Boendestödjare – när man inte har en butler

Jag har alltid önskat mig en butler. Eller en privatsekreterare i välpressad dräkt. Jag skulle sitta i skinnfåtöljen och diktera mina bloggtexter i diktafonen, och han (ja, i min värld skulle det vara en han, ung och rask och, eh… klädd i tweeddräkt uppenbarligen) skulle komma med ett glas sherry, lägga ved på brasan och renskriva mina fyndigheter. Å, ja – han skulle sköta korrespondensen också, ha koll på mina pensionsfonder, kontrollera att tåget verkligen går trots snökaoset. Och naturligtvis skulle han plocka fram en lämplig cocktailklänning till kvällens bjudning. För har man butler och privatsekreterare har man också cocktailklänning.

Men nu har jag varken butler eller cocktailklänning. Och stackars Sam kan ju inte vara till hands hela tiden. Hen har ju trots allt ett eget liv (det har inte butlers och privatsekreterare). Min brist på butler blir som mest påtaglig när jag kommer hem från psyket. Skriande påtaglig, om man kan säga så. Kanske blir butlerbristen extra tydlig när man, som jag, är singel. För när man kommer hem efter några månader på psyket behöver man verkligen hjälp att komma tillbaks till världen igen. Till väckarklockan och kastrullskåpet.

Men jag skulle kanske inte vara så betjänt av en betjänt när det kommer till kritan. Jag menar, han skulle servera mig maten i sängen varje dag om jag bad honom. Dra för gardinerna och skicka eventuella besökare på porten. ”Nej, frun är opasslig”, skulle han säga. Och lite tystare: ”Hon har ju så svaga nerver”. Och jag skulle ligga på min divan och bli allt blekare och allt mer eterisk. Sådär tjusigt sjuk som man var förr i tiden (om man var så rik att man hade en butler). I längden vore det kanske inte så värst bra.

Senaste gången jag var inlagd fick jag veta att det fanns något som hette boendestödjare, och det handlar inte om någon tweeddräkt som kommer med posten på en silverbricka. Nej, det är mer hjälp till självhjälp. En knuff i rätt riktning. Så att man börjar öppna sina fönsterkuvert igen. Skriva sin inköpslista.

”Stötta” är ett viktigt ord för boendestödjare. Motivera. En form av yrkesstolthet. En boendestödjare ska nämligen inte göra jobbet åt dig. I idealfallet sitter hen på soffan och hejar på medan brukaren (ett fint ord för psykfall) far fram med sopkvasten.

Monica var den som kom första gången, tillsammans med biståndshandläggaren. Jag var superstressad. Det såg ju ut som hej kom och hjälp och ingenting hade jag att bjuda på till kaffet! Min dotter bara skrattade åt mig.

Men liksom – det var ju helt främmande personer som skulle kliva in i min vardagsmisär av disktravar och dammråttor och morgonrocken på klockan tre. På avdelningen hasade jag omkring med håret på ända hela dagarna, men det var en annan sak. Där var jag liksom inte jag. Inte hemma. Nu skulle de kliva in i min lägenhet, ungefär som när BVC kommer på hembesök för att se till att föräldrarna sköter sig. Jag både ville och ville inte att de skulle se hur svårt allting var för mig. Jag ville ha hjälp, jag behövde hjälp, men jag kände mig också oerhört förnedrad.

Att ha en boendestödjare kräver att man kan hantera skam på hög nivå. Det är som att hänga ut sina underkläder i parken.

Vi satte oss i alla fall vid mitt köksbord, och jag tror de fick kaffe till och med. Biståndshandläggaren halade fram papper med rutor som skulle fyllas i. I veckoschemat skulle vi pricka in när jag skulle städa, tvätta, handla, laga mat. Vilka tider jag skulle gå upp och när jag skulle gå och lägga mig. Jag höll på att gå sönder innan hon ens satt pennan till pappret. Det var som att tvingas börja med överkursen redan på första lektionen.

Jag började förstås gråta. Monica satt tyst. Biståndshandläggaren tittade på mig med en hundlik min. Som en Sankt Bernhardshund, med ögonlock som hänger ner mot de lätt uppåtvridna mungiporna. Hon trodde säkert att hon såg inkännande ut.

I själva verket begrep hon ingenting. Jag var ju rut-analfabet. Rutindyslektiker. Jag fattade inte hur jag skulle vrida hennes scheman så att de passade över min skakiga tillvaro. Det var ju därför jag behövde hjälp, för att detta var så orimligt hopplöst svårt för mig! Samtidigt förstod jag att jag var tvungen att tillfredsställa hennes begär efter att göra nytta. För att få den hjälp jag behövde. Jag måste på något sätt bygga ett bo i hennes ogästvänliga papper. Generera något till de protokoll hon skulle cirkulera på sina uppföljningsmöten, sätta in i sina pärmar. Men jag hade inte någon aning om hur.

Det kändes som att jag misslyckats innan jag ens försökt. Jag stirrade ner i bordsskivan och försökte andas bort gråtklumpen. Uthärda tills de skulle gå.

Biståndshandläggaren kände sig nog lite kränkt till sist (hehe), eftersom jag inte gav önskad respons. Hon började prata om hur mycket erfarenhet hon hade och hur många arbetsplatser hon avverkat. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det inte var så konstigt att hon fått flytta runt. En Sankt Bernhardshund som dräglar sig fram i kontorslandskapet med empatiskt ögonlockshäng orkar väl ingen med i längden.

Nästa gång var biståndshandläggaren inte med. Det var bra. Monica insåg ganska snart hur jag var funtad. Hon hade tillräcklig med vidsynthet för att acceptera att alla inte måste dammsuga på torsdag eftermiddag. Vi snirklade oss fram till en ordning som funkade för mig, och som var tillräckligt acceptabel för att hålla biståndshandläggaren borta. Jag kan slå vad om att Monica fyllde i mina scheman själv och lämnade in, för att köpa oss arbetsro… Ro att ta tag i de där RUTINERNA som är så obegripligt svåra att återta.

Att behöva hjälp med sina vardagsrutiner är extremt pinsamt.

Såhär. Säg att du är sjuk – ingen höjer på ögonbrynet. Säg att du är psykiskt sjuk – någon kanske skruvar på sig, men de flesta förstår. Och fler och fler inser det märkliga att psykisk sjukdom kan finnas hos människor som också är kompetenta, drivkraftiga och intelligenta. Men säg att du är relativt ung, fysiskt frisk och inte klarar av att planera dina matinköp själv. Då hamnar du i en kategori för sig. Flera trappsteg nedanför psykiskt sjuk-balkongen.

”Ok… så du har som personliga assistenter som kommer och lagar mat med dig?”. Säger kusinen/kompisen/kollegan och tänker på mannen som brukar komma med sina assistenter till torget. Han med de släpande stegen, som alltid har ett litet snett leende på läpparna och tomt stirrande ögon. Eller hon med det spretiga håret som liksom struttar fram, och som inte kan låta bli att pilla på den som står framför henne i kassakön. Kusinen/kompisen/kollegan får inte ihop det. ”Du är väl inte, typ, en sån?”.

Jo. Egentligen är det just en sån jag är. Leende mannen, strutt-kvinnan och jag har av olika anledningar hamnat på en punkt i livet där vi inte riktigt klarar oss själva. Vi behöver hjälp med sådant som de flesta knappt tänker på att de gör. Det fixande och donande som kallas livet. Om människovärde mäts i förmågan att sköta sina vardagsrutiner, då tillhör jag den kategori som de flesta fasar för mer än allt. De som inte kan ta vara på sig själva.

Jag är, typ, en sån där.

Ödmjukhet. Eller skam-resistens. Det är saker man behärskar först efter lång skolning i LHS. Om någonsin. Det har blivit många omtentor för mig, och med boendestödet har jag fått återgå till grundkursen. Jag har svårt att berätta ens för mina nära vänner att jag har boendestöd. Jag skäms. Och jag har svårt att förklara varför jag behöver det. Jag, som drivit en egen kulturkrog i min lada och haft 80 övernattande gäster bara på en sommar. Som genomfört egna forskningsprojekt. Som gjort turnéplaner för mitt band. Som ser så pigg och glad ut.

Men det som fattas mig är naturligtvis inte förmågan att laga mat eller städa. I nästa inlägg ska jag försöka förklara var problemet sitter.

---

Måste tillägga här att jag inte har någonting emot Sankt Bernhardshundar, så länge de har vett att vara hundar!