för fjärde gången.

Jag älskar New Girl. När jag mår piss är New Girl min intimaste kamrat. Jag bär med mig henne från soffan till köket och toaletten. Berättelsen om Jess, Nick, Schmidt och Winston binder ihop min trista tillvaro med en tråd som, även om den inte är min, är röd. När ingen boendestödjare besöker mig får New Girl stå på köksbordet och sällskapa med mig när jag lagar risotto. Jag plockar fram lök ur kylen, hämtar skärbräda och kniv och behöver bara kasta ett öga på skärmen – jag vet ju precis hur New Girl reagerar när Nick bjuder henne på rutten fisk på Thanksgiving (= hon mumsar förtjust för att göra Nick glad och drabbas sedan av magsjuka och delirium).

Jag älskar New Girl och hatar att jag älskar New Girl. Det finns ju så många filmer jag inte sett, så många böcker jag aldrig läst. Så mycket KVALITET. Så mycket KULTUR. Musik lyssnar jag inte heller på. Tack och lov finns i alla fall inga konserter och föreställningar att missa just nu. Jag kanske helt enkelt inte är en kultiverad person? Kanske behöver man inte vara kultiverad?

Nej det behöver man naturligtvis inte. I mitt fall handlar det egentligen mest om lättja och oföretagsamhet. De stora kulturupplevelserna har jag oftast fått när någon tagit mig i hampan eller satt en biljett i handen på mig. Eller bara lagt på en platta. Öppnat ett rum. Hjälpt mig stänga av. Utmätt ett stycke tid åt mig då jag bara ska ta in. Då kan det bli stort, ödesmättat, gastkramande, tindrande vackert. Men jag kommer sällan dit på egen hand. Att sätta sig vid pianot är en annan sak. Det står ju där. Två steg bort. Och fingrarna har jag ju liksom redan med mig. Så kanske handlar det om att hitta vägen till det där som i den kultiverade världens förståelse är meningsfullt. Som alltså inte är New Girl.

Fast… hur kommer det sig att jag älskar den där outhärdligt käcka, pinsamt spontana flick-kvinnan i prickiga klänningar som gör allt för sina bisarra vänner? Hon som inte ens utmanar könsstereotyperna och inte ger en enda vass gliring till världens makthavare.

Hm. Ja, till att börja med är New Girl naturligtvis fenomenalt ångestdämpande. Hon bryter tystnaden när den blir för öronbedövande och istället för att ställa de svåra frågorna serverar hon besynnerliga lösningar på skruvade livsproblem. Dessutom finns hon alltid vid min sida. Jag behöver aldrig ringa henne och stämma träff, jag behöver inte ens klä på mig eller kamma håret och hon har inga förväntningar på att jag ska finnas till för henne. Jag kan avbryta henne med en knapptryckning om jag tröttnar. Men det som är väsentligast handlar om kronologi. Hon hjälper mig att skapa en känsla av tidsförlopp i en tillvaro som saknar förmiddagsfika, onsdagsmöte, fredagsmys och jullov. Sjukpensionären är ju ständig timvikarie – hon lever i ständigt hoppfull beredskap att rycka in när orken och sinnestillståndet tillfälligtvis tillåter. Det behövs någonting som binder ihop.

Sist men inte minst är New Girls existentiella approach väsensskild från min. Vrickat vederkvickande annorlunda. Jag är en sådan som svettas valen och kvalen i min obäddade säng, som ständigt vänder och vrider på livets dilemman med mina vänner och som skriver inträngande och djupa (?) texter på min blogg. Och New Girl? Hur hanterar hon livsfrågorna?

  • Rädslan: Hon bygger koja i vardagsrummet.
  • Människovärdet: Hon bjuder sin snuskiga vicevärd på middag.
  • Ensamheten: Hon leker sprinttävling med sig själv i hallen.
  • Döden: Hon får trafikböter när hon tvärnitar för en gråsparv.
  • Kärleken: Hon hjälper sin olyckliga förälskelse ut ur lekhuset.

Påtagligt och vänskapligt skrattretande. Varje avsnitt är i själva verket ett gestaltande av människans tillkortakommanden och pinsamma försök att lösa dem, paketerat i 22 hanterbara minuter. En flykt från verkligheten helt i avsaknad av Benzodiapeziner – precis som Brecht, Beckett och Bizet. Eller, om vi vill hålla fast vid det kultiverade spåret: en medvandring mitt i verkligheten.

Blä, det lät krystat. Men typ något sådant. I vilket fall som helst tycker jag vi ska sluta upp att samveta oss för att vi tittar på, läser, lyssnar på sådant vi tror är dåligt. Mår vi bra av att göra det är det förmodligen ganska bra också. För oss i alla fall.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Att bli frälst på sig själv

Misslyckandet har blivit inne. Fick jag veta när jag lyssnade på P1 för nån vecka sedan. Du ska krascha. Framför allt ska du vara känd och krascha. Nej förresten, du ska vara känd och ha kraschat – för att sedan, ärorikt, ha kravlat dig upp igen som en ny och ännu bättre kändis. En sådan som har kommit till den unika insikten om att en ska TA VARA på dagen. Till sist ska du skriva en estetiskt formgiven bok om din resa – om hur svårt du haft det och hur duktig du varit på det att ha det svårt. En resa i min själ, Min resa mot självkännedom, Min resa från att överleva till att leva, Min resa från tid till rum kan boken heta (enligt en snabbsökning på Bokus).

Men vill du skriva en bästsäljare ska du helst definiera din resa i pedagogiska portioner. Eller steg, som det heter i branschen. Om du klarar av att ta klivet från din egen svettiga depressionskammare och göra en allmängiltig metod av eländet kan din bok sälla dig till en lång rad av succéer, som Fri från ångest i 10 steg,Fem Steg – släpp din oro, 9 steg till att leva livet du älskar, Sju steg för att vakna, läka och leva (också på Bokus). Det är böcker som berättar om hur det faktiskt är och hur man faktiskt borde göra. De särskilt framgångsrika böckerna är dessutom skrivna av personer som själva har tagit alla nio stegen till att liva livet de älskar och alla sju stegen för att vakna, läka och leva. De har inte längre någon ångest, de är befriade från oro. De är upplysta. Upphöjda och onåbara.

Jag betackar mig för självhjälpsböcker skrivna av andliga atleter. Jag tror inte mental fulländning är en bra utgångspunkt om man vill skriva för den som kämpar. Atleter berättar om sin väg genom livet som om de vore först ut på plan. De är atleterna som upptäckt ångesten, som satt kollapsen på kartan. Det är atleterna som efter sin alldeles särskilt prövande och intressanta resa har lyckats uppfinna Metoden och frälst sig själva till omänsklig och ointressant sinnesfrid.

Foto av Cosmopolitano Music pu00e5 Pexels.com

Ja, jag vet, jag spottar ur mig orden så att föraktet fradgar i mungiporna. Låt mig därför berätta att jag har ingenting emot kändisar eller livsresor eller insikter eller böcker. Jag skulle gärna se att hela den svenska befolkningen fick hjälp att skriva sina biografier. Jag hade i forntiden en historikerkollega som satt vid mitt lunchbord ibland. Han hävdade bestämt att de flesta människor skulle vara fullständigt ointressanta att skriva böcker om. Jag håller inte med. Alla som råkar hamna vid ditt lunchbord, i din bankomatkö eller på din yogakurs har en spännande historia som du kan ta del av om du bara har vett att ställa rätt frågor. Och kan hålla tyst när berättelsen väl sipprar fram.

(Detta gäller dock inte om det råkar vara Maria Liljas som hamnar vid ditt lunchbord för hon lägger ut texten oavsett om du vill det eller inte.)

Men oftast har man inte tid att ställa frågor till och lyssna på människor som till ytan verkar vara väldigt vanliga. Med andra ord: personliga utmaningar och insikter har jag ingenting alls emot. Däremot kan populärpsykologiska mallar och modeller och ”fem steg till attt…” få det att riktigt krypa i mina nervändar. Böcker där man hittar formuleringar som:

Identifikation med intellektet omintetgör alla sanna relationer

Vår slutliga destination är att återknyta kontakten med vårt innersta

Sann frälsning är att vara den du är

Ord som får somliga att rysa av självinsikt och andra av akademisk allergi. Det som får mig att spjärna emot är att de flesta guruböcker saknar ett tydligt jag (eller som akademikern skulle säga: en kontext). Det finns sällan en hemmahamn, en kontrapunkt, en fingervisning om vem det är som säger det som sägs. Jag vill inte veta hur det ÄR, jag vill veta hur du har kommit fram till att det är som du upplever att det är. Skriv hellre, skulle jag vilja säga till gurun…

Mitt intellekt fuckar upp mina relationer.

Målet med min resa är släktträff i hjärnbarken.

Jag blir frälst på mig själv.

…eller hur du nu, käre guru, skulle formulera dig om du stoppade in dig själv i texten.

Mina nervrysningar betyder alltså inte att jag ser alla självhjälpsböcker som skräp eller alla gurus som dårar, tvärtom. Det finns enormt mycket vishet förborgad i icke-akademisk litteratur och praktik. I själva verket skulle jag säga att det är i det icke-akademiska levandet som vishet över huvud taget föds. Det måste vara smuts i maskineriet om det ska bli någonting av verklig substans. Förankring i det vanliga, jordiskt påtagliga. Det jag får klåda av är anspråksfullheten.

Och här dök två insikter upp, mitt i skrivandet:

Jag inser att anspråksfullheten för mig faktiskt är mindre framträdande i verkligt anspråksfulla akademiska texter än i bästsäljande gurutexter, eftersom (goda) vetenskapare verkligen bemödar sig om att kontextualisera, d v s sätta ramar kring vad de säger. Också de akademiska texterna saknar ett ”jag”, men vetenskaparen skulle heller aldrig säga ”sann frälsning är att vara den du är” utan snarare ”sann frälsning KAN under vissa omständigheter upplevas som att vara det en är”. Inte lika klatschigt kanske, och det är väl därför akademiker väldigt sällan är gurus…)

Jag inser, pinsamt nog, att jag själv också är en sån där självhjälpsskribent med ihopfuskat gurudiplom. Eller som min bror upplyste mig om häromsistens – ”Du är ganska självupptagen, syrran”. ”Jaha, vadå?”, svarade jag frågande. ”Jamen, skriver om dina intima hälsogrejer på bloggen och skriver ut alla dina dagböcker för att göra en roman”.

”Jaha. Och?”

Sade jag inte. Men lite paff blev jag. Jag hade liksom inte förknippat ordet ”självupptagen” med att blotta sina personliga pinsamheter, men visst. Det är ju mig det handlar om. Och visst tillåter jag mig en ganska omnipotent ton emellanåt. Skriver att det ÄR och MAN SKA eller INGEN FÅR och sånt. Jag har väl mest tänkt att det ruskar ni av er. Är jag inte mitt inne i texten står jag ju och viftar i marginalen hela tiden – det är JAG som upplever, tycker, tänker och gafflar. Kanske är det lite bra att vara självupptagen när man skriver sånt här (funderar jag) – jag är så påtaglig och burlesk att väl ingen kan missta mina ord för sanningen? Kanske kan man ha rätt att vara omnipotent om man också tillstår att man inte lyckats? Det kanske skapar en kontext av ynklighet som tar udden av även de mest narcissistiska salvelserna.

Hoppas jag.

Jaha, och för att avrunda det hela tänkte jag informera lite kort om att inredningstrenden för 2020 (jag är lite sent ute här) enligt initierade källor är att en ska ”släppa perfektionen” och mixa djurmönstrat med bullig manchester. Eller som de skriver på Sköna hems hemsida: ”en spännande inredning ska vara som en resa”. Javisst! Och inkludera gärna, som en pikant detalj i det väldesignade kaoset, en så kallat ”inre” resa. Placera ett stilfullt sammanbrott i den välkomnande sammetssoffan, matcha den handgjorda ljusstaken i slagen brons med en riktigt råhyvlad ångest. Sätt upp en handmålad tapet, i trendriktigt brokiga mönster, som du kan gå in i. För att undvika den omoderna väggen.

Väggen är nämligen ute. Men misslyckandet är inne.

Rullstolsramper för psykfall

Jag har tänkt lite på rullstolsramper. Hur bra det är att människor med rörelsevariationer (det är väl så det heter idag?) kan komma in på biblioteket och simhallen. Och så har jag tänkt på hur få ramper det finns för oss psykologiskt varierade.

Ett exempel, som både förklarar hur varierad jag är och hur väl jag skulle behöva lite ramper:

För några dagar sedan satt jag i badrummet i godan ro medan min dotter Tildelo smetade hårfärg i mina grånande testar. Hon hade nästan hunnit gegga klart när det oväntat ringde på dörren. Tildelo skyndade iväg och öppnade. Där stod ordföranden i den förening som jag försöker orka vara med i och såg ut som om hon kommit rätt. Tildelo bjöd in henne men återvände till mig med ett frågetecken ritat i ansiktet. Jag såg förmodligen ännu mer vilsen ut där jag satt på toalettstolen med hårfärgen klibbad mot skalpen. Det visade sig att ett möte vi tydligen skulle ha uppenbarligen skulle gå av stapeln i mitt vardagsrum och att det skulle börja om tio minuter. Jag befann mig i nattmössan. När man har tagit ett antal rejäla dopp i mörkervattnet, och dessutom kurerats med elchocker, kan det hända att en del hjärnceller försvunnit. Det är ingen stor grej, jag har ganska många kvar, men ibland blir de vita fläckarna påtagliga. I mitt fall är det planerings- och kalendercentret som blivit kantstött. Jag har utvecklat en organisatorisk variation.

Det finns förstås olika sätt att ta sig förbi ett hinder
Foto av Phillip Pfeiffer pu00e5 Pexels.com

Mejlvarierad är jag också. Jag kan inte förklara det, men stresspåslaget när jag öppnar Outlook liknar förmodligen det som människor med social fobi drabbas av när de kliver upp på scenen framför en hundrahövdad församling. Får jag ett mess så får jag ett mess, men öppnar jag mejlen väntar en så lång rad meddelanden att de inte får plats på skärmen (vilket förmodligen beror på att jag så sällan vågar öppna programmet). Det krävs simultan stimulihantering och sortering, vilket följs av informationsbearbetning, tolkning och eventuell respons. DET ÄR FÖR MYCKET PÅ EN GÅNG. Bara det att man inte kan öppna ett mejl utan att se alla dem man inte öppnat. Som för det mesta är skräp. På brevlådan har jag, som det flesta, satt upp ”ingen reklam tack-lappen”, men jag har fortfarande inte fattat var den ska tejpas upp vid min mejlbox. Dessutom presenterar sig inte reklammeljen inte i trevligt grälla färger, de ser likadana ut som de kvartsamtalsmejl, kondoleansmejl, kalasinbjudningsmejl och (alltför sällan förekommande) kärleksmejl som gömmer sig någonstans i röran. Vilket gör att jag inte öppnar någonting alls. Jag blir överväldigad. Det har blivit lite bättre sedan jag börjat med mina vitamin-shots.

Jäklar! nu kom jag på att jag inte tog min shot igår, ursäkta, jag återkommer strax…

…sådärja. Typiskt. Men i alla fall, det har blivit bättre. Jag har blivit bättre på att ignorera och radera alla ”heja”, ”jag är på”, ”bra jobbat” som kommer i långa spindeltrådar från folk som ännu inte lärt sig skillnaden mellan ”svara” och ”svara alla”. Men trappsteget är fortfarande väldigt stort. Den osorterade informationsmassan får mina skröpliga synapser att slå knut på sig.

Så en bit in i det där oväntade mötet jag inte hade koll på att vi skulle ha i mitt vardagsrum undrade jag försiktigt, fortfarande med rosa klet på huvudet, om vi kunde hitta något annat sätt, utöver mejl, att dela det som vanligtvis kommer som bilagor. Så att man kunde plocka fram det om man av någon anledning skulle ha missat dem/förlagt dem/glömt bort dem. Som Google Drive, Dropbox eller något annat. System som underlättar för den som inte vill ha tusen nigerianska prinsar mellan varje dokument. Och som inte kräver omedelbar respons.

’Ja men vi har ju mejl, och jag har ju skickat dig alla dokumenten, 23 augusti och 11 och 15 september och igår och före sommaren’, svarade ordföranden och tillade, när jag försökte påpeka att det alltså var mejl jag hade svårt för ’Ja men du kan ju göra mappar i inkorgen och spara allting där’. Som om jag inte arbetat i tjugo år med mejlmappar och pärmar och post-it-lappar och registerblad och varit ett organisatoriskt föredöme för mina kollegor. Jag kände mig återigen som en parasit. Insåg det orimliga i att ordföranden skulle ändra sina administrativa vanor bara för att psykfallet skulle hänga med.

Till saken hör att det här handlar om väldigt vänliga och tillmötesgående människor. Vi har mötena hemma hos mig så att jag kan delta från soffhörnet om så behövs. Och ordföranden skickar alltid ett mess när något viktigt ramlat ner i den förhatliga inkorgen, så att jag inte behöver utsätta mig för Outlook varje dag. De är jättesnälla. Vem är jag att komma med min mentala rullstol och kräva att det ska finnas en hiss i mitt eget hisslösa trapphus? Jag menar, rörelsevarierade kan ju knappast kräva att det ska finnas rullstolsramp hela vägen upp till Kebnekaise.

Nä.

Men ibland kan jag önska att jag hade en varierad stol. Så att det var uppenbart att jag inte kunde ta mig upp för vilka trappsteg som helst. Fast det är ju en dumhet. Man ska inte önska sig någon annans handikapp, förlåt, variation. Det vore förmätet. Vem är jag att säga att någon annans liv är lättare än mitt. Jag kan ju, oftast, smälta in i mängden, framstå som en fullständigt ovarierad dussinmänniska. Stå i kön på Hemköp utan att någon stirrar på mig, eftersom de inte ser hur himla varierad jag är. Och mina föreningsvänner är välvilliga. Till sist kom vi fram till att ordföranden ska cc:a min dotter i sina utskick så att hon kan upplysa mig om när det inkommit något viktigt mejl… En mental rullstolsramp så god som någon. Tack Tildelo!


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Jag är en parasit

Att vara bidragstagare innebär att man, ekonomiskt sett, tär på samhället. Man tar pengar men ger ingenting tillbaka. Man utför inget lönearbete och har inte råd att konsumera (vilket tydligen ska vara väldigt moraliskt). Ur samhällsekonomiskt perspektiv är man en börda, och det kommer man inte ifrån hur välvilligt man än försöker se på saken. Ingen kan förneka att det vore bättre för alla inblandade (för mig, min familj och Stefan Löfvén) om jag gjorde lite samhällsekonomisk nytta.

Jag anar era vänliga protester – jo, visst kan jag fortfarande betraktas som ”värdefull” eftersom jag är en lite smårolig och halvvettig person. Eller rätt och slätt för att jag är människa och som sådan anses ha ett värde alldeles oavsett allt. Men det är alltså inte det jag talar om. Jag talar om mitt ekonomiska värde. Och det står på minus. Jag bidrar inte. Jag tär. Enda anledning till att jag inte sitter i rännstenen är att alla ni hyfsat halvfriska svettats ihop skattepengar som räcker till min mat, mitt toapapper, mina glödlampor och mitt busskort. Det är jag mycket glad för, för jag vill helst slippa rännstenen. Så tack!

Men att vara en belastning för Svea rikes välfärd är ingenting man önskar sig. Det är lätt att man hamnar vid tacksamhetens curlingbana och ivrigt sopar fram pensionsutbetalningen till mindervärdets måltavla (eh… besynnerlig metafor). Bidragsfusksdebatten som vältrat omkring i media den senaste månaden är därför, som ni kanske förstår, en ganska utmanande historia. Har man inte själv sopat in stenen så prickar debatten om de omoraliska bidragsroffarna den rakt in i boet.

Bidragsfusket – Så blåser de Försäkringskassan på miljoner (Expressen), Bidragsfusket kostar samhället miljarder (SVT Nyheter), Södertälje jagar bidragsfusk och svarthyror (Aftonbladet). Nej, jag är inte fuskare, men det jag läser är ordet bidrag kopplat till ord som fusk, kostar, miljarder, jaga. Så funkar jag. Och jag tror inte jag är ensam. Bidrag har med fuskande att göra. Vad som bekymrar mig här är inte så mycket politiken som själva samtalet. Mellan media, politiker, försäkringskassehandläggare, vänner och bekanta. Vad vi väljer att säga. Hur vi säger det. Och om vi törs fråga.

I grund och botten tycker jag det är orimligt mycket väsen kring en ganska simpel fråga. Ingen vill att skattemedel försvinner och alla önskar att folk var ärliga. 18 miljarder försvinner i bidragsfusk varje år – himla dumt, se till att bura in skurkarna. Tänker jag när jag sitter i curlingboet och känner mig som en tjyv, och försöker påminna mig själv om att de allra flesta faktiskt inte fuskar. Att gå på bidrag är inte att fuska. Upprepar jag för mig själv, eftersom ingen annan gör det.

Och för att må lite bättre uppdaterar jag min kunskap om skattefusk: 40 miljarder skattekronor försvinner varje år, och det är de rikaste människorna som undanhåller i särklass mest. Ha! En av de värsta skattefuskarna lyckas undanhålla staten så mycket som 4 miljarder. Alltså en enskild person. Bidragsfuskarna framstår plötsligt som ficktjuvar. De skrämmande exemplen bakom de braskande löpsedlarna lyckas inte ens få ihop 200 000. Vilket såklart också är fel, men liksom – vad handlar det här gapandet egentligen om?

Foto av Skitterphoto pu00e5 Pexels.com

Min spaning är att det har att göra med något som man kanske inte riktigt törs säga ut i det politiskt korrekta Sverige. Något väldigt simpelt, välkänt och uttjatat. Typ att friska, hårt arbetande människor inte borde beskattas så högt bara för att lata och oärliga människor ska kunna hasa runt i foppatofflorna hela dagen. En klassiker med alla ord. Om alla diffusa psykospeciella åkommor som folk stoltserar med som bara är ett enda statsfinansierat stickande av offerkoftor. Det måste ju finnas vettiga program för att sätta koftorna i arbete igen, ingjuta lite jävlar anamma och få folk att göra rätt för sig. Det största problemet med bidrags-Sverige är inte fuskandet, utan att folk slår sig till ro med sina bidrag och blir för bekväma för att sluta upp med toffel-hasandet.

Det är en underton jag ofta känner av när bidragsfusksnasket hamnar på agendan. Ingen skulle få för sig att säga det men illa dolt stramande mungipor talar ofta ett annat språk än det som uttalas. Och kanske framför allt bristen på frågor. Att förfasa sig om bidragsfusk utan att på något vis beröra det faktum att någon i sällskapet (läs psykfallet) arbetar som heltidssnyltare känns (för psykfallet) nästan oförskämt. Det är som att tala om orimliga utbetalningar till rörelsehindrade utan att kännas vid att den man talar med sitter i rullstol. Typ. Det kanske bara är min position i curlingbanans måltavla som får mig att övertolka, men eftersom jag också kan komma på mina egna mungipor med att strama är jag ganska säker på att denna skepsis finns gentemot mig emellanåt. Och det är tillfällen när jag verkligen skulle önska att jag fick de outtalade frågorna (som jag tjatat om på olika sätt, men av någon anledning blir jag aldrig kvitt dem):

’Hur kan du vara sjuk egentligen, du som ser så pigg och glad ut?’

’Borde du inte kunna jobba deltid, du som skriver så mycket?

’Det tar väl emot för alla ibland – varför kan inte du också ta dig i kragen?’

Precis sådana frågor jag själv ställer mig när jag blir bekant med en annan sjukpensionär som verkar så himla mycket fräschare än jag. Det är inte konstigt att man undrar. Men det finns alltid en historia bakom och jag hatar mig själv när jag själv sätter en fördömande stämpel på mitt syskon i curlingboet utan att ge hen en chans att berätta. För det är precis vad jag själv vill göra. Svaret på frågorna är nämligen mycket enkla.

  1. Jag sparar mig till de tillfällen som bjuds. När jag inte är social vegeterar jag.
  2. Jag tar kraften när den kommer, nån timme här och där. Mejl, tidsplanering, möten och blanketter är jättesvårt. Alltså funkar inte lönearbetare.
  3. Min motivation är inte problemet, det är mitt batteri. Allting tar fyra gånger mer energi än det gjorde förut och jag kan inte vila mig bättre. Skitkonstigt, men så är det.

Skulle jag så gärna vilja säga, men när jag känner den där skeptiska luften runt ett samtal är det väldigt sällan någon som frågar.

Ett tigersprång vid mitt hjärta

Jag tror jag sade det förut, att jag går igenom mina gamla dagböcker. I föreställning om att det skulle kunna bli en bok någon gång. I föreställning om att någon skulle kunna vara intresserad av mina privata grubblerier och teologiska salvelser. Andlig anemi har nog aldrig legat för mig inser jag när jag läser. Anemi överhuvudtaget. Men det kanske ska vara så när man håller på och försöker bli stor – en lång räcka av gråtmilda attacker över synd, förtappelse och finnar, och ett outtröttligt sökande efter Sanning och Renhet och Pojkvän. Alltsammans nedstoppat i den gryta av livsångest som på Frälsningsarméns vis hålls kokande. Eller är det bara jag?

Jag vet inte. I vilket fall som helst. Ju mer jag läser desto mer inser jag att det inte kommer bli någon särskilt uppbygglig bok, om det nu till äventyrs skulle bli någon. Ibland tänker jag att det kanske vore lika bra att packa ner alltihop i kartongen igen. Vira in böckerna i den där vackra stuvbiten jag köpte på Söder när jag var tjugo och trodde jag skulle bli journalist. För det är en ganska deprimerande läsning. Med betoning på mycket. Herregud vad jag sliter! Dagboken är som en enda lång och påfrestande korrespondenskurs med mig själv. Institutionen: ”livets hårda skola” – det där man drar till med på nätdejting-appen, när man inte har några tjusigare meriter att komma med. Mina frågor till mig själv och svar på desamma är så plågsamt närgångna att de, om man ser dem med psykfallets ironiska ögon, blir riktigt skojiga!

”Jag måste låta huvudet råda.”

”Jag måste LEVA. Inte tänka och planera.”

”Det är korsets mönster jag måste leva i, annars tappar jag meningen med lidandet.”

”Jag får inte förneka inkarnationen Jag måste leva i förgänglighetens intensitet.”

”Jag måste foga mig i mitt öde. Mitt trots mot överheten var fruktlöst.”

”Bara förmultningen samtalar med mitt hjärta, och närhet till döden ger mig tröst.”

Andliga övningar som inte alltid passar så bra att referera till när man ska käka chips med kompisarna. Vilket stundtals gör den social samvaron outhärdlig för mig.

”Så fort jag ska tala med människor spänns stämbanden till ohörbar hysteri. Jag vill sjunka ner i nuet, men klamrar mig fast vid mitt eget leende, mitt eget intresserat höjda ögonbryn.”

Haha, jag var visst en smula ironisk även då. Men det är inte konstigt att nästan alla vänner som bestått genom åren också är psykfall. Fast även psykfall kan ledsna på psykfall, och akta dig för mitt raseri när du inte längre finner min ångest underhållande…

Vänd blickarna från mig ni. Jag är frisk! Jag är lycklig! Jag är befriad! När ni inte längre ser på ska jag strimla mitt eget ansikte till julgransprydnader.”

Lite drastiskt kanske. Fast raseriet stannade på dagbokssidorna, jag har alltid varit hämmad på den punkten. Annars inte alls. Jag levde i en existentiell boom box och var nog ett ganska utmattande emotionellt sällskap. Inte minst om det gällde obesvarad kärlek.

”Skjut mig då! Halshugg mig med dina innerligt sanna sånger! Stryp mig med dina ögon och ditt kristna kärleksleende! Hata mig! Jag längtar efter likgiltighet.”

Fast det var nog inte bara jag som var påfrestande när jag tänker efter…

Förr i tiden hette det hysteri, idag kallas det borderline. Ett konstant klättrande på väggarna. Och jag menar verkligen konstant – 1991 års dagbok blev 400 sidor när jag knattrat in det på datorn. Allt i samma stil. Varje dag återföds ångesten i nya, fräscha sportkläder. Till skillnad från mig är den utsövd och pigg på brottningsmatch. Att jag kunde hålla takten med mig själv när det existentiella tåget rusade fram på min ofärdiga räls imponerar mig! Att livet sedan innehöll föreläsningar, spelningar, gympapass, fester och alldeles vanliga TV-kvällar märks intet av – jag använder dagböckerna endast för mina mentala kampsporter. Enda tecknet på att jag börjar må bättre, från och med 1994 eller så, är att det blir allt glesare mellan anteckningarna. Jag måste påminna mig om det när jag läser, annars framstår det som om hela mitt liv varit en katastrof.

Det märkliga är att jag mår så otroligt mycket bättre nu. Trots att jag mått så oerhört mycket sämre de senaste åren. Trots att jag varit så funktionshindrad att jag inte klarat de vardagliga trivialiteterna på egen hand. Trots att jag på den tiden var kapabel att driva universitetsstudier, spela i band, arbeta och skaffa nya vänner. Ungdomen borde inte slösas bort på de unga, de har inget vett att njuta av sina små friska smidiga kroppar och sina sent sinande kroppskrafter.

En annan märklighet är att jag redan då visste allt det som behövde vetas, jag hade bara så svårt att tillämpa det. Så jag försöker ta emot Maria, 23 år, där hon står vid ett av alla sina hundratals vägskäl, en av alla ödesmättade stunder, och försöker återta några av hennes visheter.

Kyrkogården. Träden står gula och våta, himlen är tung. Gravsten vid gravsten, cykeln lutad mot bänken jag sitter på. Måste stanna här, måste gråta, måste sitta länge. Hade kommit på mig själv med att formulera mitt sista brev och fundera på hur jag skulle genomföra det. Jag letar men kan inte hitta någonting som gör livet värt att levas. Och när jag öppnar mig för denna meningslöshet, då kan jag bara sitta. Men jag sitter i alla fall. Känner smärtan, tomheten. Sitter. Söker. Ingenting, ingenstans finner jag något som lockar. Allt är brist, allt är inget. Ta mig vart som helst, gör med mig vad som helst. Jag vill inte leva.

Himlen är grå, asfalten grå, löven gula som oktoberguld. Jag har suttit länge. Jag märker att tanken har drivit iväg, att jag sitter och funderar på någonting, vet inte vad, men jag funderar. Jag iakttar trädstammarna, raka och mörka, som bär upp de gyllene kronorna, och känner svagt en doft av lust. Lusten att måla. Jag sitter kvar. Känner att jag längtar efter att måla, sitter där och känner det. Reser mig, benen ostadiga, darrande mot gruset. Jag känner att när man längtar efter döden, då kan man bli jävligt kompromisslös i livet. Många gånger har jag ju återvänt till refrängen som jag skapade en gång i Rättvik: ”bara andas Maria, och överlev”. Att reducera alla krav på mig själv till detta enda: bara överleva. Nu inser jag att det också finns ett trots mot livsvillkoren inbyggt i min dödslängtan. För överlevnaden skull kan jag riskera allt – utom livet.

Jag cyklar över fältet bort mot högen. Skogen står i höstbrand runtom dalgången, jag tar mig till ekarna och fåren. På vägen hem köper jag vattenfärger, penslar och en rulle papper. Intigheten finns kvar. Måste brottas med den många timmar, många stunder; jag vet det. Men jag spar trotset jag funnit som ett tigersprång vid mitt hjärta, medan tomheten pulserar i mina ådror.

Ett tigersprång vid mitt hjärta. Bara det. Och jag fattar precis vad jag menar.

Personen som vilar här har ingenting med min text att göra

Varför tänkte ingen på vitaminer?

Frånsett handspritandet och bekymret med att hålla min kära mor på två meters avstånd har sommaren varit bra. Faktiskt alldeles enastående bra. Nästan mirakulöst!

Som jag väl har sagt ett antal gånger är det inte depressioner som varit mitt största problem de senaste tre åren, det är min utmattning. Detta luddiga, fluffiga tillstånd som undflyr de mest celebra och beprövade överläkares och hälsogurus fattningsförmåga. Utmattning kan, enligt expertis jag konsulterat, bero på stress, fattigdom och långvarig psykisk ohälsa; det kan bero på autoimmuna eller neurologiska dysfunktioner; det kan handla om att man äter fel (för mycket socker och för lite spenat); det kan komma sig av ett överdimensionerat överjag, av överprestation, omorganisation, skilsmässa och fyra bröllop och en begravning. 

De har ingen aning!

(Jag kommer till miraklet alldeles snart, men jag måste ju förklara vad det var som mirakulerades.)

Utmattningar är dessutom olika. Det finns en speciell sorts utmattning som kallas ME (myalgisk encefalomyelit, eller kroniskt trötthetssyndrom som det hette tidigare). Det har stått en del om den i dagstidningar de senaste två åren kanske, men det är inte en medicinsk fluga. Diagnosen antogs av WHO redan 1969 men har trots det rönt varierande grad av acceptans hos läkarkårerna i olika länder. Har du dålig koll på vad det rör sig om? Här kommer intensivkursen: Har du ME blir du inte bättre av stärkande skogspromenader. Och där var kursen slut.

Varför blir man inte bättre av den välkända friska luften? Kan man ju fråga sig när man avslutat intensivkursen. Skogspromenader som är så himla bra. Ok, vi fortsätter med fördjupningskursen. Skogspromenerande är, hör och häpna, inte för alla (som man säger om maratonlopp, bergsbestigning och djuphavsdykning). Och det är inte för mig. Eller väldigt ofta inte. Om jag haft en dålig dag och trots detta tagit en stärkande skogspromenad får jag värk i hela kroppen, svårt att ta in omgivningen och kan bli så svag i benen att jag inte tar mig hem, med mindre än att jag lägger mig raklång på stigen och dör i nån timme. Hjärnvärk får jag också. Hjärnan känns så svullen att den trycker mot insidan av skallbenet, vilket leder till att jag blir kognitivt dimmig och har svårt att ta in vad folk säger. Risken att ramla ihop är större om jag tar med en kompis på promenaden, för då måste jag ju göra två saker samtidigt – gå och prata. Nej tre förresten, jag måste hantera alla stimuli också, alla stimuli som går utöver mitt hörn i soffan. Himlen, solen, vindfläkten, svalorna, trädstammarna, barren på stigen. Allt det där fina och stärkande. Det kan bli alldeles för mycket att jobba med.

Den här listan av plågor är inte avsedd att uppmuntra till syndtyckande och medömkan, de är till för att ni verkligen ska förstå miraklet.

Men tillbaks igen till ME, diagnosen. Precis som vid andra former av uttmattningssyndrom drabbas den som får ME framför allt just av utmattning, fysisk och mental. Skillnaden är att tillståndet är kroniskt, och att du faktiskt blir sjukare om du anstränger dig. Det kallas ansträngningsutlöst försämring. Alltså inga skogspromenader. Vilket är så emot alla vedertagna motionsmantran att det ibland inte är lönt att berätta vad du lider av – merparten av de svenska läkarna lever i villfarelsen att sjukdomen inte ens existerar. Och ordinerar därför skogspromenader. För det finns inga mediciner. Och terapi funkar inte heller (även om de villfarande läkarna gärna tror det). Det går inte att tänka, träna, vila eller analysera sig ur sjukdomen.

ME är inte en psykologisk sjukdom, utan en neurologisk. Och dessutom, enligt WHO, en av världens mest funktionsnedsättande sjukdomar. Kanske inte helt orimligt med tanke på att 25% av patienterna inte kan ta sig från sitt hem. Eller sin säng. Någonsin. Mindfulness kan då i bästa fall hjälpa dig stå ut med eländet. 

Jag har inte fått någon diagnos. Det är nämligen minst 24 månaders väntetid till specialistkliniken i Stockholm. Och det tog tre år innan min läkare tyckte att det fanns anledning att skriva en remiss. Inte för att jag vill ha ME, jag har fruktat och spjärnat emot min misstanke i många år. Det hade ju varit kul att hoppas på att jag nån gång skulle orka cykla, simma, dejta, storhandla, bjuda på middag igen. Att kunna planera saker mer än en dag framåt och orka göra mer än en sak om dagen.

Då kom miraklet. Jag fick tips av en kompis (ja, efter tio års patientkarriär och vårdbesök hos en uppsjö av specialister kom tipset från en kompis) om att B12 kunde ha effekt på patienter med ME. Vitaminen B12 alltså. Som man kan köpa på Ica. Fast dosen måste vara väldigt hög, så Ica-burkarna förslår inte så långt. Vilket man kunde önska sig när man har en husläkare som tycker att idén låter suspekt. Det finns nämligen ingen ”evidens”. Inga dubbelblinda studier. Ingen vedertagen praxis. Jag försedde min läkartant med en vetenskaplig försöksstudie som visade på gott resultat. Bortkastat. Det var när jag råkade nämna att jag är glutenintolerant som en svag glimt tändes i hennes ögon. Har man gluten kan man nämligen få brist på B12 – och det är tydligen vetenskapligt bevisat enligt konstens alla regler. Alltså fick jag börja med en injektion var fjärde vecka.

Först hände ingenting. En vecka gick och jag höll mig mest i mitt soffhörn, pysslade med saker befriade från kognitiva utmaningar. Inga böcker, inga mejl, inga inköpslistor. Så en onsdag tog jag moppen och mötte upp minstbrorsan och hans två solstrålar (två och fem år gamla) vid en lekpark. Vi hade jättekul. Jag lekte, busade och – vad höll jag på med? – klättrade i klätterställningen! På vägen hem tog vi en sväng i skogen. Jag gick över barrstigen, tittade på träden och hade 3-åringen på axlarna. Och när jag kom hem diskade jag! Jag var i chock. Här var plötsligt något som liknade jag igen.

Detta var i april. Sedan gick maj, juni och juli och jag insåg efterhand att ruset, för det var så det kändes, varade i max en vecka. De andra tre veckorna, i väntan på nästa spruta, sjönk jag ner i dimman igen. Så jag återvände naturligtvis till tant doktorn och sade:

  1. Skriv ner i ditt block att B12 kan vara en idé vid utmattning, så att du inte glömmer det. Så att andra inte behöver vänta i tio år på vändningen (hon snörpte på munnen).
  2. Kan jag få fler sprutor tack.

Men det fanns ju ingen evidens för fler sprutor så det var tack och god natt. Jag påminde om studien jag presenterat för henne och hon gick, motvilligt med på att kontakta läkarfackets interna läkemedelsexpertis. Så i augusti fick jag beskedet. Mångordigt redovisade hon för den studie jag själv presenterat för henne, där patienterna själva injicerar B12 en gång i veckan. Och så avrundade hon helt överraskande:

Om du är intresserad av att prova ovanstående behandling på eget bevåg kan jag förskriva det eftersom jag förstår att det är mycket värt för dig att må bättre.

Jag höll på att skratta ihjäl mig.

Nu går jag omkring och förbluffas av mig själv dagligen. Jag går förbi min cykel och tänker ”jag kanske skulle ta en liten tur”, ser att golvet är skitigt och tänker ”jag tar väl och dammsuger imorgon”, jag spontanbakar sockerkaka, hälsar på en kompis och går och handlar samma dag!! Det är som att marknadsståndet slås upp igen inuti mig: kantareller och hallon och laktrisremmar och allt du kan önska. Vart ska detta ta vägen? Kan jag sköta mitt hem på egen hand? Börjar det bli dags att söka jobb??

Så hejdar jag mig en smula, låter dagarna gå och håller alla tummar och tår för att detta ska fungera. Också på sikt.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.