Docent, professor, psykfall, doktorand

Jag har ingen skam i kroppen.

Jo, jag känner skam. Ofta för sånt som har med min ohälsa att göra. Min psykiskhet. Att jag inte försörjer mig. Att jag är beroende av mediciner, behandlingar och allmän välvilja. Att jag inte alltid fixar det praktiska. Att jag är ensam (kanske mest det egentligen, men jag återkommer till det framöver).

Men jag har som sagt inte någon skam i kroppen. Det har alltid varit mitt sätt att hantera pinsamma situationer – bättre att kommentera finnen på näsan själv än att låta folk fnissa och peka i smyg. Bättre att själv basunera ut min konstighet.

Det handlar lite om makt faktiskt. Att om jag har en svans så vill jag helst förekomma allas tankar och prat och säga att jag faktiskt vet att jag har en svans, att jag fattar att det är löjeväckande, men att jag samtidigt vågar stå upp och säga det rakt ut.

Dessutom orkar jag inte hålla på och hymla om saker. Har alltid hellre velat prata om det som är på riktigt än låtsas vara engagerad i sånt som inte intresserar mig. Vilket ibland måste vara en ganska påfrestande inställning för min omgivning. När jag var i tjugoårsåldern var ordväxlingar som den här inte ovanliga:

Kollegan (glatt): Hej, hur är läget?
Maria (allvarligt): Jo tack, jag har dödsångest. Och du?

Inte så smidigt. Men jag har blivit bättre på det tycker jag. Har förstått värdet av vädret och annat småprat. Det är faktiskt inte meningslöst. För det handlar ju inte om vad som sägs, utan om stämningen som skapas. Vi säger: ”tänk vilken vinter det har blivit!” och menar ”jag bekräftar att jag ser dig och visar att jag är vänligt inställd”.

Men ibland blir det fortfarande tokigt…

Jag hade permission från psykavdelningen. Hade varit inlagd ett par månader men började må bättre och skulle bli utskriven inom nån vecka. Jag bestämde mig för att gå till ett seminarium på institutionen. Det anordnades för att fira en professor som just fyllt sjuttio, tillsammans med forskare från Norge och Finland. Det skulle bli lite matnyttigt om anknytningsteori, meningsskapande, coping-mekanismer och annat småplock. Sånt som forskare gillar. Jag känner de flesta i det här sammanhanget, på ett kollegialt plan, men några ansikten var helt nya för mig.

Seminariet inleds av vår professor i Uppsala. Hon säger lite trevligheter en stund och mot slutet förstår jag att vi kommer få göra en presentationsrunda. Vi är inte mer än kanske trettio personer i rummet. En ivrig tankeverksamhet sätts genast igång i mitt huvud. Jag vill så gärna säga nånting välfunnet. De flesta vet säkert att jag är sjuk, tänker jag. De har nog undrat, gissat och pratat. Jag vill ta udden av det. Vill definiera mig själv.

Jag hinner inte riktigt tänka klart innan professorn pekar på mig. Jag ska tydligen inleda rundan. Så jag harklar mig och säger kavat:

— Hej, jag håller på med en närstudie av svensk psykvård!

Ungefär så. Jag tänker att de som känner mig ska fatta att det betyder att jag är inlagd, och att det ska låta lite komiskt när jag säger så.

Ingen skrattar och ordet går vidare:

— Per Ljunggren, professor, Åbo

— 
Marlene Victorsson, docent, Uppsala

— 
 Lars-Gunnar Edqvist, professor, Oslo

— 
 Göran Riise, doktorand, Umeå

och så vidare.

Och först när vi kommit hela varvet runt inser jag att jag varken sagt mitt namn eller min titel. Jag hade lika gärna kunnat sätta på mig en narrmössa med pinglor.

På middagen efteråt tar jag upp ämnet med dem jag känner lite närmare (för det är så jag gör, det är min coping-mekanism), och vi skrattar åt det tillsammans. De accepterar min tokighet och de vet att jag också är en intelligent och kunnig forskare. De andra förhåller sig mer avvaktande. Undvikande.

Idag känns det mest som en rolig historia. Tragikomisk kanske. Och det är ok. Det gör mig ingenting att folk skrattar åt mig, jag vill bara att de skrattar så att jag hör. Men det är kanske inte alltid så smart att sätta sin sjukdomsidentitet före sin professionella…

5 reaktioner till “Docent, professor, psykfall, doktorand

  1. Jag har också så svårt för det det där med ”hur är det med dig?”, som ofta egentligen verkar betyda absolut ingenting. Jag vill inte ljuga, men jag vill inte heller hela tiden säga precis som det är eftersom det både blir så tjatigt och så vill jag kanske inte prata om varför hur som helst. Det senaste året har jag antingen försökt starta ett samtal om nåt annat innan nån får en chans att fråga, eller svarat typ ”det var så härligt att gå hit i solen idag”. På nåt konstigt sätt verkar jag komma undan med det, eller så är alla så rädda för att ifrågasätta ett så undvikande svar. Det har kanske inte supermycket att göra med det du skrev men jag kom stt tänka på det. Jag uppskattar din blogg i alla fall 🙂

    Gillad av 1 person

    1. Det har absolut med saken att göra! Och det är knepigt. Min fråga är: när du försöker undvika ämnet, VILL du få en följfråga eller inte? Jag har just nu ett standardsvar: ”utifrån utgångsläget är det helt ok”. Och de flesta vet inte, vill inte veta och behöver inte veta vad utgångsläget är, och därför kan vi vara nöjda och glada med vad som sagts på båda håll!

      Gilla

  2. Tycker du att det är skillnad på ”utgångsläge” och ”förutsättningarna”? Och får du inte följdfrågor på det?
    Jag tror att när jag undviker frågan helt vill jag inte ha en följdfråga. Troligtvis för att jag inte vill antingen spilla ut mitt mående till någon annan, inte har lust att komma dragandes med en låg historia, inte vill att nån ska tycka synd om, eller helt enkelt vill trycka undan det och fokusera på nåt annat än att älta. Eftersom jag inte är inne i en depression funkar det bättre för mig när jag gör mig upptagen med annat än självransakan.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s