Jag ligger i hårdvila

Idag har jag legat i hårdvila. Slappat så intensivt jag bara kunnat. Det blev lite mycket igår.

Vad är för mycket?
Mer än vanligt.
Vad är vanligt?

Tja… i mitt liv, de senaste åren har ribban legat en bra bit lägre än min fars. Han är snart åttio. Och det är ju inte normalt, att den som är trettio år yngre är så mycket mindre kapabel. Men det är mitt normalt, så som det är just nu. Ohälsan har ju också ett normaltillstånd – när den är så som den oftast är. Den har en standard som man utgår ifrån. Och eftersom det finns en sån kan man också säga att man har ”en bra dag” eller ”en dålig dag”.

Jämför jag mig med min fars standard har jag inte några bra dagar över huvud taget. Jo, kanske när jag åker långfärdsskridskor. Men det är väldigt dumt att jämföra sitt mående (är det nånsin bra att jämföra sig?). Min far är ganska extrem för sin ålder och har helt andra premisser att utgå ifrån. Liksom mina högpresterande och stiliga bröder (fråga mig inte varför gracerna fördelades så ojämnt, haha). Brorsorna är kanske inte fullt så extrema som vår far, men de har andra premisser de också. Andra förutsättningar. Och det gäller ju alla, kollegor som konkurrenter, vänner som fiender.

Så. Utifrån min standard och mina premisser blev det för mycket igår, och jag tänkte berätta vad jag gjorde – för att ge en bild av hur lätt kraften kan försvinna när man lider av utmattning. För den som eventuellt är intresserad.

10.30 Jag har åkt buss in till stan och sitter på Stadsmissionen och pratar med en kvinna som ansvarar för deras volontärer. Jag är där för att jag vill bli volontär, eftersom jag tänker att det kan vara ett bra steg på väg tillbaka. Nån timme i veckan. Nåt som inte är för socialt, inte för bullrigt, inte för tidigt, inte för långt bort. Det är en trevlig ung kvinna. Vi dricker te och pratar i en timme.

Den välbekanta smärtan under huden börjar ge sig till känna. Som om utrymmet mellan musklerna och huden svullnar. Utrymmet mellan hjärnan och skallbenet.

13.30 Vilar, äter lunch och åker sedan ut med dottern för att övningsköra. Vi hittar en öde parkering bortanför Ica Maxi och jobbar med att starta, krypköra, styra och stanna (hon har bara kört en gång tidigare). Vi hinner inte med att handla efteråt så när vi kommer hem snor jag ihop något med det som finns i skåpen. Det blir en vegetarisk gryta. När maten är klar vilar jag.

Smärtan har spritt sig i kroppen. Det är som den där känslan av sjukhet man får när man har influensa. Som inte är febern, hostan eller halsontet. Bara den allmänna sjukan. Som får en att känna sig hopplöst svag även sedan febern gått ner.

16.30 Kliver upp igen. Måste köra tillbaks bilen till min kompis, jag har den bara till låns över dagen. Hon bor kanske en kilometer bort och jag promenerar hem. Hemma rasar jag ihop i sängen. Startar Sims och bygger lite på ett hus en stund, men ganska snart får jag sluta. Det är för ansträngande. Ljuset från datorn. Själva spelet.

Jag känner mig helt utnött, som om någon gröpt den sista kraften ur mina muskler och tankar. Det är som att ha mjölksyra i hela systemet.

20.00 Dottern kommer hem med två kompisar och vi äter middag. Det är mysigt. Jag får lite energi av att deras närvaro. Vi pratar om ondska, droger, drömmar och utanför-kroppen-upplevelser. Tillbaks till sängen.

Sjukdomskänslan, mjölksyran, svullnaden och värken gör all aktivitet omöjlig. Jag somnar så småningom.

Sammanfattningsvis: ett möte, lite övningskörning, kort promenad, middag.

Idag har jag fått betala. Solen sken i morse och jag tänkte att en promenad kanske? Men det var omöjligt. Jag har hasat lite fram och tillbaks mellan sängen och kökssoffan. Ätit rester, spelat Sims och skickat lite mess. Känner mig utspädd och uthälld. Och så den underliggande värken. Det är som att ha mikroskopiska brännässlor i nervsystemet.

Tycker du synd om mig? Sluta i så fall med det! Javisst är det jobbigt och frustrerande att känna sig redo för äldreboendet vid fyrtiosju, men just nu är jag faktiskt varken deppig eller deprimerad. Snarare är det väl tvärtom – jag fick en massa idéer på Stadsmissionen, kände mig engagerad i dotterns övningskörning, kunde inte låta bli att busa med guddottern när jag lämnade tillbaks bilen eller prata en massa med min dotters kompisar.

(Hm, kanske är det snarare därför? Kanske finns det ett samband mellan att jag känner mig entusiastisk, tar i lite för mycket och sedan kraschar? Tänk, tänk, tänk… Öh, kanske har det nåt att göra med att jag är bipolär? Ehe, det kom jag på först nu…)

I vilket fall som helst blir jag inte särskilt orolig över kraschen. Jag vet att det kommer gå över om ett par dagar, och då kan jag göra det jag inte orkade idag. Hälsa på min kompis, skriva lite på romanen. Imorgon ska min kör sjunga, men det får jag hoppa över. Systemet måste rebootas.

En reaktion till “Jag ligger i hårdvila

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s