ABC för odeprimerade

Jag började med denna text mest på skoj. Som en checklista för odeprimerade. Ett ABC att konsultera när friska behöver påminna sig om vad en depression innebär. Men det blev en sorts… dikt kanske? En väldigt mörk dikt. Så låt mig börja med en så kallad disclaimer: mörkret jag beskriver är inte verkligheten. Det är hur verkligheten kan kännas. Utanför är det bara en vanlig tisdag.


AVSMAK inför livet, jag lider
BRIST på vilja, min

CELL är byggd av
DÖD, tänkt för en
EVIGHET

FÖRLAMAD, kan inte ta mig härifrån

GRÅ är gråten utan tårar
HOPPLÖS är den och
INTIG

JAGET vill en sak, en enda
KRÄKAS ur sig
LIKGILTIGHETENS vadd, men

MARDRÖMMEN står fast, det är en
NATT som inte försvinner, en
OBEVEKLIG
PINA,
RIGID i sitt stillestånd

SVÄRTAN sväller och
TYNGER pannan, jag ger
UPP min
VILJA, den

YTTERSTA
ÅTERVÄNDSGRÄNSEN
ÄNTRAR mig, jag

ÖVERGER mig


Att överge sig…

Utan att jag planerat för det hamnade jag nu i det kanske svåraste ämnet som har med depression att göra. Att överge sig. Ta sitt liv. De flesta djupt deprimerade har någon gång snuddat vid tanken på självmord. När ljuset inte längre når dig försvinner alla dagrar och nyanser och döden blir till sist den enda skugga du kan kasta.

Men självmordstankar är som sura uppstötningar. Varande utslag. Svullna halsmandlar. Symptom på en sjukdom, inte ett vettigt svar på verkligheten.

Symptom ska man ta på allvar, men man ska inte göra som de säger. Man slutar ju inte äta för att magen krånglar. Slutar inte förflytta sig för att man brutit benen. Och man ska definitivt inte sluta leva för att man har självmordstankar! Man försöker sig på en bättre tankediet. Kanske ett verklighetsnärande dropp. Lägger varma omslag runt sin ångestknut. Spjälar upp levandet och skaffar själen en rullator.

(Om man nu inte kör med Sims-och-Polly-kuren förstås. Och går med i viktväktarna tjugo kilo senare…)

Dödstankar ska man ta på allvar. Men man ska inte ta sina dödstankar på allvar. Det vill säga: det är allvarligt att du har dem, men du är dem inte. De har ingenting med verkligheten att göra, och därför ska du inte överge dig för dem.

Samtidigt. Att överge sig handlar också om en nedstigning så arketypisk att man hittar den i snart sagt alla religioner. Döden och förmultnandet som skapar myllan för nytt liv. Kanske börjar vägen från depressionen också i döden. Vid ögonblicket när du sätter fotsulorna i mörkerbassängens botten. När du landar på platsen inga stigar utgår ifrån. Som saknar väderstreck och urverk, röst och genklang.

När du strandat på den plats som är så död att döden själv ger upp andan. Och kapitulerar inför livets envisa fortsättande.

Judisk kyrkogård 3Den plats där döden kapitulerar inför livets envisa fortsättande.

Det är när jag fått bottenkänning i mörkervattnet som jag blivit inlagd. Då livsviljan börjat glida ur mitt grepp. Det märkliga är att när jag fått min säng i korridoren och mitt namn på medicinvagnen har ett slags lugn  infunnit sig. Trots att den värkande intigheten fortsatt. Men med patientrocken på har jag äntligen vågat erkänna: jag mäktar inte med. Avdelningen har varit min respirator och när personalen kopplat in mig har jag fått jag lov att vara så sjuk som jag är. Och först då kan jag börja bli frisk.

I kyrkan pratar man ibland om att överlåta sig till gud. Det är lite samma sak som att överge sig. Fast inte riktigt. När du överger dig är det en ensam handling, oavsett om det handlar om att du släpper taget om din duktighet eller om ditt liv. Men överlåta dig kan du inte göra rakt ut i intet, det gör du till någon. Det är liksom hela poängen med överlåtelse: det finns alltid någon som tar emot. Makter som kan bära när du själv inte orkar.

Det är en väldigt vacker tanke. Oavsett vilka krafter man tror eller inte tror på kan det vara helande att ibland överlåta sitt liv på någon annan ett tag. I mitt fall har det varit Jessica, Erik och Johanna på Avdelning 3B.

SVÄRTAN sväller och
TYNGER pannan, jag ger
UPP min
VILJA, den

YTTERSTA
ÅTERVÄNDSGRÄNSEN
ÄNTRAR mig, jag

ÖVERLÅTER mig

 

Jag har inget hopp – gud så skönt!

Häromdagen fick jag ett samtal från Kattis, en kvinna jag lärde känna på avdelningen. Vi låg inne samtidigt några månader hösten 2016, och hade många långa och intressanta lunchstunder tillsammans. Man kan få en alldeles särskild gemenskap med sina kollegor på psyket och får ta del av många mörka och smärtsamma erfarenheter. Trasiga liv. Kattis historia berörde mig särskilt. Nu när hon ringde ställde hon följande fråga:

– Vad betyder ordet hopp för dig?

Jag är ju en ordmänniska. Textmänniska. Tankemänniska. Och hopp är ju inte direkt något främmande begrepp. Jag tänkte, sådär som man kan tänka utan att riktigt tänka, att jag snabbt skulle leverera ett intelligent och välformulerat svar. Men jag blev tyst. Grävde i hjärnvindlingarna. Och hittade ingenting. Märkligt. Mycket märkligt.

Efter en stund insåg jag var skon klämde: jag har inte något hopp och därför fanns ingen erfarenhet att koppla samman ordet med. Det var en fullständigt oväntad insikt, och omvälvande, eftersom den inte alls skakade om mig.  Jag konstaterade bara lugnt: jag har inte något hopp.

Hur kan man sakna hopp utan att sakna hoppet? Det sista en människa förlorar ska ju vara hoppet!

Som vanligt blev mina tankar klarare när jag försökte förklara för Kattis vad jag ännu inte förstått. Hopp, sade jag till henne, är kopplat till framtiden. Man hoppas att någonting ska bli bättre. Att man ska slå igenom som artist, bli stormrik och träffa en sexig (men också ödmjuk och ömsint) livskamrat. Eller helt enkelt bara bli friskare och mindre ensam. Drömmar och förhoppningar för framtiden.

Faktiskt, att hoppas är en sådan där nyttighet som alla människor ska ägna sig åt – precis som motion. En dygd. Vad man än gör så får man inte sitta still och inte förlora hoppet. Det kommer gå över, det kommer bli bättre. Du kommer lyckas, klara det, övervinna alla hinder och spränga målsnöret. Efter elchockerna, mörkervattnet och pyjamasen-på-hela-dagen kommer du mirakulöst komma ut på andra sidan – vackrare än någonsin och med en hyllad roman i rockfickan (en Oscar eller ett Nobelpris går också bra). Fantastiskt! Oerhört! Att du kunde, under så svåra omständigheter.

Det är bara det att mitt liv inte har någon framtid. Jag har en kronisk sjukdom med återkommande skov av depression och ett utmattningstillstånd som bara verkar bli värre. Det finns inget hopp.

Och det låter ju fruktansvärt, men när jag pratade med Kattis kändes det inte så. Tvärtom. När jag lagt på luren kände jag mig lite yr och uppfriskad, som efter ett dopp i en kall skogstjärn. Och väldigt förbryllad. Hur kunde det komma sig att avsaknaden av hopp kändes så befriande?

När jag grunnat lite till insåg jag att det hopp jag haft aldrig har hjälpt mig. Snarare förstört. Jag har försökt hålla tron vid liv, tänka att jag kommer komma ur eländet till sist. Jag kommer börja jobba igen, tjäna pengar, åka utomlands, ordna fester, träffa en partner, skriva musik och åka milrundan i skidspåret. Jag kommer känna mig som mig själv igen. De människor jag lärt känna de senaste sex åren har ju aldrig fått se den riktiga Maria, men snart kommer de få träffa den sprudlande, kreativa och produktiva människan jag egentligen är (och de ska häpna!).

Så har jag tänkt.

Och kämpat på. Prövat nya mediciner. Blivit lite bättre. Börjat arbetsträna och jobba. Fallit igenom, blivit sjukskriven och inlagd. Fått elchocker och nya mediciner, blivit utskriven och genomgått rehabiliteringsprogram.

Börjat jobba och gå till gymmet. Påbörjat forskningsprojekt, byggt upp nätverk. Insjuknat och blivit inlagd. Elchocker, nya mediciner, utskrivning, rehabilitering, arbetsträning, arbete.

Skrivit artiklar, blivit docent, ordnat konferens, fått sjukgymnastik och terapi. Blivit sjuk och inlagd. Nya mediciner, längre inläggning, längre rehabilitering med boendestöd och efter ett drygt år känns arbetsträning fortfarande avlägset. Gå till gymmet funkar inte över huvud taget.

Och ändå har jag fortsatt hoppas. Sett det från den ljusa sidan. Tänkt positivt. Gud, jag har tänkt positivt så det räcker för en livstid! Tänkt att sjukdomen är en gåva och tillfrisknandet en resa. Ätit hurtiga mantran till frukost lunch och middag: jag kommer klara det, allt kommer att bli bra; jag kommer klara det, allt kommer bli bra. Jag har verkligen hoppats.

Och så har jag blivit nedklubbad igen. Och igen och igen. Och så en gång till. Vad fyller hoppet egentligen för funktion i en sådan berättelse?

Nu kommer jag att tänka på en gudstjänst i domkyrkan som min kör deltog i i höstas. Under en del av gudstjänsten fick man röra sig fritt runt olika stationer. Jag valde att gå till ett kor där man kunde få förbön av två präster. Jag har inte någon gudstro men tänkte att det kan väl aldrig skada. Och det var rätt fint till att börja med. Två främmande människor som lade sina händer på mitt huvud och fokuserade på mig en stund, som ville mig väl. Jag hade fått säga vad jag ville att de skulle be för, så de bad för att jag skulle få bli frisk. Det kändes ganska bra.

Men alldeles mot slutet sade en av prästerna: ”Gud, vi ber för att Maria ska få bli frisk. Om du vill.”. Jag blev alldeles perplex. Om gud vill? Varför skulle gud inte vilja att jag blev frisk? Och varför skulle vi alls be om gud ändå tänker göra som hen vill?

Det är det känns med hoppet. Lika bakvänt. Varför ska jag hoppas på någonting om livet ändå tänker göra som livet vill?

Nu kanske det låter som att det här är en genomtänkt filosofi, men det är det inte alls. Jag har aldrig sagt till mig själv att ”nu Maria är det dags att sluta hoppas”. Jag upptäckte bara att hoppet försvunnit när Kattis ställde sin fråga. Och jag upptäckte att det var skönt. Det var en lättnad att inse att jag inte längre frustreras av mitt tillstånd. I alla fall inte på samma sätt. Eftersom jag inte längre lever i hoppet om att det ska bli bra, eller ens bättre blir tillståndet jag befinner mig i lättare att acceptera.

Jag lever, punkt.
Livet är som livet är, punkt.

Det kan bli bättre och då kommer jag bli glad, det kan bli sämre och då kommer jag bli ledsen. Men det är sedan och nu är nu. Och i nuet kan livet bara motarbetas eller omfamnas.

På sätt och vis är detta den ultimata formen av mindfulness. En livslång mindfulness. Här och nu inte bara här och nu – utan hela tiden. Varje ögonblick. Varje dag. Ett tillstånd bara en hårt prövad bodhisattva kan åtnjuta. En bodhisattva utan hopp och utan tro – men med liv.


Bodhisattva är en buddhistisk term för en person som söker efter upplysning.

Alla religioner är oerhört komplexa och eftersom jag är religionsvetare måste jag lägga till brasklappen att detta är en extremt förenklad beskrivning av ett av många sätt att använda begreppet på. Precis som med begrepp som ”gud”, ”ande”, ”Messias” och annat spännande…

En liten jävla timme i taget

Om man har varit ett psykfall så länge som jag har man hunnit utveckla en massa trix för att överleva. Strategier för att vända rutinerna till det bättre. Kloka tips från den inre coachen.

Tips och trix, delkurs 1:

  1. En timme i taget / ett andetag i taget
  2. Ställ klockan
  3. Hur blir det här för mig?
  4. Lyssna på på kroppen och skit i skammen

Ett visdomsord som funkar i alla väder är att ta en dag i taget. Det är en god gammal klyscha. Funkar lika bra på skoltrötta tonåringar som självmordsbenägna knarkare. Helt enkelt ett bra tips när livet känns överväldigande svårt. Att uttalanden förvandlas till klyschor beror ju ofta på att de är så genialiska att folk inte har vett att använda dem med måtta (har sagt det förut, men det är värt att upprepas).

I vilket fall som helst –  en dag är inte lika överväldigande som ett liv. Och en timme är inte lika svår att överblicka som en dag. Eller ett andetag. I riktigt svåra perioder tänker jag just så: min enda uppgift precis just här och precis just nu, det är att ta ett andetag till. Att fortsätta leva ett andetag åt gången. För det brukar nästan alltid kännas hanterbart.

Men, som sagt, ibland blir man lite trött på klyschor. Trött på att ligga där i mörkervattnet och undra hur det ska gå med överlevandet, och få samma klokskap i ansiktet en gång till. Ta en dag i taget. Som en blöt filt.

Jag skulle ha ristat ett streck i väggen för varje gång. En pinne per en-dag-i-taget-gång. Skulle räknat dem som fången räknar dagarna i cellen. Har man tur smälter orden till sist ihop med det allmänna vardagsbruset från köksfläktar och sopbilar. Om de inte gör det kan det blir fullständigt tillintetgörande i längden.  ”Ta bara en dag i taget så ska du se att…”.

Se att vadå? En liten jävla timme i taget – man kan väl inte leva hela sitt liv på det viset? Hur ska jag kunna planera maten för veckan, boka in läkarbesök, köpa biobiljetter? För att inte tala om att bjuda hem folk eller planera semester. Och då har vi inte ens kommit till sådant som jobb och karriär. Inte i närheten.

Två av mina tre brorsor bor utomlands. En av dem i Nya Zeeland (eller heter det Nya Zeeland?). Jag har längtat efter att besöka hans familj i åratal, men med en-dag-i-taget-principen går det inte så värst bra. Prova att ta ett andetag i taget när du mellanlandat på Pekings flygplats och snabbt måste hitta rätt gate för att inte missa flyget vidare. Flygbolaget tänker med största sannolikhet inte vänta på att du ska återfinna balansen.

Så att. Vad blir det för ett liv egentligen??

Tja. Ett annat sorts liv. I den där parallella verkligheten. Snigelspåret bredvid alla som trampar runt i grottekvarnen. Alla som tänjer ut sig till bristningsgränsen för att få ihop det heliga så kallade LIVSPUSSLET. Och tänker man efter lite närmare – hur kul har dom det på en skala? Va? Stressigt och slitsamt och omöjligt och alldeles… alldeles underbart.

Men, som sagt, ett bra råd i alla fall. Ett andetag i taget. Jepp.

En hands-on variant av principen som jag använder just nu är larmklocka. Särskilt bra om man är utmattad. Innan jag lägger mig i soffan med Sims (eller romanskrivandet) ställer jag klockan på en timme, och när den ringer måste jag göra något annat. Om det så är att bara gå till köket och diska grötkastrullen. För att inte fastna liksom. Bäst är det förstås om jag bryter av helt. Promenad. Skriva roman (eller Sims om jag redan har skrivit på romanen). Fast ibland blir det ju så att jag bara ställer om klockan på en timme till och ligger kvar i soffan. Och känner mig som en riktigt usel människa.

Då finns ett annat väldigt käckt och bra tips som man kan ta till! Så att man inte helt förslappas och förpuppas. Jag lärde mig detta på en rehabiliteringskurs jag gick för några år sedan (utan att bli rehabiliterad). Marianne, en av sjuksyrrorna som ledde kursen, hade en envis refräng hon alltid tog till: ”Och hur blir det för dig?”.

Alltså, du ligger där i soffan med Sims och äggklockan har ringt och du tänker att du nog inte orkar gå upp i alla fall. Att du nog behöver ligga kvar en stund och bygga på ditt hus. Då kommer du ihåg Marianne. ”Hur blir det för mig”, tänker du, ”om jag ligger kvar i soffan?”. Kanske kommer det trots allt kännas bättre om en halvtimme ifall du kliver upp och diskar grötkastrullen?

Men herregud, vad är detta för dravel? Är det inte bara samma sak som att ”gå på magkänslan” eller ”följa sitt hjärta” eller någon annan irriterande schlagerdänga?

Njaej, inte riktigt. I alla fall handlar det definitivt inte om att följa sitt hjärta. Det är visserligen ett bra spår att testa någon gång i livet, men det leder inte alltid till hälsa och välmående. Du kan ju eftertrakta en tjänst som du inte alls kommer mäkta med, eller sukta efter en partner som bara skulle terrorisera dig.

Nej, det handlar mer om andra kroppsdelar. Magen är visserligen en av dem, men också axlarna, benen, händerna. Tarmarna. Öronen. Alla de där ställena där du anar (men gärna förtränger) konsekvenserna av saker du håller på att gå in i. Den knappt förnimbara spänningen i nacken, metallsmaken i munhålan, tyngden i ögonlocken eller den diffusa värken i huvudsvålen. Små, små signaler som så lätt blockeras av allt oväsen vi omger oss med (livspusslandet har en tendens att bli högljutt).

Här tror jag att Mariannes ord kan vara en enkel och effektiv refräng, både för friska och sjuka. Både i stora situationer och små.

Hur blir det här för mig?

Ja, du kanske faktiskt anar att det kan bli alldeles, alldeles underbart. Med den där festen, skidutflykten, dejten eller vad det nu är. Skilsmässan, omskolningen eller renoveringen.  Eller också känner du att nej, det kommer inte bli bra alls. Du kanske inte förstår varför, och du behöver inte förstå det. Du behöver bara lyssna på vad kroppen säger. Framför allt när det gäller ens ork. Då är nacken, ögonlocken och huvudsvålen mer rationella beslutsfattare än både huvud och hjärta. Bäst är förstås om du kan lära dig att lyssna till dem innan du hamnar i utmattningsträsket (för det ligger inte så långt ifrån grottekvarnen).

När jag sätter mig upp i soffan talar kroppen ett rätt tydligt språk. ”Just idag, just nu”, säger kroppen ”kommer dimman över ögonen bli värre om jag kliver upp”. Just nu ska jag låta gröten stå och klistra in i kastrullen. För musklerna, senorna och slemhinnorna säger att det blir bättre för mig att vila en stund till. Och när jag lärt mig tyda kroppens signaler kan jag lägga skamkänslorna åt sidan, ställa klockan och hoppas på lite bättre krafter om en timme.

För jag tar ju en timme i taget.

 

Mehmets reservbatteri

Jag håller på och övningskör med min dotter och oroar mig framför allt för momentet när vi ska öppna motorhuven. Kylarolja och motorvätska, generatorservo och styrrem, eh? Tur att bemannade bensinmackar fortfarande existerar…

Efter ett antal kalla vintrar på landet vet jag i alla fall var batteriet sitter. Jag vet hur det känns att sätta sig på det stelfrusna förarsätet och vrida om nyckeln och bara få ett harkel till svar. Jag vet att hur ont om tid jag än har blir jag tvungen att leta fram startkablarna och hitta någon snäll granne att koppla ihop mig med. För jag kan ju inte bara köra lite långsammare. Med ett urladdat batteriet kommer jag ingenstans. Men med hjälp av grannen får jag igång motorn, och när jag kör iväg laddas batteriet upp automatiskt av själva rullandet.

Ett laddat batteri är viktigt också för oss varmblodingar. När allt fungerar som det ska laddas det både av stimulans och av vila. Vi blir trötta och går och lägger oss, hungriga och tar en macka eller uttråkade och ringer en kompis. Sedan är vi igång igen. En särskild finurlighet är att vi dessutom är utrustade med reservbatterier. Ibland måste vi ju gå till jobbet trots att minstingen skrikit hela natten, eller åka till tippen även om vi mest av allt längtar efter en solsemester.

När vi blir sjuka sjunker förstås laddningen. Som när du får en rejäl influensa och ligger i hög feber. Ögonlocken blir tunga och heta och täcket känns obehagligt vasst mot huden. Du drar dig för att gå på toaletten eftersom kroppen känns orimligt tung och svag. När det är som värst orkar du varken umgås eller läsa tidningen. Men efter en vecka eller ett par är du frisk och kommer iväg till arbetet igen. Kanske känner du dig fortfarande lite svag, men energireserven räcker till för att få igång motorn.

ladda ned

Får jag låna dina startkablar?

Men när reservbatterierna är tömda hjälper inte den vanliga vilan. Det räcker inte med en god natts sömn för att bli pigg. Det hjälper inte att ta igen sig en vecka, kanske inte ens en månad. Du är precis lika slut när du vaknar som när du gick och lade dig. Precis lika matt och orkeslös som när du hade fyrtio graders feber. Ögonen är svåra att öppna, tankarna svåra att samla och kroppen svår att baxa upp. Och batterierna tycks aldrig bli laddade. Det känns som att försöka putta en stillastående volvo över golvet när du ska till toaletten. Igår. Idag. Och imorgon också.

(Ha därför förståelse för de utmattade i er närhet som inte tycker JÄTTEsynd om er när ni har influensa – den har ju trots allt vett att gå över!)

Det är klart att vila hjälper (lite beroende på vilken sorts utmattning man är drabbad av). Men det måste till väldigt mycket av den varan. Efter ett par månader kanske motorn klarar av att gå varm en timme eller ett par. Du orkar diska. Laga gröt. Titta på nyheterna. Så går några månader till, och bit för bit ökar laddningen i batteriet, och har du tur kan du så småningom nästan leva som vanligt. Träffa kompisar. Gå på konsert. Kanske jobba.

MEN (och det här är det verkligt viktiga med batterimetaforen) reservbatterierna är fortfarande tömda. För det tar MYCKET längre tid att fylla på reserven än att komma någorlunda på benen.

Egentligen är det inte svårt att förstå. Du bygger ju inte upp en vinkällare om du inte kan unna dig att ta en flaska någon gång ibland. Eller sparar pengar till en semesterresa om du inte har råd att betala för din mat. Köper en balklänning om du inte har en enda tröja. Har du dåligt med tillgångar måste du stoppa dem där de behövs som mest – här och nu. Precis så är det för dig som är utmattad. Du lagrar ingen energi eftersom du hela tiden måste använda dig av det lilla du har.

Du har med andra ord ingen back-up, och därför är situationen extra vansklig just när du börjar komma tillbaks till vardagen igen. När energin tar slut, då tar den tvärslut. När andra slår på automatpiloten störtar du. Du går från normalläge till haveri på en minut. Från ”hejdå” till kollegorna till kollaps på väg till bussen. Det spelar ingen roll – hur du än vrider på nyckeln händer ingenting.

Och det är då du behöver en snäll granne med startkablar. Ett externt reservbatteri. En boendestödjare.

Såhär.

Jag ligger i soffan och spelar Sims. Blir för trött för spelandet men orkar inte gå upp. Ligger kvar med datorn i knät och blundar. Håller just på att somna när jag kommer ihåg att Mehmet, min boendestödjare, ska komma om en halvtimme. Tänker att jag ska messa honom att jag inte orkar laga någon mat med honom idag. Jag äter hellre mackor. Men jag orkar inte messa.

Efter en stund ringer det på dörren och Mehmet hojtar ”hej, hur är läget?”. Jag öppnar ögonen, lägger ifrån mig datorn och masar mig ur soffan. Hasar ut i hallen. Där står Mehmet och tar av sig sin söta vintermössa med öronlappar. Han tittar på mig med pigga, glada ögon. Han är alltid sådär jobbigt pigg och glad. Jag drar på ena mungipan och säger ”hej”. Min motor är kall, men jag står ju faktiskt på benen, halleluja.

Vi går in i köket och han tar genast itu med gårdagens disk. ”Har du mat? Ska vi laga något?” Jo, jag hade ju tänkt risotto… Han öppnar kylen. ”Jaha, vad ska vi ha?” Ja, kanske lök… Jag tittar slött ner i grönsakslådan. Plockar fram charlottenlök och lite sparris. Och titta, där ligger parmesanosten, ja den ska ju också med förstås.

Mehmet hackar löken och jag öppnar skafferiet. Hittar kartongen med avorioris. Matoljan, ja den måste vi väl ha också. Och matlagningsvinet som står bredvid. En gryta kanske. Den har Mehmet precis diskat. Jag inser förvånat att jag faktiskt håller på. Grejar. Gör något. Efter en stund, när jag står och rör i buljong i riset, märker jag att vi pratar om Nietzsche (Mehmet är oerhört litterär). Och att jag drar på båda mungiporna. Faktiskt skrattar igenkännande när han citerar Oscar Wilde: ”alla människor lever i skiten, men få av oss tittar mot stjärnorna”. När han går efter tre kvart är risotton klar. Jag slipper trots allt käka mackor till middag.

Vad var det som hände (ja, det borde vara en retorisk fråga vid det här laget)? Jo. Mehmet hade med sig startkablarna och gnistan från hans batteri satte igång mig. Jag kan laga mat, jag kan diska och allt det där, men startmotorn måste få hjälp att dras igång. Och det är DÄRFÖR behöver jag boendestödjare.

Det händer att maskineriet rullar igång av sig själv och så står jag plötsligt, helt förvånad, och bakar scones en söndagsmorgon. Det händer också att jag skickar det där messet och avbokar Mehmet, eftersom jag vet att jag inte kommer orka med någon Nietzsche. Eller lökhackning. Initiativkraft och ork är lika nyckfulla som vädret och utan hjälp blir vardagen därefter – kaotisk. Boendestödjarna sparkar igång mig och hjälper mig från mackorna till risotton, från soffan till Oscar Wilde, från det tröstlösa motorharklet till en småputtrande tur runt kvarteret.

Boendestödjare – när man inte har en butler

Jag har alltid önskat mig en butler. Eller en privatsekreterare i välpressad dräkt. Jag skulle sitta i skinnfåtöljen och diktera mina bloggtexter i diktafonen, och han (ja, i min värld skulle det vara en han, ung och rask och, eh… klädd i tweeddräkt uppenbarligen) skulle komma med ett glas sherry, lägga ved på brasan och renskriva mina fyndigheter. Å, ja – han skulle sköta korrespondensen också, ha koll på mina pensionsfonder, kontrollera att tåget verkligen går trots snökaoset. Och naturligtvis skulle han plocka fram en lämplig cocktailklänning till kvällens bjudning. För har man butler och privatsekreterare har man också cocktailklänning.

Men nu har jag varken butler eller cocktailklänning. Och stackars Sam kan ju inte vara till hands hela tiden. Hen har ju trots allt ett eget liv (det har inte butlers och privatsekreterare). Min brist på butler blir som mest påtaglig när jag kommer hem från psyket. Skriande påtaglig, om man kan säga så. Kanske blir butlerbristen extra tydlig när man, som jag, är singel. För när man kommer hem efter några månader på psyket behöver man verkligen hjälp att komma tillbaks till världen igen. Till väckarklockan och kastrullskåpet.

Men jag skulle kanske inte vara så betjänt av en betjänt när det kommer till kritan. Jag menar, han skulle servera mig maten i sängen varje dag om jag bad honom. Dra för gardinerna och skicka eventuella besökare på porten. ”Nej, frun är opasslig”, skulle han säga. Och lite tystare: ”Hon har ju så svaga nerver”. Och jag skulle ligga på min divan och bli allt blekare och allt mer eterisk. Sådär tjusigt sjuk som man var förr i tiden (om man var så rik att man hade en butler). I längden vore det kanske inte så värst bra.

Senaste gången jag var inlagd fick jag veta att det fanns något som hette boendestödjare, och det handlar inte om någon tweeddräkt som kommer med posten på en silverbricka. Nej, det är mer hjälp till självhjälp. En knuff i rätt riktning. Så att man börjar öppna sina fönsterkuvert igen. Skriva sin inköpslista.

”Stötta” är ett viktigt ord för boendestödjare. Motivera. En form av yrkesstolthet. En boendestödjare ska nämligen inte göra jobbet åt dig. I idealfallet sitter hen på soffan och hejar på medan brukaren (ett fint ord för psykfall) far fram med sopkvasten.

Monica var den som kom första gången, tillsammans med biståndshandläggaren. Jag var superstressad. Det såg ju ut som hej kom och hjälp och ingenting hade jag att bjuda på till kaffet! Min dotter bara skrattade åt mig.

Men liksom – det var ju helt främmande personer som skulle kliva in i min vardagsmisär av disktravar och dammråttor och morgonrocken på klockan tre. På avdelningen hasade jag omkring med håret på ända hela dagarna, men det var en annan sak. Där var jag liksom inte jag. Inte hemma. Nu skulle de kliva in i min lägenhet, ungefär som när BVC kommer på hembesök för att se till att föräldrarna sköter sig. Jag både ville och ville inte att de skulle se hur svårt allting var för mig. Jag ville ha hjälp, jag behövde hjälp, men jag kände mig också oerhört förnedrad.

001

Att ha en boendestödjare kräver att man kan hantera skam på hög nivå. Det är som att hänga ut sina underkläder i parken.

Vi satte oss i alla fall vid mitt köksbord, och jag tror de fick kaffe till och med. Biståndshandläggaren halade fram papper med rutor som skulle fyllas i. I veckoschemat skulle vi pricka in när jag skulle städa, tvätta, handla, laga mat. Vilka tider jag skulle gå upp och när jag skulle gå och lägga mig. Jag höll på att gå sönder innan hon ens satt pennan till pappret. Det var som att tvingas börja med överkursen redan på första lektionen.

Jag började förstås gråta. Monica satt tyst. Biståndshandläggaren tittade på mig med en hundlik min. Som en Sankt Bernhardshund, med ögonlock som hänger ner mot de lätt uppåtvridna mungiporna. Hon trodde säkert att hon såg inkännande ut.

I själva verket begrep hon ingenting. Jag var ju rut-analfabet. Rutindyslektiker. Jag fattade inte hur jag skulle vrida hennes scheman så att de passade över min skakiga tillvaro. Det var ju därför jag behövde hjälp, för att detta var så orimligt hopplöst svårt för mig! Samtidigt förstod jag att jag var tvungen att tillfredsställa hennes begär efter att göra nytta. För att få den hjälp jag behövde. Jag måste på något sätt bygga ett bo i hennes ogästvänliga papper. Generera något till de protokoll hon skulle cirkulera på sina uppföljningsmöten, sätta in i sina pärmar. Men jag hade inte någon aning om hur.

Det kändes som att jag misslyckats innan jag ens försökt. Jag stirrade ner i bordsskivan och försökte andas bort gråtklumpen. Uthärda tills de skulle gå.

Biståndshandläggaren kände sig nog lite kränkt till sist (hehe), eftersom jag inte gav önskad respons. Hon började prata om hur mycket erfarenhet hon hade och hur många arbetsplatser hon avverkat. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det inte var så konstigt att hon fått flytta runt. En Sankt Bernhardshund som dräglar sig fram i kontorslandskapet med empatiskt ögonlockshäng orkar väl ingen med i längden.

Nästa gång var biståndshandläggaren inte med. Det var bra. Monica insåg ganska snart hur jag var funtad. Hon hade tillräcklig med vidsynthet för att acceptera att alla inte måste dammsuga på torsdag eftermiddag. Vi snirklade oss fram till en ordning som funkade för mig, och som var tillräckligt acceptabel för att hålla biståndshandläggaren borta. Jag kan slå vad om att Monica fyllde i mina scheman själv och lämnade in, för att köpa oss arbetsro… Ro att ta tag i de där RUTINERNA som är så obegripligt svåra att återta.

Att behöva hjälp med sina vardagsrutiner är extremt pinsamt.

Såhär. Säg att du är sjuk – ingen höjer på ögonbrynet. Säg att du är psykiskt sjuk – någon kanske skruvar på sig, men de flesta förstår. Och fler och fler inser det märkliga att psykisk sjukdom kan finnas hos människor som också är kompetenta, drivkraftiga och intelligenta. Men säg att du är relativt ung, fysiskt frisk och inte klarar av att planera dina matinköp själv. Då hamnar du i en kategori för sig. Flera trappsteg nedanför psykiskt sjuk-balkongen.

”Ok… så du har som personliga assistenter som kommer och lagar mat med dig?”. Säger kusinen/kompisen/kollegan och tänker på mannen som brukar komma med sina assistenter till torget. Han med de släpande stegen, som alltid har ett litet snett leende på läpparna och tomt stirrande ögon. Eller hon med det spretiga håret som liksom struttar fram, och som inte kan låta bli att pilla på den som står framför henne i kassakön. Kusinen/kompisen/kollegan får inte ihop det. ”Du är väl inte, typ, en sån?”.

Jo. Egentligen är det just en sån jag är. Leende mannen, strutt-kvinnan och jag har av olika anledningar hamnat på en punkt i livet där vi inte riktigt klarar oss själva. Vi behöver hjälp med sådant som de flesta knappt tänker på att de gör. Det fixande och donande som kallas livet. Om människovärde mäts i förmågan att sköta sina vardagsrutiner, då tillhör jag den kategori som de flesta fasar för mer än allt. De som inte kan ta vara på sig själva.

Jag är, typ, en sån där.

Ödmjukhet. Eller skam-resistens. Det är saker man behärskar först efter lång skolning i LHS. Om någonsin. Det har blivit många omtentor för mig, och med boendestödet har jag fått återgå till grundkursen. Jag har svårt att berätta ens för mina nära vänner att jag har boendestöd. Jag skäms. Och jag har svårt att förklara varför jag behöver det. Jag, som drivit en egen kulturkrog i min lada och haft 80 övernattande gäster bara på en sommar. Som genomfört egna forskningsprojekt. Som gjort turnéplaner för mitt band. Som ser så pigg och glad ut.

Men det som fattas mig är naturligtvis inte förmågan att laga mat eller städa. I nästa inlägg ska jag försöka förklara var problemet sitter.


Måste tillägga här att jag inte har någonting emot Sankt Bernhardshundar, så länge de har vett att vara hundar!

Rena trosor – att göra kropp av sjukdomen

Rutinerna är det första som fallerar när jag blir dålig, och det är de som också är svårast att få tillbaks. Tänk dig själv – du ligger och trampar mörkervatten för glatta livet, och plötsligt är klockan tio på kvällen och du har varken handlat eller lagat mat. Det får bli nutella-mackor igen. Det är så pass gott att det kan få upp dig ur sängen. Eller soffan, om du lyckats masa dig dit.

När min dotter är hemma går det lättare, för mamma-skapet är det sista som överger mig, tack och lov. Men eftersom jag är singel blir det många nutella-macka-veckor. Inte så bra.

Det här är ett pinsamt kapitel. Skamligt. Vi pratar ofta om att psykisk ohälsa är ett tabu. Jag håller inte riktigt med. Om man kan säga att någonting är ett tabu så är det inte riktigt ett tabu längre. I alla fall inte lika mycket. Det är fantastiskt bra att vi äntligen börjar prata om psykisk sjukdom. Det är läkande och upprättande. Men tabu, tänker jag, det är sådant som är så känsligt att vi helst vill slippa veta om det. Sådant som vi går omvägar för att inte behöva se. Sådant som vi kanske inte ens har ord för.

Hm… Jag tar nog tillbaka. Det är ju precis sådär det är när man är psykiskt sjuk. Att folk går omvägar. Slutar ringa. Inte vet hur de ska prata med en. Men exakt vad är det som får folk att bete sig på det där sättet? Vad är det med psykisk ohälsa som är så obehagligt, som sätter sig som klåda i folk som faktiskt är fullt friska? Jag tror inte diagnoserna är ett så stort stigma längre. Det är ju inte helt tillintetgörande att säga att man är deprimerad eller bipolär. Däremot kan de rent fysiska tecknen på psykisk ohälsa få en att vilja gå omvägar. Allt det påtagliga som gör en inte bara till psykiskt sjuk, utan till ett psykfall.

Tänk såhär: du är på Hemköp och står och plockar äpplen i en påse. Så kommer det in en person i affären som du omedelbart lägger märke till, eftersom hen avviker från mängden på ett speciellt sätt. Du ser direkt att ”det där är en psykiskt sjuk människa”. Föreställ dig den situationen och tänk sedan efter – hur ser den människan ut?

Förmodligen är personen varken välklädd, hel eller särskilt ren. Kanske känner du en sur svettlukt när hen går förbi. Håret ser säkert otvättat ut – såvida hen inte dragit ner mössan ända till ögonen. Det är inte troligt att personen kommer in i glatt samspråk med några vänner, eller att hen hälsar på personalen. Snarare stryker hen lite kutryggigt förbi potatisbingen och fumlar med dörren till mjölkkylen. Rör sig lite smygande mellan hyllraderna, som om hen egentligen inte skulle ha rätt att vara där. Drar benen efter sig men verkar samtidigt ha bråttom att komma därifrån. Det är en ynklig och ensam människa. Det är jag.

Och det, för mig, är den värsta skammen. Kanske inte så mycket att jag ser sån ut när jag går och handlar, för där träffar jag ju aldrig mina kollegor och sällan några bekanta. Men att berätta att det är så det är. Att sätta ord på det. Göra kropp av sjukdomen. Låta diagnosen bli synlig som just den där ensamma och otvättade kroppen i marginalen. Det är mycket värre. Jag vill ju inte skylta med min ynkedom. Och jag vet att det är just den där patetiska verkligheten som folk helst vill slippa se.

Det här är en knepighet med två ändar. I den ena änden sitter de opsykiska icke-simmarna och vill slippa se misären. Precis som vi vill slippa se tiggare och uteliggare och annat som faller utanför ramen. I den andra änden sitter vi psykiska, vi som ligger i hårdträning i mörkerbassängen. Och vi vill till varje pris behålla någonting av vår värdighet. Det skapar ett perfekt icke-möte mellan dem som inte vill se och dem som inte vill synas.

Men varje människa behöver bli sedd, stark som ynklig, simmare som gångare.

Jag tror inte att det finns en lösning på problemet, för det vilar på många bottnar. Men för min del är bloggen faktiskt ett sätt att hantera just den här situationen. Jag väljer att träda fram ur marginalen, det får bära eller brista. Kanske bränner jag några skepp på vägen, jag vet inte, men så många skepp har brunnit att vattnet är redan grumligt. Och jag är ganska övertygad om, trots att verkligheten ständigt vill inbilla mig motsatsen, att värdighet och duktighet inte har någonting med varandra att göra. Jag tror inte jag vinner självkänsla genom att dölja min ynkedom. Det jag vet är att jag blir ensam.

Så. Jag väljer att säga saker. Jag väljer att bli min egen röst. Jag väljer att vara ett subjekt, mitt subjekt i mitt liv. Jag är varken ett psykfall eller en diagnos. Jag är en människa med berättelser, och det är jag som är ansvarig utgivare.

Avslutningsvis får det alltså bli en liten berättelse. Patetisk, komisk, tragisk – välj själv.

Jag har en liten flock med Sams i mitt liv (Frodo har bara sin Samwise Gamgee, men jag har flera). En av dem finns alltid en telefonlur bort (broder Staffan, som ni redan introducerats för) och andra lite mer på håll. I Leksand finns en Sam som jag ringt ibland när jag liksom frusit fast i sängen och allt bara står still. Fast egentligen är det som med ankan i dammen – den ser helt stilla ut där den driver fram, men under ytan paddlar den av bara helvete. I alla fall. När jag ringer henne kan hon säga ungefär såhär, på mylligt dalmål: ”Maria, ta å gå upp nu. Ta en dusch å sätt på dä rena trosor”. Det är liksom så handfast att det i efterhand blir komiskt.

Det konstiga är att det faktiskt hjälper. Det är precis det jag behöver för att komma upp. Att hon är med mig i det där lilla som just då är så svårt. Att komma i duschen, tvätta sig, torka sig och sätta på sig rena trosor. Särskilt när vi kommit överens om att jag ska ringa tillbaks igen när jag är klar. Säga att jag varit duktig och gjort min uppgift. Och det känns ju faktiskt alltid lite, lite bättre när man fått på sig rena trosor.

Var glad för att du är ledsen!

”Men hon ser faktiskt väldigt, väldigt sliten ut”.
”Tänk om man kunde få drabbas av det själv. Bara nån gång”.

Vad kan vi gångare lära oss av simmarna? frågade min kloka broder Staffan (se föregående inlägg). Jag kom att tänka på det här replikskiftet. Om att vilja se sliten ut. Det är Cornelia Waldersten som har samlat brottstycken av konversationer hon snappat upp på bussen, i tunnelbanan, på caféer, på Ica (genialiskt rolig bok!). Dråpligheter och tragiskheter sida vid sida. Just de här raderna har jag funderat mycket på. Vad sjutton kan ha legat bakom den kommentaren?

Det kanske bara var ironi. Det kanske handlade om en längtan efter att få bli tyckt synd om. Eller kanske var det ett förtäckt skryt – ”jag är ju så vacker så jag kan inte se sliten ut hur jag än försöker”.

En annan tolkning, som förmodligen är en övertolkning, är att person två faktiskt längtar efter att drabbas av lite mer påfrestningar. Bara nån gång. Att hen inser att så länge livet bara rullar på en räls går hen miste om något väsentligt. Att det vore bra för hen att drabbas av lite motgångar. Och det kan man ju önska en del av sina mer odrägliga bekanta; de som har livet klappat och klart i bokhyllor som matchar soffkuddarna och barnens märkeströjor. Att de skulle drabbas lite. Bara någon gång.

Här är min egen variant av konversationen ovan:

Den gifta kompisen: ”Hen fattar ingenting! Det är som att vi pratar förbi varandra hela tiden!”
Singeln: ”Jag skulle också vilja ha relationsproblem”.

Om du också är singel tror jag du förstår…

Det är en sliten klyscha – det först när man blivit av med något som man inser hur lyckligt lottad man en gång faktiskt var. Ja, det är en väldigt sliten klyscha faktiskt känner jag nu… Men slitna klyschor är som väl använda skor – passande. Och för mig stämmer det rakt av. Den där vardagen, man fattar inte att man har den när man har den. Man kan unna sig att oroa sig över sin diet eller frustreras av sin partners fantasilöshet i sängen. Men när det inte finns någon mat att välja på eller partner att bråka med blir det en salighet att längta efter.

Tänk bara på senaste gången du var magsjuk. Det är aldrig trevligt. Hela systemet är satt ur spel. Jag får ren och skär dödsångest när jag står där lutad över toaletten. Just det där att jag inte vet när det kommer. Vad som kommer. Hur det kommer. Tack och lov går det fort över. Efter några dagar är magen stabil igen och man kan sätta sig vid middagsbordet. Tänk på den stunden, första gången du blir sugen på att äta efter en rejäl magsjuka. Ostmacka eller entrecote – det smakar det himmelskt vilket som.

Precis så känns det när depressionen släpper. Det är faktiskt väldigt likt. Den där känslan av hjälplöshet, instängd i ett äckel man inte rår på. Och så plötsligt lättar det, och världen blir vacker och levande igen.

Märkligt nog är det lika fantastiskt med det som gör ont. Första gången jag känner mig ledsen efter en depression blir jag nästan lycklig. Jag känner – och det betyder att jag lever. Att någonting angår och berör mig. Det är fint, det är vackert. Jag blir tacksam över att få vara människa, en bland alla människor som skrattar, gråter, grälar och förlåter.

Det här är så klyschigt så att jag inte vet om det är patetiskt eller gripande… Kanske är det båda. Men sant är det i alla fall, för mig, att de vanliga vardagliga känslorna aldrig är så njutbara som den tid då jag är på väg upp ur mörkervattnet.

Sen är det ju det här med perspektiv också, som jag skrev i förra inlägget, och det hör ihop. Jag blir uppmärksam på vad det är som gör mig upprörd, ledsen eller frustrerad och märker att i det stora hela är det mesta inte så allvarligt. Väldigt få saker känns riktigt farligt jobbiga efter en mörkertid. Jag blir kanske nedslagen för att pengarna inte räcker till att laga diskmaskinen. Olycklig över alla misslyckade dejter jag tvingar mig igenom. Ledsen över att ingen (absolut ingen i hela världen!) någonsin hör av sig. Melankolisk för att jag får vårtor, hängbröst och getskägg…

Alltihop är saker som går att hantera. Jag kan faktiskt välja. Gråta först kanske, det är alltid bra. Och sen – tigga pengar till en ny diskmaskin eller diska för hand. Fortsätta dejta eller ta en paus. Ringa lite kompisar eller sitta hemma och sura. Göra en plastikoperation (ööh… pengar?), gömma mig under en matta eller älska mig själv med vårtor och skägg och allt (jag har faktiskt inga vårtor, däremot har jag ett vackert litet ludd över kinderna). Saker gör ont, jag känner det, jag gör något med det, och efter ett tag går det faktiskt över. Det är liv. Det är underbart!

Så lektion ett i Simmare undervisar gångare är:

ÄLSKA DINA PROBLEM – DE ÄR BEVIS PÅ ATT DU LEVER!

 


Cornelia Waldersten, Bokstavligt talat (Bokförlaget Max Ström, 2004)