Smutsig byk och blottare

Förra veckan nötte jag mina knän mot tvättbryggan i Åkerö. Det ligger en liten tjärn där, i en sänka mitt i byn. Förtrollande näckrosgrön och inbäddad i försommargrönska. Perfekt för att skrubba trasmattor. Så det gjorde jag. Precis som farmor gjorde när hon levde. Och hennes mor, mormor och mormorsmor i evigheters evighet. De skrubbade sin smutsiga byk i byns offentliga rum.

 

051
Trasiga mattor till allmän beskådan

Det kan varmt rekommenderas. Även om tvättstället inte är omgärdat av björkar och lupiner är det bra att emellanåt vädra sin skit där folk kan se det. Att blotta sig. Senast idag fick jag ett kvitto på det.

Min fackrepresentant ringde nämligen. Han hade både det ena och det andra att säga om min uppsägning. Teknikaliteter jag själv inte har någon susning om. Sådant som skulle kunna ge mig en helt annan framtid. Kanske mer pengar, kanske mer jobb. På förhand kan man ingenting veta, men han var beredd att bistå med sina tid och kunskap. Och varför ringde han? Jo, för att han råkat läsa mitt blogginlägg.

Tänk om jag inte hängt ut min nesa i offentligheten – då hade jag bara tackat och bockat och skrivit på vilka papper som än lagts framför mig (för så rudis är jag på arbetsrätt och finstilta texter).

Med andra ord: gräv ner stoltheten i komposten och häng upp trasmattorna på tork. Visst börjar fransarna trasslas upp, visst är varpen nednött och visst finns det fläckar som såpan inte rår på. Säkert kommer någon tycka att du är lite pinsam. Säkert finns det någon som ogillar blottare. Men det kan ju också hända att en vänlig själ promenerar förbi. Som har flinka fingrar, varptråd och supersåpa.

Kungen bajsar också

När man fått sparken är det förstås lätt att känna sig knäckt. Lätt att överväldigas av andras prestationer. Vad har en så medioker människa som jag över huvud taget att bidra med till världen? När det finns så oerhört begåvade människor som åstadkommer så många storverk i världen. Är det lätt att tänka.

De flesta har väl haft någon idol som känts sådär helt utomjordiskt vacker, intelligent, talangfull, lyckad, god eller sexig. Eller – gud förbjude – alltihop på en gång. Vet inte varför jag ständigt återvänder till Sagan om Ringen-trilogin, jag har trots allt sett några andra filmer och läst några andra böcker, men förutom de arketypiska karaktärerna finns det skådespelare som likt inga andra drar in mig i sitt kraftfält. Eller en skådespelare. Jag talar, pinsamt förutsägbart, om Viggo Mortensen – han som spelar Aragorn.

Mortensen tillhör de där personerna, eller snarare gudomligheterna, som prickar in alla ovanstående epitet. Skönhet och sexighet är naturligtvis en smakfråga, men för mig är den där kombinationen av rå vildhet och ömsint mildhet fullständigt tillintetgörande. Den ruggslitna vagabondens karghet och de sorgsna mörka ögonen. Aragorn plågas av vetskapen om sitt kungliga blod och väljer att dölja sitt ursprung under den skitiga manteln (snacka om arketyp). Och jag vill bara vara i hans blickfång! Bara en gång, en enda, vill jag att han ska se mig!

Mannen Mortensen och karaktären Aragorn glider förstås in i varandra i min dyrkan. Aragorns hjältemod färgar bilden av Mortensen. Såklart. Men skönheten, och den tillbakadragna auran av mystik, den är människan Mortensens, och jag kan inte låta bli att då och då googla honom bara för att få återse hans sköna anlete. Titta något nytt youtube-klipp på youtube, någon ny intervju. Han är den enda som jag faktiskt nästan övervägt att skriva ett brev till för att berätta hur han berört mig. Och nästan trott att jag skulle kunna få kontakt med, eftersom ”vi har så mycket gemensamt”, haha…

Grejen är att när jag tittar på de där intervjuerna blir jag nästan förbannad. De allra flesta kändisar förlorar något av sin mystik när de intervjuas. Man märker att de är rätt pladdriga, okunniga eller självupptagna. Mortensen svärtar inte sin hjältestatus på något sätt. Han är konstnär mer än stjärna. Skriver poesi och musik, målar och sjunger. Ger ödmjuka och insiktsfulla svar på journalisternas frågor. Och trots att han är en bit över sextio är hans sex-appeal fortfarande tveklös. Han känns helt enkelt overkligt enastående.

Varför i hela världen pratar jag om detta?

Jo, jag ser vår idoldyrkan som andra sidan av myntet. Idolen är krona. Klave, det är den skam och det misslyckande vi behäftar oss själva med. Att jag är pinsam och usel understryks av hur perfekta andra personer framstår. Att jag inte längre är önskad på min arbetsplats, det känns etter värre när jag tänker på dem som nått till toppen. Ett recept mot detta är följande:

  1. Umgås mer med misslyckade!
  2. Förmänskliga dina idoler!

Strävar du efter att omge dig med idel framgångsrika, vackra, kompetenta människor? Så dumt. En och annan Tjalle i umgängeskretsen skulle bidra avsevärt till din hälsa. Inte som ett nådigt inbjudande av särskilt utvalda dumskallar – folk som du kan se ned på och i vars närvaro dina eventuella framgångar blir synliga. Jag menar ett ärligt inkluderande av människor som faktiskt är som du. Problemtyngda och patetiska. Jag är Tjalle, du är Tjalle, Tjallar det är vi allihopa.

Idolerna då? Jo, det är här som bajset kommer in.

”Ju mer skrattretande det är att tänka sig en viktig person på toaletten, desto mer tvivelaktig är den personens viktighet”.

Är ett litet talesätt jag just kommit på. Jag vet inte riktigt om det stämmer, men ni fattar poängen. Plocka fram dina idoler och skärskåda dem: Alexander Skarsgård, Moder Theresa, Bach, Simone de Beauvoir, Zlatan, Gigi Hadid, Jesus, Madonna, Benedict Cumberbatch, Marie Curie, Nelson Mandela, Beyoncé. Ja, det funkar också på rika, mäktiga människor som inte tillhör våra största idoler. Som kanske Donald Trump, Maria Montazami, Horace Engdal eller kungen. Det är mer skrattretande att sätta vissa på pottkanten än andra. Det känns mer befriande att dra ner vissa i skiten. Detta är förmodligen ett tecken antingen på att de själva inte verkar begripa att de är människor eller att du behöver begripa det (Nelson Mandela hamnar för mig i någon av dessa kategorier, han är en hjälte och ett föredöme men hade inte en övermänniskas framtoning).

Broder Sam-Staffan berättade en för ämnet passande historia från musikvärlden. Den handlar om Esa Pekka Salonen – stjärndirigenten. Efter en konsert i Berwaldhallen sitter han med delar av symfoniorkestern och tar en öl. Fracken är inhängd i garderoben. Då kommer en dam fram, också hon med finskt påbrå, och tilltalar honom på hänförd finlandssvenska: ”Tänk! För bara en timme sedan stod du och dirigerade med gudomlig inspiration, och nu sitter du här i jeans och T-shirt och dricker öl!”. Salonen tittade upp och svarade lakoniskt: ”Det händer att jag skiter också”.

Alla bajsar. Kungen bajsar. Beyoncé bajsar. Varenda en går dagligen till toan för att krysta eller rusar dit och hoppas hinna fram i tid. Idolernas bajs luktar också bajs, och idolerna måste också torka sina arslen (det vill säga, om de inte har folk som slickar upp det åt dem…).

Visst är det en underbar tanke? Den får åtminstone mig att känna mig mindre patetisk. Den hämtar liksom hem mig från mina okreativa fantasier om herr Mortensen. Descartes skulle säga: ”Mortensen tänker alltså är han”. Psykfallet säger: ”Mortensen bajsar – alltså är han. Människa”. Lika mycket människa som jag (ja, lika mycket djur om sanningen ska fram).

Skillnaderna mellan mig och Mortensen, mellan dig och Zlatan eller Madonna är mikroskopiska i jämförelse med likheterna. Javisst, våra nutida idoler kanske äger tretton villor på fyra kontinenter, de kanske hyllas och avundas av jordens hela befolkning, de kanske dricker sin champagne ur guldbägare, äter förbjuden frukt och utrotningshotade köttbullar – men de pissar och skiter ur sig resterna precis som alla andra.

Kort sagt: de mest fundamentala funktionerna och behoven kommer inte ens de mest lyckade undan. Mortensen blir skitnödig. Och trött, kåt, hungrig, uttråkad, stressad och sprallig. Precis som vi. Det mesta och viktigaste delar vi med precis alla andra människor i hela världen.

Därför vet jag att jag hör till. Därför känner jag mig stolt, nyfiken och faktiskt ganska glad. Trots att jag är ett psykfall som fått sparken.

Spiken i kistan

Sådärja! Det måste väl vara sista spiken?

Chefen hade kallat mig till möte idag. Jag har inte träffat någon chef på, vad kan det vara, två år kanske? Han ringde visserligen en gång i våras, men det är också enda tillfället institutionen tagit kontakt sedan jag blev inlagd 2016. Nu ville chefen träffas. Det bådade inte gott.

Förra gången jag träffade chefen var det en annan chef, men den nya verkar vara bra. Han har i vilket fall som helst alltid varit en bra kollega. Vi var doktorander samtidigt och har kört i parallella spår sedan dess. Disputerat, sökt forskningsmedel, arrangerat seminarier, rest på konferenser. Nu öppnar han dörren till sitt spatiösa kontor. Där finns gott om plats för det välorganierade skrivbordet, det avslappnade sitta-och-prata-bordet och det kyliga konferensbordet. Whiteboarden har ersatts med en jättelik dataskärm. Ingen blomkruka i fönstret men en ljusgul fjäril fladdrar vilset omkring och letar efter öppningen.

— Kom in Maria, välkommen.
— Tackar tackar. Vad tjusigt du har det här!
— Jaa jo (skrockar lite torrt). Slå dig ner!

Jag sätter mig vid sitta-och-prata-bordet. Ser glad ut.

— Jaa, först vill jag förstås höra hur det är med dig, säger han vänligt.

Så jag berättar. Om försök till volontärarbete och om bloggandet. Jag informerar om bakslag, utslagna soffliggarveckor och nya forskningsrön om utmattning. Chefen lyssnar vänligt och nickar. Jag säger att det nog känns lite grand bättre än i höstas, men att jag fortfarande har svårt att ta in mycket information. Sortera, sammanställa, analysera.

Här svajar rummet till. Jag har hamnat på samma gungfly jag alltid hamnar på i sådana här situationer. Jag balanserar mellan att, å ena sidan, vilja göra det begripligt varför jag inte kan jobba trots att jag nog verkar både vaken och samlad och, å andra sidan, inte skriva ner mig så mycket att han ska tro att jag är inkompetent. Så jag avslutar med en knorr om hur glad man blir i vårsolen (som om det skulle bättra på mitt anseende).

Men den här gången är mina ansträngningar att navigera runt fallgroparna fullständigt överflödig. Intresset för min situation är, som man säger, akademiskt.

Egentligen visste jag det så fort han hörde av sig. Varför skulle han annars be mig komma dit? Vad annat skulle han känna sig tvungen att säga öga mot öga? Det är klart att jag förstod. Att jag förstått det länge. Att jag till och med väntat på den här dagen. Vetat att den skulle komma, men aktat mig för att fråga. För det inser ju jag också – man kan ju inte hålla på och vara sjukskriven hur länge som helst.

Så när jag avslutat min rapport om mitt personliga tillstånd och mitt psykiska mående säger han upp mig. Och informerar mig om tågordningen:

— HR-avdelningen kommer kontakta dig rätt snart för att diskutera en eventuell omplacering. Men då tittar man bara på dina specifika kvalifikationer. Är du forskare på grodor kan du så att säga inte självklart komma i fråga för en tjänst som handlar om andra kräldjur, om du förstår vad jag menar.

Säger han som om det vore en lustighet. Och det är det förstås. Hela universitetsvärlden är en jättestor cirkus. Tokrolig.

— Det är naturligtvis lättare om man är administratör eller informatör, då finns det ju många tjänster att välja på, men man kan tyvärr inte omplaceras till arbetsuppgifter som man är överkvalificerad för.
— Nehej nej. Ja, men då vet jag hur landet ligger.

Säger jag nonchalant och börjar fråga om hur det står till på institutionen, vilka omorganisationer som är på tapeten och vilka som sätter käppar i hjulen för dem. Vi pratar på en stund till och så säger vi hejhej och jag går spänstigt därifrån.

När jag sneddar genom Engelska parken sneglar jag på Carolinabiblioteket där jag spenderat så många timmar. Kikar mot Gustavianum där jag höll min disputation, Universitetshuset där jag promoverades, Slottet där promotionsmiddagen hölls. Fler hus dyker upp på näthinnan: gamla prästgården på Samaritergränd där jag satt som doktorand, Dekanhuset och Regnellianum där jag betade av min grundutbildning och ännu längre tillbaks Katedralskolan genom vars portar jag rusade ut våren 1989, rusig och segerviss med studentmössan på huvudet.

Scan 1 (1)
Stolt och promoverad med far vid min sida

Då låg framtiden orörd vid mina fötter och möjligheterna var oändliga. Jag gick ut som den bästa studenten på hela skolan och stipendierna hade haglat över mig under avslutningen. Jag kunde bli precis vad jag ville! Inga dörrar var låsta och ingenting som kändes omöjligt. Mer än kanske att fatta några förnuftiga beslut.

Att bli religionspsykolog var ett otvetydigt oförnuftigt beslut, men trots ämnets tynande existens har jag överlevt vid institutionen i över tjugofem år. Ingenting kom gratis, inga snålskjutsar erbjöds. Jag kammade hem mina forskningspengar på egna meriter och utformade forskningsuppdrag som låg mitt hjärta nära.*

Nu har jag kommit till vägs ände. Jag tillhör inte längre min institution, hör inte längre ihop med mina kollegor, är inte längre forskare och akademiker. Jag kommer aldrig mer snapsa ikapp med professorer från New York, Köpenhamn, Hawaii och Tokyo på en bar i Wien. Aldrig mer delta i lärda samtal kring rituella aspekter av death metal, kristna ormgudstjänster eller zoroasternas problem med förgiftade gamar. Toppstudentens resa är över.

Jag tar en självömkande promenad. Kan inte låta bli att hänge mig åt min olycka. Kan inte låta bli att tänka. På överordnade som underminerat min yrkesbana. På kollegor som enkelt glidit där jag vadat. På människor som kanibaliserat på min välvilja. På gnälliga grannar, valkar på magen, gula tänder och stripigt hår. På allt jag ville, kunde, längtade som aldrig blev och aldrig kommer att bli.

Jag är inte deprimerad, jag är ledsen. Jätteledsen. Det måste man väl få lov att vara när man fått sparken? Allt är ju så förbannat orättvist!! Bitter-Birgit börjar kladda och klänga på mig. Slingrar sig fast runt mitt högerben. Som en treåring som inte vill att mamma ska gå till jobbet. Det är så syyyynd om mig. Varför får inte jag? Ynk-Yngve har gjort Bitter-Birgit sällskap, sitter och bölar på den andra foten. Det blir tungt att gå när de sitter där så jag dråsar ner i gräset. Lutar mig mot ett klippblock och får lä från blåsten. Här värmer faktiskt solen igen.

När jag suttit en stund och bara suttit minns jag det självklara. Att det finns en tillhörighet som inte på något sätt är knuten till tjänster och meriter, men som delas av alla: att vi är människodjur som bor på en märklig planet i utkanten av ett universum. Att alla, precis alla, delar upplevelsen av att leva och lyssna och känna och kämpa. Kanske låter det banalt, men för mig är det fundamentalt. I synnerhet när Bitter-Birgit vill dra ner mig. Då mår jag gott av att påminna mig om att

Oavsett allt blåser vinden också i mina träd

Oavsett allt seglar gladan också i mina moln

Även om jag är arbetslös, orkeslös och medellös
landar den ljusgula fjärilen också på min valkiga mage

Och det kan ingen människa i hela världen ta ifrån mig.

 


* Otillbörligt skryt är en mänsklig rättighet när man fått sparken.

Jag har ett förflutet som god

Jag har ett förflutet som god människa. Som kristen och snäll. Det är rätt länge sedan. Då tyckte jag synd om. Bad för. Ömkade de stackare som livet for illa med. Jag var, som man säger, ”snäll”. Tack och lov har jag jobbat bort det värsta. För snällheten har många sidor, och en av dem är riktigt stygg.

Att vara snäll handlade i min värld om att höra till dem som gjorde rätt. Som befann sig på rätt sida om skranket. Som var goda. Och för att kunna vara god krävs ju någon att idka sin godhet mot. Tiggare, flyktingar, svältande barn – ju syndare det var om dem, desto snällare var man när man hjälpte. Även om det bara handlade om att inkludera dem i sin förbön: ”Vi ber för dem som svälter någonstans långtbortistan”.

Snällheten innebär med andra ord ett överläge. Den kan bli en klappa-på-huvudet-moral. Och till sist kröna en med duktighetens förgiftande krona.

Det får lov att bli en sedelärande berättelse här, för att förklara. Fast det tar emot, för det är en historia där jag inte direkt visar mig i min bästa dager… Men ni har väl lärt er min inställning vid det här laget: känns någonting pinsamt tar jag det som ett tecken på att det behöver berättas.

I alla fall. Den här lilla berättelsen utspelar sig på mitten av åttiotalet när jag gick i högstadiet. I parallellklassen fanns det en kille som kallades Tjalle (säger vi). Jag tror vi hade franska ihop. Tjalle var en sådan där skuggfigur som aldrig någonsin gjorde något väsen av sig. Han hade några kompisar, men de rörde sig alltid i marginalen. Försvann i bakgrundsbruset. Han var en person som det inte ens lönade sig att mobba. Just därför fascinerande han mig. Ungefär på samma sätt som en underlig insekt kan fascinera. Vad gör den där på fönsterblecket? Vart är den på väg egentligen? Vet den ens om att den är på väg någonstans?

När jag försöker minnas Tjalle ser jag framför mig ett lite pussigt och blekt ansikte. Anletsdrag som såg ut att ha hällts över huvudet, så att allting liksom hängde lite nedåt. Jag kan inte minnas att jag någonsin såg en glimt i hans ögon eller hörde honom skratta. Jag tror han bodde ensam med sin mamma och jag kommer specifikt ihåg att hans mamma arbetade som städerska (vilket per definition innebar att vara av en sämre sort i min värld). De hade nog inte så gott om pengar för hans kläder var lika bleka som hans anletsdrag.

Själv tillhörde jag pluggisarna. Hade glasögon och ingen riktig koll på vilka popgrupper man skulle lyssna på eller hur tajt jeansen skulle sitta. Nej, jag var aldrig en av de coola, tuffa eller snygga, men jag var nästan alltid bäst. På allt utom gympa och slöjd. Och jag var väl medveten om detta. Tjalle hade inte något riktigt öknamn så vitt jag kan minnas, men jag kallades ibland för ”Bibelormen”. En fyndig (?) sammanfattning av min persona: en kristen plugghäst med glasögon. På kvällarna bad jag, som den kristna flicka jag var. Mest för folk i fattiga länder. Jag hade dimmiga föreställningar om deras plågor men kunde ändå klämma ur mig några tårar ibland i mitt heroiska medlidande.

Tjalle förekom aldrig i mina böner. Jag tror aldrig jag ens tänkte på om han led av sitt utanförskap. Svältoffren som jag såg på TV, barnen med uppsvällda magar, de utmärglade mödrarna som viftade bort flugor från sina spädbarns ögon – deras lidande var så fruktansvärt att det nästan var… storslaget. Ett självklart mål för min snällhet. Tjalle var bara misslyckad. Och han var alldeles för nära inpå.

En lunchrast när vi stod och hängde på asfaltsgården, jag och mina kompisar, kom vi att prata om Tjalle. Jag minns inte vad vi sade, men det var förmodligen ingenting trevligt. Och plötsligt, sådär plågsamt ocensurerad som jag alltid varit, utbrast jag:

”Varför existerar egentligen Tjalle? Vad är meningen med att han finns?”

Mina kompisar bara stirrade på mig – hur kunde jag säga någonting så elakt? Man kan väl inte ifrågasätta en människas rätt att existera? Jag skämdes naturligtvis omedelbart. I synnerhet som pojken jag var förälskad i var den mest indignerade. Men jag hade inte fått svar på min fråga. För inuti mig var logiken fortfarande tydlig: Tjalle tillförde ju ingenting. Han skulle aldrig bidra med någonting speciellt till samhället. Han hade inga gåvor eller talanger. Han var ful och tråkig. Han var inte ens tillräckligt tragisk för att vara värd mitt medlidande. Jag fick inte ihop det.

Puh! Detta var nog det absolut pinsammaste jag skrivit hittills. Vilket litet präktigt, beskäftigt odjur jag var! Snällhetskoftan i rosa mohair skylde inte den elitistiska undertröjan särskilt väl. Eller alls.

Jag får försöka se på mig själv med en förlåtande blick. Jag var trots allt bara tonåring. Jag hade inte greppat det där med människovärde än (herregud…). Godhet var viktigare. Och för mig var det någonting större, någonting som handlade om jorden och himlen och helvetet. Någonting som handlade om ”vi” som ber för ”dem”. Snällheten, som alla söndagars gudstjänstbesök präglat in i min naiva flicksjäl, den kom med rätten att se ner på, och rätten att välja objekten för mitt medlidande.

Vad är då botemedlet för denna villfarelse?

Psykisk sjukdom. Det är en alldeles överlägsen kur. Oöverträffad. Annan ego-vandalisering kan också prövas. Se helt enkelt till att hitta något som kan mala ner din stolthet och pulvrisera din självgodhet. Som kan förinta dina möjligheter att upprätthålla fasaden och annihilera ditt goda anseende. Det brukar hjälpa.

Efter tre inläggningar, fjortielva sjukskrivningar och med ett medicinskåp som bågnar av härliga droger är det svårt att känna sig så värst mycket bättre. Än någon. Je suis Charlie sade vi för tre år sedan. Idag blir mina avslutande ord:

Jag är Tjalle.

 


Min kristna fostran också burit ätbar frukt, och på ett rätt besynnerligt vis. Den kristna kärlekstanken har faktiskt fungerat som motgift till den kristna snällhetstanken. Men mer om det i ett senare inlägg.

Låt träden sköta tittandet

Naturen lär ska vara bra om man mår dåligt. Gå ut och titta på trädens ljusgröna aning om sommaren, på höstlöven som skamset skrumpnar ihop runt alla pigga skott och knoppar. Sånt ska tydligen vara hälsosamt.

Första gången jag drabbades av utmattning (för femton år sedan) tog jag dessa råd ad notam. Då hade jag bil och kunde köra lite längre ut i grönskan om andan föll på. En tur gick till Morga hage där det finns en backe full av gamla ekar ner mot Mälarviken. Bara bilparkeringen är naturskönt inbäddad av skog, och när jag klev ur bilen fyllde jag lungorna med frisk luft. För det är så man gör när man kommer till skogen.

 

467
Jag behöver inte ens titta. Jag kan bara vara

 

Så började jag promenera. ”Det här är nyttigt”, sade jag till mig själv och försökte staga upp min vacklande varelse med vilja. ”Se på alla vackra träd”, sade jag och tittade på alla träd. ”Titta på den stora stenbumlingen”, sade jag och tittade på den stora stenbumlingen. ”Å så vackert mossan växer”, sade jag och tittade på mossan. När stigen delade sig valde jag att gå den längre rundan. Motion är nyttigt. Naturen läker. Stigen fortsatte, fötterna gick och ögonen tittade och sedan körde jag hem och stupade i säng. Inte ett dugg vederkvickt.

Finn två fel!

Ja, det första är ju ganska enkelt. Att jag valde den längre vägen när jag var så trött. Men med friskluftspropagandan i ryggraden var det svårt för mig att inse. Det var ju inget fysiskt fel på mig. Jag har sagt det förut: vi är ett folk matade med moraliserande motionsmantran. Minst trettio minuter om dagen ska du skutta omkring, och blir du inte andfådd gills det inte.

Såklart är det bra att röra på sig. Det är duktigheten som är problemet. Pliktskyldigheten. Att vi tappar bort kroppen i kroppsövningarna, trots att det ju var den vi skulle ta hand om. Känner vi oss piskade att prestera ett antal pass i veckan är det lätt att förlora kontakten med våra gränser. Våra fysiska och mentala begränsningar (i synnerhet om man har en släng av ADHD eller bipolär sjukdom).

Den där första våren med utmattning drillades jag hårt i gränspolisskolan. Upptäckte alla möjliga väggar att gå in i.  Men när jag återvände till Morga hage framemot sommaren hände någonting besynnerligt. Den här gången stannade jag till en stund när jag kommit fram till vägskälet. Stod still och lyssnade. Inåt. Tänkte inte utan vände uppmärksamheten mot mina kroppsdelar.

Då visste jag ännu inte vad det var jag behövde lyssna till, och jag tycker fortfarande det är svårt att beskriva. Lika svårt som att sätta ord på hur det känns i kroppen när man är sömnig eller glad eller arg. Känslan kan vara hur tydlig som helst – men hur beskriver man trötthet, som sinnesförnimmelse? I vilken kroppsdel sitter glädjen? Vilka är de fysiska symptomen på vrede eller svartsjuka?

Jag har haft många år på mig att utforska min känsla av utmattning och hur det låter när min kropp säger att nu är det nog. Idag vet jag att jag närmar mig gränsen när det känns som att hjärnan börjar svullna och musklerna tappar kraft. Det är inte så mycket en värk, snarare en känsla av förtvining. Som om jag blivit smittad av ålderdom. Lite som Bilbo säger i Sagan om Ringen, när ringen gett honom ett onaturligt långt liv:  ”jag känner mig tunn, utsträckt – som alldeles för lilte smör brett över en stor bit bröd” (något sådant).

Idag vet jag att de där signalerna betyder att jag omedelbart ska lägga av. Men första gången jag insåg vad det betydde, det där med att ”lyssna på kroppen”, det var när jag stod där vid stigkorsningen i Morga hage. Det var då jag hörde för första gången hur låren och skallbenet pratade med mig. Svagt men urskiljbart: ”Välj stigen tillbaks mot parkeringen, Maria. Kraften kommer inte räcka den långa vägen”.

Egentligen är det så banalt att det är fånigt, men för mig var upplevelsen genomgripande. Den öppnade dörren till, för mig, helt nya insikter: Man kan veta på förhand hur länge orken kommer räcka! Det går att förutspå ett kroppsligt tillstånd som ännu inte riktigt infunnit sig! Det är faktiskt möjligt att prata med sina kroppsdelar!

Jag tror de allra flesta kan allt det där. De tänker kanske inte ens på att de gör det. De är bra på att varva ner och lägga ifrån sig ofullbordade arbetsuppgifter. De tar automatiskt den korta löpslingan när de är lite ur slag. Håller sig i bakgrunden av festen när energin inte är på topp. Lämnar halva disken odiskad. Som en självklarhet. För mig gav insikten en helt ny känsla av kontroll. Jag insåg att jag kunde lära mig att identifiera mina specifika gränser. Bli min egen motors mästare och lära mig navigera förbi grunden och strömvirvlarna. Faktum är att jag är den enda människan på hela jorden som kan lära mig just var mina gränser går. Ingen annan kan göra det åt mig.

Det var det första felet och den första läxan. Det andra handlar om träden och seendet.

När jag tog mina små terapipromenader hade jag ett tydligt syfte: jag skulle suga åt mig allt syre, all grönhet, all doft och skönhet som väntade på mig. Skogen framstod som en jättelik hälsobuffé uppdukad för mitt personliga välbefinnande. Och en hälsobuffé ska man frossa av. Man ska bunkra upp en massa energivitaminer inför de gråa stunderna och orkeslösheten. Alltså ägnade jag mig åt naturen. Som en aktivitet. Som om någon skulle klappa mig på huvudet när jag kom hem och säga: ”du är så duktig på att gå i skogen”.

Pah! Terapeutiska skogspromenader kan man inte och ska man inte bli duktig på! Man ska inte motionera, inte botanisera, inte leta efter svamp och inte titta på träden. För det var det jag hade gjort. Gått omkring och tittat intensivt på träden, identifierat särskilt estetiska grenar och lövverk, passat på att lära mig namnen på buskar och annat krafs som jag inte kände igen. Men nu, den andra gången i Morga hage, gjorde jag en till upptäckt: jag kunde faktiskt låta träden sköta tittandet. Jag täntke: träden tittar på mig. Oavsett vart jag riktar blicken. Naturen ser mig och jag behöver inte anstränga mig för att vara hos den. Jag behöver inte ens titta. Jag kan bara vara.

Nu blev skogspromenaden en vila. Det blev tyst runt om mig. Tanketyst. Så tyst att jag kunde känna mina fotsteg mot barren och kottarna. Höra suset i trädkronorna, knaket i en gren. Och plötsligt, helt utan ansträngning, hade en låttext vuxit fram i mitt huvud:

Där du doftar, vill jag andas
Djupt i mossan, vända tanken
Du är stigen för min fot som leder mig ut
Du är sol emot min sand, å du är min jord
Och här vill jag bo

Där du växer, vill jag vila
Upp mot kronan, skicka drömmarna
Du är stammen för min rygg som håller mig upp
Du är bark emot min kind, å du är min skog
Och här vill jag bo

Där du sjunger, vill jag lyssna
Ut mot djupen, vända längtan
Du är vågon mot min kropp s om för mig från land
Du är gräns och evighet, å du är mitt hav
Och här vill jag bo

Pärlan på spindeltråden

Man måste inte vara lycklig. Det är inte inskrivet i någon existentiell grundlag. Du måste inte ens försöka vara lycklig, det står dig helt fritt att strunta i den biten om du vill. Och förresten – vad är egentligen lycka? Vem definierar den? Mamma, Facebook, yogaläraren eller Hemmets Journal?

För min del känns lyckan lika onödig som hoppet. Inte så att jag motar undan den om den hälsar på, men jag blir inte särskilt lycklig av att försöka vara lycklig. Det är som med det mesta som är bra i livet – det kommer bara till en när man släpper taget.

(I och för sig verkar det inte gälla mitt kärleksliv. Oj vad jag har släppt taget, jättehårt har jag släppt. Släppt och supersläppt – men fortfarande ingen partner… Nåja. Det är väl inte hela världen. Jag har ju en katt).

 

cropped-allting-blir-piggare-med-lite-glitter.jpg
Lyckans pärlor i livets spindelväv

Lyckan mår inte bra av att förföljas. Den dyker upp som små oväntade vattendroppar i livets spindelväv. Glittrande som små pärlor, så sköra att du aldrig kan hålla fast dem. Inte ens nudda dem kan du, bara njuta av att de sitter där en stund och darrar saligt på din livstråd. Sedan dunstar de bort och kommer inte tillbaks förrän väderleksförhållandena är på rätt humör. Så det är ingen idé att sitta och vänta.

Det är som i en sångtext jag skrev för en massa år sedan:

Vad som kommer
Vad som kommer
Kan jag inte veta

Men nu är du här
Regn som gör mig mjuk
Skog som gör mig hel

Och jag vill leva

Men nu är du här
Jord som bär mig stark
Hav som bär mig hem

Och jag vill leva

Med andra ord: lyckan kommer lyckan går, den som glömmer lyckan får. Ändå är det ju lite roligt med lycko-studier. Tycker jag. I mitt förra inlägg tog jag upp FN:s lyckoindex där Sverige ligger i topp. Men är det hela sanningen?

Njaej, allt beror på det här med perspektiv och tolkning. Sådant som religionspsykologer och andra beteendevetare är världsbäst på. Sådant som krånglar till. Ta till exempel den genialiska devisen Som man frågar får man svar. En älskar och ältad refräng för alla som utformar enkäter. Hur frågar man egentligen folk om de är lyckliga (eller psykiskt friska)? Och hur får man folk från jordens alla kulturer att tolka frågorna på samma sätt? Kan man över huvud taget få någorlunda jämförbara svar när verkligheten egentligen är ett stort blurr?

När jag googlade runt lite hittade jag en annan stor lyckoundersökning där man vänt lite på begreppen. Eller gjort det lite mer komplext. Där ställs inte lyckofrågorna i ett tomrum, utan man har också tittat på förväntad livslängd (alltså välstånd) och framför allt: landets ekologiska fotavtryck. I den här studien hänger alltså inte lyckan och dinglar i en ensam spindeltråd utan man tittar på buskaget runtomkring också. Vår konsumtion och vårt slöseri.

De lägger samman nöjdheten med livet med den förväntade livslängden och delar summan med ett mått för landets förbrukning. Ungefär som en ekvation:

Nöjdhet med livet + Förväntad livslängd
___________________________________________
Förbrukning av jordens resurser

= LYCKA

Det intressanta, fast kanske inte jätteförvånande, är att livskvaliteten hos jordens befolkning inte ökat i närheten av så mycket som resursförbrukningen. Vilket inte betyder att materiellt välstånd är oväsentligt. Om välståndet är riktigt lågt är det få som känner sig lyckliga. Kommer befolkningen ur det materiella armodet stiger lyckan. Men den extrema välfärd och det stora slöseriet med jordens resurser som kännetecknar västvärlden genererar inte lycka.

Resultatet av detta index är att de allra fattigaste och allra rikaste länderna i världen hamnar i botten på skalan. Lyckan i den amerikanska befolkningen, till exempel, motsvaras inte på något sätt av konsumtionen. En tårtbit genererar kanske en smula glädje på din födelsedag, men om du trycker i dig hela tårtan blir du garanterat spyfärdig.

De länder som toppar listan är de som lyckats uppnå högre livskvalitet och levnadsålder utan att förbruka mer än vad som är nödvändigt. Sverige hamnar ungefär på 50:e plats (alltså någonstans i mitten), omseglade med god marginal av länder som Costa Rica (på plats ett), Mexiko, Albanien, Bangladesh, Sri Lanka, Marocko, Tadzjikistan, Filipinerna och Spanien. Norge befinner sig inte i toppskiktet, men ligger fortfarande över Sverige…

Den enkla läxan här är förstås att vi inte bara ska sluta jaga lyckan – vi ska sluta jaga pengarna och prylarna också. Inse att gräset inte är grönare på Djursholm, eller ens på grannens pittoreska lantställe. Lyckan blir inte större för att villan är det, för att man har en strandtomt eller för att man kan resa till New York över helgen.

Avslutningsvis en liten skojig lista som jag hittade i tidningen Må Bra. Sex saker som naturligt lyckliga människor inte gör:

  1. De kollar inte Facebook (så ofta)
  2. De bortprioriterar inte raster
  3. De umgås inte med energitjuvar
  4. De tror inte att någon vill dem illa
  5. De jämför sig inte med andra
  6. De är glada för andras skull

Varenda punkt här är egentligen värt en liten meditationsstund. Vi kan inte fånga lyckan, men vi kan trots allt bädda för den. Träna oss i att inte jämföra, att vara glada för andra, att identifiera våra personliga känslokannibaler. Och när vi kommit riktigt långt kan vi också koppla ur oss och koppla av. Lita på att våra vänner inte försvinner bara för att vi missat att gilla deras bilder från sommarstället med havsutsikten.

För vi sitter i parken, äter glass och är glada för deras sommarlovslycka. Och vi vet att den kontakt som verkligen betyder någonting, den får vi när vi ser våra vänner i ögonen.

 


The Happy Planet Index är en undersöking som den brittiska tankesmedjan New Economics Foundation ansvarar för.