Får jag vara med och leka?

Det här med skam. Att inte klara av vardagen – det är skamfullt, det har jag skrivit om tidigare. Värre än att ha en diagnos, gå i terapi, bli inlagd på psyket. En annan sak av samma dignitet är ensamhet. Det är hemskt att vara ensam – men kanske ännu hemskare att folk vet om det. För en ensam människa är en väldigt misslyckad människa. En sådan som man ska vara snäll mot. Komma ihåg att bjuda in.

Jag har varit en sådan där snäll människa. Ordnat stora fester och kulturevenemang, alltid haft gäster hemma – och alltid bjudit in folk jag mött som inte riktigt verkade höra hemma någonstans. Det är härligt att vara generös.

Nu är jag en sådan man borde vara snäll emot. Jag har varit inlagd på psyket tre gånger. För varje inläggning och sjukskrivning har kretsen runt mig glesnat och jag har ofta undrat om jag verkligen hade så många vänner som jag en gång trodde. Jag har blivit ensam.

(Det här är verkligen extremt pinsamt att berätta. Jag tar det som ett tecken på att det behöver berättas).

Ensamhet och fungerande vardag liknar varandra på så sätt att de blir synliga först när vi förlorar dem. Det är så självklart. Att livet rullar på. Att vi har vänner, kollegor och bekanta. Livspusslet är visserligen ofta utmanande, men det är vi som ror i vår båt. Vi hinner sällan träffa våra vänner så mycket som vi skulle vilja, men folk träffar vi ju hela tiden.

Tisdagskvällarna är den tid i veckan då jag träffar folk. Då är det övning med kyrkokören. Ibland är det svårt att orka, ibland går det inte alls, men oftast är det som att ta en social och musikalisk Red Bull. En hel del i kören känner varandra sedan många år och umgås mycket. I höstas, när vi sjöng vid första advent, råkade jag höra några av dem stå och prata vid lussebullarna efter gudstjänsten. Jag förstod att de hade träffats dagen innan vid sitt traditionella adventsfika med gänget. När de avslutat samtalet gick jag fram till en av kvinnorna. Benen darrade (för här kommer verkligen en pinsamhet).

— Jag undrar om jag kan få fråga en sak…
— Absolut!
— Nästa gång ni ska träffas med ert gäng – kan ni bjuda in mig?

Jag hann inte avsluta meningen förrän jag började gråta. Det kändes så oerhört ynkligt. Så misslyckat och patetiskt. Att behöva be om vänskap. Att stå ensam på skolgården. Måsta gå fram till dem som redan skrattar och leker. Be och få vara med. Att titta in genom rutan på dem som sitter i tillhörighetsstugan och gemenskapar med varandra, och längta in.

När jag stod där med mössan i hand och bad om en inbjudan insåg jag att lyckadhet handlar om att vara socialt efterfrågad. Mer än någonting annat. Mycket mer än hälsa, karriär och rikedom. Mer än psykisk hälsa. Du kan vara spritt språngande, men är du så fullbokad att du inte hinner med alla inbjudningar och får trehundra faccebook-grattis på din födelsedag – då är du ändå lyckad.

Senaste gången jag blev inlagd skickade jag, vis av tidigare erfarenhet, mess till vänner som jag tyckte stod mig nära, kanske femton stycken. Jag skrev ”Nu är jag inlagd på psyket igen. Hör gärna av dig någon gång – man känner sig rätt ensam i ett sådant här läge”. Typ, något sådant. Pinsamt att skicka, men eftersom jag verkligen behövde stöd bet jag huvudet av skammen.

Majoriteten hörde inte av sig över huvud taget. Och då hade de flera månader på sig, eftersom jag var inlagd hela hösten.

Snacka om att stå med skägget i brevlådan!

Det är knepigt att skriva om ensamhet, inte bara för att jag skäms – jag vill ju inte att mina vänner ska skämmas heller. Och det är inte därför skriver. Snarare är det tvärtom. Mina vänner är varma, generösa och uppriktiga. Människor som man kan prata om livet med. Som man kan lita på. Och just därför är det här ämnet så intressant. För hur kan det komma sig att vänliga, omtänksamma människor inte hör av sig till en sjuk vän, ens när hon ber om det?

Som ni förstår har jag har grubblat mycket på den frågan. Dessutom har jag frågat ut släkt, vänner och medpatienter. Intervjuat vårdpersonal. Och det verkar som om mycket handlar om rädsla. Fyra stycken har jag fått det till så här långt (med latinska namn och allt, haha):

Rädslan för att lägga sig i (visitofobi)

Nästan alla jag frågat tar upp det här. Man är rädd för att störa. Jag kanske råkar ringa vid fel tidpunkt. Det finns nog andra som står psykfallet närmare, som vet vad hen behöver. Vi är ju ändå inte mer än kollegor (kurskamrater, körkompisar, dagisföräldrar).

Rädslan för att säga fel (vocatiofobi)

Också en väldigt vanlig oro, kopplad till det här med att ringa vid fel tidpunkt. En tidpunkt när psykfallet inte är sig själv. För hur gör man då? Hur pratar man med ett psykfall? Om jag trampar snett kanske jag triggar igång något? Och pratar jag på som vanligt kanske det verkar nonchalant?

Rädslan för att bli uppslukad (absorbofobi)

Den här rädslan kan jag själv drabbats av när någon jag känner blir sjuk. Den bottnar i känslan av att psykfallets behov måste vara oändligt. I synnerhet om det gäller en ensam människa. Ger jag hen lillfingret kommer hen sluka hela mig. Och det varken orkar jag eller har tid till. Jag har ju mitt. Det är nog säkrast att jag inte visar mig alls.

Rädslan för att det ska smitta (infectiofobi)

Det här är något jag fått höra i många sammanhang. Rädslan för att psykfallet ska trigga igång mörkret i en själv. Eller väcka en ångest som hålls i schack när jag inte konfronterar den. Jag hörde ett radioprogram i somras med en man som varit svårt sjuk i cancer. Han beskrev någonting liknande. Att cancer är så hotfullt så att folk nästan blir vidskepliga. För det vet ju alla, att varken psykisk sjukdom eller cancer smittar. Men det är bäst att ta det säkra före det osäkra.

Som ni säkert fattar kommer jag inte nöja mig med detta… Vi måste ju ta oss an de här rädslorna och undersöka dem närmare. Är de befogade? Hur ser det ut från psykfallets horisont? Kan man komma förbi dem? Finns det fobiträning för normotiker?

Men det får räcka för idag. Det blir fortsättning följer i nästa inlägg!