Den värsta synden

Det finns trevliga psykfall och det finns besvärliga. Jag tillhör den trevliga sorten! Det säger i alla fall min kompis Moa. I synnerhet när hon jämför mig med ett annat psykfall i bekantskapskretsen – Elisabeth.

Det som gör Elisabeth till ett jobbigt psykfall är att hon är emot. Allting. Alla. Ingen bemöter henne på rätt sätt, ingen förstår hennes situation, och ingenting kommer någonsin bli bättre.

Kretsen kring Elisabeth är inte särskilt stor. Det är Moa och ett par till som står henne nära. Och som får arbeta desto hårdare för att se till att hon i alla fall har näsborrarna över ytan. Moa har spenderat många timmar på psyket för att hålla Elisabeth sällskap, hon har följt med på läkarbesök, vattnat hennes blommor och betalat hennes räkningar. Kommit med små förslag. Handfasta saker som ”bekymra dig inte om posten, jag går och hämtar den på vägen hem”; ”ska vi ta en liten promenad idag?”; eller ”ska du inte prova den nya medicinen en vecka i alla fall, innan du dömer ut den?”.

Moa är klok.

Men Elisabeths refräng är att det inte är någon idé. Livet pågår utanför hennes fönster. Hon är inte med. Hon kommer aldrig vara med igen. Vågar hon sig ut måste hon hålla sig på helspänn, för efter varje gathörn kan en farlighet dyka upp. En gammal kollega, en barnfamilj, en kompis från klättergruppen. Allt som påminner henne om karriären som gick i stå, de barn hon aldrig fick, den smidiga kropp hon en gång hade.

För hon kommer aldrig vara med igen. Det kommer inte bli bättre. Det vet hon. Och då är det lika bra att hålla sig undan.

På ett sätt har hon ju rätt. Hon är redan över femtio. Efter sina långa sjukskrivningsperioder kommer hon aldrig komma ikapp sina kollegor, och en karriär som motsvarar hennes ursprungliga kapacitet är förmodligen inte möjlig. Hon kommer aldrig få några barn. Och även om hon lyckas banta bort de trettio kilo som medicinering och tröstätande vadderat hennes kropp med kommer hon sannolikt aldrig bestiga några bergstoppar i Nepal. Kanske kommer hon inte ens bli riktigt frisk igen.

Hon har det svårt. Hon kämpar. Hon behöver allt stöd och all kärlek hon kan få. Men att umgås med någon som dissar allt är oerhört påfrestande.

”Vad ska jag göra?”, frågar Moa i telefon. ”Vad kan jag säga till henne utan att låta hurtig eller nedlåtande?”

Ja, vad säger man? Vad säger jag till mig själv?

När jag grubblat ett tag insåg jag att Elisabeths historia skulle kunna användas som ett sedelärande exempel. För den blottar en av de värsta karaktärssynderna i det postindustriella välfärdssamhället: bitterheten (i alla fall om man håller sig till den snälla och präktiga världen). Bitter ska man inte vara, det är misslyckat och pinsamt. Precis som att vara ensam.

Såklart är det inte någon synd att bli bitter (säger jag utifall ni inte såg glimten i mitt öga). Snarare är det synd om dem som är bittra. Men jag är inte en av dem. Det är faktiskt en av få pinsamheter jag lyckats undvika! Trots att jag har ungefär lika många anledningar till det som Elisabeth. Triggersituationer som sätter igång det där gnaget och vill få mig på fall: Varför, varför, varför skulle just jag drabbas?

En intressant sak med bitterheten är att den liksom är riktad till livet i största allmänhet. Avundsjuka är vi på Urban som fått mycket mer i löneförhöjning eller Sussie som ärvt en sommarstuga vid havet. Men bittra är vi inför livet i stort. För att ”alla andra men inte jag”.

Nu kommer jag att tänka på ett litet barn som inte får låna kompisens gula plasthink: ”Du är dum! Jag tänker inte vara MED längre om du är sådär dum!”

Just så säger vi när vi är bittra. Livet är dumt mot mig! Dumma, dumma liv! Om inte livet vill leka den leken jag vill leka, då vill inte jag leka alls! Nähäpp. Det var ju en, eh… kreativ inställning.

En replik som hjälpt mig navigera undan de bittra blindskären är den som sjuksköterskan på rehabiliteringskursen (som jag pratat om tidigare) alltid körde med:

Hur blir det här för mig?

Ja, hur blir det för mig att tänka på vad alla andra får men inte jag? Hur blir det för mig att tänka på allt jag kunnat uträtta och uppleva om inte jag blivit sjuk? Hur blir det för mig?

Ja, inte fan blir det bättre.

Det suveräna med den där lilla frågan är att den tar tillbaka ältandet till mig själv. När jag känner mig förfördelad väcks lätt driften att slå tillbaks, ge igen med samma mynt. Men som straff är bitterheten ingen bra metod, för den slår inte mot någon annan, och livet i sig kan man ju inte straffa. I långa loppet slår bitterheten bara mot mig själv. Med andra ord: att sluta vara bitter är inte någon moralisk gärning, någon duktighet. Folk i min omgivning tycker säkert det är roligare att umgås med mig om jag slutar titta snett, missunna, älta. Men i grund och botten är det en egoistisk handling.

Att vara sjuk, oavsett på vilket sätt, innebär att man förlorar en massa valmöjligheter. Bara en rejäl förkylning minskar mina möjligheter att jobba, umgås och motionera. Men jag kan alltid välja om jag ska vara bitter, det är ett val som ingen sjukdom i världen kan ta ifrån mig. Det är väldigt lätt att bli bitter, att drabbas av känslan av att vara förbigången. Men jag kan välja om jag ska fortsätta vara det.

Jag har rackat ner på alla hurtfriska råd om att ta sig i kragen och tänka positivt, och jag vidhåller – man inte kan välja att bli odeprimerad. Det rätt omöjligt att välja sina tankar så länge mörkervattnet stormar. Då finns inga tankar på prestation, ingen ork att bry sig om vem som fixat den snyggaste altanen, dyraste bilen, roligaste födelsedagsfesten. Vem som lyckats bli lycklig. Men när depressionen lättar bara en liten smula står bitterheten i givakt: varför måste just jag prövas så hårt?

Och det är då jag insett att jag har ett val. För det finns alltid fickor av tid då saker trots allt kan vara lite behagliga. Om jag inte ger bitterheten handen.

Till exempel när jag dricker te. Håller den varma koppen mellan händerna – favoritkoppen, den med en tiger på. Och teet är precis lagom starkt, tofflorna på fötterna är mjuka och Sam står och slamrar med disken i köket. Just precis där har jag ett val. Jag kan njuta en liten smula med tekoppen, tänka på just ingenting och se att en fågel flyger förbi utanför fönstret.

Eller också kan jag tänka på kollegan som fått tjänsten jag trodde var vikt för mig. På brorsorna som åker till Tyskland och Japan och Borneo när jag knappt orkar ta mig till Stockholm. Väninnorna som lever med sina vänliga och välbeställda män (som dessutom har mage att vara snygga). På gården jag lämnat bakom mig, musiken jag slutat spela, festerna jag inte orkar ordna längre, det tomma bankkontot, rynkorna och de gråa håren…

Hur blir det för mig?

Och det är precis vad jag tycker Moa ska säga till Elisabeth. Hur blir det för dig att betrakta dina läkare som fiender, se ditt liv som förbrukat, misstro varje försök att hjälpa dig, ständigt gå igenom listan över alla som kränkt dig? Alldeles oavsett hur riktig din tolkning av verkligheten är – Hur Blir Det För Dig?

Så länge Elisabeth är djupt deprimerad kommer frågan studsa som på en blank yta. Då är den meningslös att ställa. Men när hon fått aldrig så lite rosor på kinderna är den inte bara relevant, utan avgörande för hur bra hon tillåter sig att må. Och, om ni inte fattat det redan, det är en fråga som både mörkersimmare och landgångare kan behöva ställa sig emellanåt. För psykfallen har dessvärre inte ensamrätt på bitterheten…


Elisabeth och Moa heter förstås någonting annat. Jag använder aldrig någons namn om det inte är glasklart att jag får. Inte heller beskriver jag livsöden så att de går att identifiera: jag lägger till, ändrar och drar ifrån. Gör personen fiktiv utan att förlora verklighetsförankringen.

Psykfall i familjen

Den här texten är speciell. Första delen är min text, mammaperspektivet. Sedan kan jag stolt presentera en del som min dotter skrivit, om att vara dotter till ett psykfall. God läsning!

Psykfall och mamma

Två saker drabbar mig när jag känner att mörkervattnet börjar skvalpa in över fötterna igen. Det första är skräck. Det andra är skuld.

Skräcken är kanske lätt att förstå. Att känna hur mörkret plötsligt, som från ingenstans, tornar upp sig och pressar sig mot mig som ett kadaver, stort som världen själv. När verkligheten inte är jobbig eller svår längre, utan outhärdlig. När livet känns så meningslöst att det bokstavligt talat värker.

Just det – det var en ny, skojig metafor jag kom att tänka på häromdagen: tandvärk. När man har riktigt rejäl tandvärk är det svårt att tänka på så mycket annat. Eller migrän. Det spelar ingen roll att tarmarna fungerar, lönen trillar in på kontot eller att solen skiner – så länge tandvärken är riktigt plågsam kan du inte ens prata utan att tänka på den. Depressionen är som en sjuhelvetes jävla tandvärk, bara det att det som värker varken är tänderna eller käken, det är själva levandet. Finnas-till-andet.

Nog om detta. Jag hade inte tänkt plåga er med deprimerande metaforer den här gången (haha). Nej, jag tänkte säga något om den andra saken som slår mig när mörkervattnet kryper inpå. Skulden. Den är kanske också lätt att begripa om man tänker efter. Jag bär naturligtvis inte någon skuld för att jag är sjuk. Det finns inte en cell i hela min kropp som vill bli sjuk igen, det är det absolut sista jag vill ska hända. Jag bär inte någon skuld. Jag vet det.

Men jag är inte bara ett psykfall, jag är också en mamma. Och jag tar tillbaks – det absolut sista jag vill, är att mitt barn ska fara illa. Vilket är precis vad hon gör.

Jag är ett tveeggat svärd i hennes liv. Hon får inte ha mig, och hon blir inte av med mig. Tänk dig själv – du är tonåring och väntar otåligt på att det ska komma en vuxensanerad fredagskväll. Det är bara det att din mamma hasar omkring hemma i sina skitiga mjukisbyxor hela tiden. Så plötsligt är du av med henne, men då får du snällt packa ihop och flytta till din extramamma. Tonåringar vill ha föräldrafritt – men ett par kvällar i månaden räcker. Inte flera månader på rad.

Jag har skrivit en hel del om skam, men den här skammen är nog den värsta. Det är inte ”skämmigt” eller ”pinsamt” att inte kunna ta hand om sitt barn, det är ungefär det värsta du kan göra. Det är den största skammen. Den största skulden. Att göra sitt barn illa.

Du gör vad som helst för att undvika det. Tvingas du trots allt göra det kan smärtan inte bli värre, skulden inte tyngre. Du vill inte överge ditt barn för att själv överleva. Bara att sätta på dig syrgasmasken först, innan du sätter den på ditt barn (så som instruktionerna på flyget säger), känns fel. Föräldraskulden skulle vara det ultimata redskapet för en flagellant. Slå den över ryggen i rapp efter rapp och gör Cersei sällskap ner längs the walk of atonement. Shame, shame, shame…

Varje gång jag rasat har det varit min skräck, att jag måste överge mitt barn. Varje gång jag blivit inlagd min förtvivlan. Min hjärtvärk och själsplåga. Så fort jag fått en plastöverdragen madrass att kalla min har sorgen överväldigat mig. Jag övergett henne igen! Min älskade vackraste dotter i världen. Nu måste hon ta sig till psyket efter skolan för att hälsa på sin galna mamma. Mamman som borde steka pannkakor åt henne, läsa läxor med henne och vara den allmänt pinsamma företeelse som tonårsmammor har till uppgift att vara. Min käraste finaste unge har jag fått skjuta från mig. Måste klara sig utan mig. Måste själv tro på att livet är gott. Att det är värt att levas.

Det kan inte vara annat än det yttersta sveket en mamma kan utsätta sitt barn för.

Alla föräldrar lider till och från av känslan av tillkortakommande. För att man inte hinner, orkar, har råd eller förmåga att ge det som man vill ge sitt barn. Det är alltid jobbigt att känna så. Man säger att det som inte dödar det härdar och det tycker jag är att ta i. Men man kanske kan säga att det som inte skadar härdar. Det skadar inte att behöva vänta, att inte alltid få som man vill, att mamma inte alltid finns till hands. Sådant härdar. Men det finns saker som barn inte skulle behöva gå igenom. Att mammor blir psykfall till exempel. Eller att pappor sviker. Det skadar.

Min psykiska ohälsa har gjort livet mycket svårare för min dotter än för de flesta av hennes kompisar. Jag erkänner – det är mitt fel. Jag är skyldig.

Den känslan kommer jag aldrig bli av med. Trots att jag vet alla de andra sakerna också:

  • Att ingen kan rå för sin sjukdom
  • Att väldigt många barn lever med svårigheter i sin familj
  • Att väldigt många barn som har det svårt blir starka och kreativa människor med meningsfulla liv

Och jag vet också att just min dotter, mitt underbara älskade trollbarn, är en hjältinna med sociala, och mentala begåvningar som bär henne genom de perioder då hennes mamma inte kan göra det.

Och om jag tar ordentligt med sats kan jag också säga: jag är en bra mamma.

De allra flesta dagarna, månaderna och åren av min dotters liv har jag varit frisk och fungerande, och då har jag varit en väldigt bra mamma. Hon kan inte hysa några som helst tvivel på att jag älskar henne. Och genom alla lekar vi lekt och allt prat vi pratat; genom gråt, tröstande, oro, stöttande, skratt och tokigheter har jag rustat henne att klara sig igenom de svåraste stunderna. Det har jag faktiskt gjort, och det är jag stolt över.

Dessutom vet jag att hon vet att till och med när jag ligger på psyket så är jag hennes mamma. Tveklöst. Vi kan fortfarande skoja och kramas och prata om jobbigheter. Utom måndag, onsdag, fredag mellan nio och tio, för då ligger jag med elektroder i huvudet och får elchocker. Men när jag kommer upp på avdelningen igen, kladdig i håret och en smula förvirrad. Då är jag mamma igen. Alltid.

När jag läser igenom det här inser jag att skam egentligen inte är rätt ord. Det är så jagcentrerat. Instinkten att skydda sitt barn har ingenting att göra med att undvika en nesa, den är mycket större än så. När det gäller ensamhet och vardagstaffel, som jag skrivit om tidigare, blir skammen mindre när vi delar den. Det blir mindre pinsamt att prata om sin ensamhet när vi vet att andra också känner sig ensamma. Men barnet är lika sviket oavsett om jag pratar om det eller inte.

Jag tror fortfarande på delandet. Allting, det är min filosofi om ni inte har märkt det, blir lättare att uthärda och förstå om vi kan dela det. Och jag tror också våra barn mår bra av att vi är ärliga med våra misslyckanden: ”Jag förstår att det är jättejobbigt för dig att jag mår så dåligt…”, ”Jag ser att du blir jätteledsen nu när jag måste till sjukhuset igen, och det är inte så konstigt…”, ja ni fattar. Att se smärtan i våra barns ögon gör den inte mindre, men vår bekräftelse gör den verklig i en värld där allting skakar. Och om vi vågar se smärtan vårt tillstånd skapar hos barnet blir vi bättre rustade att möta deras behov. Att säga de ord som behöver sägas.

Oavsett vad är du hos mig. Jag älskar dig. Alltid.

 


Dotter till ett psykfall

Av Tildelo

Min mamma är bäst. Det har jag tyckt sedan jag föddes (det är jag säker på), och jag har inte för en sekund förlorat den känslan. Även när hon har lite ångest, eller när hon inte kan ta sig upp ur sängen. Och hon är fortfarande bäst när hon är på botten och måste bli inlagd.

Första gången hon blev inlagd var jag tretton år. Mamma ringde och försökte förklara att hon skulle få elchocker, på det mest pedagogiska sätt hon kunde – vilket kanske inte var det lättaste… Efter mycket förvirring och ångest kunde jag ändå acceptera det. Hon har blivit inlagd två gånger till efter det, och det har varit lika jobbigt varje gång.

Att tänka på att mamma låg där långt borta i ett grått och kantigt rum på sjukhuset och att det inte fanns något att göra åt det, det skrämde mig. Det var lite lättare då jag träffade henne på ett café, eller när jag hälsade på henne på sjukhuset, för då märkte jag att det ju fortfarande var min mamma.

2014-06-26 14.21.32
Mamma låg där långt borta i ett grått och kantigt rum på sjukhuset och det fanns inte något att göra åt det

Fast ibland var hon inte det heller. Elchocker har en viss biverkning som gör att mammor inte riktigt blir sig själva.

Jag kommer ihåg en gång när hon var hemma på permission. Hon satt så stelt och konstigt i soffan och pratade snällt och artigt med mig som om jag var en gäst och inte hennes dotter. Det skrämde mig nästan mer än allt. Att mamma inte riktigt var mamma längre. Jag fick en ångestattack och då visade det sig att mamma glömt bort vad ångestattacker var också. Hon som alltid brukar lugna mig. Men min förvirrade mamma gjorde sitt bästa. Vi borstade tänderna och jag gick och lade mig. Mamma lade sig bredvid. Hon fattade i alla fall att hon skulle hålla om mig, och det gjorde mig lugn till sist.

Som tur var försvann det där snälla och artiga ganska snart och hon blev sitt galna själv igen…

När mamma inte är inlagd går det lite upp och ner. Ibland när jag kommer hem har hon duschat och sminkat sig, skrivit, spelat piano, gått en lång promenad, lagat mat, städat och gjort några ärenden på stan. Ibland har hon legat i soffan hela dagen med smutsiga mjukisbyxor och otvättat hår. Självklart med datorn i knät och i full gång med ett nytt husprojekt på sims.

Men jag kan inte bry mig mindre, för det bästa är att hon inte ligger i det där gråa, kantiga rummet. Att hon är här hos mig.

 


Flagellanter kallades de munkar som trodde att de kunde få syndernas förlåtelse genom att slå och piska sig själva.

Cercei är drottningen i Game of Thrones (bok och TV-serie) som fick gå naken genom staden för att sona sina synder medan härolden taktfast skanderade: ”Shame, shame, shame”.

Moralkakor till psykfallet

Häromdagen fick jag ett lååångt meddelande av en gammal bekant, Henrik kan vi säga att han hette. Det var en reaktion på min blogg, som han nyss upptäckt. Han skickade en lista över alla saker jag borde göra, läsa, lära mig, tänka på för att bli bättre.

Det har hänt förr. Vissa tips återkommer regelbundet, som välvilliga gengångare. Klyschorna. Om att tänka positivt, se tiden an, rycka upp sig, ta en dag i taget. Den typen av pep-talks gör mig galen. Ja, jag vet – jag kör också med klyschor, men det är skillnad (sade hon surt och trotsigt)!

Det är som med nedsättande epitet. De är ok så länge man pratar om sig själv, om sin egen grupp – men livsfarligt om man pratar om andra. I synnerhet om det handlar om utsatta eller marginaliserade grupper. Jag skulle aldrig komma på tanken att använda ordet ”nigger”, men bland svarta rap-artister är ”niggah” en självklar del av vokabulären. På samma sätt kallar jag mig själv ”psykfall”, men om min chef skulle göra det skulle jag förstås bli förbannad. Såvida vi inte är så goda vänner att jag kan säga ”douche bag” tillbaks. Och skratta åt alltihop.

Samma sak med klyschor. Att jag säger ”jag försöker ta en dag i taget” är en sak. Eller om en nära vän gör det. Gärna en som själv varit med om något liknande. Men det är en helt annan sak om grannen tipsar mig om detta när vi stöter ihop i tvättstugan. ”Jaha, du har varit deprimerad i fyra år, ja men ska du inte ta och prova att ta en dag i taget? Då ska du se att det vänder!”. Om jag nu skulle låta grannen i tvättstugan veta att jag är psyksjuk förstås.

Eftersom jag får missriktad pep-talk så ofta brukar jag kunna ruska det av mig, i synnerhet om de kommer från någon jag inte har så mycket att göra med. Men ibland blir jag förbannad. Och då kan man behöva en intelligent och livserfaren coach.

Min dotter Tildelo är sjutton och väldigt klok. Ibland lite för klok för sitt eget bästa. Och framför allt mitt… När det där långa meddelandet kom beklagade jag mig för henne:

— Jag blir galen! Hur svårt ska det vara att fatta – jag vill inte ha Henriks förbannade råd, han vet ju ingenting om mig!

— Men mamma, du måste…

— Nej! Jag måste ingenting! Jag blir så trött på att folk har mage att klampa på…

Tildelo tystnade först, men hon hade inte gett sig. Hon brukar ju inte göra det… Efter en liten stund hade jag lugnat mig så pass till att lyssna på vad hon ville säga:

— Mamma, du måste se det från Henriks perspektiv. Han vill ju bara hjälpa till, och det är inte så lätt om han inte varit med om samma sak. Han gör så gott han kan. Om du blir arg, då blir han kanske rädd och nästa gång vågar han inte säga något alls. Och det är värre.

— Men jag har ju inte pratat med Henrik. Han vet ju inte ens om att jag är arg!

— Nä, men ändå. Det är bättre att ha tålamod med folk som inte förstår än att anklaga dem. Problemet är ju att det inte finns tillräckligt med information, inte att folk är idioter.

Så ruskigt bra sagt. Och det är bara den första i raden av moralkakor jag borde sätta i mig. För det är inte bara alla andra som ska skärpa sig, psykfallet kan ju också göra en ansträngning! Om jag ätit upp den där kakan lite tidigare hade kanske inte min boendestödjare Mehmet råkat så illa ut…

Mehmet kommer oftast in genom dörren som en liten solig studsboll. Full av välvilja, Franz Kafka och käcka små råd studsar han mellan skåpluckorna i köket. Ibland kan det bli lite för mycket.

En dag mådde jag lite extra dåligt när han kom instudsande. Han undrade förstås hur det stod till där jag satt som en sopsäck vid köksbordet. Jag hävde ur mig en melodramatisk drapa om alla år som gick mig förbi och om min oerhörda talang som mänskligheten aldrig skulle få ta del av. Eller någonting liknande…

Mehmet stod vid diskhon och röjde. Han vände sitt runda, glada ansikte mot mig och levererade den klyscha jag tror att jag hatar mest av alla:

— Maria, tänk om du kunde se allt det här jobbiga som en gåva! En gåva från livet!

Ungefär som om jag vore ett alkemi-labb och kunde förvandla smuts till guld. Kanske, kanske, kanske skulle jag kunna lyssna på någon som säger så om hen själv gått igenom åratal av psykisk ohälsa. Eller fysisk för den delen (”jag såg cancern som en gåva”). Kanske. Men jag skulle hellre ha ett friskt och insiktslöst liv än ligga som någon slags bortglömd buddha på psyket. Alla gånger! Nej, det där är en klyscha jag hört en gång för mycket.

Så jag satt där på sofflocket och kände mig lite småilsken (utan att notera att Mehmets närvaro faktiskt piggat upp mig en smula). Jag tänkte, utan att egentligen tänka, att nu ska jag ge Mehmet fingret. På skoj. Bara för att bryta udden av min harmsenhet. Så jag klev upp, tog steget fram till diskbänken, körde upp långfingret i Mehmets haka – och hörde förfärat hur jag själv röt, med fullt kraft:

— Fuck you!

Mehmet backade och stirrade förbluffat på mig. Sedan vände han ryggen mot mig och fortsatte diska. Sade ingenting.

Vad hade jag gjort? Jag som aldrig ens höjer rösten mot folk som håller på att köra över mig på övergångsstället, och som definitivt aldrig sagt ”fuck you” till någon på allvar. På ett sätt var det en fantastisk känsla, det måste jag erkänna, att för en gångs skull agera utan att blanda in huvudet. Men stackars Mehmet – det var ju inte han jag var så arg på! Det var hela den långa raden av förståsigpåare, av snälla och rara klappare på axeln.

Jag klev ängsligt fram till Mehmet och frågade hur det gått. Som om jag slagit honom. Och det hade jag väl strängt taget gjort också. Mehmet vände sig allvarligt om och sade:

— Jag är rädd.

För mig?! Som är ett så oskyldigt och ansvarsbefriat psykfall? Jag bad honom naturligtvis om förlåtelse. Säkert fem gånger innan han gick, och en gång på mess. Och så några gånger till när vi sågs igen. Och han förlät mig förstås, fattas bara annat, det var ju Mehmet.

Jag hade som sagt inte hunnit äta Tildelos moralkaka den gången. För det som hände var ju exakt det hon pratade om häromdagen: ”Han gör så gott han kan. Om du blir arg, då blir han kanske rädd och nästa gång vågar han inte säga något alls”. Mehmet var tillräckligt orädd för att våga säga att han var rädd. Och tack och lov lät han sig inte stukas, utan fortsatte servera mig sina livsvisdomar. Och jag blev lite bättre på att bita ifrån i tid.

En av psykfallets skyldigheter är nämligen att kommunicera sina gränser. Det är inte alltid är så lätt att tala om vad man behöver när man är djupt deprimerad. Eller ens veta det. Men gränser känner man, och förmågan att säga nej måste psykfallet upprätthålla no matter what. Hur ska man annars kunna hjälpa och bemöta? Inte ens sjukvårdspersonalen kan göra sitt jobb om det inte finns ett ”nej”. Vill du ha köttbullar? Nej. Vill du ha stesolid? Nej. Vill du ha ECT? Nej. Vill du ha besök? Nej.

Bra. Då vet vi. Då vågar vi fråga igen.

Så vill vi bli lite mer föredömliga psykfall kan vi börja med att sätta tänderna i tre mumsiga moralkakor:

  1. Ha överseende
  2. Informera
  3. Säg nej

 


Tildelo har förstås sagt ja till att jag använder hennes namn här i bloggen. Jag frågar alltid om lov innan jag använder någons namn. Eller så hittar jag på något. Mina boendestödjare heter till exempel inte Mehmet och Monica. Och Henrik heter som sagt någonting helt annat.

 

Kom och dansa på min kista!

Ibland känner jag att jag kanske borde nyansera mig lite mer. Allt jag skriver om är ju sant, och min ambition är att berätta så naket och rått jag kan. Ingen förskönande julgransbelysning. Sanningen ska ju göra oss fria! (Vem var det som sade det nu igen, måste googla – jaha, det var visst Jesus, ja jag kanske är lite religiös i alla fall…)

Men en del av sanningen är att mitt liv också är ganska bra. Jag har bara haft några kortare depressiva skov det senaste året, jag har en fantastisk familj, älskar vintern och ser fram emot våren. Eftersom mitt ekorrhjul är avställt kan jag ohämmat hänge mig åt blogg- och romanskrivande och förlora mig i Beethoven vid elpianot. Så långt orken räcker. Livet är på många sätt rätt bra.

Och jag är inte ensam. Jag var så lyckligt lottad att jag hade en väldigt stor umgängeskrets när jag började bli sjuk så jag hade liksom att ta av. Jag är fortfarande begåvad med en skara trogna, nära vänner att leka och gråta med. Och många fler som det är lätt att återknyta till när orken återvänder. Jag är inte ensam.

Det som fått mig att reflektera kring ensamheten är just det som händer när jag blir riktigt dålig. Känslan av att det glesar ut. Att folk jag trodde skulle finnas inte fanns. Att det blev så väldigt tyst just då jag som mest behövde någon hos mig. Att det ska vara så svårt att hitta tillbaks igen när man piggat på sig. Och jag vet ju att jag delar upplevelsen med många. Därför undrar jag varför. Varför blir det på det viset?

Ni kommer ihåg messet jag skickade när jag just blivit inlagd (i mitt förra inlägg), där jag skrev att jag ville ha kontakt men inte fick det. Jo, några svarade. Dalkullan (hon med trosorna) svarade. Och sedan skickade hon ett mess varje dag i tre månader – tills jag blev utskriven från psyket. Väldigt korta mess. Något om hennes dag, om vädret, en fråga om hur jag hade det. Ofta bara lite hjärtan och smiley-gubbar. Ibland orkade jag inte med alla smiley-gubbar som plingade in, ibland läste jag inte vad hon skrivit och oftast svarade jag nog inte heller. Men messen fortsatte komma.

Jag vet inte om ni kan fatta hur mycket de betydde. Jag visste att dalkullan tänkte på mig – varje dag. Hon var med mig. När jag kom upphasande till avdelningen från elbehandlingen (ECT) med skötaren Tommys arm som stöd. När jag fått i mig åtta köttbullar och tre incesthistorier till middag. När jag legat i sängen och spelat tetris hela dagen. Pling! Så kom det fyra rosa hjärtan, en glad och en blinkande smiley. Pling! Tre rosor och en sol. Pling! ”Tänker på dig”. Ja det gjorde hon. Tänkte på mig.

Hur mycket tid och möda tror ni det tog för dalkullan att skicka de där messen? Tjugo sekunder per dag? Tänk om alla som skickar mig födelsedagsgrattisar på Facebook skickat mig ett mess var under hösten – en messbehandling som kanske kunnat bespara mig flera elbehandlingar, haha!

Jag har börjat fantisera om att ordna min egen begravning. Alltså att jag skulle leva på min begravning, hålla den innan jag dör. För till begravningar kommer folk, no matter what. Du kan ha drabbats av halsböld, datahaveri eller identitetskris – begravningar går man på. Det kommer ingen andra chans.

Tänk att få vara med om den uppslutningen när man lever! Alla kända ansikten från olika epoker, förtätningen i rummet, det helhjärtade engagemanget. Allt det där vill jag ha. Tårarna kan vi skippa (i synnerhet om jag lever), däremot vill jag ha en brassorkester. Sådan där New Oreleansk begravningsjazz. Upbeat. Med visselpipor och flaggor och parasoll. Och så ska folk dansa på min kista. En sådan begravning önskar jag, och helst vill jag ha den nu.

marching brass band
Yey, jag är inte död! Kom och dansa på min kista!

Skämt åsido. Dags att ta itu med frågorna från förra inlägget. Rädslorna. Normotikernas fobier – sett från psykfallets perspektiv. Vi kan väl börja med rädslan för att lägga sig i, visitofobin. Att man inte vill störa. Inte råka ringa vid fel tidpunkt. Då undrar jag såhär: vilket är värst – att bli störd eller att vara den som stör? Vems känslor är det vi skonar när vi låter bli att ringa?

Tänk dig att du råkar ringa en kompis som just satt sig till bords för en högtidlig födelsedagsmiddag – ett ganska olämpligt tillfälle för ett telefonsamtal. Kompisen säger att det inte passar just nu och ni lägger på. Hur känns det? Kommer du våga ringa igen dagen därpå?

Förmodligen. Tidpunkten var fel för kompisen, och du känner dig inte avvisad eftersom du förstår omständigheten.

Tänk dig istället att du ringer ditt psykfall. Hen svarar med blek röst, pratar enstavigt och säger att hen inte orkar prata just nu. Hur känns det? Känns det bekvämt att ringa tillbaks?

Förhoppningsvis. Situationen är egentligen identisk: tidpunkten var fel, och det kunde du inte veta. Du störde, och det är inte hela världen. Men det är såklart skillnad. Dels blir du obehaglig till mods när du hör din kompis låta som om hen stod med ena foten i graven, och dels tror jag att du faktiskt känner dig avvisad – du ville ju bara vara snäll och deltagande. Och psykfallet kunde inte prestera den vanliga ritualen av avslutningsfraser. Vilken oftast är mycket längre än vi inser:

— Jag kanske kan ringa igen imorgon om det passar bättre?
— Ja, det blir bra.
— Funkar det?
— Ja, det funkar.
— Jamen då hörs vi!
— Absolut, det gör vi!
— Fint, jättebra!
— Ja, men tack för att du ringde!
— Såklart. Sköt om dig nu!
— Och du också. Och hälsa!
— Ja det gör jag, hälsa du med!
— Absolut. Kram på dig så länge!
— Kramkram!
— Fint, hejdå!
— Hejdå!

Vi slänger aldrig på luren sådär som James Bond och andra hårdkokta deckare. Vi drar ut på avslutandet, talar med lite ljusare (mindre hotfullt) tonfall och härmar varandras fraser för att försäkra varandra om att vi fortfarande är vänligt inställda. Smileysar fungerar förstås likadant. Utan de sociala ritualerna blir vi vilsna, känner oss obekväma, och det är en av de saker vi allra helst vill undvika.

Psykfall klarar inte alltid av att sköta de sociala ritualerna. Det är en handske som passar väldigt illa på den som är ångestsvullen. Därför är det på sätt och vis inte så konstigt att psykfallets kompis drar sig för att ta kontakt – hen anar att de invanda spelreglerna kanske inte längre gäller. Och då kan det bli penibelt. Då kan det börja läcka ut saker emellan psykfallet och kompisen som vanligtvis hålls innanför kostymen. Det blir pinsamt.

Jag kommer plötsligt att tänka på den bisarra reaktionen på me-too-kampanjen: ”nu vågar man ju inte ens krama kvinnor längre!”. Det säger bara en man som plötsligt insett att hans sociala ritualer inte längre accepteras. Han är såklart omskakad. Och vi svarar: ”Nej, om du inte har en aning om när folk vill bli kramade kanske du ska lägga av. Eller också, om du inte är livrädd för att få ett nej – så kan du börja fråga. Det är en välbeprövad metod”.

Fråga kollegan som gråter om hen vill ha en kram, den utmattade kompisen om hen vill få maten lagad, psykfallet om hen vill ha ett besök. Fråga!

Easy peasy.

Jag tror att en vanlig föreställning hos normotiker är att när någon kollapsar så blir hen som en helt annan människa. En som man inte kan prata med på samma sätt. Som man inte kan ställa enkla frågor till. ”För det kan ju bli fel”.

Jag kan naturligtvis inte tala för alla psykfall, men sett från mitt perspektiv är detta en vanföreställning (jo, normalstörda har också vanföreställningar). När jag blir sjuk är jag fortfarande Maria. En Maria som visserligen upplever och behöver andra saker, men fortfarande en Maria. När du har influensa och hög feber är du inte benägen att åka till stormarknaden eller spela sällskapsspel, men du är fortfarande samma du. Jag kan fråga dig: ”Orkar du komma upp och kolla lite på TV?” och du kan svara ”Nej, jag har fortfarande 39,6”.

Sådant kan du också fråga psykfallet. Orkar du med ett besök? Vill du ta en promenad? Får jag berätta om en sak som hände på jobbet idag? Väldigt okonstigt och vanligt. Skillnaden är bara att med 39,6 eller akut depression är kapaciteten drastiskt mindre än vanligt. Vilket också är tämligen okonstigt.

Det är så okonstigt att det faktiskt gäller jämt. Gäller alla. Friska, duktiga människor också. Det är så okonstigt och vanligt att de flesta inte ens tänker på att de gör det: om man är osäker på vad ens kompis orkar, vill, behöver, mäktar med – då frågar man. Och får ett svar. Ibland är svaret ärligt, ibland friserat. Ibland behöver man peppa, ibland stötta. Ibland vet man inte hur man ska göra. Det blir inte alltid rätt, men det blir garanterat svårare om man aldrig vågar fråga. Och ännu mycket sämre om man inte vågar prata alls.

Så gör det.

Får jag vara med och leka?

Det här med skam. Att inte klara av vardagen – det är skamfullt, det har jag skrivit om tidigare. Värre än att ha en diagnos, gå i terapi, bli inlagd på psyket. En annan sak av samma dignitet är ensamhet. Det är hemskt att vara ensam – men kanske ännu hemskare att folk vet om det. För en ensam människa är en väldigt misslyckad människa. En sådan som man ska vara snäll mot. Komma ihåg att bjuda in.

Jag har varit en sådan där snäll människa. Ordnat stora fester och kulturevenemang, alltid haft gäster hemma – och alltid bjudit in folk jag mött som inte riktigt verkade höra hemma någonstans. Det är härligt att vara generös.

Nu är jag en sådan man borde vara snäll emot. Jag har varit inlagd på psyket tre gånger. För varje inläggning och sjukskrivning har kretsen runt mig glesnat och jag har ofta undrat om jag verkligen hade så många vänner som jag en gång trodde. Jag har blivit ensam.

(Det här är verkligen extremt pinsamt att berätta. Jag tar det som ett tecken på att det behöver berättas).

Ensamhet och fungerande vardag liknar varandra på så sätt att de blir synliga först när vi förlorar dem. Det är så självklart. Att livet rullar på. Att vi har vänner, kollegor och bekanta. Livspusslet är visserligen ofta utmanande, men det är vi som ror i vår båt. Vi hinner sällan träffa våra vänner så mycket som vi skulle vilja, men folk träffar vi ju hela tiden.

Tisdagskvällarna är den tid i veckan då jag träffar folk. Då är det övning med kyrkokören. Ibland är det svårt att orka, ibland går det inte alls, men oftast är det som att ta en social och musikalisk Red Bull. En hel del i kören känner varandra sedan många år och umgås mycket. I höstas, när vi sjöng vid första advent, råkade jag höra några av dem stå och prata vid lussebullarna efter gudstjänsten. Jag förstod att de hade träffats dagen innan vid sitt traditionella adventsfika med gänget. När de avslutat samtalet gick jag fram till en av kvinnorna. Benen darrade (för här kommer verkligen en pinsamhet).

— Jag undrar om jag kan få fråga en sak…
— Absolut!
— Nästa gång ni ska träffas med ert gäng – kan ni bjuda in mig?

Jag hann inte avsluta meningen förrän jag började gråta. Det kändes så oerhört ynkligt. Så misslyckat och patetiskt. Att behöva be om vänskap. Att stå ensam på skolgården. Måsta gå fram till dem som redan skrattar och leker. Be och få vara med. Att titta in genom rutan på dem som sitter i tillhörighetsstugan och gemenskapar med varandra, och längta in.

När jag stod där med mössan i hand och bad om en inbjudan insåg jag att lyckadhet handlar om att vara socialt efterfrågad. Mer än någonting annat. Mycket mer än hälsa, karriär och rikedom. Mer än psykisk hälsa. Du kan vara spritt språngande, men är du så fullbokad att du inte hinner med alla inbjudningar och får trehundra faccebook-grattis på din födelsedag – då är du ändå lyckad.

Senaste gången jag blev inlagd skickade jag, vis av tidigare erfarenhet, mess till vänner som jag tyckte stod mig nära, kanske femton stycken. Jag skrev ”Nu är jag inlagd på psyket igen. Hör gärna av dig någon gång – man känner sig rätt ensam i ett sådant här läge”. Typ, något sådant. Pinsamt att skicka, men eftersom jag verkligen behövde stöd bet jag huvudet av skammen.

Majoriteten hörde inte av sig över huvud taget. Och då hade de flera månader på sig, eftersom jag var inlagd hela hösten.

Snacka om att stå med skägget i brevlådan!

Det är knepigt att skriva om ensamhet, inte bara för att jag skäms – jag vill ju inte att mina vänner ska skämmas heller. Och det är inte därför skriver. Snarare är det tvärtom. Mina vänner är varma, generösa och uppriktiga. Människor som man kan prata om livet med. Som man kan lita på. Och just därför är det här ämnet så intressant. För hur kan det komma sig att vänliga, omtänksamma människor inte hör av sig till en sjuk vän, ens när hon ber om det?

Som ni förstår har jag har grubblat mycket på den frågan. Dessutom har jag frågat ut släkt, vänner och medpatienter. Intervjuat vårdpersonal. Och det verkar som om mycket handlar om rädsla. Fyra stycken har jag fått det till så här långt (med latinska namn och allt, haha):

Rädslan för att lägga sig i (visitofobi)

Nästan alla jag frågat tar upp det här. Man är rädd för att störa. Jag kanske råkar ringa vid fel tidpunkt. Det finns nog andra som står psykfallet närmare, som vet vad hen behöver. Vi är ju ändå inte mer än kollegor (kurskamrater, körkompisar, dagisföräldrar).

Rädslan för att säga fel (vocatiofobi)

Också en väldigt vanlig oro, kopplad till det här med att ringa vid fel tidpunkt. En tidpunkt när psykfallet inte är sig själv. För hur gör man då? Hur pratar man med ett psykfall? Om jag trampar snett kanske jag triggar igång något? Och pratar jag på som vanligt kanske det verkar nonchalant?

Rädslan för att bli uppslukad (absorbofobi)

Den här rädslan kan jag själv drabbats av när någon jag känner blir sjuk. Den bottnar i känslan av att psykfallets behov måste vara oändligt. I synnerhet om det gäller en ensam människa. Ger jag hen lillfingret kommer hen sluka hela mig. Och det varken orkar jag eller har tid till. Jag har ju mitt. Det är nog säkrast att jag inte visar mig alls.

Rädslan för att det ska smitta (infectiofobi)

Det här är något jag fått höra i många sammanhang. Rädslan för att psykfallet ska trigga igång mörkret i en själv. Eller väcka en ångest som hålls i schack när jag inte konfronterar den. Jag hörde ett radioprogram i somras med en man som varit svårt sjuk i cancer. Han beskrev någonting liknande. Att cancer är så hotfullt så att folk nästan blir vidskepliga. För det vet ju alla, att varken psykisk sjukdom eller cancer smittar. Men det är bäst att ta det säkra före det osäkra.

Som ni säkert fattar kommer jag inte nöja mig med detta… Vi måste ju ta oss an de här rädslorna och undersöka dem närmare. Är de befogade? Hur ser det ut från psykfallets horisont? Kan man komma förbi dem? Finns det fobiträning för normotiker?

Men det får räcka för idag. Det blir fortsättning följer i nästa inlägg!

Jag är nog bara lat

Ställer in yoghurten i kylskåpet, lägger undan knäckebrödet och inser att jag faktiskt orkar sätta tallriken i diskmaskinen också. OCH diska undan stekpannan från gårdagens pannkaksmiddag. Borstar tänderna, sätter på mig kläder – och sminkar mig dagen till ära. Om ett par timmar ska jag till Stadsmissionen för att prata volontärarbete. Känner mig märkligt pigg.

Tar ett par timmar i soffan för säkerhets skull. Klappar katten. Spelar Sims. Sedan bussen till stan. Arbetsträning var det jag hade tänkt mig, men då måste man börja på 25 % och läkaren säger max 1-2 timmars arbete i veckan till att börja med. Pinsamt lite, men hon är luttrad efter alla mina bakslag. Därför ska det bli volontärarbete på Stadsmissionen. Hemlösa, våldsutsatta kvinnor, EU-migranter, ensamkommande flyktingbarn – allt känns viktigt och spännande. Långt från det abstrakta forskningsältandet vid datorn. Jag har redan provat på att packa matvaror i lådor, men det gick inte så bra. Kollegan pratade sönder mig och jag låg platt ett par dagar efteråt.

Nu får jag träffa chefen på bygget och hoppas på något lite mindre socialt uppdrag. Typ jag och en dator. Vi sitter på hennes lilla kontor med var sin kopp te och pratar i ett par timmar. Jag blir genast engagerad. Ser möjligheter och utmaningar. Får idéer. Här skulle mina förmågor och talanger kunna tas i bruk på ett meningsfullt sätt. Jag kanske faktiskt kan få göra lite nytta.

Jag har känt det många gånger i livet, att jag längtat till en plats där jag kan komma till användning. Inte utifrån att jag känt mig misslyckad utan snarare tvärtom – för att jag vet att jag har så mycket att ge. Om jag hamnade på rätt plats kanske jag kunde få vara med och bidra till en bättre värld, istället för att bara jobba på mitt akademiska CV.

Jag har upplevt det vid ett tillfälle, att mina förmågor kom till nytta. Då var jag i nedre tjugoårsåldern och hade tankar på att bli präst. Jag gjorde praktik i den lilla skånska hålan Stora Köpinge. Det var fantastiskt. Jag tänkte, skrev, skapade musik och gudstjänster. Och allting fick omedelbart en funktion i verkligheten. Hos syföreningen, killarna på fängelset, den glesa skaran gudstjänstbesökare och skoleleverna. Bara att lära konfirmandungdomarna några gospellåtar kändes som en välgärning. Just det var i och för sig ett ganska tacksamt uppdrag eftersom kantorn knappt kunde hålla takten till psalmerna…

En alldeles strålande präst hade jag blivit, det är jag övertygad om. Dessvärre tappade jag tron. Först på kyrkan, och så småningom rann liksom hela andligheten ut i sanden. Men jag hann uppleva känslan av komma till användning. I verkliga livet.

Nu sitter jag där på Stadsmissionen och känner hur lusten och idéerna rinner till. Jag vill, å vad jag vill. Kanske att i alla fall lite på sikt? Som en början kommer vi överens om att jag ska ta tag i en ansökan om medel från en obskyr kyrklig fond. En timme i veckan med deadline i april, det låter rimligt. Och att skriva ansökningar är trots allt något jag lärt mig där jag suttit på akademikerkammaren.

På väg till bussen hem värmer solen mina kinder och ljusreflexerna från snön skuttar mot mig som glada dagisbarn. Jag känner mig full av liv. Kan inte riktigt hålla mig still när bussen dröjer, går runt kring hållplatsen med huvudet brusigt av lust. Kanske ska jag promenera hem? Det vore så skönt. Och nyttigt. Nej, jag ska inte ta i, det brukar inte bli bra. Storasystern inom mig säger ifrån. Ta det lugnt.

Ja ja. Jag tar det lugnt.

Bussen kommer och jag sätter mig där jag brukar, längst bak där det finns fyra säten mitt emot varandra. Där får man luft. Att sitta och att tänka.

Egentligen är jag nog bara lat. Jag inser det nu. Ligga och spela dataspel hela dagarna, så pinsamt, jag är ju inte alls särskilt sjuk! Jag borde nog kunna börja jobba på en gång. Varför är jag inte på jobbet redan? Hur kan man gå och inbilla sig något i flera år, tro att man är fullständigt kraftlös, när det faktiskt bara är att tänka på rätt sätt. Tänka positivt! Släppa fram det friska i sig! Det finns ju där hela tiden, det känner jag nu.

Jag tänker: om man just legat i influensa i flera veckor har man knappast kondition att åka vasaloppet, och det bevisar ju saken – om jag verkligen hade varit sjuk, hur skulle jag då kunna känna mig så pigg som jag gör nu? Klar i huvudet, glad och med stuns i benen. Marken stadig under fötterna.

Storasyster säger: Maria, såhär tänker du varenda gång du blir lite piggare. Du får för dig att allt elände du gått igenom bara varit en släng av lättja. Och hur brukar det bli sedan? Just det. Sedan kommer bakslaget och du får ta tillbaks alltihop igen.

Maria: Visst ja. Jo, det har ju varit så förut, jag vet det. Men det känns verkligen inte som att det är ett gungfly, inte den här gången. Jag tror faktiskt jag hittat nyckeln nu. På riktigt. Rätt inställning, du vet. Man måste ta livet på rätt sätt. Räta på ryggen och se dagen i ögonen. Vilja vara frisk och stark! Om man bara litar på livet kommer golvet att bära, det är det jag inte har fattat!

Storasyster: Det är inte så enkelt. Du vet att det inte är så enkelt.

Maria: Jo. För man kan låta bli att göra det krångligt! Det är ett val!

Jag kommer hem och hänger av mig. Ringer brorsan. Sam-Staffan. Säger att jag mår bra och tror att jag simulerat alla år. Han bara skrattar, och jag inser att jag nog sagt sådär några gånger tidigare. Och att han skrattat då också. Lillebror Staffan är kompis med Storasyster. Jag skrattar också, för det är trots allt skönt att han inte tror jag är lat.

Jag vill inte vara en lat människa. Vill inte att kollegorna ska tro att jag bara maskar. För det hade de säkert tänkt om de träffat mig på stan idag, när jag var full av idéer och hade snöglitter i ögonen. Jag hade själv tänkt så om jag varit i deras kläder. Att min sjukskrivna kollega säkert skulle må bättre om hon inte gick hemma och drog månad ut och månad in. Hon borde säkert kunna komma tillbaks, bara hon inte ställde så orimliga krav på sig. Bara hon lärde sig säga nej. Bara hon inte var så hemmakär. Så glad i soffan. Lat. För man måste ta tag i sig själv. Gå i terapi, träna karate, meditera och bli vegan. Inte bara ge upp.

082
En förrädiskt bräcklig hinna täcker mörkervattnet

Dagen puttrar vidare. Jag tycker jag håller mig i schack. Mår ganska bra (får man ha det bra när man är sjukskriven, får man njuta när man latar sig?). Jag spelar Sims, tar en promenad, pratar i telefon, spelar Sims. Skriver lite, spelar piano, planerar körresa, spelar Sims, skriver föredrag. Allt i lugn och fin takt. Det känns bra. Lugnt och bra.

Dagen efter kommer bakslaget. Som ett litet trevligt brev från posten (förstår inte varför Post Nord aldrig kan tappa bort just det brevet…). Jag blir trött trött trött. In i väggen trött. Ner på golvet trött. Storasyster hade rätt. Jag har inte simulerat. Jag är inte lat. En märklig tillfredsställelse infinner sig mitt i eländet. Jag är inte lat.

Den här gången går bakslaget inte över. Inte efter en dag, inte efter två eller tre. Det är ett sluttande plan. Jag glider ner i ångestdimman. I dimman är ångesten inte akut, men den pågår hela tiden. Som en dov påtaglighet, ett äckel. Som en silverfisk i svalget. Termiter under huden.

Det går en dag till. Silverfisken har förökat sig och termiterna byggt bo. Och det stadiga golvet har öppnat sig. För det var ju inget golv, det var en is. En förrädiskt bräcklig hinna över mörkervattnet. Jag störtar ner och uppslukas av det iskalla stilleståndet. Dagsljuset faller fortfarande ner genom vakens öga, som ett vittne om liv. Men när malströmmen tar mig försvinner det längre och längre bort. Mörkervattnet tar plats i mina muskler och inälvor. Jag förfryser. Jag kommer inte upp.

Om du bara vill vara frisk? Om du bara litar på livet? Om du bara börjar med yoga och psykoanalys? Nej. Här existerar ingen vilja eller tillit. Om vattnet var ett rum och ljuset en lampa så vet jag inte vem som släckte, och efter alla år har jag fortfarande inte hittat någon strömbrytare.

Det finns ingen plats jag hellre vill undkomma än denna. Det finns ingen sjukdomsvinst i världen som skulle hålla mig kvar just här.

Kunde jag vilja mig frisk, tänka mig frisk, lita mig frisk hade jag gjort det för länge sedan. Jag har försökt, och Det Spelar Ingen Som Helst Jävla Roll. Dammluckorna är trasiga och när mörkervattnet forsar in är jag chanslös. Hittar du skruven, bjälken, gångjärnet eller låset som lagar luckan ska jag kyssa dina fötter och betala dina studieskulder.

Det är eftermiddag, fyra dagar efter mötet på Stadsmissionen. Jag ligger kvar i mitt icke-land under isen och börjar längta efter elchocker. Men jag vill inte in igen, vill inte inläggning, vill inte tappa friskheten jag återfunnit. Så jag härdar ut en dag, och en dag till. Sam-Staffan stöttar på telefon och boendestödjarna ser till att det kommer lite mat på bordet.

Så lättar det lite. Jag får syn på ljuskäglan från vaken, ser öppningen. Något flämtar till i mig, är det liv? Jag flyter långsamt närmare. Ålar mig på något vis upp. Jag tar några skälvande steg på isen, livrädd att den ska brista en gång till. Benen skakar men bär mig till land. Kan inte tro att det är sant. Är jag redan på stranden? Jag sjunker ihop mot en tallstam och blundar mot solen. Inget glitter studsar mot mig, men jag känner att jag lever, och att jag kan fortsätta leva. Elchockerna får vänta.

Jag är inte lat. Jag är tacksam.

 


Sjukdomsvinst är ett psykologiskt begrepp som innebär att en person kan vinna saker genom att vara sjuk, och därför bli ovillig till att tillfriskna. Det handlar då oftast om att man vinner sympati och uppmärksamhet från andra och att man slipper ta ansvar. Till exempel när man ligger i sängen en dag till, trots att febern gått ner, får honungsmjölk på sängkanten och låter sin partner sköta matlagning och nattning.

Eller när man ligger och spelar Sims hela dagarna fast man egentligen kan gå till jobbet och göra lite nytta.

Ferrari och kastrullskåpets zen

Om mitt ex ska jag inte skriva. I alla fall inte nu. Däremot tänker jag citera honom, för han sade en sak som faktiskt var väldigt bra. En sak som uppmuntrat mig genom åren. Jag vet inte var alla motormetaforer kommer ifrån (jag pratade ju om bilbatterier i ett tidigare inlägg) men mitt ex fokuserade i alla fall på Ferrari. Ska tydligen vara en rätt sexig sak om man kan något om bilar. Ungefär så här sade han i alla fall:

”Maria, du är som en Ferrari. Du kan gasa och dra på av bara helvete, men sedan behöver du mycket tid i depån”.

Depån, för er som inte vallfärdar till rallybanorna, det är området där förarna kör in för däckbyte, tankning och reparationer. Där finns verktyg, reservdelar och ett specialistteam som kan serva bilen. En bil med hög prestanda behöver mycket fixande och finkalibrerande, och mellan racen krävs det mycket tid för att få allt i skick. Det är inte ovanligt att en Ferrari får parkera i soffan med Polly och Netflix i ett halvår. Eller mer. För att sedan rivstarta så att gruset sprutar upp mot den nya lacken.

Läkare brukar kalla det ADHD eller bipolär sjukdom, men jag tycker Ferrari är en utmärkt diagnos. Att foga till mental atlet och mörkersimmare.

Med traktorer är det någonting helt annat. De kan tuffa och gå över leråkrarna år efter år. De går inte särskilt fort men är starka, tåliga och pålitliga. När en traktor gör karriär är det genom hårt och troget arbete. Den gör inga våghalsiga svängar, voltar aldrig och kommer aldrig först fram. Den bryter mark genom ren och skär ihärdighet, torva för torva.

Sam är oftast en traktor. Och utan traktorer skulle världen snabbt gå under. Men hur rolig skulle världen vara om det inte också fanns racerbilar?

Ett aber för mig som Ferrari är att jag alltid blivit frustrerad över sådant som tar tid i onödan. Eller inte i onödan, men som känns onödigt att hålla på med. Livets petitesser. Gå på toaletten till exempel. Det är ju så okreativt! Den här frustrationen gäller både när jag har låg energi (och vill använda den lilla jag har till väsentligheter), eller när jag har en massa (och vill göra mycket mer än jag hinner).

Ta en sådan banal sak som att få ut cykeln ur cykelstället. Micklandet med nyckel och cykellås känns så irriterande att hålla på med, när jag egentligen redan borde vara framme (eftersom jag haft så mycket för mig att jag inte kommit iväg i tid). I själva verket är jag redan framme i tanken och därför lyckas jag inte pricka det eländiga cykellåset. Inte förrän efter fem försök. Då sliter jag tag i cykeln med ett ilsket knyck, välter i hastigheten två andra cyklar och fastnar med väskan i en tredje.

ferrari 2

Läkare brukar kalla det ADHD eller bipolär sjukdom, men jag tycker Ferrari är en utmärkt diagnos.

Det händer också, och det här är egentligen knäppare, att jag ägnar en massa energi åt att försöka tänka ut något ultimat sätt att göra det tråkiga, så att det ska gå så fort som möjligt. För det är ju inte möjligt att alla människor håller på så här och krånglar med sina cyklar. Det finns säkert någon hemlig teknik med cykelparkering som jag inte har klurat ut än.

Matlagning är ett annat område som ofta krånglar till det för mig. Inte för att jag egentligen tycker det är tråkigt att laga mat, men det finns ju annat jag hellre gör (bygger färdigt Sims-katedralen till exempel…). Men med mat tillkommer en ytterligare utmaning. Det ska inte bara gå så fort som möjligt – det måste bli rätt också. Säg att jag kommit så långt att jag lyckats bestämma mig för att laga fisk, lyckats välja torsk och lyckats plocka till mig torsk från något av alla märken.

Här måste jag bara lägga in parentes om mataffären som ett valfrihetens gehenna. Det värsta jag vet är att välja toapapper. Miljövänligt, dubbelt, perforerat, mönstrat. Serla, Edet, Lambi, Fixa. Lammungar och ekorrar. Ibland drabbas jag av fullständig toapapperskatatoni. Fryser fast vid toapappershyllan. Det borde ju finnas ett rationellt svar på mitt toapappersbehov, tänker jag, men hur jag än läser på etiketterna och jämför antalet pappersvarv per rulle lyckas jag inte komma fram till vilket det är. Till sist tvingar jag mig att slänga ner ett paket i kundvagnen och gå därifrån, men redan när jag kommit till rengöringsmedlen inser jag att jag förmodligen valt fel. Det är som med pensionsfonder.

I alla fall, när jag kommit hem och torsken ligger på skärbrädan kommer nästa räcka med tankar. Det enklaste vore väl att steka fisken i lite smör. Men det kanske inte är så hälsosamt? Matolja är väl bättre. Eller är det olivolja som är det bästa? Grekerna lever längst, det är väl för oliverna. Fast hur klimatsmart är det att steka mat egentligen? Det är kanske bättre att koka. Men gör det någon skillnad för näringsvärdet? Jag måste nog googla. På matolja och olivolja, klimatsmart matlagning, kokning och näringsvärde. Och kanske klimatsmart, hälsosam, näringsvärde, recept, torsk. Kanske lägga till enkel och snabb också, för klockan har redan passerat middagstid med råge. Då inser jag att jag egentligen inte borde äta torsk alls. Haven är ju utfiskade. Jag kommer bidra till jordens undergång oavsett om jag steker eller kokar den.

Med andra ord – jag slösar en massa tankemöda på vardagliga sysslor som inte kan lösas utan bara måste göras. Vilket gör att allt tar längre tid och mycket mer energi. Och det här blir av någon anledning värre när jag är sjuk.

Därför var det första halvåret med boendestödjare särskilt lärofullt. Vi planerade vanlig enkel mat utan att blanda in vare sig världsekonomin eller jordens undergång. Jag köpte hem torsk och toapapper men skrev inga pm om utfiskning och skogsskövling. Jag iakttog Monica och Mehmet när de hackade morötter och ställde undan kastruller. Jag konstaterade fascinerat att varje arbetsinsats faktiskt tog en liten smula tid i anspråk. För dem, för mig, för alla. Att det liksom inte gick att kunde komma runt det. Att man måste låta varje liten rörelse ta den tid på sig som den tar.

Jag insåg också att även om varje uppgift kunde utföras på en massa olika sätt var det minst energikrävande att bara göra. Inte tänka. En gastkramande insikt för en akademisk Ferrari – inte tänka?! Traktorn låter sig inte uppröras, utan tuffar på i sin fåra. Åkern ligger ju där åkern ligger, och när den ska plöjas plöjer traktorn den. Just nu är det torsk på skärbrädan och då är det torsk vi ska laga. Har du ett recept? Vad bra, då tar vi det.

Ferrarin saktar in. Stannar till vid vägkanten.

Mehmet och Monica donar på. Jag tittar och härmar. Inser små saker. Som att varje hack med kniven måste få ett eget litet ögonblick till sitt förfogande. Att varje gryta har sin lilla resa från diskmaskinen till kastrullskåpet. Att det är saker som tar lite tid. Att alla saker tar tid att göra och att köksklockans tickande mäter ut tiden i samma takt till oss alla. Stjärnkockar, boendestödjare och felkalibrerade ferraribilar.

Små fettblommor flyter upp i soppkastrullen. Jag drar undan köksstolen för att öppna kastrullskåpet. Ställer undan stekpannan jag aldrig använde. Stänger skåpet. Skjuter tillbaks stolen. Sätter mig på kökssoffan och känner doften av saffran från spisen. Görandet kom till sist till ro i sig själv. Toapappret sitter på hållaren, torsken fick bli soppa och pensionsfonderna har fått sova ostört ett tag till. Förnöjsamhet, eller med ett annat ord – kastrullskåpets zen.