En liten jävla timme i taget

Om man har varit ett psykfall så länge som jag har man hunnit utveckla en massa trix för att överleva. Strategier för att vända rutinerna till det bättre. Kloka tips från den inre coachen.

Tips och trix, delkurs 1:

  1. En timme i taget / ett andetag i taget
  2. Ställ klockan
  3. Hur blir det här för mig?
  4. Lyssna på på kroppen och skit i skammen

Ett visdomsord som funkar i alla väder är att ta en dag i taget. Det är en god gammal klyscha. Funkar lika bra på skoltrötta tonåringar som självmordsbenägna knarkare. Helt enkelt ett bra tips när livet känns överväldigande svårt. Att uttalanden förvandlas till klyschor beror ju ofta på att de är så genialiska att folk inte har vett att använda dem med måtta (har sagt det förut, men det är värt att upprepas).

I vilket fall som helst –  en dag är inte lika överväldigande som ett liv. Och en timme är inte lika svår att överblicka som en dag. Eller ett andetag. I riktigt svåra perioder tänker jag just så: min enda uppgift precis just här och precis just nu, det är att ta ett andetag till. Att fortsätta leva ett andetag åt gången. För det brukar nästan alltid kännas hanterbart.

Men, som sagt, ibland blir man lite trött på klyschor. Trött på att ligga där i mörkervattnet och undra hur det ska gå med överlevandet, och få samma klokskap i ansiktet en gång till. Ta en dag i taget. Som en blöt filt.

Jag skulle ha ristat ett streck i väggen för varje gång. En pinne per en-dag-i-taget-gång. Skulle räknat dem som fången räknar dagarna i cellen. Har man tur smälter orden till sist ihop med det allmänna vardagsbruset från köksfläktar och sopbilar. Om de inte gör det kan det blir fullständigt tillintetgörande i längden.  ”Ta bara en dag i taget så ska du se att…”.

Se att vadå? En liten jävla timme i taget – man kan väl inte leva hela sitt liv på det viset? Hur ska jag kunna planera maten för veckan, boka in läkarbesök, köpa biobiljetter? För att inte tala om att bjuda hem folk eller planera semester. Och då har vi inte ens kommit till sådant som jobb och karriär. Inte i närheten.

Två av mina tre brorsor bor utomlands. En av dem i Nya Zeeland (eller heter det Nya Zeeland?). Jag har längtat efter att besöka hans familj i åratal, men med en-dag-i-taget-principen går det inte så värst bra. Prova att ta ett andetag i taget när du mellanlandat på Pekings flygplats och snabbt måste hitta rätt gate för att inte missa flyget vidare. Flygbolaget tänker med största sannolikhet inte vänta på att du ska återfinna balansen.

Så att. Vad blir det för ett liv egentligen??

Tja. Ett annat sorts liv. I den där parallella verkligheten. Snigelspåret bredvid alla som trampar runt i grottekvarnen. Alla som tänjer ut sig till bristningsgränsen för att få ihop det heliga så kallade LIVSPUSSLET. Och tänker man efter lite närmare – hur kul har dom det på en skala? Va? Stressigt och slitsamt och omöjligt och alldeles… alldeles underbart.

Men, som sagt, ett bra råd i alla fall. Ett andetag i taget. Jepp.

En hands-on variant av principen som jag använder just nu är larmklocka. Särskilt bra om man är utmattad. Innan jag lägger mig i soffan med Sims (eller romanskrivandet) ställer jag klockan på en timme, och när den ringer måste jag göra något annat. Om det så är att bara gå till köket och diska grötkastrullen. För att inte fastna liksom. Bäst är det förstås om jag bryter av helt. Promenad. Skriva roman (eller Sims om jag redan har skrivit på romanen). Fast ibland blir det ju så att jag bara ställer om klockan på en timme till och ligger kvar i soffan. Och känner mig som en riktigt usel människa.

Då finns ett annat väldigt käckt och bra tips som man kan ta till! Så att man inte helt förslappas och förpuppas. Jag lärde mig detta på en rehabiliteringskurs jag gick för några år sedan (utan att bli rehabiliterad). Marianne, en av sjuksyrrorna som ledde kursen, hade en envis refräng hon alltid tog till: ”Och hur blir det för dig?”.

Alltså, du ligger där i soffan med Sims och äggklockan har ringt och du tänker att du nog inte orkar gå upp i alla fall. Att du nog behöver ligga kvar en stund och bygga på ditt hus. Då kommer du ihåg Marianne. ”Hur blir det för mig”, tänker du, ”om jag ligger kvar i soffan?”. Kanske kommer det trots allt kännas bättre om en halvtimme ifall du kliver upp och diskar grötkastrullen?

Men herregud, vad är detta för dravel? Är det inte bara samma sak som att ”gå på magkänslan” eller ”följa sitt hjärta” eller någon annan irriterande schlagerdänga?

Njaej, inte riktigt. I alla fall handlar det definitivt inte om att följa sitt hjärta. Det är visserligen ett bra spår att testa någon gång i livet, men det leder inte alltid till hälsa och välmående. Du kan ju eftertrakta en tjänst som du inte alls kommer mäkta med, eller sukta efter en partner som bara skulle terrorisera dig.

Nej, det handlar mer om andra kroppsdelar. Magen är visserligen en av dem, men också axlarna, benen, händerna. Tarmarna. Öronen. Alla de där ställena där du anar (men gärna förtränger) konsekvenserna av saker du håller på att gå in i. Den knappt förnimbara spänningen i nacken, metallsmaken i munhålan, tyngden i ögonlocken eller den diffusa värken i huvudsvålen. Små, små signaler som så lätt blockeras av allt oväsen vi omger oss med (livspusslandet har en tendens att bli högljutt).

Här tror jag att Mariannes ord kan vara en enkel och effektiv refräng, både för friska och sjuka. Både i stora situationer och små.

Hur blir det här för mig?

Ja, du kanske faktiskt anar att det kan bli alldeles, alldeles underbart. Med den där festen, skidutflykten, dejten eller vad det nu är. Skilsmässan, omskolningen eller renoveringen.  Eller också känner du att nej, det kommer inte bli bra alls. Du kanske inte förstår varför, och du behöver inte förstå det. Du behöver bara lyssna på vad kroppen säger. Framför allt när det gäller ens ork. Då är nacken, ögonlocken och huvudsvålen mer rationella beslutsfattare än både huvud och hjärta. Bäst är förstås om du kan lära dig att lyssna till dem innan du hamnar i utmattningsträsket (för det ligger inte så långt ifrån grottekvarnen).

När jag sätter mig upp i soffan talar kroppen ett rätt tydligt språk. ”Just idag, just nu”, säger kroppen ”kommer dimman över ögonen bli värre om jag kliver upp”. Just nu ska jag låta gröten stå och klistra in i kastrullen. För musklerna, senorna och slemhinnorna säger att det blir bättre för mig att vila en stund till. Och när jag lärt mig tyda kroppens signaler kan jag lägga skamkänslorna åt sidan, ställa klockan och hoppas på lite bättre krafter om en timme.

För jag tar ju en timme i taget.

 

4 reaktioner till “En liten jävla timme i taget

  1. Vilken kamp, Maria – tack för att du gör den lite mindre tyst! Jag hejar på dig, att du ska kunna komma och hälsa på, och att det ska bli längre tidsstycken i taget för dig!

    Tänker på det du skriver: ”att följa sitt hjärta”, hur obiologiskt det är, och hur intressant du tyckte den där teorin/studien var som far tog upp. Vad hette de forskarna? Kan du inte intervjua dem för bloggen? 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s