Jag har ett förflutet som god

Jag har ett förflutet som god människa. Som kristen och snäll. Det är rätt länge sedan. Då tyckte jag synd om. Bad för. Ömkade de stackare som livet for illa med. Jag var, som man säger, ”snäll”. Tack och lov har jag jobbat bort det värsta. För snällheten har många sidor, och en av dem är riktigt stygg.

Att vara snäll handlade i min värld om att höra till dem som gjorde rätt. Som befann sig på rätt sida om skranket. Som var goda. Och för att kunna vara god krävs ju någon att idka sin godhet mot. Tiggare, flyktingar, svältande barn – ju syndare det var om dem, desto snällare var man när man hjälpte. Även om det bara handlade om att inkludera dem i sin förbön: ”Vi ber för dem som svälter någonstans långtbortistan”.

Snällheten innebär med andra ord ett överläge. Den kan bli en klappa-på-huvudet-moral. Och till sist kröna en med duktighetens förgiftande krona.

Det får lov att bli en sedelärande berättelse här, för att förklara. Fast det tar emot, för det är en historia där jag inte direkt visar mig i min bästa dager… Men ni har väl lärt er min inställning vid det här laget: känns någonting pinsamt tar jag det som ett tecken på att det behöver berättas.

I alla fall. Den här lilla berättelsen utspelar sig på mitten av åttiotalet när jag gick i högstadiet. I parallellklassen fanns det en kille som kallades Tjalle (säger vi). Jag tror vi hade franska ihop. Tjalle var en sådan där skuggfigur som aldrig någonsin gjorde något väsen av sig. Han hade några kompisar, men de rörde sig alltid i marginalen. Försvann i bakgrundsbruset. Han var en person som det inte ens lönade sig att mobba. Just därför fascinerande han mig. Ungefär på samma sätt som en underlig insekt kan fascinera. Vad gör den där på fönsterblecket? Vart är den på väg egentligen? Vet den ens om att den är på väg någonstans?

När jag försöker minnas Tjalle ser jag framför mig ett lite pussigt och blekt ansikte. Anletsdrag som såg ut att ha hällts över huvudet, så att allting liksom hängde lite nedåt. Jag kan inte minnas att jag någonsin såg en glimt i hans ögon eller hörde honom skratta. Jag tror han bodde ensam med sin mamma och jag kommer specifikt ihåg att hans mamma arbetade som städerska (vilket per definition innebar att vara av en sämre sort i min värld). De hade nog inte så gott om pengar för hans kläder var lika bleka som hans anletsdrag.

Själv tillhörde jag pluggisarna. Hade glasögon och ingen riktig koll på vilka popgrupper man skulle lyssna på eller hur tajt jeansen skulle sitta. Nej, jag var aldrig en av de coola, tuffa eller snygga, men jag var nästan alltid bäst. På allt utom gympa och slöjd. Och jag var väl medveten om detta. Tjalle hade inte något riktigt öknamn så vitt jag kan minnas, men jag kallades ibland för ”Bibelormen”. En fyndig (?) sammanfattning av min persona: en kristen plugghäst med glasögon. På kvällarna bad jag, som den kristna flicka jag var. Mest för folk i fattiga länder. Jag hade dimmiga föreställningar om deras plågor men kunde ändå klämma ur mig några tårar ibland i mitt heroiska medlidande.

Tjalle förekom aldrig i mina böner. Jag tror aldrig jag ens tänkte på om han led av sitt utanförskap. Svältoffren som jag såg på TV, barnen med uppsvällda magar, de utmärglade mödrarna som viftade bort flugor från sina spädbarns ögon – deras lidande var så fruktansvärt att det nästan var… storslaget. Ett självklart mål för min snällhet. Tjalle var bara misslyckad. Och han var alldeles för nära inpå.

En lunchrast när vi stod och hängde på asfaltsgården, jag och mina kompisar, kom vi att prata om Tjalle. Jag minns inte vad vi sade, men det var förmodligen ingenting trevligt. Och plötsligt, sådär plågsamt ocensurerad som jag alltid varit, utbrast jag:

”Varför existerar egentligen Tjalle? Vad är meningen med att han finns?”

Mina kompisar bara stirrade på mig – hur kunde jag säga någonting så elakt? Man kan väl inte ifrågasätta en människas rätt att existera? Jag skämdes naturligtvis omedelbart. I synnerhet som pojken jag var förälskad i var den mest indignerade. Men jag hade inte fått svar på min fråga. För inuti mig var logiken fortfarande tydlig: Tjalle tillförde ju ingenting. Han skulle aldrig bidra med någonting speciellt till samhället. Han hade inga gåvor eller talanger. Han var ful och tråkig. Han var inte ens tillräckligt tragisk för att vara värd mitt medlidande. Jag fick inte ihop det.

Puh! Detta var nog det absolut pinsammaste jag skrivit hittills. Vilket litet präktigt, beskäftigt odjur jag var! Snällhetskoftan i rosa mohair skylde inte den elitistiska undertröjan särskilt väl. Eller alls.

Jag får försöka se på mig själv med en förlåtande blick. Jag var trots allt bara tonåring. Jag hade inte greppat det där med människovärde än (herregud…). Godhet var viktigare. Och för mig var det någonting större, någonting som handlade om jorden och himlen och helvetet. Någonting som handlade om ”vi” som ber för ”dem”. Snällheten, som alla söndagars gudstjänstbesök präglat in i min naiva flicksjäl, den kom med rätten att se ner på, och rätten att välja objekten för mitt medlidande.

Vad är då botemedlet för denna villfarelse?

Psykisk sjukdom. Det är en alldeles överlägsen kur. Oöverträffad. Annan ego-vandalisering kan också prövas. Se helt enkelt till att hitta något som kan mala ner din stolthet och pulvrisera din självgodhet. Som kan förinta dina möjligheter att upprätthålla fasaden och annihilera ditt goda anseende. Det brukar hjälpa.

Efter tre inläggningar, fjortielva sjukskrivningar och med ett medicinskåp som bågnar av härliga droger är det svårt att känna sig så värst mycket bättre. Än någon. Je suis Charlie sade vi för tre år sedan. Idag blir mina avslutande ord:

Jag är Tjalle.

 


Min kristna fostran också burit ätbar frukt, och på ett rätt besynnerligt vis. Den kristna kärlekstanken har faktiskt fungerat som motgift till den kristna snällhetstanken. Men mer om det i ett senare inlägg.

2 reaktioner till “Jag har ett förflutet som god

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s