Psykfall i familjen

Den här texten är speciell. Första delen är min text, mammaperspektivet. Sedan kan jag stolt presentera en del som min dotter skrivit, om att vara dotter till ett psykfall. God läsning!

Psykfall och mamma

Två saker drabbar mig när jag känner att mörkervattnet börjar skvalpa in över fötterna igen. Det första är skräck. Det andra är skuld.

Skräcken är kanske lätt att förstå. Att känna hur mörkret plötsligt, som från ingenstans, tornar upp sig och pressar sig mot mig som ett kadaver, stort som världen själv. När verkligheten inte är jobbig eller svår längre, utan outhärdlig. När livet känns så meningslöst att det bokstavligt talat värker.

Just det – det var en ny, skojig metafor jag kom att tänka på häromdagen: tandvärk. När man har riktigt rejäl tandvärk är det svårt att tänka på så mycket annat. Eller migrän. Det spelar ingen roll att tarmarna fungerar, lönen trillar in på kontot eller att solen skiner – så länge tandvärken är riktigt plågsam kan du inte ens prata utan att tänka på den. Depressionen är som en sjuhelvetes jävla tandvärk, bara det att det som värker varken är tänderna eller käken, det är själva levandet. Finnas-till-andet.

Nog om detta. Jag hade inte tänkt plåga er med deprimerande metaforer den här gången (haha). Nej, jag tänkte säga något om den andra saken som slår mig när mörkervattnet kryper inpå. Skulden. Den är kanske också lätt att begripa om man tänker efter. Jag bär naturligtvis inte någon skuld för att jag är sjuk. Det finns inte en cell i hela min kropp som vill bli sjuk igen, det är det absolut sista jag vill ska hända. Jag bär inte någon skuld. Jag vet det.

Men jag är inte bara ett psykfall, jag är också en mamma. Och jag tar tillbaks – det absolut sista jag vill, är att mitt barn ska fara illa. Vilket är precis vad hon gör.

Jag är ett tveeggat svärd i hennes liv. Hon får inte ha mig, och hon blir inte av med mig. Tänk dig själv – du är tonåring och väntar otåligt på att det ska komma en vuxensanerad fredagskväll. Det är bara det att din mamma hasar omkring hemma i sina skitiga mjukisbyxor hela tiden. Så plötsligt är du av med henne, men då får du snällt packa ihop och flytta till din extramamma. Tonåringar vill ha föräldrafritt – men ett par kvällar i månaden räcker. Inte flera månader på rad.

Jag har skrivit en hel del om skam, men den här skammen är nog den värsta. Det är inte ”skämmigt” eller ”pinsamt” att inte kunna ta hand om sitt barn, det är ungefär det värsta du kan göra. Det är den största skammen. Den största skulden. Att göra sitt barn illa.

Du gör vad som helst för att undvika det. Tvingas du trots allt göra det kan smärtan inte bli värre, skulden inte tyngre. Du vill inte överge ditt barn för att själv överleva. Bara att sätta på dig syrgasmasken först, innan du sätter den på ditt barn (så som instruktionerna på flyget säger), känns fel. Föräldraskulden skulle vara det ultimata redskapet för en flagellant. Slå den över ryggen i rapp efter rapp och gör Cersei sällskap ner längs the walk of atonement. Shame, shame, shame…

Varje gång jag rasat har det varit min skräck, att jag måste överge mitt barn. Varje gång jag blivit inlagd min förtvivlan. Min hjärtvärk och själsplåga. Så fort jag fått en plastöverdragen madrass att kalla min har sorgen överväldigat mig. Jag övergett henne igen! Min älskade vackraste dotter i världen. Nu måste hon ta sig till psyket efter skolan för att hälsa på sin galna mamma. Mamman som borde steka pannkakor åt henne, läsa läxor med henne och vara den allmänt pinsamma företeelse som tonårsmammor har till uppgift att vara. Min käraste finaste unge har jag fått skjuta från mig. Måste klara sig utan mig. Måste själv tro på att livet är gott. Att det är värt att levas.

Det kan inte vara annat än det yttersta sveket en mamma kan utsätta sitt barn för.

Alla föräldrar lider till och från av känslan av tillkortakommande. För att man inte hinner, orkar, har råd eller förmåga att ge det som man vill ge sitt barn. Det är alltid jobbigt att känna så. Man säger att det som inte dödar det härdar och det tycker jag är att ta i. Men man kanske kan säga att det som inte skadar härdar. Det skadar inte att behöva vänta, att inte alltid få som man vill, att mamma inte alltid finns till hands. Sådant härdar. Men det finns saker som barn inte skulle behöva gå igenom. Att mammor blir psykfall till exempel. Eller att pappor sviker. Det skadar.

Min psykiska ohälsa har gjort livet mycket svårare för min dotter än för de flesta av hennes kompisar. Jag erkänner – det är mitt fel. Jag är skyldig.

Den känslan kommer jag aldrig bli av med. Trots att jag vet alla de andra sakerna också:

  • Att ingen kan rå för sin sjukdom
  • Att väldigt många barn lever med svårigheter i sin familj
  • Att väldigt många barn som har det svårt blir starka och kreativa människor med meningsfulla liv

Och jag vet också att just min dotter, mitt underbara älskade trollbarn, är en hjältinna med sociala, och mentala begåvningar som bär henne genom de perioder då hennes mamma inte kan göra det.

Och om jag tar ordentligt med sats kan jag också säga: jag är en bra mamma.

De allra flesta dagarna, månaderna och åren av min dotters liv har jag varit frisk och fungerande, och då har jag varit en väldigt bra mamma. Hon kan inte hysa några som helst tvivel på att jag älskar henne. Och genom alla lekar vi lekt och allt prat vi pratat; genom gråt, tröstande, oro, stöttande, skratt och tokigheter har jag rustat henne att klara sig igenom de svåraste stunderna. Det har jag faktiskt gjort, och det är jag stolt över.

Dessutom vet jag att hon vet att till och med när jag ligger på psyket så är jag hennes mamma. Tveklöst. Vi kan fortfarande skoja och kramas och prata om jobbigheter. Utom måndag, onsdag, fredag mellan nio och tio, för då ligger jag med elektroder i huvudet och får elchocker. Men när jag kommer upp på avdelningen igen, kladdig i håret och en smula förvirrad. Då är jag mamma igen. Alltid.

När jag läser igenom det här inser jag att skam egentligen inte är rätt ord. Det är så jagcentrerat. Instinkten att skydda sitt barn har ingenting att göra med att undvika en nesa, den är mycket större än så. När det gäller ensamhet och vardagstaffel, som jag skrivit om tidigare, blir skammen mindre när vi delar den. Det blir mindre pinsamt att prata om sin ensamhet när vi vet att andra också känner sig ensamma. Men barnet är lika sviket oavsett om jag pratar om det eller inte.

Jag tror fortfarande på delandet. Allting, det är min filosofi om ni inte har märkt det, blir lättare att uthärda och förstå om vi kan dela det. Och jag tror också våra barn mår bra av att vi är ärliga med våra misslyckanden: ”Jag förstår att det är jättejobbigt för dig att jag mår så dåligt…”, ”Jag ser att du blir jätteledsen nu när jag måste till sjukhuset igen, och det är inte så konstigt…”, ja ni fattar. Att se smärtan i våra barns ögon gör den inte mindre, men vår bekräftelse gör den verklig i en värld där allting skakar. Och om vi vågar se smärtan vårt tillstånd skapar hos barnet blir vi bättre rustade att möta deras behov. Att säga de ord som behöver sägas.

Oavsett vad är du hos mig. Jag älskar dig. Alltid.

 


Dotter till ett psykfall

Av Tildelo

Min mamma är bäst. Det har jag tyckt sedan jag föddes (det är jag säker på), och jag har inte för en sekund förlorat den känslan. Även när hon har lite ångest, eller när hon inte kan ta sig upp ur sängen. Och hon är fortfarande bäst när hon är på botten och måste bli inlagd.

Första gången hon blev inlagd var jag tretton år. Mamma ringde och försökte förklara att hon skulle få elchocker, på det mest pedagogiska sätt hon kunde – vilket kanske inte var det lättaste… Efter mycket förvirring och ångest kunde jag ändå acceptera det. Hon har blivit inlagd två gånger till efter det, och det har varit lika jobbigt varje gång.

Att tänka på att mamma låg där långt borta i ett grått och kantigt rum på sjukhuset och att det inte fanns något att göra åt det, det skrämde mig. Det var lite lättare då jag träffade henne på ett café, eller när jag hälsade på henne på sjukhuset, för då märkte jag att det ju fortfarande var min mamma.

2014-06-26 14.21.32
Mamma låg där långt borta i ett grått och kantigt rum på sjukhuset och det fanns inte något att göra åt det

Fast ibland var hon inte det heller. Elchocker har en viss biverkning som gör att mammor inte riktigt blir sig själva.

Jag kommer ihåg en gång när hon var hemma på permission. Hon satt så stelt och konstigt i soffan och pratade snällt och artigt med mig som om jag var en gäst och inte hennes dotter. Det skrämde mig nästan mer än allt. Att mamma inte riktigt var mamma längre. Jag fick en ångestattack och då visade det sig att mamma glömt bort vad ångestattacker var också. Hon som alltid brukar lugna mig. Men min förvirrade mamma gjorde sitt bästa. Vi borstade tänderna och jag gick och lade mig. Mamma lade sig bredvid. Hon fattade i alla fall att hon skulle hålla om mig, och det gjorde mig lugn till sist.

Som tur var försvann det där snälla och artiga ganska snart och hon blev sitt galna själv igen…

När mamma inte är inlagd går det lite upp och ner. Ibland när jag kommer hem har hon duschat och sminkat sig, skrivit, spelat piano, gått en lång promenad, lagat mat, städat och gjort några ärenden på stan. Ibland har hon legat i soffan hela dagen med smutsiga mjukisbyxor och otvättat hår. Självklart med datorn i knät och i full gång med ett nytt husprojekt på sims.

Men jag kan inte bry mig mindre, för det bästa är att hon inte ligger i det där gråa, kantiga rummet. Att hon är här hos mig.

 


Flagellanter kallades de munkar som trodde att de kunde få syndernas förlåtelse genom att slå och piska sig själva.

Cercei är drottningen i Game of Thrones (bok och TV-serie) som fick gå naken genom staden för att sona sina synder medan härolden taktfast skanderade: ”Shame, shame, shame”.

7 reaktioner till “Psykfall i familjen

  1. Jag tänkte inte skriva något mer än att bara uttrycka hur makalöst klok, välskriven och engagerande jag tycker att din blogg du är! Hälsningar / Urban Markström, Umeå

    Gillad av 1 person

  2. Hej!

    Man blir nyfiken om det finns någon enkel förklaring på den abnorma trötthet som t ex Maria känner. I alla levande organismer utgör en molekyl som kallas ATP, den generella energivalutan. Är produktionen i mitokondrierna eller förbrukningen av ATP störd så att energin inte räcker till? Tittar man i färsk vetenskaplig litteratur om CFS (chronic fatigue syndrome) ser man att funderingarna gått åt samma håll, men åtminstone en rapport säger att ATP-nivån faktiskt är förhöjd, men att en stor del av detta ATP inte tillverkas i mitokondrierna utan av andra system. Andra färska rapporter säger också att metabolismen hos patienter med CFS är störd och många metaboliter är onormalt låga. Man tycks inte ha något klart begrepp om orsak och verkan, men intensiv forskning pågår. Kanske både trötthet och depressioner kommer att kunna få sin förklaring och förhoppningsvis bot inom överskådlig tid.
    Anders

    Gillad av 1 person

    1. Det är superintressant med kemin som döljer sig bakom de psykiska upplevelsena! Vore fantastiskt om läkarna också var lite nyfikna… Träffade en neurolog i tisdags som efter några balansövningar avfärdade mitt fall. Eftersom jag inte passade in i hans diagnosmanualer tyckte han inte att han hade någonting att tillföra. Punkt. Inget intresse av att fråga eller undersöka vidare. Konsultera forskning eller kollegor.

      Men kopplingen mellan psyke och soma är fascinerande. Vi pratar om vissa åkommor som psykosomatiska, men egentligen har ju alla sjukdomar två sidor – en som upplevs subjektivt och uttrycks socialt och en som pågår i molekylernas tysta universum. Frågan är vad som är hönan och ägget: genereras de psykiska sjukdomarna av kemiska rubbningar eller uppstår de kemiska rubbningarna till följd av psykologiska påfrestningar?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s