Vill du sitta i samma båt?

Efter mitt föregående inlägg fick jag några bra frågor från min bror, Staffan. Ganska snart insåg jag att svaret krävde en egen text. Eller flera stycken… så här kommer del ett, fråga ett:

Är förmågan att simma densamma för alla? Eller simmar vi alla och parerar livets törnar, det är bara att vi opsykiska utan att inse det simmar i barnbassängen, medan andra är mitt ute på oceanen?

Nej, jag tror inte att förmågan är densamma. Att parera livets törnar är inte det samma som att simma i mörkervattnet.

Motgångar i livet är en sak för sig. Alla har upplevt dem. I ena änden av skalan handlar det kanske om sånt vi kallar ”I-landsproblem”. Du tvingas handla kaffe till jobbet trots att det inte var din tur, du får byxorna nedsmutsade när en oförsiktig bilist inte stannar vid övergångsstället. Nästan alla har varit med om betydligt svårare saker – du har kanske blivit mobbad i skolan eller orättvist behandlad på arbetsplatsen. Din partner har kanske varit otrogen, ditt barn fått en kronisk sjukdom.

Men i den andra änden av skalan hittar vi inte depression. Där hittar vi flykt, svält, övergrepp, förtryck, tortyr. De allra värsta formerna av motgångar en människa kan möta. Att ha genomlevt en depression kan inte jämställas med att tvingats fly för sitt liv eller tigga för sitt uppehälle. Alla erfarenheterna representerar lidande, men på väldigt olika sätt. Jag skulle säga att det är lättare att jämföra otrohet med tortyr än otrohet med depression.

Varför då?

Jo, det hänger ihop med vad jag skrivit tidigare. Depression är varken en samling starka känslor eller ett trauma som kan utlösa såna känslor.

Här måste jag genast stanna. Ett trauma kan naturligtvis utlösa en depression. Tvingas du leva många år i flyktingläger är sannolikheten stor att du förr eller senare kommer drabbas av en depression. Detsamma gäller om du förlorat ditt barn eller blivit utsatt för sexuella övergrepp. Depressionen är inte en traumatisk händelse, men den är en vanlig följeslagare till sådana händelser. I såna fall talar man om en reaktiv depression. Motsatsen kallas endogen depression, vilket alltså är en depression som inte har någon tydlig yttre orsak.

Men både reaktiva och endogena depressioner beskrivs bäst som tillstånd av känslomässig avtrubbning. Ett utslocknande av normala känsloreaktioner.

Depressionens förtvivlan är visserligen uppslukande och gråten kan vara omöjlig att kontrollera, men depressionen är inte en extra stark form av ledsenhet eller sorg. Den är inte ett steg vidare på skalan med motgångar, kriser och trauman. Även om ett trauma kan utlösa en depression är den inte ett svar traumat, på det sätt som sorg är ett naturligt svar på förlust.

Depressionen är en sjukdom. En sorg som gått vilse, en vrede som kortslutits. Eller (i den endogena depressionen) bara ett stort ingenting. När depressionen tar över har någonting gått fel.

Som sagt, svaret på Staffans första fråga är: nej. Jag önskar att vi simmade i samma bassäng, men jag tror tyvärr inte att det är så.

Vid närmare eftertanke inser jag att det nog är rätt bra. Ute i mörkervattnet är vi deprimerade ensamma, men vi är tacksamma för alla som fortsätter promenera torrskodda på stranden bredvid. Som ser oss. Som stannar i vår närhet och pysslar med sina båtar och fiskenät.

Fast… Nu inser jag att det kanske ändå kan gå. Att osimmarna kanske kan släppa landbacken, att de opsykiska kanske kan möta oss i mörkervattnet. Jag tänker på Frodos Sam. Igen (hela Sagan om Ringen-trilogin är en fantastisk metafor för resaen genom depressionens Mordor, görandet av det ogörliga).

Den här gången tänker jag på när Frodo tror att han måste göra resan till Mordor alldeles ensam och ger sig iväg över floden i sin kanot. När han kommit en bra bit ut på vattnet kommer Sam, den underbara dumbommen. Han kastar sig i vattnet trots att han inte kan simma. Han kan inte tänka sig att stanna kvar på stranden om Frodo far iväg. För han vet att Frodo aldrig någonsin skulle klara sig utan honom. Han vet det med hela sin knubbiga, trofasta hobbit-kropp. Och vi vet att han har rätt.

Men Sam håller på att drunkna i mörkervattnet. Deras resa mot Mordor håller på att ta slut innan den ens börjat. Frodo måste rädda Sam, dra upp honom i kanoten. För mörkervattnet är ett element Sam inte behärskar. Han har aldrig varit där. När Frodo halat upp honom i båten tar de varsin paddel och ger sig av på sin resa in i mörkret. En Frodo med ringen. Och en Sam med grytorna och matförrådet på ryggen.

Ja med en båt kan det kanske fungera. Gångaren kan inte simma, men hen kan kanske paddla, segla eller ro? Det är ju trots allt mycket bättre att sitta i samma båt.

Min fråga tillbaks till Staffan och alla andra opsykiska – vad kan vi simmare göra för att hala upp er i kanoten? Finns det någon hand vi kan räcka er som hjälper er att hjälpa oss?

Inte generellt, utan praktiskt handfast. Den generella frågan är Staffans nästa:

Vad kan vi gångare lära av simmarna?

Ja, som följd av ovanstående skulle jag vilja säga – definitivt INTE hur livets motgångar ska hanteras, för där hjälper oss inte depressionen ett skvatt. Den är snarare ett exempel på hur livet blir när det över huvud taget inte kan hanteras. Men det finns tre andra saker, mycket viktiga saker. Saker som kanske blir tydliga först när depressionen är överstånden. Vi simmare kan lära er gångare:

  • Perspektiv: var glad för att du är ledsen!
  • Ödmjukhet: omfamna din ynkedom!
  • Livsglädje (märkligt nog): hitta din tvättstugelycka!

Och detta tänker jag skriva mer om i nästa text!

 


Inser att jag måste tillägga en sak till mitt psykiska cv: att jag genomlevt både endogena och reaktiva depressioner. Och när jag tänker på det blir jag också medveten om att gränsen sällan är glasklar. Det går i vartannat. Och ibland kan depressionen vara en reaktion på någonting som hänt för så länge sedan att man kanske glömt bort det.

3 reaktioner till “Vill du sitta i samma båt?

  1. När jag varit i mörkvattnet har jag inte alltid upplevt det gott att se dem som pysslar på stranden. Att mina närmaste orkat fortsätta pyssla har känts bra. Men alla andra som verkar så lyckliga vill jag inte se eller träffa. Jag känner mig bara till besvär och jag blir irriterad på att andra tycks ha det så lätt. Låter väldigt egoistiskt, men så har jag fungerat.

    Gillad av 1 person

    1. Fattar precis vad du menar. Jag känner ofta likadant och därför drar jag mig undan. När det är som värst vill jag inte prata med någon alls, inte visa min ynkedom. Och det är dumt. Det brukar trots allt vara bra för mig – inte att vara bland alla duktiga och lyckade, inte att se alla tjusiga middagar och lyckliga familjer på Facebook – men att vara i närheten av folk som känner mig. Såna som inte blir överdrivet oroliga eller tror att de måste trösta en. Såna som håller på och kokar kaffe och plockar ur diskmaskinen när jag ligger på kökssoffan. De som polerar sina Blekingeekor inför sommarens seglats vill jag helst slippa se.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s