Får jag vara med och leka?

Det här med skam. Att inte klara av vardagen – det är skamfullt, det har jag skrivit om tidigare. Värre än att ha en diagnos, gå i terapi, bli inlagd på psyket. En annan sak av samma dignitet är ensamhet. Det är hemskt att vara ensam – men kanske ännu hemskare att folk vet om det. För en ensam människa är en väldigt misslyckad människa. En sådan som man ska vara snäll mot. Komma ihåg att bjuda in.

Jag har varit en sådan där snäll människa. Ordnat stora fester och kulturevenemang, alltid haft gäster hemma – och alltid bjudit in folk jag mött som inte riktigt verkade höra hemma någonstans. Det är härligt att vara generös.

Nu är jag en sådan man borde vara snäll emot. Jag har varit inlagd på psyket tre gånger. För varje inläggning och sjukskrivning har kretsen runt mig glesnat och jag har ofta undrat om jag verkligen hade så många vänner som jag en gång trodde. Jag har blivit ensam.

(Det här är verkligen extremt pinsamt att berätta. Jag tar det som ett tecken på att det behöver berättas).

Ensamhet och fungerande vardag liknar varandra på så sätt att de blir synliga först när vi förlorar dem. Det är så självklart. Att livet rullar på. Att vi har vänner, kollegor och bekanta. Livspusslet är visserligen ofta utmanande, men det är vi som ror i vår båt. Vi hinner sällan träffa våra vänner så mycket som vi skulle vilja, men folk träffar vi ju hela tiden.

Tisdagskvällarna är den tid i veckan då jag träffar folk. Då är det övning med kyrkokören. Ibland är det svårt att orka, ibland går det inte alls, men oftast är det som att ta en social och musikalisk Red Bull. En hel del i kören känner varandra sedan många år och umgås mycket. I höstas, när vi sjöng vid första advent, råkade jag höra några av dem stå och prata vid lussebullarna efter gudstjänsten. Jag förstod att de hade träffats dagen innan vid sitt traditionella adventsfika med gänget. När de avslutat samtalet gick jag fram till en av kvinnorna. Benen darrade (för här kommer verkligen en pinsamhet).

— Jag undrar om jag kan få fråga en sak…
— Absolut!
— Nästa gång ni ska träffas med ert gäng – kan ni bjuda in mig?

Jag hann inte avsluta meningen förrän jag började gråta. Det kändes så oerhört ynkligt. Så misslyckat och patetiskt. Att behöva be om vänskap. Att stå ensam på skolgården. Måsta gå fram till dem som redan skrattar och leker. Be och få vara med. Att titta in genom rutan på dem som sitter i tillhörighetsstugan och gemenskapar med varandra, och längta in.

När jag stod där med mössan i hand och bad om en inbjudan insåg jag att lyckadhet handlar om att vara socialt efterfrågad. Mer än någonting annat. Mycket mer än hälsa, karriär och rikedom. Mer än psykisk hälsa. Du kan vara spritt språngande, men är du så fullbokad att du inte hinner med alla inbjudningar och får trehundra faccebook-grattis på din födelsedag – då är du ändå lyckad.

Senaste gången jag blev inlagd skickade jag, vis av tidigare erfarenhet, mess till vänner som jag tyckte stod mig nära, kanske femton stycken. Jag skrev ”Nu är jag inlagd på psyket igen. Hör gärna av dig någon gång – man känner sig rätt ensam i ett sådant här läge”. Typ, något sådant. Pinsamt att skicka, men eftersom jag verkligen behövde stöd bet jag huvudet av skammen.

Majoriteten hörde inte av sig över huvud taget. Och då hade de flera månader på sig, eftersom jag var inlagd hela hösten.

Snacka om att stå med skägget i brevlådan!

Det är knepigt att skriva om ensamhet, inte bara för att jag skäms – jag vill ju inte att mina vänner ska skämmas heller. Och det är inte därför skriver. Snarare är det tvärtom. Mina vänner är varma, generösa och uppriktiga. Människor som man kan prata om livet med. Som man kan lita på. Och just därför är det här ämnet så intressant. För hur kan det komma sig att vänliga, omtänksamma människor inte hör av sig till en sjuk vän, ens när hon ber om det?

Som ni förstår har jag har grubblat mycket på den frågan. Dessutom har jag frågat ut släkt, vänner och medpatienter. Intervjuat vårdpersonal. Och det verkar som om mycket handlar om rädsla. Fyra stycken har jag fått det till så här långt (med latinska namn och allt, haha):

Rädslan för att lägga sig i (visitofobi)

Nästan alla jag frågat tar upp det här. Man är rädd för att störa. Jag kanske råkar ringa vid fel tidpunkt. Det finns nog andra som står psykfallet närmare, som vet vad hen behöver. Vi är ju ändå inte mer än kollegor (kurskamrater, körkompisar, dagisföräldrar).

Rädslan för att säga fel (vocatiofobi)

Också en väldigt vanlig oro, kopplad till det här med att ringa vid fel tidpunkt. En tidpunkt när psykfallet inte är sig själv. För hur gör man då? Hur pratar man med ett psykfall? Om jag trampar snett kanske jag triggar igång något? Och pratar jag på som vanligt kanske det verkar nonchalant?

Rädslan för att bli uppslukad (absorbofobi)

Den här rädslan kan jag själv drabbats av när någon jag känner blir sjuk. Den bottnar i känslan av att psykfallets behov måste vara oändligt. I synnerhet om det gäller en ensam människa. Ger jag hen lillfingret kommer hen sluka hela mig. Och det varken orkar jag eller har tid till. Jag har ju mitt. Det är nog säkrast att jag inte visar mig alls.

Rädslan för att det ska smitta (infectiofobi)

Det här är något jag fått höra i många sammanhang. Rädslan för att psykfallet ska trigga igång mörkret i en själv. Eller väcka en ångest som hålls i schack när jag inte konfronterar den. Jag hörde ett radioprogram i somras med en man som varit svårt sjuk i cancer. Han beskrev någonting liknande. Att cancer är så hotfullt så att folk nästan blir vidskepliga. För det vet ju alla, att varken psykisk sjukdom eller cancer smittar. Men det är bäst att ta det säkra före det osäkra.

Som ni säkert fattar kommer jag inte nöja mig med detta… Vi måste ju ta oss an de här rädslorna och undersöka dem närmare. Är de befogade? Hur ser det ut från psykfallets horisont? Kan man komma förbi dem? Finns det fobiträning för normotiker?

Men det får räcka för idag. Det blir fortsättning följer i nästa inlägg!

20 reaktioner till “Får jag vara med och leka?

  1. Hej Maria. Detta med att undvika människor som sträcker ut sin hand och behöver att någon tar handen i sin hand och leder en ett tag framgår, tror jag tyvärr är kulturellt. Vi lever i ett individualistiskt samhälle där allt kretsar kring att vara stark och oberoende. Att vara lagom och behöva en annan människa lagom mycket. Jag tror det är ett nordeuropeiskt fenomen. Så hur gör man när man bor här i Sverige och faktiskt behöver någon väldigt mycket? Jag tror att man gör som du gör nu, man ger uttryck för sitt behov av social kontakt, av vänskap och längtan efter att umgås. Ring dina vänner och föreslå att ni gör saker tillsammans och det skulle inte förvåna mig ifall det finns flera i din närhet som jättegärna vill lära känna dig bättre.

    Gilla

    1. Jag tror du har rätt Madeleine, det är ett kulturellt problem. Svenskar är världsbäst på sociala fobier.

      Det finns många som gärna vill hänga med mig,, det vet jag. Jag saknar inte vänner. Problemet uppstår när jag själv inte orkar vara den som tar kontakt. Vilket är när jag mår som sämst och behöver mina vänner som mest. Tyvärr en rätt knepig ekvation.

      Gillad av 1 person

  2. Otroligt bra inlägg!
    Tråkigt nog verkar detta vara något man funderar på först efter man själv drabbats. Innan rullar ju livet på och allt är bra.
    Rädslan för att prata med någon som mår dåligt är intressant.

    Gillad av 1 person

  3. Du är bra du.
    Och modig. Väldigt modig. Sedan är det så att en del vänner – som du skriver – inte är riktiga vänner om det kniper. Dessa är få enligt min erfarenhet. Väldigt få. Men. De kan variera med tiden har jag noterat.

    Gillad av 1 person

    1. Tack Lasse!

      Hm… egentligen tror jag inte det är så enkelt att folk antingen är vänner eller inte. Jag känner flera som är dåliga på att höra av sig men som är fantastiska att prata med när vi väl ses. Värmen och omtanken finns, det blir bara inte av att ringa (messa, hälsa på, skriva). Det är komplicerat, och det är därför frågan är så intressant.

      Gilla

  4. Det du skriver griper mig ända längst in i själen (om det finns någon…). Jag tror tyvärr att vi är rädda för att ta kontakt, och tänker att hen har säkert många andra vänner som står hen närmare. Hen vill nog vara ifred. Hen kanske inte alls vill att jag tar kontakt. Vi borde knuffa undan den rädslan.

    Gillad av 1 person

  5. Jag tror att tystnaden kan handla om rädslor men också om rätt mycket bekvämlighet och egoism. Visst kan vi vara vänner och ha kul tillsammans eller prata om viktiga saker osv. så länge allt är som vanligt. Men när ngt händer som förändrar balansen i vänskapen(sjukdom, arbetslöshet eller ett dödsfall) då är det många som backar undan. Det är ett val och i det valet tror jag att det kan vara lättare att ta till undanflykter för att slippa ifrån än att bestämma sig för att vilja våga vara vän.

    Gillad av 1 person

    1. Du har rätt Lotta, och bekvämligheten är något jag också känner igen mig i. Tanken att det finns andra som står närmare och som säkert sluter upp. Ändå kan man faktiskt fortsätta vara bekväm samtidigt som man gör nytta. Det kan ju vara så enkelt som att skicka ett mess. Mer om det i mitt kommande inlägg!

      Gilla

  6. Lysande skrivet och funderat, som alltid! Vill bara säga att jag för första gången ”ever” följer en blogg och jag är så glad att det är din. Min syster har (och pappa hade) delvis samma sjukdom som du så jag lär mig, och känner igen mig av/i vad du skriver. Jag tycker också att dina tankar är värdefulla i relation till vad det är att vara människa över huvud taget. Tack!

    Gillad av 1 person

    1. Tusen tack Marika! Det är faktiskt första gången jag följer en blogg också… Jag blir så glad av dina kommentarer, inte minst att det jag skriver kan ha något mått av allmängiltighet. Det kanske finns sjukdomsvinster trots allt – friska sjukdomsvinster!

      Gilla

  7. Vad gör att vi inte ser o inbjuder en som längtar efter gemenskap? Egocentrism, även hos oss som vill va altuister? Uppslukade av självrättfärdighet? Att vi inte orkar, trots att vi ser lyckade ut? Jag bokade upp mitt liv över brädden med allt viktigt o roligt så det fanns inte plats för livets flexibilitet. Utmattning som följde ställer frågan om mitt värde, nu när jag inte kan hjälpa andra. Väldigt egocentrerat fortfarande. Kyrkokören du skriver om – så oerhört värdefullt med gemenskaper där vi bär varandra! Oavsett skruttighet. Olika grader av närhet behövs. (Många ensamma vill inte umgås med andra ensamma.) Tydliga former kan hjälpa, att gå in i lätt, o ev vidare. Där vi ”tas i bruk” där vi är. Tack för din text. Nåd o välsignelse.

    Gilla

    1. Ja kanske lite egocentrism, men inte i någon elak mening. Mer att man inte har plats för ”livets flexibilitet” som du skriver. Inte utrymme att titta in hos människor som lever vid sidan om livets autobahn. Och kanske framför allt – inte insikt i att ”titta in” kan ta lika kort tid som det tar att skriva ett sms. Allt gott Anna!

      Gilla

  8. Så modigt och fint skrivet. Känner igen mig; depressionerna som sveper bort vännerna. Känslan av att när jag inte är den som fixar och ordnar blir det tyst.
    Och väldigt modigt av dig att berätta om körrepititionen. Hade önskat att vi vore mer inkluderande, att fler naturligt bjöd in. Då skulle jag inte känna mig som om andra kan tro att jag är desperat när jag gör så…

    Gillad av 1 person

    1. Förstår vad du menar. Man vill inte verka desperat. Min melodi är som sagt att bita huvudet av skammen. Ingen far ju illa av att jag gör bort mig en smula, och är det någon som får för sig att skämmas å mina vägnar är det ju strängt taget inte mitt problem!

      Gillad av 1 person

  9. Tack Maria. Know you are not alone….I understand the mute numbness when it comes to wording. Sometimes suffice it is just to feel the touch of a hand…doing nothing really…the touch of simply listening.

    Gillad av 1 person

    1. Exakt – det räcker att vara där, att stå ut med att bara finnas i närheten av den som mår dåligt. The touch of being at hand. Vilket kräver att den som vill vara nära också kan stå ut med att det förmodligen inte blir bättre idag, denna vecka eller månad. Att det nästan alltid tar längre tid än man tror och hoppas.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s