Moralkakor till psykfallet

Häromdagen fick jag ett lååångt meddelande av en gammal bekant, Henrik kan vi säga att han hette. Det var en reaktion på min blogg, som han nyss upptäckt. Han skickade en lista över alla saker jag borde göra, läsa, lära mig, tänka på för att bli bättre.

Det har hänt förr. Vissa tips återkommer regelbundet, som välvilliga gengångare. Klyschorna. Om att tänka positivt, se tiden an, rycka upp sig, ta en dag i taget. Den typen av pep-talks gör mig galen. Ja, jag vet – jag kör också med klyschor, men det är skillnad (sade hon surt och trotsigt)!

Det är som med nedsättande epitet. De är ok så länge man pratar om sig själv, om sin egen grupp – men livsfarligt om man pratar om andra. I synnerhet om det handlar om utsatta eller marginaliserade grupper. Jag skulle aldrig komma på tanken att använda ordet ”nigger”, men bland svarta rap-artister är ”niggah” en självklar del av vokabulären. På samma sätt kallar jag mig själv ”psykfall”, men om min chef skulle göra det skulle jag förstås bli förbannad. Såvida vi inte är så goda vänner att jag kan säga ”douche bag” tillbaks. Och skratta åt alltihop.

Samma sak med klyschor. Att jag säger ”jag försöker ta en dag i taget” är en sak. Eller om en nära vän gör det. Gärna en som själv varit med om något liknande. Men det är en helt annan sak om grannen tipsar mig om detta när vi stöter ihop i tvättstugan. ”Jaha, du har varit deprimerad i fyra år, ja men ska du inte ta och prova att ta en dag i taget? Då ska du se att det vänder!”. Om jag nu skulle låta grannen i tvättstugan veta att jag är psyksjuk förstås.

Eftersom jag får missriktad pep-talk så ofta brukar jag kunna ruska det av mig, i synnerhet om de kommer från någon jag inte har så mycket att göra med. Men ibland blir jag förbannad. Och då kan man behöva en intelligent och livserfaren coach.

Min dotter Tildelo är sjutton och väldigt klok. Ibland lite för klok för sitt eget bästa. Och framför allt mitt… När det där långa meddelandet kom beklagade jag mig för henne:

— Jag blir galen! Hur svårt ska det vara att fatta – jag vill inte ha Henriks förbannade råd, han vet ju ingenting om mig!

— Men mamma, du måste…

— Nej! Jag måste ingenting! Jag blir så trött på att folk har mage att klampa på…

Tildelo tystnade först, men hon hade inte gett sig. Hon brukar ju inte göra det… Efter en liten stund hade jag lugnat mig så pass till att lyssna på vad hon ville säga:

— Mamma, du måste se det från Henriks perspektiv. Han vill ju bara hjälpa till, och det är inte så lätt om han inte varit med om samma sak. Han gör så gott han kan. Om du blir arg, då blir han kanske rädd och nästa gång vågar han inte säga något alls. Och det är värre.

— Men jag har ju inte pratat med Henrik. Han vet ju inte ens om att jag är arg!

— Nä, men ändå. Det är bättre att ha tålamod med folk som inte förstår än att anklaga dem. Problemet är ju att det inte finns tillräckligt med information, inte att folk är idioter.

Så ruskigt bra sagt. Och det är bara den första i raden av moralkakor jag borde sätta i mig. För det är inte bara alla andra som ska skärpa sig, psykfallet kan ju också göra en ansträngning! Om jag ätit upp den där kakan lite tidigare hade kanske inte min boendestödjare Mehmet råkat så illa ut…

Mehmet kommer oftast in genom dörren som en liten solig studsboll. Full av välvilja, Franz Kafka och käcka små råd studsar han mellan skåpluckorna i köket. Ibland kan det bli lite för mycket.

En dag mådde jag lite extra dåligt när han kom instudsande. Han undrade förstås hur det stod till där jag satt som en sopsäck vid köksbordet. Jag hävde ur mig en melodramatisk drapa om alla år som gick mig förbi och om min oerhörda talang som mänskligheten aldrig skulle få ta del av. Eller någonting liknande…

Mehmet stod vid diskhon och röjde. Han vände sitt runda, glada ansikte mot mig och levererade den klyscha jag tror att jag hatar mest av alla:

— Maria, tänk om du kunde se allt det här jobbiga som en gåva! En gåva från livet!

Ungefär som om jag vore ett alkemi-labb och kunde förvandla smuts till guld. Kanske, kanske, kanske skulle jag kunna lyssna på någon som säger så om hen själv gått igenom åratal av psykisk ohälsa. Eller fysisk för den delen (”jag såg cancern som en gåva”). Kanske. Men jag skulle hellre ha ett friskt och insiktslöst liv än ligga som någon slags bortglömd buddha på psyket. Alla gånger! Nej, det där är en klyscha jag hört en gång för mycket.

Så jag satt där på sofflocket och kände mig lite småilsken (utan att notera att Mehmets närvaro faktiskt piggat upp mig en smula). Jag tänkte, utan att egentligen tänka, att nu ska jag ge Mehmet fingret. På skoj. Bara för att bryta udden av min harmsenhet. Så jag klev upp, tog steget fram till diskbänken, körde upp långfingret i Mehmets haka – och hörde förfärat hur jag själv röt, med fullt kraft:

— Fuck you!

Mehmet backade och stirrade förbluffat på mig. Sedan vände han ryggen mot mig och fortsatte diska. Sade ingenting.

Vad hade jag gjort? Jag som aldrig ens höjer rösten mot folk som håller på att köra över mig på övergångsstället, och som definitivt aldrig sagt ”fuck you” till någon på allvar. På ett sätt var det en fantastisk känsla, det måste jag erkänna, att för en gångs skull agera utan att blanda in huvudet. Men stackars Mehmet – det var ju inte han jag var så arg på! Det var hela den långa raden av förståsigpåare, av snälla och rara klappare på axeln.

Jag klev ängsligt fram till Mehmet och frågade hur det gått. Som om jag slagit honom. Och det hade jag väl strängt taget gjort också. Mehmet vände sig allvarligt om och sade:

— Jag är rädd.

För mig?! Som är ett så oskyldigt och ansvarsbefriat psykfall? Jag bad honom naturligtvis om förlåtelse. Säkert fem gånger innan han gick, och en gång på mess. Och så några gånger till när vi sågs igen. Och han förlät mig förstås, fattas bara annat, det var ju Mehmet.

Jag hade som sagt inte hunnit äta Tildelos moralkaka den gången. För det som hände var ju exakt det hon pratade om häromdagen: ”Han gör så gott han kan. Om du blir arg, då blir han kanske rädd och nästa gång vågar han inte säga något alls”. Mehmet var tillräckligt orädd för att våga säga att han var rädd. Och tack och lov lät han sig inte stukas, utan fortsatte servera mig sina livsvisdomar. Och jag blev lite bättre på att bita ifrån i tid.

En av psykfallets skyldigheter är nämligen att kommunicera sina gränser. Det är inte alltid är så lätt att tala om vad man behöver när man är djupt deprimerad. Eller ens veta det. Men gränser känner man, och förmågan att säga nej måste psykfallet upprätthålla no matter what. Hur ska man annars kunna hjälpa och bemöta? Inte ens sjukvårdspersonalen kan göra sitt jobb om det inte finns ett ”nej”. Vill du ha köttbullar? Nej. Vill du ha stesolid? Nej. Vill du ha ECT? Nej. Vill du ha besök? Nej.

Bra. Då vet vi. Då vågar vi fråga igen.

Så vill vi bli lite mer föredömliga psykfall kan vi börja med att sätta tänderna i tre mumsiga moralkakor:

  1. Ha överseende
  2. Informera
  3. Säg nej

 


Tildelo har förstås sagt ja till att jag använder hennes namn här i bloggen. Jag frågar alltid om lov innan jag använder någons namn. Eller så hittar jag på något. Mina boendestödjare heter till exempel inte Mehmet och Monica. Och Henrik heter som sagt någonting helt annat.

 

8 reaktioner till “Moralkakor till psykfallet

  1. Och var alltid ärlig, så att jag som anhörig kan lita på det du säger. När jag frågar dig, och hela världen
    -vågar jag sova inatt? -kan jag släppa ångesten bara en stund? -behöver jag inte vara rädd idag? Jag behöver veta när det är illa, för att våga lita på det goda. Så är det för mig om vi ska vända runt på perspektivet en smula. Din dotter är klok och stark, så fint med er ärliga relation. Allt gott till er!

    Gillad av 1 person

    1. Jätteviktigt!! Inte bara vuxna utan barn behöver ärlighet i det här läget, även om man (naturligtvis) formulerar sig på olika sätt. Min ambition som mamma är att alltid kunna svara ja på den frågan: ”Ja, du kan sova i natt, och du kan släppa ångesten”. Det är för att kunna göra det som jag åker in på psyk när jag mår för kasst. Det är inte en uppgift för anhöriga att bära mig i det läget, än mindre för barn.

      Gilla

      1. Inser nu att jag kanske formulerat mig otydligt i blogginlägget. Mitt barn ska aldrig någonsin behöva bära tron på det goda ÅT MIG. Tappar jag den finns det andra kryckor att ta till. Massor med andra kryckor.

        Gilla

  2. Verkligen jättebra skrivet! Men tänkte på att n-ordet och psykfall kan inte riktigt jämföras. Jag förstår poängen med det men de har så olika historier. N-ordet kommer från att avhumanisera, vilket inte psykfall gör till samma grad. Men annars jättebra skrivet! 🙂

    Gillad av 1 person

    1. Bra kommentar! Ja, det är verkligen olika saker och kanske tokiga att jämföra. Det var mer praktiken jag tänkte på – att vissa epitet kan man använda om sig själv men inte om andra. Sedan tycker jag att psykfall på sätt och vis också är avhumaniserande. Man sätter en stämpel, kallar någon ”galen”, och bryr sig inte om att undersöka personen som finns under. Men viktiga saker att diskutera och fundera vidare kring!

      Gilla

      1. Jo det tycker jag också. Men orden ha så olika historier och olika laddning. På ett sätt är psykisk ohälsa en funktionsvariation medans hudfärg ändrar inte en person.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s