Vill du sitta i samma båt?

Efter mitt föregående inlägg fick jag några bra frågor från min bror, Staffan. Ganska snart insåg jag att svaret krävde en egen text. Eller flera stycken… så här kommer del ett, fråga ett:

Är förmågan att simma densamma för alla? Eller simmar vi alla och parerar livets törnar, det är bara att vi opsykiska utan att inse det simmar i barnbassängen, medan andra är mitt ute på oceanen?

Nej, jag tror inte att förmågan är densamma. Att parera livets törnar är inte det samma som att simma i mörkervattnet.

Motgångar i livet är en sak för sig. Alla har upplevt dem. I ena änden av skalan handlar det kanske om sånt vi kallar ”I-landsproblem”. Du tvingas handla kaffe till jobbet trots att det inte var din tur, du får byxorna nedsmutsade när en oförsiktig bilist inte stannar vid övergångsstället. Nästan alla har varit med om betydligt svårare saker – du har kanske blivit mobbad i skolan eller orättvist behandlad på arbetsplatsen. Din partner har kanske varit otrogen, ditt barn fått en kronisk sjukdom.

Men i den andra änden av skalan hittar vi inte depression. Där hittar vi flykt, svält, övergrepp, förtryck, tortyr. De allra värsta formerna av motgångar en människa kan möta. Att ha genomlevt en depression kan inte jämställas med att tvingats fly för sitt liv eller tigga för sitt uppehälle. Alla erfarenheterna representerar lidande, men på väldigt olika sätt. Jag skulle säga att det är lättare att jämföra otrohet med tortyr än otrohet med depression.

Varför då?

Jo, det hänger ihop med vad jag skrivit tidigare. Depression är varken en samling starka känslor eller ett trauma som kan utlösa såna känslor.

Här måste jag genast stanna. Ett trauma kan naturligtvis utlösa en depression. Tvingas du leva många år i flyktingläger är sannolikheten stor att du förr eller senare kommer drabbas av en depression. Detsamma gäller om du förlorat ditt barn eller blivit utsatt för sexuella övergrepp. Depressionen är inte en traumatisk händelse, men den är en vanlig följeslagare till sådana händelser. I såna fall talar man om en reaktiv depression. Motsatsen kallas endogen depression, vilket alltså är en depression som inte har någon tydlig yttre orsak.

Men både reaktiva och endogena depressioner beskrivs bäst som tillstånd av känslomässig avtrubbning. Ett utslocknande av normala känsloreaktioner.

Depressionens förtvivlan är visserligen uppslukande och gråten kan vara omöjlig att kontrollera, men depressionen är inte en extra stark form av ledsenhet eller sorg. Den är inte ett steg vidare på skalan med motgångar, kriser och trauman. Även om ett trauma kan utlösa en depression är den inte ett svar traumat, på det sätt som sorg är ett naturligt svar på förlust.

Depressionen är en sjukdom. En sorg som gått vilse, en vrede som kortslutits. Eller (i den endogena depressionen) bara ett stort ingenting. När depressionen tar över har någonting gått fel.

Som sagt, svaret på Staffans första fråga är: nej. Jag önskar att vi simmade i samma bassäng, men jag tror tyvärr inte att det är så.

Vid närmare eftertanke inser jag att det nog är rätt bra. Ute i mörkervattnet är vi deprimerade ensamma, men vi är tacksamma för alla som fortsätter promenera torrskodda på stranden bredvid. Som ser oss. Som stannar i vår närhet och pysslar med sina båtar och fiskenät.

Fast… Nu inser jag att det kanske ändå kan gå. Att osimmarna kanske kan släppa landbacken, att de opsykiska kanske kan möta oss i mörkervattnet. Jag tänker på Frodos Sam. Igen (hela Sagan om Ringen-trilogin är en fantastisk metafor för resaen genom depressionens Mordor, görandet av det ogörliga).

Den här gången tänker jag på när Frodo tror att han måste göra resan till Mordor alldeles ensam och ger sig iväg över floden i sin kanot. När han kommit en bra bit ut på vattnet kommer Sam, den underbara dumbommen. Han kastar sig i vattnet trots att han inte kan simma. Han kan inte tänka sig att stanna kvar på stranden om Frodo far iväg. För han vet att Frodo aldrig någonsin skulle klara sig utan honom. Han vet det med hela sin knubbiga, trofasta hobbit-kropp. Och vi vet att han har rätt.

Men Sam håller på att drunkna i mörkervattnet. Deras resa mot Mordor håller på att ta slut innan den ens börjat. Frodo måste rädda Sam, dra upp honom i kanoten. För mörkervattnet är ett element Sam inte behärskar. Han har aldrig varit där. När Frodo halat upp honom i båten tar de varsin paddel och ger sig av på sin resa in i mörkret. En Frodo med ringen. Och en Sam med grytorna och matförrådet på ryggen.

Ja med en båt kan det kanske fungera. Gångaren kan inte simma, men hen kan kanske paddla, segla eller ro? Det är ju trots allt mycket bättre att sitta i samma båt.

Min fråga tillbaks till Staffan och alla andra opsykiska – vad kan vi simmare göra för att hala upp er i kanoten? Finns det någon hand vi kan räcka er som hjälper er att hjälpa oss?

Inte generellt, utan praktiskt handfast. Den generella frågan är Staffans nästa:

Vad kan vi gångare lära av simmarna?

Ja, som följd av ovanstående skulle jag vilja säga – definitivt INTE hur livets motgångar ska hanteras, för där hjälper oss inte depressionen ett skvatt. Den är snarare ett exempel på hur livet blir när det över huvud taget inte kan hanteras. Men det finns tre andra saker, mycket viktiga saker. Saker som kanske blir tydliga först när depressionen är överstånden. Vi simmare kan lära er gångare:

  • Perspektiv: var glad för att du är ledsen!
  • Ödmjukhet: omfamna din ynkedom!
  • Livsglädje (märkligt nog): hitta din tvättstugelycka!

Och detta tänker jag skriva mer om i nästa text!

 


Inser att jag måste tillägga en sak till mitt psykiska cv: att jag genomlevt både endogena och reaktiva depressioner. Och när jag tänker på det blir jag också medveten om att gränsen sällan är glasklar. Det går i vartannat. Och ibland kan depressionen vara en reaktion på någonting som hänt för så länge sedan att man kanske glömt bort det.

En simmare är inte en dysfunktionell gångare

Flicka i vattnet

Frisk och sjuk. Hälsa och ohälsa. Vett och galenskap. Varför måste jag definiera mig som en brist, en negation, en anomali?

En simmare är inte en dysfunktionell gångare. I vattnet är förmågan att gå helt ointressant. Oavsett om du tränar fjärilsim inför OS eller ramlar av en gummiflotte mitt ute på Medelhavet. Du kan inte promenera iland.

Simma är förmågan att överleva i ett främmande element. På samma sätt är det med psykisk flytförmåga. En fråga om överlevnad i mörkervattnet. De flesta kastas aldrig i. De går torrskodda omkring på stranden och mumsar på sina glasstrutar. De behöver inte lära sig simma. Men de som kastats i ligger i ständig hårdträning. Dag efter dag, år efter år. Och utmaningen i mörkervattnet är inte att vinna, det är att hålla sig över ytan och ta sig levande iland. Och sedan göra om samma sak nästa gång flodvågen kommer. Att orka det.

Du som simmar i mörkervattnet är inte i första hand sjuk. Du är inte en dysfunktionell levare. Du är en psykisk överlevare. Du är en mental atlet. Du ska räta på ryggen och möta oförstående blickar med rättmätig stolthet.

När du tror att du sjunker. Att du inte förmår något mer. Att du vegeterar fast alla andra presterar. Minns då att du i själva verket arbetar dygnets alla timmar. Att du kämpar på gränsen av varje människas förmåga. För du lägger andetag till andetag i en värld där själva levandet är en kraftansträngning. Du är en mental atlet.

Låt dem som kallar sig friska vara negationer en stund. De är opsykiska. Insiktslösa. Oerfarna och icke simkunniga. Har aldrig spanat ner i mörkervattnet – det element du ägnar ditt liv åt att bemästra.

Jag ligger i hårdvila

Idag har jag legat i hårdvila. Slappat så intensivt jag bara kunnat. Det blev lite mycket igår.

Vad är för mycket?
Mer än vanligt.
Vad är vanligt?

Tja… i mitt liv, de senaste åren har ribban legat en bra bit lägre än min fars. Han är snart åttio. Och det är ju inte normalt, att den som är trettio år yngre är så mycket mindre kapabel. Men det är mitt normalt, så som det är just nu. Ohälsan har ju också ett normaltillstånd – när den är så som den oftast är. Den har en standard som man utgår ifrån. Och eftersom det finns en sån kan man också säga att man har ”en bra dag” eller ”en dålig dag”.

Jämför jag mig med min fars standard har jag inte några bra dagar över huvud taget. Jo, kanske när jag åker långfärdsskridskor. Men det är väldigt dumt att jämföra sitt mående (är det nånsin bra att jämföra sig?). Min far är ganska extrem för sin ålder och har helt andra premisser att utgå ifrån. Liksom mina högpresterande och stiliga bröder (fråga mig inte varför gracerna fördelades så ojämnt, haha). Brorsorna är kanske inte fullt så extrema som vår far, men de har andra premisser de också. Andra förutsättningar. Och det gäller ju alla, kollegor som konkurrenter, vänner som fiender.

Så. Utifrån min standard och mina premisser blev det för mycket igår, och jag tänkte berätta vad jag gjorde – för att ge en bild av hur lätt kraften kan försvinna när man lider av utmattning. För den som eventuellt är intresserad.

10.30 Jag har åkt buss in till stan och sitter på Stadsmissionen och pratar med en kvinna som ansvarar för deras volontärer. Jag är där för att jag vill bli volontär, eftersom jag tänker att det kan vara ett bra steg på väg tillbaka. Nån timme i veckan. Nåt som inte är för socialt, inte för bullrigt, inte för tidigt, inte för långt bort. Det är en trevlig ung kvinna. Vi dricker te och pratar i en timme.

Den välbekanta smärtan under huden börjar ge sig till känna. Som om utrymmet mellan musklerna och huden svullnar. Utrymmet mellan hjärnan och skallbenet.

13.30 Vilar, äter lunch och åker sedan ut med dottern för att övningsköra. Vi hittar en öde parkering bortanför Ica Maxi och jobbar med att starta, krypköra, styra och stanna (hon har bara kört en gång tidigare). Vi hinner inte med att handla efteråt så när vi kommer hem snor jag ihop något med det som finns i skåpen. Det blir en vegetarisk gryta. När maten är klar vilar jag.

Smärtan har spritt sig i kroppen. Det är som den där känslan av sjukhet man får när man har influensa. Som inte är febern, hostan eller halsontet. Bara den allmänna sjukan. Som får en att känna sig hopplöst svag även sedan febern gått ner.

16.30 Kliver upp igen. Måste köra tillbaks bilen till min kompis, jag har den bara till låns över dagen. Hon bor kanske en kilometer bort och jag promenerar hem. Hemma rasar jag ihop i sängen. Startar Sims och bygger lite på ett hus en stund, men ganska snart får jag sluta. Det är för ansträngande. Ljuset från datorn. Själva spelet.

Jag känner mig helt utnött, som om någon gröpt den sista kraften ur mina muskler och tankar. Det är som att ha mjölksyra i hela systemet.

20.00 Dottern kommer hem med två kompisar och vi äter middag. Det är mysigt. Jag får lite energi av att deras närvaro. Vi pratar om ondska, droger, drömmar och utanför-kroppen-upplevelser. Tillbaks till sängen.

Sjukdomskänslan, mjölksyran, svullnaden och värken gör all aktivitet omöjlig. Jag somnar så småningom.

Sammanfattningsvis: ett möte, lite övningskörning, kort promenad, middag.

Idag har jag fått betala. Solen sken i morse och jag tänkte att en promenad kanske? Men det var omöjligt. Jag har hasat lite fram och tillbaks mellan sängen och kökssoffan. Ätit rester, spelat Sims och skickat lite mess. Känner mig utspädd och uthälld. Och så den underliggande värken. Det är som att ha mikroskopiska brännässlor i nervsystemet.

Tycker du synd om mig? Sluta i så fall med det! Javisst är det jobbigt och frustrerande att känna sig redo för äldreboendet vid fyrtiosju, men just nu är jag faktiskt varken deppig eller deprimerad. Snarare är det väl tvärtom – jag fick en massa idéer på Stadsmissionen, kände mig engagerad i dotterns övningskörning, kunde inte låta bli att busa med guddottern när jag lämnade tillbaks bilen eller prata en massa med min dotters kompisar.

(Hm, kanske är det snarare därför? Kanske finns det ett samband mellan att jag känner mig entusiastisk, tar i lite för mycket och sedan kraschar? Tänk, tänk, tänk… Öh, kanske har det nåt att göra med att jag är bipolär? Ehe, det kom jag på först nu…)

I vilket fall som helst blir jag inte särskilt orolig över kraschen. Jag vet att det kommer gå över om ett par dagar, och då kan jag göra det jag inte orkade idag. Hälsa på min kompis, skriva lite på romanen. Imorgon ska min kör sjunga, men det får jag hoppa över. Systemet måste rebootas.

Var bara tyst hos mig en stund

”Din fru har precis avlidit, kan vi ta hennes njure nu?”

Häromkvällen käkade jag middag på nya restaurangen Miss Voon tillsammans med tre gamla högstadiekompisar. En av dem är skådespelare i botten och han arbetar bland annat med utbildningar i svåra samtal. En kurs berör organdonation och där är hans uppgift att iklä sig rollen som anhörig, så att läkare och sjuksköterskor kan öva sig på att ge dödsbeskedet och inleda samtalet om donation.

Jag frågade honom: ”Vad skulle du säga kännetecknar ett bra samtal i en sån situation? När landar det rätt?”. Han tänkte efter en stund. Sedan svarade han: ”Tystnaden”. Och det är precis mitt i prick. Inte bara för samtal om organdonation, utan för stöd i svåra situationer över huvud taget.

Jag får ofta frågan: Vad ska man säga till den som är deprimerad? Och mitt grundläggande tips är just det: säg ingenting. Mer specifikt:

  1. Ge inga råd eller förslag
  2. Försök inte muntra upp
  3. Kom inte med några teorier

Men vad ska man göra då?

Vara där. Stanna kvar. Stå ut.

I den djupa depressionen når inga råd, förslag eller uppmuntringar in. De blir bara krav på en förbättring som känns onåbar. En djupt deprimerad människa piggas inte upp med kommentarer om det vackra vädret eller planer för semestern. Hen blir inte hjälpt av vetenskapliga eller andliga rön om mediciner och behandlingar.

Precis som musik bygger kommunikation på förväntan. I sitt solo väntar jazzpianisten in trummisens betoningar och bygger vidare på basistens driv. När vi samtalar förutsätter vi att den vi tilltalar ska ge något tillbaks, och helst i samma genre och tonart. Att personen kan turerna, eller åtminstone är villig att möta oss på halva vägen.

Den deprimerade klarar inte detta. Hon kan inte svara enligt mallen: ”ja, det är skönt att solen börjar värma”, ”ja det ska bli spännande att resa till fjällen”, ”nej den psykoterapin har jag inte prövat”. Kan man inte svara enligt förväntan blir samtalet en plåga. Det skapar en känsla av misslyckande och ett dåligt samvete över att man gör den välvillige ledsen.

Tystnad betyder inte stumhet eller avsaknad av ord. Men alla samtal med den som lider (av vilken anledning som helst egentligen) måste utgå ifrån den botten där hon befinner sig. Du har inte solot i det stycket, du är kompmusiker och måste vänta på impulsen från den andre. Och det är mycket troligt att du får vänta länge på den. Mer än ljudlöshet är kanske tystnaden är ett lyssnande. En närvaro. Och framför allt: ett uthärdande.

Idag fick jag ingen respons

Och inte idag heller

Idag såg jag ett leende

Idag var leendet borta igen

Att uthärda det, alla dagar, veckor och kanske månader. Och att fortsätta bära hoppet om förbättring när den sjuke själv har gett upp. Det är inte lätt. Det är verkligen inte lätt. Det vet jag som inte bara varit i den sjukes roll, utan i långa perioder också den anhöriges. Det är inte alls lätt.

Fast… på ett annat sätt är det väldigt enkelt, för din uppgift som anhörig är ganska handfast. Så här kommer några handfasta råd. Du kan (beroende på vilken relation du har till den sjuke):

ge hen en blomma

se till att hen får mat i sig

skicka ett mess då och då

ta fram ett pussel

hämta barn på dagis

skicka ett vykort

bjuda på godis

ta hen på en promenad

låta hen ligga på din soffa

hämta en gosig filt

Finnas. Leva. Visa dig. Se. Vara den verkliga världen. Visa hen den enkla och fundamentala saken att livet faktiskt fortsätter, och att hen fortfarande har en plats i det.

Och om du orkar: stilla dig en stund hos den sjuke, sitt bredvid hens mörker. Stanna. Lyssna. Var närvarande. En kvart, en timme, en natt. Bredvid mörkret. Som en liten nattlampa i fönstret. Du kan inte ta bort skräcken, men du kan skapa lite ledsyn. Vicka proportionerna åt rätt håll. För när natten är över borstar du tänderna och går till jobbet. Och har inte gått under.

 

Docent, professor, psykfall, doktorand

Jag har ingen skam i kroppen.

Jo, jag känner skam. Ofta för sånt som har med min ohälsa att göra. Min psykiskhet. Att jag inte försörjer mig. Att jag är beroende av mediciner, behandlingar och allmän välvilja. Att jag inte alltid fixar det praktiska. Att jag är ensam (kanske mest det egentligen, men jag återkommer till det framöver).

Men jag har som sagt inte någon skam i kroppen. Det har alltid varit mitt sätt att hantera pinsamma situationer – bättre att kommentera finnen på näsan själv än att låta folk fnissa och peka i smyg. Bättre att själv basunera ut min konstighet.

Det handlar lite om makt faktiskt. Att om jag har en svans så vill jag helst förekomma allas tankar och prat och säga att jag faktiskt vet att jag har en svans, att jag fattar att det är löjeväckande, men att jag samtidigt vågar stå upp och säga det rakt ut.

Dessutom orkar jag inte hålla på och hymla om saker. Har alltid hellre velat prata om det som är på riktigt än låtsas vara engagerad i sånt som inte intresserar mig. Vilket ibland måste vara en ganska påfrestande inställning för min omgivning. När jag var i tjugoårsåldern var ordväxlingar som den här inte ovanliga:

Kollegan (glatt): Hej, hur är läget?
Maria (allvarligt): Jo tack, jag har dödsångest. Och du?

Inte så smidigt. Men jag har blivit bättre på det tycker jag. Har förstått värdet av vädret och annat småprat. Det är faktiskt inte meningslöst. För det handlar ju inte om vad som sägs, utan om stämningen som skapas. Vi säger: ”tänk vilken vinter det har blivit!” och menar ”jag bekräftar att jag ser dig och visar att jag är vänligt inställd”.

Men ibland blir det fortfarande tokigt…

Jag hade permission från psykavdelningen. Hade varit inlagd ett par månader men började må bättre och skulle bli utskriven inom nån vecka. Jag bestämde mig för att gå till ett seminarium på institutionen. Det anordnades för att fira en professor som just fyllt sjuttio, tillsammans med forskare från Norge och Finland. Det skulle bli lite matnyttigt om anknytningsteori, meningsskapande, coping-mekanismer och annat småplock. Sånt som forskare gillar. Jag känner de flesta i det här sammanhanget, på ett kollegialt plan, men några ansikten var helt nya för mig.

Seminariet inleds av vår professor i Uppsala. Hon säger lite trevligheter en stund och mot slutet förstår jag att vi kommer få göra en presentationsrunda. Vi är inte mer än kanske trettio personer i rummet. En ivrig tankeverksamhet sätts genast igång i mitt huvud. Jag vill så gärna säga nånting välfunnet. De flesta vet säkert att jag är sjuk, tänker jag. De har nog undrat, gissat och pratat. Jag vill ta udden av det. Vill definiera mig själv.

Jag hinner inte riktigt tänka klart innan professorn pekar på mig. Jag ska tydligen inleda rundan. Så jag harklar mig och säger kavat:

— Hej, jag håller på med en närstudie av svensk psykvård!

Ungefär så. Jag tänker att de som känner mig ska fatta att det betyder att jag är inlagd, och att det ska låta lite komiskt när jag säger så.

Ingen skrattar och ordet går vidare:

— Per Ljunggren, professor, Åbo

— 
Marlene Victorsson, docent, Uppsala

— 
 Lars-Gunnar Edqvist, professor, Oslo

— 
 Göran Riise, doktorand, Umeå

och så vidare.

Och först när vi kommit hela varvet runt inser jag att jag varken sagt mitt namn eller min titel. Jag hade lika gärna kunnat sätta på mig en narrmössa med pinglor.

På middagen efteråt tar jag upp ämnet med dem jag känner lite närmare (för det är så jag gör, det är min coping-mekanism), och vi skrattar åt det tillsammans. De accepterar min tokighet och de vet att jag också är en intelligent och kunnig forskare. De andra förhåller sig mer avvaktande. Undvikande.

Idag känns det mest som en rolig historia. Tragikomisk kanske. Och det är ok. Det gör mig ingenting att folk skrattar åt mig, jag vill bara att de skrattar så att jag hör. Men det är kanske inte alltid så smart att sätta sin sjukdomsidentitet före sin professionella…

I en parallell verklighet

rokoko
Barockt – kungens väntrum på operan

Tänkte att jag skulle bjuda på lite dagbok ibland. Inte min privata, men små episoder ur livet. Små glimtar från en parallell verklighet. En som de flesta inte tvingas besöka.

Idag var det en sån där dimmig dag. Började med att missa tiden hos frisören på förmiddagen, vilket var dumt eftersom jag ser ut som ett troll i huvudet. Sedan blev det sängen igen, och datorn i knät. Jag är egentligen inte deprimerad just nu, det kanske är viktigt att säga. Det senaste batteriet av mediciner verkar (peppar, peppar) ha bitit. Det kommer små gropar ibland. Och någon gång ett slukhål. Men under det senaste året har det inte hållit i sig mer än en vecka i stöten. Vilket är alldeles otroligt fantastiskt skönt. Nej, det är inte depressionen som leder mig till sängen, det är utmattningen. Det är den som håller mig fånge i en väldigt snäv strimma av verkligheten.

Ibland tänker jag på mina kollegor på institutionen (den teologiska vid Uppsala universitet). Jag ser framför mig hur de stressar och far omkring. Ser en kollega hämta femte koppen kaffe för att orka med det sista korrekturet av en viktig artikel (som bara en handfull kommer läsa). En annan hoppar över lunchen för att hinna svara på ett viktigt mail (som ligger i inboxen tillsammans med trettio andra oöppnade). Någon springer till kopieringsrummet för att skriva ut ett viktigt underlag till ett viktigt seminarium som redan börjat (och som de flesta helst vill slippa). Och på seminariet bråkar kollegorna om viktiga teoretiska perspektiv och viktiga förklaringsmodeller (som ingen utanför rummet bryr sig särskilt mycket om).

Nu var jag lite elak… Jag vet att det är roligt också. Ibland. Men kanske inte så otroligt viktigt? När man befinner sig i en parallell verklighet får man syn på saker som man annars inte hinner upptäcka. Kanske framför allt att saker och ting inte är så avgörande som man tror. Livet tultar på av sig själv och ingenting står egentligen och faller med det där korrekturet, mailet, mötet… Det har faktiskt i stort sett ingenting av livsavgörande betydelse. Det är lätt att tro det som forskare (politiker, artist – alla egotrippade branscher). Om inte jag blir klar med korrekturet kommer inte jag förbättra mitt CV och då kan inte jag bli befordrad och söka den där tjänsten.

Väldigt onödig stress på det hela taget. Sett från den parallella verkligheten.

I sängen sköter jag mitt jobb. Sims. Ni vet, dataspelet där man bygger hus och gör familjer. Jag bygger bara hus. Carolina Rediviva och Nationalmuseum och andra utmaningar. Sims är bra för mig. Det är tillräckligt roligt för att hålla mig vaken och tillräckligt kravlöst för att inte bränna ut. När jag däckar ihop alldeles kan det näst intill vara en livräddare, oavsett om det är depression eller utmattning som bultat mig till marken. Ligger jag helt platt går förstås ingenting, men har jag bara en liten smula liv i mig är det en av få saker som kan kännas lustfyllt.

Otroligt pinsamt, skamligt och onyttigt.

Idag har jag jobbat på ett palats i nybarock. Största klurigheten var att få till nischer i fasaden där jag kunde sätta in statyer. Fullständigt oviktig sysselsättning. Och lika nödvändig i mitt liv som pauserna i ett musikstycke. Den begränsade energi jag får mig tilldelad fördelar jag med stor omsorg på de saker som faktiskt är viktiga, på riktigt.

min familj

mina vänner

mitt skapande

Är du lite trött?

Utmattning är egentligen inte någon psykisk sjukdom, så strängt taget hör inte ämnet hemma på den här bloggen. Men det är en vanlig följeslagare till depression, och en stor del av min problematik. Alltså skriver jag om det.

En sak som utmattning har gemensamt med depression är missförstånd. Att tänka på utmattning i termer av trötthet är lika fel som att se deppighet och depression som grader på en gemensam skala. Och lite grand av samma orsak. Tröttheten har på sitt sätt också ett objekt – man blir trött för att man jobbat hårt, spelat fotboll eller varit på nyårsfest. Utmattning är snarare ett tillstånd, även om långvarig påfrestning kan utlösa den.

Såhär kan det till exempel vara:

Jag har en lite bättre dag och tänker att det vore bra för mig att komma ut och röra på mig. Det säger ju läkaren. Jag slår följe med en vän och promenerar med henne till biblioteket. Det känns bra. Det är underbart att gå genom skogen och prata om Sherlock Holmes, hinduismen och dysfunktionella familjer. Eller vad vi nu pratar om. Väl inne på biblioteket sätter jag mig en stund med datorn i en läsesal. Det luktar stengolv och böcker. Jag är inspirerad och skriver så fingrarna hoppar. Efter en timme fikar vi och pratar om föredraget hon ska hålla. Jag har en massa idéer och njuter av att spänna mina tankar mot hennes.

Då känner jag det välbekanta trycket över pannan och den krypande smärtan under huden. Bara på någon minut har jag svårt att hålla mig upprätt. Jag måste snabbt packa ihop mina saker. Grusplanen mellan busshållplatsen och biblioteket är oändlig och jag vet inte om benen kommer bära. Jag känner att jag raglar och hoppas att ingen ser det. Kommer på bussen. Blundar hela vägen och försöker parera illamåendet som kommer så fort bussen stannar och startar vid hållplatserna, så fort den svänger och bromsar in vid rödljusen. Kisar upp ibland för att inte missa min hållplats. Kliver av. Trottoaren, parkeringen, infarten, porten. Ragla och kisa. Trycket över pannan är ett visir som håller på att falla ner över ansiktet. Trapphuset, trappan. Nyckelknippan i fickan. Nyckeln i låset. Öppna dörren. Stänga dörren. Släppa väskan. Stappla till soffan. Rasa ihop. Jackan och skorna fortfarande på.

I mitt liv har depressionerna varit det värsta. Bristen på vilja har varit svårare att uthärda än bristen på ork. Utmattningen blir ofta fullständigt handikappande och då kan jag bara ligga orörlig i mörker och tystnad, men får jag bara en gnutta ork tillbaks finns ändå lusten där. Jag kan roa mig med små meningslösa saker som att titta på TV-serier eller spela dataspel. Ta en långsam promenad runt huset, och faktiskt njuta av den. Våren doftar trots allt inte död när jag är utmattad. Däremot kan lusten bli frustrerande, eftersom jag inte orkar en bråkdel av det jag vill. För att jag inte är en bråkdel av vad jag varit.

Men på ett sätt har utmattningen varit svårare att hantera än depressionen. Ingen har några svar. Forskarna famlar efter begrepp, teorier och behandlingar. Man pratar om utmattningssyndrom, mental fatigue (mental trötthet), myalgisk encefalomyelit (ME-CFS) och utbrändhet. Vissa fokuserar på överansträngning, andra på virus, autoimmuna tillstånd eller hjärnskador. Och tankarna kring behandling ser lika olika ut.

Senaste gången jag var inlagd hade jag ett mycket frustrerande läkarsamtal. På avdelningen träffar man sin läkare minst en gång per vecka, och eftersom jag varit inlagd i ett par månader hade jag haft en lång rad läkarsamtal. Vi hade diskuterat diagnoser och behandlingar och jag hade berättat om min depression och min utmattning. Jag hade beskrivit hur svårt det var för mig att orka med ens korta promenader. Att flera dagars sängläge kunde bli konsekvensen. Jag hade talat om att jag tidigare varit fysiskt aktiv och tränat flera gånger i veckan. Att jag brukat åka skidor på vintern och paddla kajak på sommaren.

Och så vid det här läkarsamtalet säger läkaren till mig:

”Maria, jag vet inte om jag tror riktigt på det där med din trötthet. Jag tycker du ska pröva lite fysisk träning. Kanske gå på ett spinningpass?”

Jag höll på att klippa till honom (medicinerna hade bitit så pass på depressionen att jag var frisk nog att bli arg…).

Jag har levt med utmattning i olika grad i femton år, och en dyrköpt insikt är att överdriven fysisk träning gör mig sämre. När jag blev utskriven senaste gången kom jag fram till att jag kunde göra två saker per dag. Efter en promenad med en kompis insåg jag att jag var tvungen att räkna det som två saker – det var både promenad och socialt umgänge. Sedan gällde vila i ensamhet. Ibland räcker plötsligt energin mycket längre. Som igår när jag åkte långfärdsskridskor med en kompis. Det var helt underbart! Resten av dagen tillbringade jag på soffan, liksom idag. Men det känns som ett mycket rimligt pris att betala.

Att det växlar så kraftigt gör situationen oförutsägbar och allting måste förses med brasklappar. ”Jag kommer om jag orkar”. Det vore en enorm befrielse (inte minst för att slippa skuldkänslorna) om det fanns ett objektivt sätt att bedöma kapaciteten, så att jag kunde få en ordination. ”Handla mjölk, två gånger per vecka”. ”Tokdansa en timme varje dag”. ”Sjutton situps och bad i isvak”. Någonting sådant. Så jag visste när jag hade gjort mitt. Så jag visste vad som var vägen framåt. Dessvärre är det bara jag som kan bedöma var gränsen går. Just idag. Precis just nu.

Det här är det svåraste att förklara, både för läkare och närstående. Inte att social samvaro kan trötta ut, det förstår de flesta. Eller hög ljudnivå och stressig miljö. Taskig familjesituation och omöjliga arbetsuppgifter. Men fysisk aktivitet betraktas både som en universalkur och en moralisk plikt. ”Ut och rör på dig i friska luften, ingen mår bra av att sitta inne och uggla”. Rör man inte på sig är man lat.

Nu verkar det som om forskarna ändå börjat begripa det här. Både de som forskar kring mental trötthet och ME-CFS säger att ett specifikt symptom för utmattning är just träningsutlöst försämring och onormalt lång återhämtningstid.

Och han talar om spinning.

Det är lätt att hamna i vanmakt. Jag pendlar mellan skräcken för att utmattningen ska vara kronisk, och å andra sidan längtan efter att få klart besked: är det någon idé att hoppas? Kan jag nånsin komma i närheten av min normala kapacitet igen?

Att jag kunde vara ute på skridskorna i ett par timmar är kanske ett gott tecken!

Är du lite deppig?

När jag blev intervjuad på Radio Uppland i morse fick jag en obekant fråga: ”Hur ser livet ut när du går in i mörkret?”. Först nu inser jag hur märkligt det är. Att jag inte fått den frågan tidigare. Att ingen velat veta just det, hur det är.

Däremot har jag många gånger fått frågan: ”Är du deppig?”. Och följdfrågan: ”Har det hänt nåt särskilt?”. När jag gått in i mörkret är svaret på båda frågorna otvetydigt nej. Jag är inte deppig. Det har inte hänt något särskilt.

Deppig och deprimerad är inte samma sak. De befinner sig inte ens på samma skala.

Jag tror det är såhär. När man står inför någonting man inte varit med om vill man gärna jämföra med erfarenheter man själv har. Det är helt naturligt. Ett sätt att närma sig det okända. Försöka leva sig in. Man tänker:

Depression – det är typ som att vara ledsen.

Men liknelsen är inte bara felaktig, den är farlig. För om den blir ens utgångspunkt när man bemöter deprimerade människor riskerar man att skada snarare än hjälpa.

Den jättestora skillnaden är att som deprimerad saknar man ett objekt. Ledsen blir man för att man förlorat jobbet, för att någon pratat bakom ens rygg eller för att man stukat foten just när man ska på skidsemester. Deprimerad blir man inte för något.

Sorg och förtvivlan är känslor. Depression är avsaknaden av meningsfulla känslor. När jag är djupt deprimerad längtar jag ibland efter att känna mig ledsen. För det skulle innebära att det fanns någonting i livet som engagerade mig. Som gjorde mig till ett subjekt igen. En människa.

Man brukar säga att mörker är frånvaron av ljus – tänder du lampan försvinner mörkret. I depressionen är det tvärt om. Mörkret väller in i rummet och släcker allt i sin väg. Nyfikenhet – släck, vrede – släck, lust – släck, sorg – släck, längtan – släck. Lättare kanske att förklara med en scen:

I verkligheten har vårsolen precis börjat värma. Vitsipporna sticker upp sina yrvakna huvuden bredvid skogsstigen och jorden doftar fuktigt under granarna.

I dig är det svart. Det doftar död. Huvudet är tjockt av vadd. Du glipar på ögonlocken bara så pass att du ser var du sätter fötterna. De är svåra att lyfta. Som om du vadade i ett kärr. Varje millimeter av varje steg kräver en kraftansträngning. Benen berör varandra när du går. Det äcklar dig. Det finns en längtan, en enda. Tillbaks till sängen där täcket kan dras över verkligheten. Det kunde lika gärna vara en fängelsecell. Eller en grav.

Det finns ingen anledning. Just där, just då är du i mörkret. Det är ingen idé att jag försöker trösta eller muntra upp dig. Och jag tänker inte fråga ”vad är det som har hänt?”. Jag sätter mig bredvid dig på sängen (i cellen, i graven, du väljer). Sätter mig där och står ut ett tag. Med ditt mörker. Och efter en kvart (en dag, tre månader, du väljer) frågar jag som reportern på Upplands Radio:

”Hur ser livet ut för dig när du går in i mörkret?”


Vill bara, för tydlighetens skull, säga att jag inte menar att sorg och förtvivlan skulle vara lättare att uthärda än depression. Jag menar bara att de inte går att jämföra, för depression har ingenting med känslor att göra.

Radio P4 Uppland, onsdag 08.20

En baktanke med den här bloggen var att jag skulle få komma ut lite ur lägenheten nån gång ibland. Kanske för att prata lite om psykisk ohälsa. Kanske hålla ett litet föredrag på något trevligt ställe. Döm om min förvåning när Sveriges Radio P4 ringde nu på eftermiddagen och ville att jag skulle komma och prata om min blogg. Som har varit publik i två dygn!

Det är morgonsändningen nu på onsdag. Tjugo över åtta tror jag det var (jag har vissa kognitiva svårigheter till följd av min galenskap). Så nu gäller det bara att samla ihop tillräckligt med ork och sinnesnärvaro för att 1) komma ur sängen före tio, 2) passa en buss och komma fram på utsatt tid (åtta tror jag vi sade…) och 3) prata någorlunda sammanhängande i direktsändning på en tid då jag vanligtvis ligger i dvala.

Jag hade egentligen inte tänkt lägga upp mer än typ en bloggtext per vecka, men denna vecka blir har det uppenbarligen inte blivit så. Och det blir nog en till text också innan veckan är slut, för att följa upp det jag tror att jag kommer säga på radion. Det vill säga om jag lyckas ha alla hästar hemma vid rätt tillfälle.

Det är ju ett problem annars – orken glimtar till emellanåt, men det är väldigt oförutsägbart när det blir och hur långt den räcker. Igår låg jag som en padda hela dagen, men i förmiddags när jag låg i badet kom jag på ett stick till en gammal låt jag skrivit och fick ett oväntat energipåslag. Det räckte både till att spela och skriva lite, och dessutom tvätta lakan. Yey!

Jag är psykiskt sjuk

Tänkte ta och göra reklam för detta här på bloggen. Att jag är psykiskt sjuk. Utifall jag missat nån på Mötesplatsen, Mazely eller Tinder som söker en mogen kvinna med erfarenhet av elchocker.

Det är roligt att skämta om elchocker. Att ta nackgrepp om skammen, och kanske dessutom chocka någon om man har tur (pun intended). Men ibland känner jag mig som ett enda stort misslyckande: soffan är min närmast anhöriga och semester tar jag på psyket.

Jag tänkte sluta med den känslan nu. För egentligen borde jag vara stolt. Så säger jag till mig själv, och försöker se det storslagna i min ynkedom. Föröker se mitt hjältemod.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Ligger som en uppochnedvänd eka på en frusen strand

Jag är en av alla dem som måste uthärda mörker efter mörker. Jag ligger som en uppochnedvänd eka på en frusen strand. På stigen ovanför mig stressar folk förbi, jagade av deadlines och dagishämtningar. Jag hör dem inte. De ser inte mig.

Jag försöker uppbåda tillräckligt med vilja för att andas. Jag ser det som min enda plikt. Det är väldigt långt kvar tills jag kan välta ekan på rätt köl. Åror och segel ligger inlåsta i boden sedan förra hösten. De kommer inte komma ut på länge än. Om nånsin.

Men jag har inte gett upp. Deadlines och dagishämtningar? Ha! Jag drar mitt svärd och slår följe med Frodo genom Mordor. Vi kravlar fram genom stenöknen. Det är ålagt oss att fortsätta tro, vad som än händer. ”Tro på livet”, säger de. ”Det kommer bli bättre”.  Och snart kommer ju våren, examen, bäbisen, jobbet, semestern, pensionen, pannkaksdagen på ålderdomshemmet.

Du aningslösa gycklare! Våren gömmer redan hösten i sin armhåla. Du bär redan dödskallen under frillan!

Frodo och jag kravlar vidare. Vi måste tro att kampen ska ta slut innan livet gör det. Fast det är ju omöjligt, eftersom kampen och livet är samma sak. Vi tror inte. Vi bara fortsätter. Gå. Andas. Ett litet jävla andetag i taget.

Två hjältar. Ja, och så en Sam. Men han har skuttat i förväg för att koka kanin. Alla Mordor-vandrare förtjänar en godmodig och trogen Sam!

(I en parallell verklighet har Gandalf tillräckligt vett att skicka sina örnar långt innan Frodo och jag kommit till Mordor, så att vi kan ägna oss åt väsentligheter. Svepa några pints på en mysig hobbitbar eller så).

 


Jag pratar förstås om Tolkiens Frodo. Det är väl i Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst som Frodo riktigt går in i mörkret.