Vila till ljudet av grannens gräsklippare

Semester!

Dags att intensivslappa!
Vila järnet!
Slöa skiten ur sig!
— Och komma tillbaks i topp-trim till hösten.

Tänk att själva vilandet kan bli en prestation…

Ett av mina ex-bonusbarn (blir ens bonusbarn också ex när man skilt sig?) gav mig ett underbart råd för många somrar sedan. Vi låg på en sandstrand i Norge. Det var sådär orimligt vackert runt omkring med berg och sjöar och allt vad det nu var. Men i en sommarstuga strax intill satte någon igång sin gräsklippare. Envetet tuggade den i sig sommarfriden medan slöjor av bensinånga täckte över doften från älggräset i strandkanten. Jag blev bara mer och mer irriterad. Tänkte på hur kort semestern var och hur den en av de dyrbara sommarkvällarna spolierades.

Sommar 2017 572
Den lilla badplatsen ser så idylliskt ut i kompisens facebook-flöde. Så länge man inte förstår vad som gömmer sig utanför ramen. Vattenskotrarna, gräsklipparen, tonåringarnas bergsprängare och de skrikande barnen. Och plinggandet från alla facebook-uppdateringar med vackra strandbilder…

Bonusbarnet däremot lågt helt lugnt och fridfullt på filten. Hen stördes inte alls av klippningshelvetet. ”Hur är det möjligt?”, frågade jag, ”det låter ju jättehögt?”. Bonusbarnet svarade: ”Jag lyssnar på gräsklipparen”.

Zen.

Tänker jag nu. Eller som en av av oraklets unga protegeer säger i filmen Matrix, när han förklarar hur man böjer en sked med tankekraft:

Do not try and bend the spoon, that’s impossible. Instead, only try to realize the truth… there is no spoon. Then you’ll see that it is not the spoon that bends, it is only yourself.

Med andra ord: gör precis tvärtom mot hur du tror att du ska göra. I gräsklipparens fall – fokusera på oljudet. Jag följde omedelbart bonusbarnets råd. När jag lyssnat på gräsklipparen en stund smälte motorbrummandet ihop med alla andra ljuden runtomkring. Det var som att ljudet kom till ro när jag tillät det att existera.

Egentligen är det ju en klassiker. Att inte kämpa emot. Men det är lätt att glömma bort den klokskapen när man ska ha sin hett efterlängtade ledighet. Eftersom de är så få måste bara de där stunderna i hängmattan bli perfekta. Vilket garanterat innebär att vi hittar något att irritera oss på.

Så jag ska bära bonusbarnets ord med mig den här sommaren också. Gräsklipparen är ok. Den får finnas. Den har sitt lilla liv. Och jag har mitt. Jag får ligga på min filt och lyssna på den ett tag. Sedan får brummandet tona in i min soliga sommarlovsmatta av sinnesintryck.

Det går förstås alldeles utmärkt att byta ut gräsklippare mot andra fridstörare. Som ”svärmor”, ”maskroshelvete” eller ”bilkö på väg till badstranden i trettio graders värme när ungarna skriker efter glass”. Det är också sådant som tillhör sommaren. Det får finnas. Lyssna, upplev, hantera – och låt det tona ut i bakgrunden. Då är chansen större att du också upptäcker älgen i granskogen, gäddan i vassen och den söta lilla larven som sitter och dinglar på ett blad. De hör också hemma i din sommar.

Och med detta tar jag och bloggen sommarlov. Nu ska jag viga min skrivenergi åt romanförfattande. Vill det sig väl kanske jag kan bli klar med min tredje redigeringsomgång (puh!), och då är det inte jättelångt kvar.

Bloggen öppnar butiken igen i slutet av augusti, och om du inte vill missa detta kan du anmäla dig som prenumerant. Längst upp i den högra menyraden finns en follow-knapp. Klicka på den så får du inläggen direkt till din epost.

Jag har redan lite ämnen på lut till hösten:

  • Alfons Åberg-metoden
  • Åtta år och deprimerad
  • Sökandet efter en ORSAK
  • Den nedlåtande vänligheten
  • Finpatienter och fulpatienter
  • Tonårstid och borderline
  • Gastroskopi som ångestterapi

Har du andra idéer? Skicka en rad på Messenger (här är bloggens facebooksida), eller som kommentar till detta. På återseende och kom ihåg att du inte behöver hålla på och titta på träden – träden tittar på dig!

Talar du psykiska?

Detta är sista delen av min sommarföljetong om kultur, sjukdom och personlighet (här hittar du del ett, två och tre).

Alltihop började med en läsarfråga: var går gränsen mellan störning och personlighet? Det är en sådan där bra fråga, som det inte går att svara på. Den väcker bara en massa nya frågor. Och associationer – som stugbyn och sinnessjukhuset. Jag tycker båda exemplen är superspännande. Särskilt om man ställer dem mot varandra.

Jag menar, tänk om flicklägret utspelade sig i 1880-talets Frankrike. Kanske hade vi inte bara gråtit, utan också drabbats av besynnerliga kramper och kroppsförvridningar. Och tänk om Blanche skulle ramla in på Uppsalas psykakut 2018. Hon skulle förmodligen inte förevisat några av de symptomen. Varför? Jo, för att varje kultur och tid tillhandahåller sin palett av känslo- och sjukdomsuttryck. Varje samhälle har sin meny av symptom som det lönar sig att servera.

Vadå, så ingenting var på riktigt? Blanche och lägerflickorna spelade bara charader?

Absolut inte. Men berättelserna ställer frågan på sin spets: vad är en verklig störning, och vad är kulturella trender och personlighetsdrag?

Och svaret är förstås att det inte finns några entydiga gränser. Man kan inte få några andra sjukdomar än dem som ens kultur erbjuder. Man kan inte ens få cancer om det inte finns cancer (då får man något annat)! ”Den vandrande livmodern” som ansågs ligga bakom 1800-talets ”hysteri” existerar inte längre. Vi blir inte längre ”koleriker” eller ”flegmatiker” och ingen modern läkare undersöker balansen mellan blod, slem och galla. Däremot kommer ingen ifrågasätta oss om vi säger att vi har ”ADHD”, är ”bipolära” eller lider av ”utmattningssyndrom”.

Idag finns det blodprov och röntgen och grejer som kan avgöra om vi har cancer eller inte. För psykiska sjukdomar finns ingenting. Därför är vår tids psykdiagnoser bara försök att ringa in problem som läkarna strängt taget varken kan se eller ta på. Precis som det var med hysteri.

Och när det inte finns några blodprov att tillgå kan din läkare inte göra någonting annat än att ta dig på orden. Vilket betyder att du måste vara bra på att berätta och att din läkare måste vara bra på att lyssna. Och vad är förutsättningen för ett bra samtal? Att vi förstår varandra. Att vi tolkar ord, hållning, gester, tonfall och mimik på ungefär samma sätt. Vilket kräver gemensamma kulturella referensramar.

Bham!

När någon beter sig obalanserat eller sinnessjukt så är det inte antingen en fråga om personlighet/mode/teater eller en fråga om ”verklig” sjukdom. Gråt, krampryckningar, panikattacker, gröna-händer-hallucinationer är inte bara manifestationer av inre psykiska tillstånd, de är också en form av språk. Vi lär oss att uttrycka våra själsliga sår i begripliga former. Och vi kan inte göra någonting annat om vi ska bli tagna på allvar.

Fast när plötsligt en massa snälla och välartade flickor bara sätter igång och gråter hysteriskt – då måste det väl bara handla om grupptryck i alla fall?

Ja, det är ett sätt att se det. Att det bara handlar om att väcka uppmärksamhet. Och så tänkte säkert några av ledarna för flicklägret, som utfärdade ett förbud mot gråtandet (fick jag veta av några bloggläsare som också var där!).

Men ser man symptomen som ett språk kan man tänka åt andra hållet. Och så tänker jag. När ett språk växer fram och blir accepterat (oavsett om det gäller ett läger eller en hel era) kan det bli en kanal för att uttrycka sådant som tidigare inte uppmärksammats eller tagits på allvar.

Gråtande kvinna
Stora flickor behöver också gråta ibland.

Exemplet från de mörka Orsa-skogarna handlar ju strängt taget inte om psykisk sjukdom, men det handlar om språk och lidande, i någon form. Jag tror att gråtlägret gav oss någonting så enkelt och viktigt som en chans att gråta ut, och en möjlighet att stå i centrum för andras omsorg en liten stund. Att gråtandet blev en sådan ”farsot” på lägret berodde förmodligen på att vi hade rätt mycket flicksorger uppbunkrade. Sådant som vi inte haft möjlighet att släppa ut tidigare. Från det perspektivet var kanske gråthysterin en välsignelse, jag menar – hellre ett gråtläger än en epidemi av självskadebeteende.

Men finns ett alltid ett underliggande budskap bakom depressioner?

Såklart inte. Människors lidande är komplext. Mina depressioner vill oftast inte säga någonting. Men för att få hjälp måste jag säga någonting. Inte minst hos doktorn.

MADRS är ett självskattningsinstrument som används över hela världen för att diagnosticera depression. Jag har fått fylla i det sjutusentrehundraförtioelva gånger. MARDS består av ord. Ord som jag måste använda för att skatta mitt personliga kaos. Skattningar som blir siffror på en skala. Siffror som läkaren måste tolka. Tolkningar som ska översättas i antal piller per dag. Det gäller att tala flytande psykiska.

Därför är det superviktigt att jag vet exakt vad orden på formuläret betyder för mig och för läkaren. Till exempel:

  • Känner jag mig genomgående nedstämd och dyster eller är jag totalt nedstämd och olycklig?
  • Har jag en mycket stark känsla av oro eller rent av outhärdliga ångestkänslor?
  • Klandrar jag mig själv och tycker att jag är mindre värd eller grubblar jag ofta över mina misslyckanden och känner mig mindervärdig?

Vem kan svara tillförlitligt på sådana frågor? Inte jag. Men efter ett tag blir man expert på exakt vad man ska kryssa i för rutor för att få den vård som man vet att man behöver. Vilket är det viktigaste för alla människor som lider. Alltså lär man sig språket. Alltså är störningen och kulturen och personligheten och politiken och diagnoskriterierna och vårdapparaten och möjligheterna att gråta ut oupplösligt förbundna vid varandra.

Och där tänker jag stanna för den här gången. Frågan är bara om jag talar samma språk som ni. Det vill säga – var detta ett någorlunda begripligt svar på den ursprungliga frågan?

Fast jag kan inte låta bli att stoppa in en annonsbild från den gamla goda hysteri-tiden. Ibland önskar man nästan att man kunde plocka tillbaks lite begrepp och behandlingar. Tihi.

Livmodermassage
Jag lovar – detta var verkligen en etablerad metod på den tiden! För den som inte sett filmen ”Hysteria” kan jag upplysa om att denna behandling syftade till att ge kvinnan ”paroxysmer”, vilket visade sig väldigt välgörande och populärt. Kvinnor hade nämligen ingen sexualitet på den tiden, och förmodligen ett uselt sexliv.

Hysteri i salongen

Detta är del tre av fyra i min sommarföljetong om kultur, psyke och personlighet (här hittar du del ett och del två). Den här gången ska vi bege oss till Paris. Året är 1880 och vi befinner oss på sinnessjukhuset la Salpêtrière.

Föreläsningssalen är som vanligt fylld till bristningsgränsen av mörkklädda herrar. Stämningen är entusiastisk, nästan febrig. Trots att det hitintills bara har varit en vetenskaplig genomgång som vilken som helst vågar ingen ta blicken från podiet – scenen för den uppvisning alla talar om. De celebra gästerna som rest till Paris enkom för detta tillfälle trängs med lokala läkare och kandidater. I första raden sitter en kirurg som inte hunnit få av sig sitt förkläde. Längst bak i rummet sitter en skäggprydd man med cigarr som några känner igen som den där österrikaren – visst var det Freud han hette?

När Blanche Wittman gör entré går ett sus genom publiken. Alla har hört talas om henne – stjärnpatienten. Sinnebilden för den plågade kvinnan. Och hon är verkligen vacker – bräcklig och eterisk som en blomstängel i sin tunna klänning. Det djupa dekolletaget avslöjar en bit av barmen, lika vit som hennes klädsel. Hennes själsliga lidande står som skrivet på hennes klara panna, men hon håller huvudet rakt på den långa, smala halsen.

Professorn, Jean-Martin Charcot, tar emot henne med en faderlig hand och leder fram henne på estraden. Där står hon sedan helt stilla och tittar allvarligt och lite blygt ut mot församlingen. Somliga är djupt skeptiska mot professorns nydanande teorier inom neurologin, men de herrar som inte tillhör hans beundrare är lika ivriga att få se dagens föreställning. Charcot har inte bara förklarat sin teori om hysterin och dess symptom, nu ska han demonstrera den med hjälp av sin hypnotiska metod. Med hjälp av Blanche ska de få se den epileptiska fasen, faserna av förvridning, passion och delirium med egna ögon.

Charcot påbörjar sin hypnos och Blanche försätts i trance. De herrar som befinner sig längre bak i rummet trängs för att se bättre. Professorn talar lågmält och suggestivt till kvinnan, som inte tycks registrera något annat än hans röst. En assistent står strax bakom Blanche och när anfallet börjar fångar han upp henne. Hon genomfars av krampryckningar och spasmer. De åhörare som haft att göra med epileptiker känner väl igen symptomen. Efter en stund följs anfallet av dramatiska och bisarra rörelser, nästan som om hon vore akrobat vid en cirkus. Vid ett tillfälle kröker Blanche ryggen så djupt bakåt att den nästan ser ut att kunna gå av. Samtidigt grimaserar hon, sträcker ut tungan och spärrar upp ögonen som om hon vore besatt av demoner.

A clinical lesson at the Salpêtrière
A clinical lesson at la Salpêtrière av Pierre Aristide André Brouillet

Charcot fortsätter hela tiden ge patienten sina instruktioner och plötsligt hänger hon slappt i assistentens armar. Blusen hasar ner så att den vita axeln blottas. Då spricker ett saligt leende fram på hennes läppar och ett extatiskt uttryck tänds i ögonen. Hon sträcker upp armarna som i bön, knäpper händerna och strålar hänryckt och lycksaligt. Samtidigt sveper kjolen böljande kring hennes ben som om hon rörde underlivet fram och tillbaks. Slutligen stillnar hon, ser sig förvirrat omkring och plockar osäkert på halslinning. Hon pratar och mumlar, men inga begripliga ord kommer över hennes läppar. Till sist avslutar Charcot hypnosen och då står hon där igen. Lugn och samlad som när hon först kommit in.

Publiken andas samfällt ut. Kanske några fortfarande tvivlar, men alla är djupt gripna och fyllda av sympati för den stackars unga kvinnan. Och det finns inte en man i församlingen som inte skulle vilja behandla en sådan patient.

Berättelsen låter bisarr, men den bygger helt på verkliga händelser och karaktärer. Googla på Blanche Wittman och Jean-Martin Charcot om ni inte redan har hört talas om dem (det är också dessa vi ser på målningen ovan)! Det ska tilläggas att även om den här passusen målar bilden av Charcot som en fullfjädrad charlatan så var han också en framstående neurolog och har gett stora bidrag till vetenskapen. Han upptäckte och har gett namn till flera neurologiska sjukdomar, bland annat ALS som också kallas ”Charcots sjukdom”.

I nästa inlägg, det sista i min sommarföljetong, kommer jag att försöka sy ihop mina två berättelser om hysteri (hur nu det ska gå till…) och knyta ihop säcken kring läsarfrågan om personlighet och störning. I alla fall för den här gången.

 


Jag har förstått att en del inte förstått att man kan få notis om mina upplägg även om man inte är så aktiv på Facebook. Klicka på knappen ”Follow” längst upp i högerspalten och ange din epostadress så kommer ett mejl när jag lagt upp något nytt.

Hysteri i stugbyn

Min sommarföljetong i miniformat doppar fötterna i kultur, psyke och personlighet (del 1 hittar du här). Det är en djup och grumlig sjö av begrepp, vajande som sjögräs bredvid varandra. Lidande, diagnoser, identitet och kommunikation trasslar ohjälpligt ihop sina långa slingriga blad. Vad är vad? Detta är del två av fyra: en liten berättelse från 1980-talet som ger liv åt frågan. Varsågoda!

Sensommaren 1984 är jag och ett trettiotal andra Uppsala-flickor samlade på Hamregården, mitt i det mörka skogarna utanför Orsa. Jag har redan varit där på flera läger – byggläger och slitläger och allt vad de nu hette (på Hamregården roar man sig nämligen med taktegel, isolering och betong). Men just den här veckan skulle gå till hävderna som ”gråtlägret”.

Det börjar helt stillsamt någon av de första dagarna. Kicki, en av de lite äldre tjejerna faller i gråt vid kvällsfikat. Eftersom hon tillhör den populära klicken vill alla vara med och trösta, och även om man inte kommer så långt in i cirkeln får snart hela lägret reda på vad det handlar om. En olycka, ett dödsfall eller kanske bara att killen gjort slut, jag minns inte längre vilket. Men det är någonting hemskt. Det är väldigt synd om henne. Så tjusigt synd om henne. Hon är liksom så vacker när hon gråter. Tänk om man någon gång fick vara så vacker och tragisk.

Ganska snart börjar andra tjejer känna sig molokna. Vid kvällsandakten börjar några gråta och vid sängdags några till. Dagen efter är det gråtkalas i varenda stuga. Det är som en smitta. Alla har blivit av med någon släkting, hund eller hamster de senaste fem åren. Alla har blivit mobbade och är olyckligt kära. Och precis nu måste allting komma fram i ljuset. Det är så synd om oss och vi bölar och tröstar varandra som på värsta frikyrkomötet. Aktiviteter som planerats ställs in och ledarna springer förvirrade ut och in i stugorna och försöker bringa reda i kaoset.

Jag hittar mitt alldeles speciella tillfälle att dra till mig uppmärksamheten. Då har den värsta hysterin lagt sig och en sen kväll samlas allihop i en av de större stugorna. Björn, en av de yngre ledarna, ska berätta spökhistorier.

Jag har en vild fantasi och har alltid varit lättsuggererad, så jag blir såklart jättejätterädd. När Björn avslutat sin berättelse frågar han om någon själv varit med om någonting spöklikt. Jag nappar naturligtvis direkt. Idag är minnet diffust, men jag tror faktiskt inte att jag hittade på. I gränsen mellan vakenhet och sömn kan ju vem som helst uppleva konstiga saker. I vilket fall som helst berättar jag att kvällen innan hade jag sett en hand på mitt täcke. En grön hand.

Björn rycker till. Han börjar sucka dramatiskt och mumlar någonting om att han inte kan berätta, det går inte, det är för hemskt. Han ser på mig med skräck i blicken, som om jag ofrivilligt avslöjat att jag blivit besatt av djävulen. Och det är precis det han menar. Alla trugar och ber honom lägga ut texten och till sist berättar han (”motvilligt”) om hur han och några kompisar spelat med ett ouija-bräde (typ anden i flaskan). De hade ställt frågan ”var finns djävulen”. Svaret blev källaren. Killarna letade då fram en kamera och gick till källartrappen. De öppnade, tog några steg nerför trappan, knäppte ett kort, rusade upp och slängde igen dörren.

— Och när vi framkallade fotot såg vi en hand sträcka sig upp ur mörkret, sade Björn med ödesmättad stämma. En grön hand.

Alla stirrar förskräckta på mig. Det var djävulen! Jag blir naturligtvis vettskrämd. Förmodligen fick jag väl någon slags panikattack för det blir ett väldigt ståhej runt mig. Till sist får jag faktiskt ett piller av lägerföreståndaren så att jag ska lugna ner mig. Det hjälper väl lite, men att krypa ner i min egen säng är inte att tala om. Jag är livrädd att handen ska komma tillbaks.

Så jag får sova hos Torun. Hon är vår ”stugchef” och ett par-tre år äldre. Hon har ett litet charmerande underbett och långt ljust hår. I mina ögon är hon den vackraste av alla flickorna. Jag kryper ner i hennes säng och hon håller om mig tills jag somnar. Det är underbart.

Jag får sova där några nätter, men när det hela lagt sig måste jag ju återgå till min egen säng. Trots att jag helst vill ligga kvar hos Torun. Då kommer skräcken tillbaks. De andra flickorna i stugan håller på och borstar tänderna, tvättar bort sin kajal och sätter på sig sina nattlinnen. Jag sitter uppe i min överslaf och ser syner. Den ena mardrömsbilden efter den andra attackerar mig och pulsen rusar. Hur ska jag kunna sova själv? Det kan ju vem som helst se att jag fortfarande lider! För jag är ju en så känslig flicka.

Torun ser hur det är fatt och kommer bort till mig. Hennes blick är medlidsam. Den skiljer ut mig från alla andra, gör mig speciell. Hon stryker mig lugnande över håret och säger moderligt:

— Kom, du får sova bredvid mig…

Det blir varmt och lugnt och pirrigt i mig och de svarta fantasibilderna rinner bort, nästan lite väl fort.

— …i Elisabeths säng.

Elisabeth är den andra stugchefen och hon sover i sängen bredvid Toruns. ”Du får sova bredvid mig”. Men Elisabeth har inget underbett. Hon har brunt hår och hennes ögon tittar bara på mig, inte in i. Jag knölar ner mig bredvid henne på den smala madrassen. Det är trångt och obekvämt.

Nästa dag har mörkrädslan gått över.

Avsnitt tre i följetongen utspelar sig hundra år tidigare, nämligen i 1880-talets Paris. Vi ses då!

 


Den här miniföljetongen växte fram ur en läsarfråga. Har du någonting du vill att jag tar upp på bloggen. Skicka gärna in (enklast via Messenger på Stoltochgalens Facebooksida, som du hittar här i marginalen till höger). Jag lägger till alla frågor på min ämneslista. När jag fått ihop tillräckligt mycket kött på ditt ben blir det ett inlägg!

O, så djup och så tragisk jag är!

LÄSARFRÅGA: Var går gränsen mellan störning och personlighet?

Jag kanske inte är ett psykfall egentligen – jag kanske bara är en drama queen? Kanske handlar mina plågor om att jag har en lite gränslös läggning och en tendens att se livet i svart? I så fall borde jag skicka diagnosermanualerna och klippkortet på apoteket till återvinningscentralen. För om alltihop sitter i min personlighet måste jag ju bara rycka upp och skärpa ihop mig. Skaffa mig lite disciplin. Bli en lite bättre människa.

Gränsen mellan diagnos och personlighet är en fråga med väldigt många bottnar. Bara ordet ”personlighet” väcker en massa frågor i mig. Jag är till exempel rätt skeptisk till att det skulle finnas någon ursprunglig eller sann Maria, gömd i en mystisk kärna av mig själv. Jag ser personligheten mer som en process. Någonting som händer snarare än är. Ett verb rent av: vi har inte en personlighet, vi ”personlighetar” oss. Typ. Vilket gör det väldigt svårt att skilja identiteten från viktiga livshändelser. Som att få en diagnos. En så definierande händelse kommer alltid att göra någonting med vårt personlighetande, oavsett om vi lägger till diagnosen på vårt visitkort eller om vi gömmer undan den i en byrålåda.

Diagnosen har man på gott och på ont. Den kan bli en sanning, användas som maktmedel, skapa identitet och tillhörighet, och fungera som språk eller redskap. Med andra ord – ett riktigt skojigt ämne! Som säkert kommer vattna många kommande bloggplantor.

Just nu tänkte jag backa bandet till slutet av 80-talet, när jag var tonåring och gick omkring med herrock och tvärrandiga strumpbyxor. En tid då galenskap var lite på modet, och själslig labilitet kunde fungera som statushöjare. Inte bland alla. Många av mina vänner ställde sig helt oförstående till psyko-snacket och vi andra satt naturligtvis inte och skröt om våra barndomstrauman hela dagarna. Det var orkester och kör också. Jazzdans, simträning, musikal och anti-apartheidrörelse.

Men i de mer själsliga sammanhangen, bland dem som var intresserade av Livet, Döden och Existensen – där var det liksom lite tjusigt att skriva besynnerliga dikter, fylla skissblocket med mardrömsbilder, svälta sig eller skära sig i armarna. Det tydde på att man var ”djup”, på något diffust konstnärligt vis. Det begåvade en med en aura av spänning och tragik. Man hade det svårt, var sårbar – men också erfaren, märkt av livet redan vid så unga år. Hade man varit på psykakuten eller gjort ett självmordsförsök gav det naturligtvis extra poäng.

Jag ger mig själv tillåtelse att raljera här eftersom det främst är mig själv jag ser i backspegeln. Men att det går mode i ett sätt att definiera sig själv, att leva ut sin personlighet, betyder som sagt inte nödvändigtvis att ens upplevelser är påhittade. Det handlar snarare om ett sätt att skapa sin personlighet, ett sätt att personligheta. Med andra ord: sårigheten, ångesten och nedstämdheten som fanns bland många av mina vänner var inte på låtsas. Men den tog plats på en scen, den regisserades utifrån en viss dramaturgi. Som alla viktiga upplevelser gör.

002
Är sjukdomen min mask, min identitet, min hemlighet?

Att deppighet kan bli ”inne” säger någonting om den luddiga gräns som kringgärdar psykiatrisk sjukdom. Det handlar inte bara om ett samspel mellan personlighet och diagnos – kultur och tidsanda spelar också roll. Och då menar jag kultur som alla de sätt att vara människa på som vi helt automatiskt lärt oss genom att växa upp i ett visst sammanhang. Hur man rör sig, hur nära man står varandra när man pratar, hur högt man talar, hur mycket man gestikulerar, vilka slags ord man använder, hur man grimaserar, vilka känslor man låter bli synliga och på vilket sätt.

Tänk på sorg till exempel. Sorgen är en universell upplevelse som väl drabbar i stort sett alla människor någon gång i livet. Men att sörja ter sig helt olika i olika kulturer. I Sverige skriker vi inte och gråter högljutt vid begravningen. Vi kastar oss inte på backen och river vårt hår, vi smörjer inte in oss med jord eller aska. Vi är inte fostrade till att sörja på det sättet och skulle vi göra det skulle vi förmodligen skickas till psykakuten.

De psykiatriska diagnoserna är, på samma sätt som våra uttryck för sorg, indränkta i kultur. De är omöjliga att ens se utan att ta det kulturella sammanhanget i beräkningen. På ett helt annat sätt än fysisk ohälsa. Som till exempel ett benbrott.

Orsak: du ramlar i slalombacken.
Symptom: du får hysteriskt ont och kan inte stödja på benet.
Undersökning: röntgen visar att benet är av.
Diagnos: fraktur.

Vid depression eller mani är symptomen det enda vi har. Orsakerna kan bara anas i ett psykologiskt och biologiskt töcken. Diagnosen baseras enbart på de symptom patienten själv presenterar vid undersökningen. I själva verket är symptomen det enda psykiska sjukdomar (än så länge) är. Vad som räknas som en psykisk sjukdom och vad som hamnar på personlighetskontot är därför en förhandlingsfråga.

Ja. Precis just det: en förhandlingsfråga. Och när kultur och mode skiftar gör också symptomen för psykisk sjukdom det. Liksom bevekelsegrunderna för att bli klassad som sjuk (eller ”djup”).

Jag tänker illustrera det hela med två berättelser från olika sekler – från 1980-talet respektive 1880-talet. Vi ska kika in i stugorna på en lägerskola för flickor, mitt i de mörkaste dalaskogarna; och så ska vi besöka föreläsningssalen på ett sinnessjukhus i Paris. Men det blir en liten sommarföljetong. Följande avsnitt kommer på söndag och då ses vi på Hamregården utanför Orsa!

 


Jag har en lista med läsarfrågor som jag stoppar in emellanåt. Har du något du vill att jag tar upp? Skicka gärna in dem så lägger jag till dem. När jag fått lite kött på benet blir det ett inlägg!

Jag är i alla fall inte mördare

Hypomana skov följs ofta av mer depressiva. Hur härligt och jobbigt medryckande livet än kan kännas när du är i gasen blir motorerna till sist överhettade. Du tar ut mer än du har att ge. Den här gången fick jag dessutom god hjälp med uppbromsningen av Uppsala universitets HR-avdelning. I tisdags var jag nämligen kallad till Segerstedthuset, universitetets nya skrytbygge, för omplaceringsmöte.

Där fick jag veta att det är min arbetsgivares skyldighet att ge mig förslag på alternativa tjänster och min skyldighet att ta dessa förslag i beaktande. Och för att göra detta måste jag till att börja med skicka in mitt CV. Det vill säga – slå på datorn, öppna min administrations-mapp, klicka fram dokumentet och kontrollera att allting är uppdaterat. Resan ur hypomanin blir kort. Det blir platt fall direkt. Jag läser: ”qualification as docent”, ”senior lecturer”, ”centre of excellence”. Hur kan det där ha något med mig att göra? Qualification as dåre snarare. Senior psykfall at centre of excrement. Haha.

Till min olycka håller institutionen på att tillsätta en lektorstjänst just nu, en fast tjänst till råga på allt. Det hände väl senast under Krita-perioden för sisådär hundra miljoner år sedan. Som varslad har jag förtur. Jag måste bara lämna in lite mer information om mina pedagogiska kvalifikationer innan jag kan prövas. Det är en once-in-a-lifetime chans, ett gyllene tillfälle för avancemang och tryggad inkomst. För några år sedan skulle jag ha kastat mig över möjligheten, skrivit en avhandling om pedagogiska metoder, hittat förtioelva högt uppsatta referenspersoner och skaffat mig en riktigt ordentligt vetenskaplig tweed-kavaj.

Nu sitter jag med HR-damen på andra sidan bordet och känner hur bränsletanken går sönder. Mitt drivmedel rinner ut på golvet och bildar en sorglig och högst oakademisk pöl mellan våra stolar.

Efter tre dagars depressivt sims- och soffläge har jag nästan simmat upp till ytan igen. Jag startar morgonen med lite Donald Trump, det brukar alltid hjälpa på traven. Jag har hittat en hel rad av youtube-kanaler som kan förse mig med de senaste hårresande händelserna. Ilska är ett bra sätt att ta udden av nedstämdhet. Det kan också vara ganska självuppbyggande.

Kungen-bajsar-metoden har jag redan introducerat, och det här är lite liknande. Ett knep att ta till när man känner sig usel. Jag utvecklade konceptet långt innan Trump kom in i bilden. Faktiskt kom jag på det när jag satt på bussen på väg in till staden och passerade Blåsenhus (där lärarutbildningarna håller till).

Blåsenhus är en av alla byggnader som utsatts för massiv kritik i Uppsala. Nu minns jag inte längre på vilket sätt just Blåsenhus upprörde, men uppsalabor har lätt för att bli upprörda över sådant de anser vara fult. Som till exempel konserthuset, Resecentrum, och Psykiatrins hus. Segerstedthuset där jag satt med min HR-kvinna utsågs 2016 till Sveriges fulaste nyproduktion. ”Huset ser ut som en korsning mellan en finlandsfärja och en tjock-TV”, som en jurymedlem sade.

Så hur kan detta vara terapeutiskt?

Jo, jag tänker på de stackars arkitekterna som har visionerat och ritat och planerat. Vunnit priser och tävlingar och omtalats i media. Förbrukat miljoner och åter miljoner av våra skattepengar. Dragit över budgeten och förbrukat några miljoner till. För att i slutänden utsättas för en massa människor som bara HATAR det de åstadkommit. Verkligen hatar. Och där står den, deras fula fula byggnad. Och kommer inte flytta på sig under de närmaste decennierna. Folk tvingas gå omkring där, leva sitt arbetsliv, i ett bygge som är så avskyvärt att folk startar upprop för att slippa skiten.

Jamen terapin i det hela?

Är det inte ganska uppenbart? Det handlar om jämförelse och proportioner. Nej, jag orkar kanske inte skriva om mina pedagogiska bedrifter. Jag orkar inte tävla om en tjänst jag en gång hett eftertraktade men idag blir sjuk av att tänka på. Det kanske till och med är så illa att jag aldrig mer kommer dra något strå till skatte-stacken. Ja, jag kan dra det till sin yttersta spets: jag skulle kunna bli en människa som gräver stora hål i den kommunala budgeten utan att någonsin ha något mer att ge.

Men jag har i alla fall inte gjort någon större skada. Jag har inte förfulat eller förstört någonting. Jag har inte plöjt ner miljarder i något projekt som massorna häcklar. Jag har inte myglat och mutats för att kunna leva i sus och dus. Jag har inte misshandlat eller mördat. Och jag är definitivt inte så korkad att jag förnekar miljöförstöringen och tycker att vissa nationer bäst betecknas som ”shithole-countries”. För jag är inte en person med obefintlig självinsikt och obegränsad makt.

Trots allt.

Jag kan se ganska långt, tänka ganska klart och känna ganska varmt. Hur mycket status du eller jag någonsin skulle förlora kan vi i alla fall räta på ryggen och med stolthet deklarera: jag har i alla fall inte startat något krig.

 


Om du har behov av lite Trump-terapi kan jag rekommendera följande videos. De är naturligtvis inte bara förargelseväckande, delvis är de mycket skrämmande. Men desto bättre tjänar det som uppbyggligt referensmaterial till ditt eget liv.

En samlad kår av psykiatriker förklarar varför de anser Trump inte bara som olämplig utan också farlig som president.

Analys av intervju: Trump tycks inte kunna ge några begripliga svar om kärnvapen. Vet han ens vad han pratar om? 

Språkvetare analyserar Trumps sätt att prata och gör tydligt på vilken nivå hans språk befinner sig (en tioårings) och varför han inte går att begripa.

Och som en bonus, en intervju med en av Trumps närmaste medarbetare som inte klarar av att fullfölja en seriös intervju på ett professionellt sätt, vilket gör att intervjuaren till sist avbryter hans svada.

Med slagruta och snusnäsduk

— Den här konserten kan vara lite rolig, varnade mig Sam-Staffan. Så det är bra om du tänker på att radio är här och spelar in.

Han är luttrad, min bror. Vet att även om han så står på Kungliga operans scen kan han urskilja min röst när hela publiken skrattar. Utan problem. Jo jag skrattar rätt högt, det är jag medveten om. Pinsamt medveten.

Jag gnyr ibland också, men det har inte så många fått höra. Pinsamhetsljudet. När jag var yngre kom det ofta, nästan varje kväll. Små ynkanden som undslapp mig när jag betade av kvällsdosen av pinsamma minnen. Det kunde vara sådant som hänt samma dag, förra veckan eller för flera år sedan. Det hade blivit en vana, att ligga och skämmas en skvätt varje kväll.

Det har aldrig varit något problem att skaffa material till skämsstunderna. Så länge jag kan minnas har jag varit en pinsam person. Jag har aldrig riktigt vetat min plats. Jag har alltid tagit för mycket plats.

När kompisarna suckade över Bryan Adams ställde jag mig på en stol och sjöng om ångest. När bästisen skrev om sin drömprins i sin rosa dagbok sprang jag barfota ut i snön för att jaga min. När kursarna på Teologen pratade om fredags-gasquen tog jag en tur runt huset med min slagruta, och när de samlades för postseminarium med ost och vin såg jag till att få mig en brottningsmatch i korridoren.

Så där har jag, av någon outgrundlig anledning, hållt på.

Men de pinsammaste pinsamheterna är inte tokerierna, det är när jag tappar bort de sociala koderna. Man kan förstå det på många sätt. Som att jag 1) är en lite tokig person, 2) blir hypoman ibland, eller 3) har ADHD.

Olika läkare ger olika förklaringar. Egentligen spelar det mig inte så stor roll vad man sätter för etikett på det, men det var först när jag fick min bipolär-diagnos som jag blev uppmärksam på att jag kan vara i obalans även när jag inte är deprimerad.

Såhär. Som person är jag extrovert, tycker om att stå på scen och är inte rädd för att säga obekväma saker. Det är en del av min Mari-ighet. Men att vara engagerad är inte samma sak som att vara exalterad och nyfikenhet är inte samma sak som påflugenhet. Jag har helt enkelt insett att jag kan bli överdrivet glad och social.

Häromdagen hade vi avslutningsfest med kören. Egentligen var jag alldeles för trött för att åka, men en vänlig själ kom och hämtade mig. Festen var väldigt städad och trevlig. Nästan mer samkväm än fest. När jag kommer in i huset undrar jag faktiskt om någon är där, det är ju så tyst. Men de sitter i vardagsrummet och pratar och verkar ha det bra. Lågmält men trivsamt.

Det är ett riktigt dåligt upplägg för en hypoman Maria, och det var just vad jag var. Trots att jag var så trött. Det låter kanske motsägelsefullt, men det går att vara utsliten och övereldad på samma gång. Och i ett sådant läge är städad vuxensamvaro som ett rött skynke för mig. Det bara kliar i mig av att kaosa till saker en smula, vända upp-och-ned på stilleståndet. Inte som en tanke eller plan, mer som ett redlöst energiflöde. Jag vet inte ens om att jag är hypoman, insikten kommer först senare.

I alla fall. Jag tar lite mat och sätter mig vid bordet. Känner att jag är lite stissig, men vill inte fästa någon uppmärksamhet vid det. Snackade de redan om något? Jag har inte tid att lyssna. Är stämningen lättsam eller allvarlig? Vem bryr sig. Jag vill bara vara med, så fort som möjligt och så mycket som möjligt.

Jag tar tag i första bästa uppseendeväckande grej:

— I måndags gjorde jag magnetröntgen av hjärnan. Åkte in i en sån där tub, haha.
— Oj, var det inte läskigt? Fick du inte cellskräck?
— Nä det var jättekul, haha!

Mannen bredvid mig berättar om en undersökning han deltagit i där han fått sova med blodtrycksmätare och ekg-mätare och allt vad det nu var på kroppen. ”Jag såg ut som en julgran”, som han sade. Min hjärnröntgen framstår inte längre som så speciell.

— Är det nån som fått ECT då, haha?!, klämmer jag till med.

Electro Convulsive Therapi, det är alltså elchocksbehandling, och den stillsamma körfesten känns som ett ypperligt tillfälle att ta upp detta ämne. Elchocker – nu blev ni väl förskräckta, va?! Säger jag ju inte. Jag tänker det inte ens, jag bara hasplar ur mig. För det är ju så komiskt alltihop, haha: man blir alldeles kladdig i håret och bedövningen luktar lök, haha.

Inte blev de så värst förskräckta. De är ju vuxna människor. Har såklart sina upplevelser av lidande och konstigheter. Det är ju inte så att jag är ensam om att ha erfarenheter. Men just då är det precis så det känns. Att mina erfarenheter slår alla andras i fråga om galenskap och dramatik och därför måste ut och beskådas. Att alla runt bordet måste se just mig, och fascineras eller förskräckas eller äcklas eller reagera på något sätt vad som helst. Maria är ett ostoppbart jag-flöde.

Någonstans i bakgrunden av mitt medvetande sitter jag och iakttar mig själv, och skäms över hur jag håller på. Försöker strama åt tyglarna: ”tagga ner!”, ” håll tyst i några minuter!”, ”låt dem prata till punkt!”. Men de tar sådan odräglig tid på sig! De ska tugga klart. Lägga ner gaffeln. Formulera sig. Fullfölja meningen. Varför måste alla hålla på och fullfölja sina meningar? Jag vet ju redan halvvägs vad de ska säga! Det måste väl vara smidigare om jag börjar prata när jag fattat poängen? Jag har ju redan tre tankar på kö och snart får jag förstoppning av allt väntande!

Sedan jag fick bipolär-diagnosen har jag blivit mer bekant med hypo-Maria. När hon kommer på besök känns det som att jag är framför mig själv. Min tyngdpunkt ligger ett par decimeter framför mitt ansikte och jag är inte ankrad vare sig i mig eller i stunden. Jag ser mig själv i nacken och måste springa ikapp oredorna jag skapar. Samtidigt som någonting fortsätter rusa motorerna.

I depressionen är det förstås tvärtom. Då når energin inte hela vägen fram. Till ögonen, blicken, mötet.

När jag är som mest mig själv är jag precis i mig. I min mittpunkt, varken framför eller bakom. Jag säger något – och är i sägandet. Jag gör något utan att vara på väg någon annanstans. Jag kan vila i att finnas i periferin. Och kliva in i centrum när tillfället öppnar sig. Med andra ord – yvigheten sitter i min personlighet, men den är också någonting som får mig att bli mindre mig själv Mindre fokuserad, mer självupptagen, mindre tillfreds med att vara den jag är i det som är. Mindre kompetent att vara en av gästerna på en småputtrig fest.

Men trots att jag vet allt det där lyckas jag som sagt inte så värst bra på körfesten. Det är inte så lätt att sätta koppel på det hypomana drivet. Så skämsigheten följer med mig hem. De måste tycka att jag är odräglig. Obegriplig. Utmattad ena stunden och den andra helt speedad. Trasdocka och diva på en och samma gång, vem kan få ihop det?

Och jag som bara vill att de ska tycka om mig… Och på ett plan är det hela ganska sorgligt. När jag pratar om magnetröntgen och ECT är det inte bara för att samla lustighetspoäng, jag vill att de ska se allt det svarta, trasiga, onormala som inte hör hemma i den välartade radhusvärlden – och älska mig ändå.

En av alla knäppa saker jag gjorde som 19-20-åring var att knyta en snusnäsduk över ögonen och gå blind genom skoldagen. Ett bra sätt att väcka uppmärksamhet. Fast inte bara. Det kändes också välgörande, utan att jag förstod varför. Nu inser jag att det var ett sätt att minska på sinnesintrycken. Dämpa inflödet för att begränsa utflödet. Skapa en gräns i gränslösheten.

Jag kanske ska ta med mig en snusnäsduk till körövningen nästa gång.