Är du lite trött?

Utmattning är egentligen inte någon psykisk sjukdom, så strängt taget hör inte ämnet hemma på den här bloggen. Men det är en vanlig följeslagare till depression, och en stor del av min problematik. Alltså skriver jag om det.

En sak som utmattning har gemensamt med depression är missförstånd. Att tänka på utmattning i termer av trötthet är lika fel som att se deppighet och depression som grader på en gemensam skala. Och lite grand av samma orsak. Tröttheten har på sitt sätt också ett objekt – man blir trött för att man jobbat hårt, spelat fotboll eller varit på nyårsfest. Utmattning är snarare ett tillstånd, även om långvarig påfrestning kan utlösa den.

Såhär kan det till exempel vara:

Jag har en lite bättre dag och tänker att det vore bra för mig att komma ut och röra på mig. Det säger ju läkaren. Jag slår följe med en vän och promenerar med henne till biblioteket. Det känns bra. Det är underbart att gå genom skogen och prata om Sherlock Holmes, hinduismen och dysfunktionella familjer. Eller vad vi nu pratar om. Väl inne på biblioteket sätter jag mig en stund med datorn i en läsesal. Det luktar stengolv och böcker. Jag är inspirerad och skriver så fingrarna hoppar. Efter en timme fikar vi och pratar om föredraget hon ska hålla. Jag har en massa idéer och njuter av att spänna mina tankar mot hennes.

Då känner jag det välbekanta trycket över pannan och den krypande smärtan under huden. Bara på någon minut har jag svårt att hålla mig upprätt. Jag måste snabbt packa ihop mina saker. Grusplanen mellan busshållplatsen och biblioteket är oändlig och jag vet inte om benen kommer bära. Jag känner att jag raglar och hoppas att ingen ser det. Kommer på bussen. Blundar hela vägen och försöker parera illamåendet som kommer så fort bussen stannar och startar vid hållplatserna, så fort den svänger och bromsar in vid rödljusen. Kisar upp ibland för att inte missa min hållplats. Kliver av. Trottoaren, parkeringen, infarten, porten. Ragla och kisa. Trycket över pannan är ett visir som håller på att falla ner över ansiktet. Trapphuset, trappan. Nyckelknippan i fickan. Nyckeln i låset. Öppna dörren. Stänga dörren. Släppa väskan. Stappla till soffan. Rasa ihop. Jackan och skorna fortfarande på.

I mitt liv har depressionerna varit det värsta. Bristen på vilja har varit svårare att uthärda än bristen på ork. Utmattningen blir ofta fullständigt handikappande och då kan jag bara ligga orörlig i mörker och tystnad, men får jag bara en gnutta ork tillbaks finns ändå lusten där. Jag kan roa mig med små meningslösa saker som att titta på TV-serier eller spela dataspel. Ta en långsam promenad runt huset, och faktiskt njuta av den. Våren doftar trots allt inte död när jag är utmattad. Däremot kan lusten bli frustrerande, eftersom jag inte orkar en bråkdel av det jag vill. För att jag inte är en bråkdel av vad jag varit.

Men på ett sätt har utmattningen varit svårare att hantera än depressionen. Ingen har några svar. Forskarna famlar efter begrepp, teorier och behandlingar. Man pratar om utmattningssyndrom, mental fatigue (mental trötthet), myalgisk encefalomyelit (ME-CFS) och utbrändhet. Vissa fokuserar på överansträngning, andra på virus, autoimmuna tillstånd eller hjärnskador. Och tankarna kring behandling ser lika olika ut.

Senaste gången jag var inlagd hade jag ett mycket frustrerande läkarsamtal. På avdelningen träffar man sin läkare minst en gång per vecka, och eftersom jag varit inlagd i ett par månader hade jag haft en lång rad läkarsamtal. Vi hade diskuterat diagnoser och behandlingar och jag hade berättat om min depression och min utmattning. Jag hade beskrivit hur svårt det var för mig att orka med ens korta promenader. Att flera dagars sängläge kunde bli konsekvensen. Jag hade talat om att jag tidigare varit fysiskt aktiv och tränat flera gånger i veckan. Att jag brukat åka skidor på vintern och paddla kajak på sommaren.

Och så vid det här läkarsamtalet säger läkaren till mig:

”Maria, jag vet inte om jag tror riktigt på det där med din trötthet. Jag tycker du ska pröva lite fysisk träning. Kanske gå på ett spinningpass?”

Jag höll på att klippa till honom (medicinerna hade bitit så pass på depressionen att jag var frisk nog att bli arg…).

Jag har levt med utmattning i olika grad i femton år, och en dyrköpt insikt är att överdriven fysisk träning gör mig sämre. När jag blev utskriven senaste gången kom jag fram till att jag kunde göra två saker per dag. Efter en promenad med en kompis insåg jag att jag var tvungen att räkna det som två saker – det var både promenad och socialt umgänge. Sedan gällde vila i ensamhet. Ibland räcker plötsligt energin mycket längre. Som igår när jag åkte långfärdsskridskor med en kompis. Det var helt underbart! Resten av dagen tillbringade jag på soffan, liksom idag. Men det känns som ett mycket rimligt pris att betala.

Att det växlar så kraftigt gör situationen oförutsägbar och allting måste förses med brasklappar. ”Jag kommer om jag orkar”. Det vore en enorm befrielse (inte minst för att slippa skuldkänslorna) om det fanns ett objektivt sätt att bedöma kapaciteten, så att jag kunde få en ordination. ”Handla mjölk, två gånger per vecka”. ”Tokdansa en timme varje dag”. ”Sjutton situps och bad i isvak”. Någonting sådant. Så jag visste när jag hade gjort mitt. Så jag visste vad som var vägen framåt. Dessvärre är det bara jag som kan bedöma var gränsen går. Just idag. Precis just nu.

Det här är det svåraste att förklara, både för läkare och närstående. Inte att social samvaro kan trötta ut, det förstår de flesta. Eller hög ljudnivå och stressig miljö. Taskig familjesituation och omöjliga arbetsuppgifter. Men fysisk aktivitet betraktas både som en universalkur och en moralisk plikt. ”Ut och rör på dig i friska luften, ingen mår bra av att sitta inne och uggla”. Rör man inte på sig är man lat.

Nu verkar det som om forskarna ändå börjat begripa det här. Både de som forskar kring mental trötthet och ME-CFS säger att ett specifikt symptom för utmattning är just träningsutlöst försämring och onormalt lång återhämtningstid.

Och han talar om spinning.

Det är lätt att hamna i vanmakt. Jag pendlar mellan skräcken för att utmattningen ska vara kronisk, och å andra sidan längtan efter att få klart besked: är det någon idé att hoppas? Kan jag nånsin komma i närheten av min normala kapacitet igen?

Att jag kunde vara ute på skridskorna i ett par timmar är kanske ett gott tecken!

8 reaktioner till “Är du lite trött?

  1. Bra skrivet! Mkt intressant att läsa om depressionsrelaterade symptom som skiljer sig från mina, sådan här extrem utmattning har jag gudskelov varit förskonad från hittills. Du vidgar mina vyer i fråga om hur kasst man kan må! 🙂 Nä, men mycket värdefull läsning!

    Gillad av 1 person

  2. Maria, blir berörd av det du berättar och skriver.
    Där finns ord i din text som översätts eller förklaras på så olika sätt av människor.
    Depression, utmattning, trötthet, deppig.
    Jag tycker om dina förklaringar! De hjälper mig på min livsresa. Tack!

    Gillad av 1 person

  3. Måste skriva en kommentar själv också. De senaste texterna har kanske varit i deppigaste (haha) laget, även med tanke på ämnet. Min ambition är inte att måla svart på det som redan är svart, utan att försöka sätta ord på och bringa lite reda i det. Om jag befann mig på botten just nu hade det inte blivit några texter alls, och det kommer komma lite skojigare texter framöver, jag lovar!

    Gilla

  4. Tack för en väldigt bra beskrivning av utmattningen. För min del var depressionen också absolut värst – hellre trött och (ok relativt) glad, brukar jag säga. Undrar hur många gånger har man har fått rådet om yoga, förresten. Inget fel med yoga (antagligen), men det hjälper inte en djupt deprimerad.
    Kollade din medicinlista, förresten, jag testade de flesta där utan framgång. För min del var det Cipralex (Escitalopram) som räddade mitt liv, samtidigt som jag fasade ut all benzo (hade extrem Insomnia) och fick äkta Melatonin.
    Hoppas du hittar rätt, på alla sätt, och att du får dagar som kan levas mer än att bara överlevas.

    Gillad av 1 person

    1. Tack Helga! Vad fint att du hittat en väg vidare. Kampen i mörkervattnet är något man aldrig vill göra om, men när man kommer upp därifrån, nybadad och genomsköljd, är man sjutton år visare.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s