Med slagruta och snusnäsduk

— Den här konserten kan vara lite rolig, varnade mig Sam-Staffan. Så det är bra om du tänker på att radio är här och spelar in.

Han är luttrad, min bror. Vet att även om han så står på Kungliga operans scen kan han urskilja min röst när hela publiken skrattar. Utan problem. Jo jag skrattar rätt högt, det är jag medveten om. Pinsamt medveten.

Jag gnyr ibland också, men det har inte så många fått höra. Pinsamhetsljudet. När jag var yngre kom det ofta, nästan varje kväll. Små ynkanden som undslapp mig när jag betade av kvällsdosen av pinsamma minnen. Det kunde vara sådant som hänt samma dag, förra veckan eller för flera år sedan. Det hade blivit en vana, att ligga och skämmas en skvätt varje kväll.

Det har aldrig varit något problem att skaffa material till skämsstunderna. Så länge jag kan minnas har jag varit en pinsam person. Jag har aldrig riktigt vetat min plats. Jag har alltid tagit för mycket plats.

När kompisarna suckade över Bryan Adams ställde jag mig på en stol och sjöng om ångest. När bästisen skrev om sin drömprins i sin rosa dagbok sprang jag barfota ut i snön för att jaga min. När kursarna på Teologen pratade om fredags-gasquen tog jag en tur runt huset med min slagruta, och när de samlades för postseminarium med ost och vin såg jag till att få mig en brottningsmatch i korridoren.

Så där har jag, av någon outgrundlig anledning, hållt på.

Men de pinsammaste pinsamheterna är inte tokerierna, det är när jag tappar bort de sociala koderna. Man kan förstå det på många sätt. Som att jag 1) är en lite tokig person, 2) blir hypoman ibland, eller 3) har ADHD.

Olika läkare ger olika förklaringar. Egentligen spelar det mig inte så stor roll vad man sätter för etikett på det, men det var först när jag fick min bipolär-diagnos som jag blev uppmärksam på att jag kan vara i obalans även när jag inte är deprimerad.

Såhär. Som person är jag extrovert, tycker om att stå på scen och är inte rädd för att säga obekväma saker. Det är en del av min Mari-ighet. Men att vara engagerad är inte samma sak som att vara exalterad och nyfikenhet är inte samma sak som påflugenhet. Jag har helt enkelt insett att jag kan bli överdrivet glad och social.

Häromdagen hade vi avslutningsfest med kören. Egentligen var jag alldeles för trött för att åka, men en vänlig själ kom och hämtade mig. Festen var väldigt städad och trevlig. Nästan mer samkväm än fest. När jag kommer in i huset undrar jag faktiskt om någon är där, det är ju så tyst. Men de sitter i vardagsrummet och pratar och verkar ha det bra. Lågmält men trivsamt.

Det är ett riktigt dåligt upplägg för en hypoman Maria, och det var just vad jag var. Trots att jag var så trött. Det låter kanske motsägelsefullt, men det går att vara utsliten och övereldad på samma gång. Och i ett sådant läge är städad vuxensamvaro som ett rött skynke för mig. Det bara kliar i mig av att kaosa till saker en smula, vända upp-och-ned på stilleståndet. Inte som en tanke eller plan, mer som ett redlöst energiflöde. Jag vet inte ens om att jag är hypoman, insikten kommer först senare.

I alla fall. Jag tar lite mat och sätter mig vid bordet. Känner att jag är lite stissig, men vill inte fästa någon uppmärksamhet vid det. Snackade de redan om något? Jag har inte tid att lyssna. Är stämningen lättsam eller allvarlig? Vem bryr sig. Jag vill bara vara med, så fort som möjligt och så mycket som möjligt.

Jag tar tag i första bästa uppseendeväckande grej:

— I måndags gjorde jag magnetröntgen av hjärnan. Åkte in i en sån där tub, haha.
— Oj, var det inte läskigt? Fick du inte cellskräck?
— Nä det var jättekul, haha!

Mannen bredvid mig berättar om en undersökning han deltagit i där han fått sova med blodtrycksmätare och ekg-mätare och allt vad det nu var på kroppen. ”Jag såg ut som en julgran”, som han sade. Min hjärnröntgen framstår inte längre som så speciell.

— Är det nån som fått ECT då, haha?!, klämmer jag till med.

Electro Convulsive Therapi, det är alltså elchocksbehandling, och den stillsamma körfesten känns som ett ypperligt tillfälle att ta upp detta ämne. Elchocker – nu blev ni väl förskräckta, va?! Säger jag ju inte. Jag tänker det inte ens, jag bara hasplar ur mig. För det är ju så komiskt alltihop, haha: man blir alldeles kladdig i håret och bedövningen luktar lök, haha.

Inte blev de så värst förskräckta. De är ju vuxna människor. Har såklart sina upplevelser av lidande och konstigheter. Det är ju inte så att jag är ensam om att ha erfarenheter. Men just då är det precis så det känns. Att mina erfarenheter slår alla andras i fråga om galenskap och dramatik och därför måste ut och beskådas. Att alla runt bordet måste se just mig, och fascineras eller förskräckas eller äcklas eller reagera på något sätt vad som helst. Maria är ett ostoppbart jag-flöde.

Någonstans i bakgrunden av mitt medvetande sitter jag och iakttar mig själv, och skäms över hur jag håller på. Försöker strama åt tyglarna: ”tagga ner!”, ” håll tyst i några minuter!”, ”låt dem prata till punkt!”. Men de tar sådan odräglig tid på sig! De ska tugga klart. Lägga ner gaffeln. Formulera sig. Fullfölja meningen. Varför måste alla hålla på och fullfölja sina meningar? Jag vet ju redan halvvägs vad de ska säga! Det måste väl vara smidigare om jag börjar prata när jag fattat poängen? Jag har ju redan tre tankar på kö och snart får jag förstoppning av allt väntande!

Sedan jag fick bipolär-diagnosen har jag blivit mer bekant med hypo-Maria. När hon kommer på besök känns det som att jag är framför mig själv. Min tyngdpunkt ligger ett par decimeter framför mitt ansikte och jag är inte ankrad vare sig i mig eller i stunden. Jag ser mig själv i nacken och måste springa ikapp oredorna jag skapar. Samtidigt som någonting fortsätter rusa motorerna.

I depressionen är det förstås tvärtom. Då når energin inte hela vägen fram. Till ögonen, blicken, mötet.

När jag är som mest mig själv är jag precis i mig. I min mittpunkt, varken framför eller bakom. Jag säger något – och är i sägandet. Jag gör något utan att vara på väg någon annanstans. Jag kan vila i att finnas i periferin. Och kliva in i centrum när tillfället öppnar sig. Med andra ord – yvigheten sitter i min personlighet, men den är också någonting som får mig att bli mindre mig själv Mindre fokuserad, mer självupptagen, mindre tillfreds med att vara den jag är i det som är. Mindre kompetent att vara en av gästerna på en småputtrig fest.

Men trots att jag vet allt det där lyckas jag som sagt inte så värst bra på körfesten. Det är inte så lätt att sätta koppel på det hypomana drivet. Så skämsigheten följer med mig hem. De måste tycka att jag är odräglig. Obegriplig. Utmattad ena stunden och den andra helt speedad. Trasdocka och diva på en och samma gång, vem kan få ihop det?

Och jag som bara vill att de ska tycka om mig… Och på ett plan är det hela ganska sorgligt. När jag pratar om magnetröntgen och ECT är det inte bara för att samla lustighetspoäng, jag vill att de ska se allt det svarta, trasiga, onormala som inte hör hemma i den välartade radhusvärlden – och älska mig ändå.

En av alla knäppa saker jag gjorde som 19-20-åring var att knyta en snusnäsduk över ögonen och gå blind genom skoldagen. Ett bra sätt att väcka uppmärksamhet. Fast inte bara. Det kändes också välgörande, utan att jag förstod varför. Nu inser jag att det var ett sätt att minska på sinnesintrycken. Dämpa inflödet för att begränsa utflödet. Skapa en gräns i gränslösheten.

Jag kanske ska ta med mig en snusnäsduk till körövningen nästa gång.

6 reaktioner till “Med slagruta och snusnäsduk

  1. Väl skrivet och intressant! Jag tänkte just föreslå något liknande som ämne för bloggen, och så kom detta. Kanske kan det utvecklas ytterligare? Jag tänker på frågan som vi diskuterat en del: Var går gränsen mellan störning och personlighet? Dels finns ju den där uppenbara problemet som du redan tagit upp som de med diagnoser stöter på: folk tror att de fattar depression för att de varit nere eller mani för att de varit uppåt. Men det finns ju också en intern konflikt i att man gått och varit på ett visst sätt så länge att det är en självklar bild av vem man ser sig själv som. Att störningen varit en del av en så länge att den är en bit av ens självbild. Är det störningen som gör att jag är som jag är? Eller är jag knasig i mig själv? Jag tror att det är ett problem som möter de flesta i livet – hur omdefinierar man sin självbild? Hur undviker man att spela upp en dålig karikatyr av den man tror att man är och bara tillfredsställa andras och sina egna förväntningar? Utan möta självbilden för vad den är, korrekt i vissa delar, men präglad av diverse yttre omständigheter i andra? Jag var klassens clown när jag var liten. Men är det vem jag är, eller var det ett sätt att ta hantera den situation jag befann mig i? Frågorna är allmängiltiga, men jag tror att de blir ännu knepigare när man har en diagnos. När är det rätt att acceptera som en del av sig själv ”jag är lite knasig” eller ”jag är impulsiv och kan inte kontrollera mina känslor”, och när är det rätt att ifrågasätta? En diagnos kan bli en del av ens förklaringsmetod för vem man är på gott och ont. För att ta ditt exempel: Kan du vara knasig och rolig utan att hamna framför dig själv?

    Gillad av 1 person

    1. Jättebra frågor som jag sätter upp på min lista av läsarfrågor! Jag har alltid betraktats som och betraktat mig som ”lite galen”, både som något positivt och negativt. När jag var ung fanns det ibland en längtan efter att vara ett ordentligt psykfall, delvis kryddat av en dragning till en romantisering av det tragiska och dramatiska. Galenskapen som en statusroll. Men det handlade nog också om att få en validering av de problem jag hade, och en hjälp med att ta hand om det. Det är mångfacetterat och jag lovar att återkomma i ämnet!

      Gilla

  2. Tycker det är verkligt fascinerande att läsa dina beskrivningar. Även om jag aldrig träffat dig eller varit med om dem. Du beskriver dina upplevelser, så jag kan jag verkligen se dem, känna dem och uppleva dem i mitt inre. Så levande. Upplever dig som MER -inte bättre eller sämre, utan bara Mer Maria än jag någonsin kan vara Finn. Eller något sådant
    Tror jag åtminstone till en del kan förstå hur du upplever det. Även om det naturligtvis inte är helt och fullt naturligtvis

    Något du också säger att du med hjälp snusnäsduken kunde ”vara” blind och minskar intrycken, vilket gör det hela lite lättare. Har själv haft en Stroke och vad till en början väldigt hjärntrött. Känner igen några av sakerna därifrån. Även om Du upplever det hela mycket MER så att säga
    Tycker inte Du skall behövas skämmas för det du gör och säger. Men vem är jag och ha åsikter om det. Känslor är känslor och inget vi kan styra, i sig varken bra eller dåliga. Även om det finns tillfällen då de får oss att må dåligt
    Tycker Du är fantastisk på att beskriva dina upplevelser så att vi ”andra” också ”förstår”. Till viss del i alla fall. Det är fascinerande att få följa dig här på bloggen, tack

    Gillad av 1 person

    1. Tillbaks igen, det där omplaceringsmötet tog musten ur mig… Jag uppskattar det du säger om att vara MER. Ibland kan det kännas just så, att när jag är hypoman blir allting så mycket mer intensivt, viktigt och omedelbart för mig än för omgivningen. Och då förstår jag inte varför folk är så loja och oengagerade. Livet är ju bräddfullt av spännande smaker. Det är både en välsignelse och förbannelse. Ett annat uttryck jag faktiskt läste i en damtidning för första gången är ”starkskör”. Som en beskrivning av bipolaritet. Jag gillar den.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s