Hysteri i stugbyn

Min sommarföljetong i miniformat doppar fötterna i kultur, psyke och personlighet (del 1 hittar du här). Det är en djup och grumlig sjö av begrepp, vajande som sjögräs bredvid varandra. Lidande, diagnoser, identitet och kommunikation trasslar ohjälpligt ihop sina långa slingriga blad. Vad är vad? Detta är del två av fyra: en liten berättelse från 1980-talet som ger liv åt frågan. Varsågoda!

Sensommaren 1984 är jag och ett trettiotal andra Uppsala-flickor samlade på Hamregården, mitt i det mörka skogarna utanför Orsa. Jag har redan varit där på flera läger – byggläger och slitläger och allt vad de nu hette (på Hamregården roar man sig nämligen med taktegel, isolering och betong). Men just den här veckan skulle gå till hävderna som ”gråtlägret”.

Det börjar helt stillsamt någon av de första dagarna. Kicki, en av de lite äldre tjejerna faller i gråt vid kvällsfikat. Eftersom hon tillhör den populära klicken vill alla vara med och trösta, och även om man inte kommer så långt in i cirkeln får snart hela lägret reda på vad det handlar om. En olycka, ett dödsfall eller kanske bara att killen gjort slut, jag minns inte längre vilket. Men det är någonting hemskt. Det är väldigt synd om henne. Så tjusigt synd om henne. Hon är liksom så vacker när hon gråter. Tänk om man någon gång fick vara så vacker och tragisk.

Ganska snart börjar andra tjejer känna sig molokna. Vid kvällsandakten börjar några gråta och vid sängdags några till. Dagen efter är det gråtkalas i varenda stuga. Det är som en smitta. Alla har blivit av med någon släkting, hund eller hamster de senaste fem åren. Alla har blivit mobbade och är olyckligt kära. Och precis nu måste allting komma fram i ljuset. Det är så synd om oss och vi bölar och tröstar varandra som på värsta frikyrkomötet. Aktiviteter som planerats ställs in och ledarna springer förvirrade ut och in i stugorna och försöker bringa reda i kaoset.

Jag hittar mitt alldeles speciella tillfälle att dra till mig uppmärksamheten. Då har den värsta hysterin lagt sig och en sen kväll samlas allihop i en av de större stugorna. Björn, en av de yngre ledarna, ska berätta spökhistorier.

Jag har en vild fantasi och har alltid varit lättsuggererad, så jag blir såklart jättejätterädd. När Björn avslutat sin berättelse frågar han om någon själv varit med om någonting spöklikt. Jag nappar naturligtvis direkt. Idag är minnet diffust, men jag tror faktiskt inte att jag hittade på. I gränsen mellan vakenhet och sömn kan ju vem som helst uppleva konstiga saker. I vilket fall som helst berättar jag att kvällen innan hade jag sett en hand på mitt täcke. En grön hand.

Björn rycker till. Han börjar sucka dramatiskt och mumlar någonting om att han inte kan berätta, det går inte, det är för hemskt. Han ser på mig med skräck i blicken, som om jag ofrivilligt avslöjat att jag blivit besatt av djävulen. Och det är precis det han menar. Alla trugar och ber honom lägga ut texten och till sist berättar han (”motvilligt”) om hur han och några kompisar spelat med ett ouija-bräde (typ anden i flaskan). De hade ställt frågan ”var finns djävulen”. Svaret blev källaren. Killarna letade då fram en kamera och gick till källartrappen. De öppnade, tog några steg nerför trappan, knäppte ett kort, rusade upp och slängde igen dörren.

— Och när vi framkallade fotot såg vi en hand sträcka sig upp ur mörkret, sade Björn med ödesmättad stämma. En grön hand.

Alla stirrar förskräckta på mig. Det var djävulen! Jag blir naturligtvis vettskrämd. Förmodligen fick jag väl någon slags panikattack för det blir ett väldigt ståhej runt mig. Till sist får jag faktiskt ett piller av lägerföreståndaren så att jag ska lugna ner mig. Det hjälper väl lite, men att krypa ner i min egen säng är inte att tala om. Jag är livrädd att handen ska komma tillbaks.

Så jag får sova hos Torun. Hon är vår ”stugchef” och ett par-tre år äldre. Hon har ett litet charmerande underbett och långt ljust hår. I mina ögon är hon den vackraste av alla flickorna. Jag kryper ner i hennes säng och hon håller om mig tills jag somnar. Det är underbart.

Jag får sova där några nätter, men när det hela lagt sig måste jag ju återgå till min egen säng. Trots att jag helst vill ligga kvar hos Torun. Då kommer skräcken tillbaks. De andra flickorna i stugan håller på och borstar tänderna, tvättar bort sin kajal och sätter på sig sina nattlinnen. Jag sitter uppe i min överslaf och ser syner. Den ena mardrömsbilden efter den andra attackerar mig och pulsen rusar. Hur ska jag kunna sova själv? Det kan ju vem som helst se att jag fortfarande lider! För jag är ju en så känslig flicka.

Torun ser hur det är fatt och kommer bort till mig. Hennes blick är medlidsam. Den skiljer ut mig från alla andra, gör mig speciell. Hon stryker mig lugnande över håret och säger moderligt:

— Kom, du får sova bredvid mig…

Det blir varmt och lugnt och pirrigt i mig och de svarta fantasibilderna rinner bort, nästan lite väl fort.

— …i Elisabeths säng.

Elisabeth är den andra stugchefen och hon sover i sängen bredvid Toruns. ”Du får sova bredvid mig”. Men Elisabeth har inget underbett. Hon har brunt hår och hennes ögon tittar bara på mig, inte in i. Jag knölar ner mig bredvid henne på den smala madrassen. Det är trångt och obekvämt.

Nästa dag har mörkrädslan gått över.

Avsnitt tre i följetongen utspelar sig hundra år tidigare, nämligen i 1880-talets Paris. Vi ses då!

 


Den här miniföljetongen växte fram ur en läsarfråga. Har du någonting du vill att jag tar upp på bloggen. Skicka gärna in (enklast via Messenger på Stoltochgalens Facebooksida, som du hittar här i marginalen till höger). Jag lägger till alla frågor på min ämneslista. När jag fått ihop tillräckligt mycket kött på ditt ben blir det ett inlägg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s