Alfons Åberg-metoden

Som psykfall lägger man sig till med en hel del knep för att få verkligheten att stå på någorlunda stabila fötter. Eller som normalspeciella säger: för att få ihop livspusslet. Såhär i början på hösten tänkte jag att det kanske kan passa med lite existentiella trix, och vi kan väl börja med Alfons Åberg, en välkänd livscoach och kojbyggare.

Jag-ska-bara-metoden

Alfons brottas med livspusslet precis som alla andra och det är när han ska göra sig i ordning och komma iväg till dagis som han uppfinner sin patenterade kognitiva krycka. Pappa hovrar i bakgrunden som en välvillig men avlägsen vuxenhelikopter. Han menar att Alfons måste skynda sig. Men Alfons ska bara klä på dockan. Han ska bara sätta däck på leksaksbilen och sen ska han bara laga sin bok som gått sönder. Det är sådant som vem som helst kan ställas inför en stressig tisdagsmorgon när barnen inte har klätt sig, bilen gått sönder och papperna till mötet försvunnit. Pappahelikoptern tjatar men Alfons upprepar lugnt, ”jag ska bara…”. När Alfons till sist är klar och beredd att gå ramlar polletten ner hos pappa. Han ”ska bara” läsa klart tidningen.

Kanske låter det som en kaotisk vardagsstrategi men när man särskådar den inser man att den definitivt inte befinner sig på dagisnivå. Den fungerar särskilt väl för stressade mitt-i-livet-människor (sådana som nästan alltid befinner sig på gränsen till sammanbrott) liksom för dem som redan simmar runt i utmattningsdimman. Själv lärde jag mig tekniken när jag gjorde min debut i utmattningsbranschen 2003.

När man bryter ihop får man stifta bekantskap med en ny version av sig själv. Det är inledningsvis lite grand som att får en ny jobbig kollega som man tvingas samarbeta med 24/7. Har man varit en aktiv, sprudlande och kompetent varelse, vilket de flesta utbrända har, så kan det kännas obegripligt hur lite man plötsligt orkar. Hur det kan vara en ansträngning att ligga i sängen och tänka på att man måste gå upp. Eller sitta med en kaffekopp i köket och tänka på att man måste handla. Och dessutom laga mat. Och diska. Kanske borde man ta en promenad också, men bara tanken på att gå ut i tamburen, sätta på sig skor och jacka och gå ner till porten, gör att pulsen stiger.

085
Jag ska bara stå här på de gamla golvbrädorna en stund

Det är där Alfons Åberg kommer in i bilden. För mig kändes det först helt bakvänt att inte ha en tidsplan, en strategi, det känns inte riktigt ansvarsfullt. Men Alfons Åberg tar mig i handen när jag sitter där i köket och säger till mig: du kan ju bara gå ut i hallen. Ja, det är klart, det kan jag ju. Jag ska bara gå ut i hallen. Så då gör jag det. Då säger han: nu när du är här kan du ju lika gärna sätta på dig skorna. Jo, visst, det är ju inte så ansträngande. Jag ska bara sätta på mig skorna. Alfons: kanske jackan också? Tja, okej då. Jag ska bara sätta på mig jackan. Alfons når inte upp till min axel så han klappar mig på knät och säger att jag varit duktig. Sen ger han mig ett ska-bara-diplom och föser ut mig genom dörren.

Genast börjar tankarna rusa: jaha, nu måste jag gå till affären, ska jag handla bara för ikväll, ska jag gå omvägen genom parken eller den tråkiga bilvägen, ska jag gå upp och hämta tygkassar, ska jag köpa kattsand trots att det blir tungt, ska jag, måste jag…

Då ser jag Alfons trinda ansikte för mig: jag ska bara. Visst ja. Jag ska bara ut och gå. Tamtidamtidam… Det är riktigt fint idag. Titta där är en snigel. Tamdida… Oj vad barnen springer i parken, leker de tagare? Tidamdidadidam… Men, där är ju affären! Tja, jag kan väl lika gärna gå in när jag ändå är här. Och när jag är inne kan jag ju lika gärna handla lite smått och gott, tidadidej. Kattsand? Nä, det får va. Sådär ja. Jaha, ja nu ska jag bara strosa hemåt.

Märkligt. Det var ju inte alls särskilt jobbigt. Vilket det definitivt hade varit om jag gått med hela listan av uppgifter i huvudet hela tiden. Då hade de kunnat bli fullständigt övermäktigt. Vilket naturligtvis också gäller när man har uppgifter som att gå på möten, skriva protokoll eller hålla deadlines. Det fiffiga är också att när man strosar istället för går, när man ”ska bara” istället för måste, då hinner man se i tid när man faktiskt måste stanna och säga till sig själv: nä nu ska jag bara vila en stund.

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Sommaren är lika kort som livet

Nu är StoltochGalen igång igen efter mitt sommaruppehåll – välkomna tillbaks gamla läsare och extra välkomna alla nya! Som en extra pepp till de senare har jag skrivit ihop en liten ordlista med sånt jag ofta pratar om. Den funkar för gamla läsare också, om man vill ha en liten uppfräschning av stoltochgalen-vokabulären (tipsa gärna om det är fler saker som behöver en förklaring!).

Men i alla fall. Tänk att sommaren är över nu igen. Den verkar bli kortare och kortare för varje år som går – kanske för att man får fler och fler år att förhålla sig till. Jag menar, för en tioåring är ju två månader en mycket större andel av livet än för en femtio- eller sjuttioåring. Eller för en liten fölunge som än så länge bara vet vad sommar är.

I maj är jag vanligtvis lite rusig av förväntan och njuter bara av vetskapen att hela sommaren fortfarande ligger framför mig. När augusti kommer känns det som att det inte längre är någon vits med att göra somriga saker, som att sola eller bada. Jag tar ut hösten i förskott och slösar bort en hel sommarmånad på att vånda mig. Det finns ju ändå inga hallon kvar att plocka och jag ser nog hur björkarna ligger i startgroparna för att gulna. Ja, hela växtligheten konspirerar bakom min rygg, ett tu tre slår den till och så är allting kalt och mörkt. Med andra ord – det är halvtomt i mitt glas med nypressad äppelmust, inte halvfullt.

Men för något år sedan satte jag mig faktiskt och gjorde lite matematiska övningar på mina fingrar: få se nu, vår och sommar det är väl mars, april, maj, juni, juli och augusti? Sex månader. Faktiskt lika långt som höst och vinter. Eller ta mina riktigt äckliga äckelmånader, oktober, november, december (och kanske januari om det inte finns nån snö) – det motsvarar ju juni, juli och augusti. Hm. Det måste ju betyda att det fruktade mörkret passerar lika snabbt som sommaren? Märkligt. Sommaren är kort – ja absolut, men det är vintern också. Precis lika kort.

fölunge
Vadå mörkt och kallt? Hela mitt liv har ju varit en sommar!

På ett sätt är det här lite läskigt – det innebär ju att ALLTING går jättefort. Livshjulet spinner snabbare och snabbare ju mer vi närmar oss vår ålderdom och död och hur mycket digitala trollerier som än uppfinns går detta inte att stoppa. På ett annat sätt är det rätt skönt, för det betyder ju att allting går över. När det är vinter kan jag inte riktigt föreställa mig att träden faktiskt ska bli gröna igen, men det blir de. När jag cyklar hem på eftermiddagen i snålblåst och novembermörker kan jag inte begripa att det snart kommer vara ljust hela natten igen. Men så är det. Mörkret går över, kölden släpper, lusten kommer tillbaks. ”Tänk positivt!” är en uppmaning som de flesta deprimerade hatar. Helhjärtat hatar. Säg för fan inte att det ska bli vår igen! Kom inte och tala med mig om sol som värmer det frusna och frön som gror! Stoppa upp dina sliskiga j-a metaforer i rövhålet!

Fast när man inte är deprimerad, inte jättedeprimerad i alla fall, då kan sånt vara bra att påminna sig. Nu mulnar det på. Nu kommer snart mörker och kyla. Men mörkret vissnar lika snabbt som gräset. Och har du tur lägger sig isen på Fjällnorasjön redan i december och vips spänner du på dig dina långfärdsskridskor och njuter av hur luften biter dig i kinderna. Kölden kan också vara rätt nice.

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

PS: Jag har fått lite fart på mitt romanskrivande och kommer kanske inte lägga upp  lika många inlägg som i våras, men ett per vecka tänkte jag i alla fall orka med. Bara så att ni vet!