Är du lite deppig?

När jag blev intervjuad på Radio Uppland i morse fick jag en obekant fråga: ”Hur ser livet ut när du går in i mörkret?”. Först nu inser jag hur märkligt det är. Att jag inte fått den frågan tidigare. Att ingen velat veta just det, hur det är.

Däremot har jag många gånger fått frågan: ”Är du deppig?”. Och följdfrågan: ”Har det hänt nåt särskilt?”. När jag gått in i mörkret är svaret på båda frågorna otvetydigt nej. Jag är inte deppig. Det har inte hänt något särskilt.

Deppig och deprimerad är inte samma sak. De befinner sig inte ens på samma skala.

Jag tror det är såhär. När man står inför någonting man inte varit med om vill man gärna jämföra med erfarenheter man själv har. Det är helt naturligt. Ett sätt att närma sig det okända. Försöka leva sig in. Man tänker:

Depression – det är typ som att vara ledsen.

Men liknelsen är inte bara felaktig, den är farlig. För om den blir ens utgångspunkt när man bemöter deprimerade människor riskerar man att skada snarare än hjälpa.

Den jättestora skillnaden är att som deprimerad saknar man ett objekt. Ledsen blir man för att man förlorat jobbet, för att någon pratat bakom ens rygg eller för att man stukat foten just när man ska på skidsemester. Deprimerad blir man inte för något.

Sorg och förtvivlan är känslor. Depression är avsaknaden av meningsfulla känslor. När jag är djupt deprimerad längtar jag ibland efter att känna mig ledsen. För det skulle innebära att det fanns någonting i livet som engagerade mig. Som gjorde mig till ett subjekt igen. En människa.

Man brukar säga att mörker är frånvaron av ljus – tänder du lampan försvinner mörkret. I depressionen är det tvärt om. Mörkret väller in i rummet och släcker allt i sin väg. Nyfikenhet – släck, vrede – släck, lust – släck, sorg – släck, längtan – släck. Lättare kanske att förklara med en scen:

I verkligheten har vårsolen precis börjat värma. Vitsipporna sticker upp sina yrvakna huvuden bredvid skogsstigen och jorden doftar fuktigt under granarna.

I dig är det svart. Det doftar död. Huvudet är tjockt av vadd. Du glipar på ögonlocken bara så pass att du ser var du sätter fötterna. De är svåra att lyfta. Som om du vadade i ett kärr. Varje millimeter av varje steg kräver en kraftansträngning. Benen berör varandra när du går. Det äcklar dig. Det finns en längtan, en enda. Tillbaks till sängen där täcket kan dras över verkligheten. Det kunde lika gärna vara en fängelsecell. Eller en grav.

Det finns ingen anledning. Just där, just då är du i mörkret. Det är ingen idé att jag försöker trösta eller muntra upp dig. Och jag tänker inte fråga ”vad är det som har hänt?”. Jag sätter mig bredvid dig på sängen (i cellen, i graven, du väljer). Sätter mig där och står ut ett tag. Med ditt mörker. Och efter en kvart (en dag, tre månader, du väljer) frågar jag som reportern på Upplands Radio:

”Hur ser livet ut för dig när du går in i mörkret?”


Vill bara, för tydlighetens skull, säga att jag inte menar att sorg och förtvivlan skulle vara lättare att uthärda än depression. Jag menar bara att de inte går att jämföra, för depression har ingenting med känslor att göra.

23 reaktioner till “Är du lite deppig?

  1. Så fint och tydligt utryckt. Har själv aldrig upplevt en depression men vill veta mera för att kunna hjälpa andra. Tack för dina texter. Ska nog lyssna på radiointervjun.

    Gillad av 1 person

  2. Att förstå hur det är att vara i mörkret kan bara den som själv varit där. Att bara lyssna och finnas där, utan att bortförklara och söka orsaker. Det vill jag kunna. Och så vill jag bli bemött om jag är i mörkret själv. Men ack så svårt det är att bara lyssna och finnas bredvid när man så gärna vill hjälpa och helst ta över mörkret själv när det gäller ens barn.

    Gillad av 1 person

    1. Ja det är det svåraste. Att se sitt barn i mörkret. Ta över det kan man inte, men hjälpa kan man – genom att finnas kvar. Dag efter dag, bara finnas kvar. Andas samma luft, äta samma köttbullar. Visa att livet fortsätter, det vanliga småtråkiga stökiga livet. Det rullar vidare även när barnet inte orkar vara med. Det är viktigt att visa, i alla fall är det så för mig när jag är deprimerad. Att bli påmind om att mitt mörker faktiskt inte har ätit upp världen utan att den är kvar. Den existerar oberoende av min livslust. Att min familj och mina vänner håller livet levande tills jag kommer ut på andra sidan.

      Gilla

  3. Deppig och deprimerad är inte samma sak. De befinner sig inte ens på samma skala.

    Så skriver du Maria. Jag tänker att man är deppig när man är deprimerad men att ordet deppig används slarvigt i fel sammanhang allt för ofta. Vi säger deppig så fort vi är lite ledsna eller något gått fel. Men rent språkligt är deppig ett slangord till deprimerad.

    Ann-Ki Jones Soecialpedagog

    Gillad av 1 person

    1. Jag vet inte om jag håller med. Klart att ordet ”deppig” har sitt ursprung i ”deprimerad”, men depression är en sjukdom och inte en vardaglig sinnesstämning. Jag har aldrig hört någon djupt deprimerad säga att hen är deppig. Det finns säkert undantag, men för mig känns det som att säga att man är dålig i magen när man har tarmcancer eller huvudvärk när man har hjärnhinneinflammation. Att man kan vilja göra omskrivningar när man pratar med folk man inte känner så väl har jag dock full förståelse för.

      Blev lite nyfiken nu – Jag lyckas inte komma på liknande omskrivningar för fysiska åkommor. Man säger ju inte att någon är ”lite cancrig” eller ”hjärtattakisk”. Eller har en släng av Parkinson. Finns det paralleller inom den somatiska medicinen till orden ”deppig” och ”depression”??

      Gilla

      1. Jag tror vi tänker lika, men kanske är jag otydlig Maria. Och kanske är det oviktigt. Min reflektion handlade om hur vi missbrukar ord. Jag tänker att det är slarvigt att säga deppig. Ordet betyder deprimerad. Och man är deprimerad, inte bara lite deppig, i betydelsen nere på grund av något, när man har en depression. Så det är ordens betydelse jag tänker på. Vi som är drabbade av depressioner kanske, för att sprida kunskap, ska svara ”Jag är deprimerad jag har en depression”.

        Gillad av 1 person

      2. Jo, så är det absolut – att vi måste bli bättre på att förtydliga oss. Och det är viktigt. Ord kan leda så fel. Själv väljer jag aldrig att använda ordet ”deppig” när jag är deprimerad, även om grundbetydelsen kanske är densamma. Och när någon ställer frågan ”Är du deppig?” säger jag precis som du. Nej, jag är inte deppig, jag är deprimerad.

        Fint att kunna bolla lite fram och tillbaks såhär, det hjälper mig att bli tydligare med vad jag själv tänker!

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s