I en parallell verklighet

rokoko
Barockt – kungens väntrum på operan

Tänkte att jag skulle bjuda på lite dagbok ibland. Inte min privata, men små episoder ur livet. Små glimtar från en parallell verklighet. En som de flesta inte tvingas besöka.

Idag var det en sån där dimmig dag. Började med att missa tiden hos frisören på förmiddagen, vilket var dumt eftersom jag ser ut som ett troll i huvudet. Sedan blev det sängen igen, och datorn i knät. Jag är egentligen inte deprimerad just nu, det kanske är viktigt att säga. Det senaste batteriet av mediciner verkar (peppar, peppar) ha bitit. Det kommer små gropar ibland. Och någon gång ett slukhål. Men under det senaste året har det inte hållit i sig mer än en vecka i stöten. Vilket är alldeles otroligt fantastiskt skönt. Nej, det är inte depressionen som leder mig till sängen, det är utmattningen. Det är den som håller mig fånge i en väldigt snäv strimma av verkligheten.

Ibland tänker jag på mina kollegor på institutionen (den teologiska vid Uppsala universitet). Jag ser framför mig hur de stressar och far omkring. Ser en kollega hämta femte koppen kaffe för att orka med det sista korrekturet av en viktig artikel (som bara en handfull kommer läsa). En annan hoppar över lunchen för att hinna svara på ett viktigt mail (som ligger i inboxen tillsammans med trettio andra oöppnade). Någon springer till kopieringsrummet för att skriva ut ett viktigt underlag till ett viktigt seminarium som redan börjat (och som de flesta helst vill slippa). Och på seminariet bråkar kollegorna om viktiga teoretiska perspektiv och viktiga förklaringsmodeller (som ingen utanför rummet bryr sig särskilt mycket om).

Nu var jag lite elak… Jag vet att det är roligt också. Ibland. Men kanske inte så otroligt viktigt? När man befinner sig i en parallell verklighet får man syn på saker som man annars inte hinner upptäcka. Kanske framför allt att saker och ting inte är så avgörande som man tror. Livet tultar på av sig själv och ingenting står egentligen och faller med det där korrekturet, mailet, mötet… Det har faktiskt i stort sett ingenting av livsavgörande betydelse. Det är lätt att tro det som forskare (politiker, artist – alla egotrippade branscher). Om inte jag blir klar med korrekturet kommer inte jag förbättra mitt CV och då kan inte jag bli befordrad och söka den där tjänsten.

Väldigt onödig stress på det hela taget. Sett från den parallella verkligheten.

I sängen sköter jag mitt jobb. Sims. Ni vet, dataspelet där man bygger hus och gör familjer. Jag bygger bara hus. Carolina Rediviva och Nationalmuseum och andra utmaningar. Sims är bra för mig. Det är tillräckligt roligt för att hålla mig vaken och tillräckligt kravlöst för att inte bränna ut. När jag däckar ihop alldeles kan det näst intill vara en livräddare, oavsett om det är depression eller utmattning som bultat mig till marken. Ligger jag helt platt går förstås ingenting, men har jag bara en liten smula liv i mig är det en av få saker som kan kännas lustfyllt.

Otroligt pinsamt, skamligt och onyttigt.

Idag har jag jobbat på ett palats i nybarock. Största klurigheten var att få till nischer i fasaden där jag kunde sätta in statyer. Fullständigt oviktig sysselsättning. Och lika nödvändig i mitt liv som pauserna i ett musikstycke. Den begränsade energi jag får mig tilldelad fördelar jag med stor omsorg på de saker som faktiskt är viktiga, på riktigt.

min familj

mina vänner

mitt skapande

6 reaktioner till “I en parallell verklighet

  1. Även om jag tycker att mitt jobb på universitetet är otroligt roligt, viktigt och stimulerande, har jag ibland tänkt i liknande banor som du. Seminarier, mejl, möten, artiklar och konferenser är en slags terapi som håller oss akademiker sysselsatta så att vi inte ska hitta på några dumheter och ligga samhället till last. Det är bra att kunna ha lite distans till vad en gör. Fast vi undervisar också förstås. Det är ju viktigt.

    Gillad av 1 person

    1. Haha, ja det är ju tur att alla akademiker hålls i schack! Men det är klart att forskning också är roligt och viktigt. Särskilt när man får omsätta kunskapen i någon slags verklighet utanför, som undervisning. Jag har tyvärr forskat mer än jag undervisat, men däremot har jag hållit föredrag i massa olika sammanhang. Att få förmedla och framför allt pröva sina teorier tillsammans med ”riktiga” yrkesarbetande människor (präster, sjuksköterskor, barnmorskor och vad det nu varit) är alltid ett utmanande nöje!

      Gilla

  2. Jag känner igen mig så mycket. Har också spelat oändligt mycket Sims under perioder av utmattning och depression… För många år sedan sa en KBT-terapeut att jag kanske skulle låtsas att jag själv har en sån där grön sims-diamant som snurrar över huvudet. När jag glömt äta eller jobbar för mycket eller inte har balans mellan vila och socialt liv så ändrar den färg, som en påminnelse.
    Jag är tillbaka igen i det akademiska livet och tycker att det är svårt att förhålla mig till arbetsnormerna. Och just idag är en sån där dag då jag faktiskt inte kommer ur sängen trots att deadlines pockar på. Tack för din blogg!

    Gillad av 1 person

    1. Vilket utomordentligt bra förslag, med sims-diamanten! Tänk om vi behandlade våra egna behov på samma sätt som vi behandlar sims-gubbarnas! Ser vi inte till att de äter, sover och har kul med sina vänner så blir diamanten röd och då misslyckas vi i spelet. Verkligheten är ju tyvärr (?) mycket mer komplicerad. Olika behov hamnar i konflikt med varandra. Livssituationer tillåter inte alltid att man gör det man behöver. Men en jättebra tanke – att hålla koll på den egna behovsbubblan och ge oss själva näring och vila när vi behöver det. INNAN bubblan blir illröd och systemet ger upp.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s