Jag leker tortyrkammare

Lade jag ihop alla mina timmar med Sims skulle jag vara redo för en andra doktorsexamen. I arkitektur. Jag har skrivit om det förut (till exempel här), om Sims som medicin för utmattade och deprimerade. Som en alldeles utmärkt kamrat när man inte orkar delta i verkligheten eller inte ens ser någon poäng med att göra det. Allt som håller mörkersimmarna över ytan är bra och för mig har Sims varit en livboj. Nu har jag kommit på att mitt simsande faktiskt påminner väldigt mycket om en av mina favoritlekar när var barn – att leka med ”smågubbar”.

(Det känns som en bra uppföljning med ett Sims-inlägg efter jämförelsen mellan mig och Jesus i min föregående text).

Ni som också växte upp på 70-talet känner säkert igen kollektionen av bondgård, sjukhus, campingvagn, slott och parkeringshus och allt vad det nu var. Men konceptet är ju samma för alla sorters lekgubbar: actionfigurer, barbiesar, pet shop-djur och legofigurer. Man ”är” en specifik gubbe (alla gubbar hette gubbar i vår värld, flickorna och mammorna också) som bor i ett hus och har någon form av uppdrag. Bli kändis, besegra monster, bilda familj, gå runt och mörda folk, allt beroende på vem man lekte med och vad man liksom hade på hjärtat.

Som för de flesta barn inleddes alltid lekarna med att vi skapade våra hem. Ofta räckte inte husen till så vi använde byggklossar för att skapa olika utbyggnader. Det kunde bli lyxiga eller fattiga hus men alla såg egentligen likadana ut, ungefär som tvådimensionella planritningar. När det var klart delade vi upp grejerna. En soffa var lika mycket värd som två fåtöljer och tog man det trasiga bordet fick man en extra stol. Typ så. Sedan möblerade vi. Trädgårdar och parker fick vi till med hjälp av mossgröna små handdukar som jag stulit ur linneförrådet.

Till sist var världen färdig och det var dags att börja leva i den. Känslan var alltid lika magisk och ni känner säkert själva igen den från lekar ni lekte – man försvann. Vi var inte längre i pannrummet i vår radhuskällare, läxor och läggtider existerade inte. Vi hade förflyttat oss till ett parallellt universum. Som de arm- och benlösa plastfigurer våra gubbar var såg det mer ut som att de hoppade än gick, man liksom markerade gubbens förflyttning genom att knacka fram den på golvet, ändå var det där allra första steget som ens gubbe tog alltid skälvande. Ett litet steg för gubben men ett stort steg för mig, för det ledde mig in i en värld… jag höll på att skriva ”som jag kontrollerade”, men det är inte sant. Alls.

Leken försiggår ju i en värld där vad som helst kan hända, och det handlar inte bara om att kompisens gubbar hittar på saker som jag inte kan förutsäga, det handlar om att när jag låter pannrummets väggar smälta undan så välkomnar jag saker i mig själv som jag inte kan förutsäga. Om jag kontrollerade förloppet skulle det ju strängt taget inte vara någon lek. En lek har inte någon agenda, den är en yta att befolka. När gubben för första gången beträder den förberedda lekytan innebär det alltså ett paradigmskifte, en resa genom det svarta hål som skiljer vardagen från det universum där fantasin sätter gränserna, ingenting annat.

Man skulle kunna säga att lekens inledning är som att träda igenom en japansk port. En öppning som ser ut att leda ingenstans men i själva verket markerar gränsen till det heliga. En torii. Ni känner säkert igen en sådan port om ni ser den (sök på torii): den är vanligtvis klart röd och består i sin enklaste form bara av två stadiga stolpar med två tvärslåar ovanpå. Porten förekommer oftast fristående, det vill säga den är inte kopplad till något hus eller rum, och kan stå mitt ute i skogen eller i ett vattendrag. Man kan säga att en torii representerar den shintoistiska tanken på att öppningen till gudarnas värld kan finnas i närmaste skogsdunge. Eller pannrum.

 

268
Porten till det alldeles andra

De flesta saker man sysslar med blir man bättre på med tiden, men det gäller inte för leken. I stort sett alla kommer till en tid då man faktiskt gradvis förlorar förmågan att leka. Jag var barn förhållandevis länge men när jag kom upp i tolvårsåldern började smågubbelekarna vattnas ur. Till sist kom vi inte längre än till att dela upp grejerna och möblera våra hem, sedan var det inte roligt att fortsätta. Porten hade stängts och vi kunde öppna den igen. Precis som min dotter sörjde när hon slutade leka med sina Bratz (eller för den delen med mormors dalahästar) sörjde jag mina smågubbar. Jag kunde inte ladda figurerna med min nyfikenhet och kreativitet och det fanns ingenting som riktigt kunde fylla tomrummet efter dem. Att skapa i andra former (måla, spela musik, göra teater) bygger på lekförmågan, men det är inte samma sak. Förutsättningslösheten saknas nästan alltid.

Jag tycker fortfarande inte att det är så kul att leka med gubbar, om jag inte får ta rygg på någon pigg femåring, så när jag spelar Sims också ägnar jag mig nästan uteslutande åt att bygga gubbarnas hus. Eftersom Sims-världen är väldigt mycket mer komplex än smågubbe-världen har jag lyckats underhålla mig med den i ett antal år utan att tröttna, och på ett sätt som trots allt liknar smågubbe-lekarna från min barndom. För även om det aldrig blir lika spännande så händer samma sak: när jag öppnat programmet och valt den värld jag vill greja med – då försvinner jag, då har jag gått igenom min torii.

Såhär: jag får en idé till ett hus – säg en gammal sliten industribyggnad som jag tänker befolka med en lite slummig familj av något slag. Jag har kollat in lite bilder på industriområden och skapat mig en ungefärlig idé om vad jag vill göra. Än så länge finns ingenting, och det är viktigt – det finns ingenting.

Port ett: Jag väljer en tomt och börjar bygga. Det är först när jag ritar upp de första väggarna som just den här världen börjar existera. Och, eftersom jag gått igenom porten, blir världen viktig för mig. Jag förlorar mig i tekniska detaljer som hur jag kan gestalta byggnadens förfall och känslan av skitighet, vilka föremål jag kan använda för att skapa känslan av nedlagd fabrik. Jag kommer på att jag kan sätta stuprör inomhus och låta några väggar vara gjorda av taggtrådsstängsel. Dekorationen ”skräp i barnrummet” funkar utmärkt också på en industritomt och om jag sätter några rutor träpanel på tegelfasaden ser det ut som att huset har genomgått nödtorftiga reparationer. Det engagerar mig och jag har jättekul. Det är viktigt för mig att det ska se rätt ut. Jag lägger ner möda på någonting så vansinnigt som att få en låtsas-byggnad att se sliten ut, på rätt sätt.

Port två: När jag håller på att inreda inser jag att pappan i familjen som ska flytta in är en galen vetenskapsman som tidigare jobbat på den nu nedlagda industrin, och nu gör han ruskiga experiment på sin stackars snälla tvillingbror. En bakgrundshistoria börjar spontant utforma sig. Jag har fortfarande inte skapat familjen men de påverkar redan mitt byggande med sina intressen och personlighetsdrag. Vetenskapsmannen behöver till exempel en hemlig källare för sina experiment och jag försöker utforma den till någon slags tortyrkammare (här får jag vara riktigt kreativ och leta efter köksredskap och möbler som ser lite grymma ut). Det visar sig också att vetenskapsmannens gamla mamma är missnöjd med sitt liv eftersom hon är en riktig snobb men inte har några pengar. Hennes lilla del av byggnaden måste jag därför inreda med allsköns oestetisk imitation av lyx. Och så vidare. Observera de kursiverade orden: jag är bitvis i händerna på processen, och det är detta som kopplar Simsandet till lekarna i min barndom. Jag låter mig dras med. Jag är för en stund någon helt annanstans.

Till sist skapar jag karaktärerna, stoppar in dem i huset och betraktar dem när de kommer till rätta i den bisarra miljö jag skapat. Just den här delen är kul en liten stund, men ganska snart får jag en idé på ett nytt hus jag vill bygga. Ett helt annat – kanske en katedral som är omgjord till en nattklubb, ett medeltida slott eller en konstnärskoloni i new age-stil.

Så vad är poängen med att presentera detaljerna av min pinsamt meningslösa förströelse?

Porten och leken. Alla behöver leka, det är sjukt viktigt att vi hittar portar i våra liv för att ta oss ifrån oss själva en stund och uppgå i ett större flow. Det kan handla om musik, arbete, meditation, naturupplevelser, bön eller bilkörning – vad som helst. En plats eller en aktivitet där pannrummet tonar bort, mattiderna blir ointressanta och saker bara händer. Det är hälsosamt. I synnerhet om man också lyckas få in det förutsättningslösa elementet. Att man gör för att göra, inte för att producera eller vara duktig. Mina Sims-hus kan ta dagar att färdigställa, ibland ännu längre, men jag kan riva dem så fort de är klara om det skulle behövas. De fyller ingen större funktion för mig när de står där, det roliga är att göra dem. Skapandet.

Att leka är att skapa liv där inget liv finns, att skapa en värld ur ett tomt intet. Att leka är också att återskapa sig själv, göra sig själv till arkitekt och flytta byggklossarna kring det som behöver en ny form.

*

Sen kan det naturligtvis bli för mycket, som det kan bli av precis allt som är roligt eller mumsigt eller medryckande och att veta var gränsen går är inte alltid så lätt. Men det får jag ta någon annan gång, nu har jag ett observatorium att bygga klart! Eller, jag kanske ska ta en vit vecka så jag får lite romanskrivande gjort också…

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Saco, Jesus och Idol

I måndags jobbade jag, kors i taket. Två hela timmar. Det var fortbildning för diakoner på Stiftsgården i Rättvik och jag var anlitad som psykfall. Ja, faktiskt! De hade identifierat tre områden för diakonala insatser: invandrarkvinnor, ensamma pensionärer, unga med psykisk ohälsa. Upplägget var enkelt men genialiskt: för varje område hade en person från målgruppen bjudits in för att ge respons. Alltså en invandrarkvinna, en ensam pensionär och ett mentalfall. Smart! Inte ens en påläst och kreativ diakon kan klura ut på egen hand om det är stickcafé, självförsvarskurs eller filmkväll som är lösningen på alla problem.

Unga är lite för unga för att föra sin egen talan på en diakonfortbildning så jag fick vara ställföreträdande tonåring (lite knepigt kanske – imo är jag visserligen mer milf än noob och tmi är min specialitet, men tbh – jag är ju inte femton)*. Men det fick gå ändå. Jag satt med i gruppen ett par timmar och bollade frågor och idéer. Kände mig nästan som en wallraffare, i besittning av information och kunskaper man bara kan tillägna sig om man lyckats stjäla ett passerkort till de låsta avdelningarna. När vi bröt upp fick jag många varma kramar och en och annan tår (tmi är i vissa sammanhang just vad som efterfrågas). En trevlig diakon kom fram med ett varmt leende och gav mig en respons som väl borde klassas som ett MVG i kyrkans värld:

”Du är så modig! Och det där du sade i början, det kändes som nånting Jesus hade kunnat säga”.

Eller något i den stilen, jag minns inte exakt. Det hon refererade till var min korta presentation i början, innan vi gått ut i smågrupperna. Jag stod i utkanten av konferensrummet och väntade på min tur. Hade inte riktigt kommit på vad jag skulle säga – hur presenterar man sig när ens enda kvalifikation i sammanhanget är att man är psykiskt sjuk? Den ensamma pensionären började. Jag minns inte vad hon sade, men medan hon pratade landade det i mig. Eller jag landade i min roll, min uppgift. Så när det var min tur greppade jag mikrofonen och sade:

”Mitt liv består av både prestationer och misslyckanden. Jag är docent i religionspsykologi, och det är väl mitt största misslyckande. Att jag satsat tid och möda på en bana som inte gjort världen så värst mycket bättre. Min största prestation är att jag tampats med psykisk ohälsa sedan jag var åtta år, och att jag trots detta faktiskt står här och lever”.

Ganska enkelt och ärligt. Och tydligen lite som ett Jesus-ord… Jo, jag kan förstå det. Jag har faktiskt tänkt så själv ibland, lite kristet ödmjukt sådär, att jag gör som Jesus. Vänder på begreppen, gör mig till talesperson för mentalt lytta och psykiskt spetälska. Det där med underverk och handpåläggning har jag aldrig gett mig på, men upp-och-ned-aspekten av min kristna uppväxt har tydligen bitit sig fast. Det representerar ett sätt att se på världen som jag lite grand har återupptäckt sedan jag tvingades byta min misslyckade doktorshatt mot den ärofyllda dårmössan.

En av våra nutida trosbekännelser, Lagen om anställningsskydd, säger ”sist in, först ut”. Jesus säger att den sista ska komma först i kön och den första ska bli sist. Den sparkade ska hyllas och den befordrade lomma hem med svansen mellan benen. Lycka till med det uppdraget Saco! En annan (sällan uttalad, men desto mer tillämpad) trosartikel av vår tid är att vi ska samla på vackra, framgångsrika, begåvade människor för att själva framstå i god dager. Jesus gjorde precis tvärtom. Han omgav sig med sådana vars ynkedom smittar bara man sätter sig på samma parkbänk. Sådana som är så plågsamma att betrakta att man går omvägar bara för att slippa se. Istället för att un-frienda, eller utvisa dem säger Jesus att vi ska ge dem mat, kläder och husrum, ja vi ska till och med hälsa på dem på psyket! Han avslutar sin uppmaning med ett klassiskt Jesus-ord:

Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.

Jag skulle förstås föredra dessa minsta som är mina syskon, men det skulle ju dröja nästan två millenier innan feminism och HBTQ var uppfunna. Men dessa mina minsta. Jag tycker om det. Det kniper liksom lite i mitt hjärta. Det kristna snällhetsidealet som förgiftat en stor del av mitt vuxna liv, både som sändare och mottagare, har jag mer eller mindre gjort upp med (se detta inlägg). Men att strålkastarljuset riktas mot dessa mina minsta, det berör mig. Det handlar inte om de andra stackarna, inte dem jag ska vara snäll och duktig för, det är en syn på de minsta som de mest värdefulla, de ynkliga som de vackraste, de patetiska som de rikast begåvade och de galna som de visaste. En Idol-scen där de stammande falsksångarna med minst självinsikt i världen får stående ovationer. Det berör mig. Det berör mig.

Om gud eventuellt skulle finnas så finns hon också i mig.

Jag är inte modig, snäll eller god när jag ställer mig upp och säger att jag är ett psykfall, jag är stolt över min prestation: jag existerar, jag fortsätter existera. Eller kanske inte stolt heller. Jag gör något som känns fullständigt självklart – säger lika mycket till mig själv som till dem som lyssnar: ”Här är jag, så här misslyckad är jag. Får jag vara med? Ja, tamejfan, jag får också vara med!”. På ett sätt är det ju tur att jag är docent i f*cking religionspsykologi, annars hade jag inte haft någon pondus när jag greppade mikrofonen. Det krävs tyvärr en höjd att ramla ner ifrån för att folk ska bli intresserade av en människas svaghet. En karriär, en skönhet eller ett kändisskap. Men min akademiska titel säger egentligen noll och nada. Det är min prestation som mental atlet, att jag drunknat i mörkervattnet och kommit upp igen, som ger mig rätten att stå där. Det är den karriären som ersatt snällhetsgiftet med en försiktig puls av kärlek i mitt blodomlopp.

Om gud finns bor hon också i mig.

Det betydde något för diakonen, att jag vände på begreppen.
Vi borde kanske göra det oftare.

 


Jag stilade med följande ungdomliga förkortningar som förmodligen redan är obsoleta:

Imo = in my opinion
Milf = mother I like to f*ck
Noob = nybörjare
Tmi = too much information
Tbh = to be honest

Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Jag är inte en bot

Eller: Politikern och psykfallet.

Jag insåg en sak när jag satt i bilen igår. Far hade hämtat mig i Borlänge och vi var på väg mot Leksand. Landskapet var höstligt på det där krispiga sättet, som ett moget äpple, och jag satt och funderade lite sådär halvmedvetet över valresultatet. Eller egentligen inte över politik och regeringsbildning, jag grunnade nog mer på vad som är på riktigt. I twitter-botarnas och trollfabrikernas tidevarv är det ju inte så lätt att veta. Det den ena sidan presenterar som fakta avfärdar den andra som lögn och förtal. Det som ser ut som en gräsrotsrörelse på facebook kan lika gärna vara resultatet av hybridkrigföring, opinionsförändringar administrerade av legoknektar som är villiga att sälja sina likes till vilka ideologier som helst. Trollarméernas övergripande syfte är att göra samma sak som antikens romare gjorde: söndra och härska, ställa grupper mot grupper för att kunna ta makten över allihop.

Det är riktigt otäckt. Men också filosofiskt intressant, inser jag precis nu när jag skriver (en insikt inuti insikten, ni får ha lite tålamod med mig här – jag kommer till psykfallet). När jag var student på 90-talet hade vi många diskussioner kring ontologi och epistemologi, kanske för att vi befann oss i något slags gränsskede. Medan våra professorer var skolade i en mer faktaburen tradition slängdes vi in i ett postmodernt tumult, och var tvungna att ställa oss frågan om det ens fanns några fakta. Filosofisk crash course: ontologi handlar om hur verkligheten är beskaffad, epistemologi handlar om hur vi kan nå kunskap om den. De mest fundamentala frågorna är 1) existerar världen oberoende av den som betraktar den och 2) kan vi komma åt en objektiv kunskap om den, fri från de föreställningar vi har med oss.

Jag älskade de här hårklyverierna! De kognitiva brottningsmatcherna gjorde mig alltid upprymd, kanske för att de var så lyxiga i sin totala onyttighet. Jag minns att vi satt på Williams med varsin öl och att jag satte flaskan i bordet så att min Kilkenny skvätte: ”finns det en objektivt flaska här – eller skapar jag en version av flaskan när jag smäller ner den i bordet?”. En ontologisk klassiker, mer känd i den lite klyftigare trädvarianten: om ett träd faller i en urskog där det inte finns några djur eller människor som kan höra – kommer det då bli ett brak när trädstammen slår i marken?

I slutänden landade jag oftast i någonting i stil med: ”jo, det är klart att flaskan finns även när jag inte dricker ur den (typ ontologisk realism), men jag kan aldrig vara säker på att flaskan är precis sån som jag tror att den är (typ epistemologisk relativism)”. Med andra ord: även om verkligheten är någorlunda självständig i sitt existerande kommer vi alltid att betrakta den utifrån någon slags synvinkel.

Insikten om det relativa kändes fräscht och dynamiskt på nittiotalet. Det blev en ögonöppnare, fick forskningsvärlden att stanna upp och erkänna: jag har visst bara studerat svansen på elefanten, det finns en hel del annat. Genusperspektiv till exempel. Det behövdes feministiska forskare för att få den tunga vetenskapliga skutan att sakta vända på nosen. Jaha – kvinnor har också funnits förr i tiden, är också religiösa, utövar också makt och kommunicerar också med varandra. En jättebra nosvändning.

En så bra nosvändning att jag utan tvekan håller med min vän som ondgjorde sig över sin manliga akademikerkollegas klagomål: ”Han håller på och gnäller över det ’ständiga pratandet om kvinnors perspektiv’, så till sist bad jag honom komma tillbaks om hundra år. Då kanske vi börjat fylla igen forskningsglappet efter ett par milleniers pratande om män”. Det ligger en epistemologisk insikt bakom kommentaren, och inom feminismen kallas det ”könsblindhet”. Det är ju inte så att frågan om kön har fått betydelse först nu, det är bara det att det manliga könet har varit ett så självklart fokus att man inte behövt tänka i termer av kön.

Men ontologi? Kan man dribbla med verkligheten hur som helst? Ja, som student på nittiotalet upplevde jag det mest som ett skojigt jonglerande. Nu känner jag snarare ett diffust obehag – frågan om varandet framstår inte längre som akademisk grannlåt. Det är som att vi har hamnat i något slags märkligt bakvatten. Insikten om att våra perspektiv formar världen har varit fullständigt avgörande. Nu har perspektiv och synsätt blivit en vara. De har blivit så orelaterade till verkligheten att man kan konstruera inte bara åsikterna i sig, utan också de som förfäktar dem. Trollen. De tycker ingenting, de är på låtsas.

Man kan till och med omvända människor man aldrig haft kontakt med till en åsikt de aldrig omfamnat och aldrig uttalat sig om. Som till exempel följande klipp med Barack Obama. Detta kallas för ”deep fake”. Medan man tidigare kunde tala med djupt allvar kan man idag alltså tala med djup falskhet. Smaka på den… ”Hon tog hans händer och såg honom djupt i ögonen, blundade helt kort, som för att samla sig, och sade sedan med djupaste falskhet: jag älskar dig”.

Mot den här sortens manipulation krävs ett starkt psykologiskt försvar (jag älskar den oavsiktliga referensen till psykoanalytisk teori!) och till min förvåning beskriver professor Robert Egnell på Försvarshögskolan detta i extremt smarta termer ( (i Aftonbladet 3 februari): en främmande makt skulle inte få något större inflytande i Sverige om inte det svenska samhället varit så polariserat. Därför måste försvarsinsatserna sättas in just där:”Vi måste jobba med oss själva, skapa tillit mellan individer och till staten. /…/ Då får vi försvarsstyrka”.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men tack gode gud för försvaret! Det är ju fantastiskt – inte minst detta att vi måste ”jobba med oss själva”. Lite flummigt uttryckt kanske, men låt mig hjälpa Robert lite på traven: att jobba med sig själv kräver introspektion, vilket innebär att utsätta sig för risken att möta en svagare, konstigare, otrevligare sida av sig själv. Så länge man inte jobbar med sig själv kan man leva i vanföreställningen om att man är smartare och godare än de flesta; att om alla bara var mer som en själv skulle inte bara Amerika utan hela världen bli ”great again”.

Att få upprättelse och hitta sin inre styrka är naturligtvis viktigt, men man ska inte underskatta betydelsen av att inse hur ynkliga och beroende vi är av varandra. Vi bygger alla skal för att täcka över vår skröplighet, vilket är helt naturligt, kanske gömmer vi oss bakom en yta av proffsighet, ironi, främlingsfientlighet eller effektivitet. Ju tjockare lager av spackel, desto svårare att tränga igenom. Och det är klart att det är läskigt att blotta sig efter år av knytblus, hakkors eller symetriska arkivmappar. Ingen vet vad som händer när masken faller av och ingen vill bli förödmjukad. Men landar man i ödmjukhet landar man mjukt, ett sådant fall tar ingen skada av. Dessutom måste det väl vara den bästa psykologiska försvarsinsats man kan göra för vårt fosterland (eller hur Robert?).

potatis 3
En sån här potatis kan du lita på, den är inte konstigare än den ser ut. (Foto: Tildelo Stålhandske)

OCH (nu kommer jag äntligen till min stackars poäng…), i detta arbete borde vi inspireras av våra psykfall. I en tid där de ytligaste tweets kan dölja ett djup av välplanerad politisk manipulation och de varmaste uttalanden kan gömma en ”djup falskhet” kan du trots allt lita på psykfallet. Den pinsamma människan i din omgivning kan du alltid lita på. För det som förenar alla trollfabriker är att de förskönar och kastar skit, och det finns ingen som helst anledning att sätta upp en hel stab av kontorsnissar för att prångla ut budskapet att du är galen. Jag kan inte komma på en enda en i hela världen som skulle göra det. Jag tror faktiskt det är en sak vi kan vara objektivt säkra på: inget troll svartmålar sin uppdragsgivare. Det är mycket rimligt att misstro någon som prisar sig själv i alla tonarter, oavsett om det är en president eller ett kommunalråd. Men om jag blottar mina svagaste ynklighetsfläckar – då kan du lita på att jag talar sanning.

Vid TV-debatten innan valet stod våra partiledare och himlade med ögonen åt sina motståndares kommentarer och bortförklarade all kritik. De försökte alla prångla ut bilden av att just deras ledarskap, deras parti, deras politik var ofelbar, aldrig hade gått på några blindgångare och att motståndarnas förslag till lösningar bara var värda en utfrysningstaktik man enkelt kan hitta på skolgården. Ingen hade fel, alla hade rätt. Tänk er då en riksdag av psykfall, sådana som kvalificerat sig genom att visa sin sårbarhet och genom att arbeta med sig själva (ja vi kan nog slänga in en hel del kulturella och HBTQ-minoriteter här också); tänk er 349 mentala atleter samlade för att leda nationen. En kvalificerad gissning är att vi skulle få en rätt annorlunda politisk situation. Instabil, ineffektiv och alldeles… alldeles underbar! För vi skulle lägga vårt förtroende i händerna på människor som verkligen vet att de inte är så särdeles fantastiska och som har slutat upp med att låtsas någonting annat.

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Radionotis!

Igår (klockan 06.15!) blev jag intervjuad på P4 Dalarna angående bloggen. Gick alltså upp i ottan för fem minuters samtal, men vad gör man inte för att spä på sin utmattning haha… Nejrå, det var helt ok. I alla fall – om ni vill lyssna lite till sånt ni förmodligen redan känner till är detta ett hett tips.

Återkommer med nästa (riktiga) inlägg i slutet av veckan!

Snälla, överraska mig!

I onsdags var jag kallad till min prefekt (chef). Kallelsen kom via mess och innehöll inga specifikationer om vad det hela handlade om, så jag frågar. ”Det vill jag helst ta när vi ses”, svarar prefekten. Jag får genast en klump i magen – vad har jag nu gjort? Men det var inte så farligt. Jag skulle bara få sparken igen (här finns del ett till denna historia). Man blir tydligen först varslad och sedan uppsagd, det hade jag inte fattat… Så min oro var obefogad, jag trodde ju redan att sparken var utdelad. Men jag lade manken till och skapade ett ganska förnedrande möte i alla fall. Ett litet dopp i skambaljan. När prefekten undrade om det fanns något jag ville ta upp kunde jag inte låta bli att rikta hans och fackrepresentantens fokus mot min ynkedom. Igen.

Jag vet inte varför jag håller på sådär. Blottar mig. Kanske är det ett behov av att lägga korten på bordet. Göra hela bilden synlig. Särskilt om det är styvt och stramt och professionellt brukar det där behovet slå till, att hitta de mänskliga punkter och fläckar som avviker från protokollet – oavsett om det är jag eller någon annan som hamnar i skottgluggen.

I alla fall. Jag tar upp det här med avslutning. När en människa lämnar en arbetsplats efter ett halvt liv kan man tycka att det vore rimligt med någon slags blomstertid nu kommer-stämning, men jag vet att om inte jag tar upp det vid det här mötet kommer något avslut aldrig äga rum. Avskedanden ingår liksom inte i de akademiska högtiderna. Rent sakligt tänker jag att detta är ett strukturproblem, det handlar inte bara om mig. Människor behöver uppmärksammas, inte bara när de blir doktorer och professorer, utan kanske i synnerhet när det händer något svårt.

Men när jag ska lägga fram mina sakliga argument tar känslorna över, och jag är funtad på det där irriterande sättet att då börjar jag gråta. Oavsett om jag är rädd eller arg eller ledsen gör jag det och det är SÅ förnedrande. Jag inte kan kontrollera mina kroppsliga reaktioner, mina läten och min mimik. Munnen är kanske svårast. Ni vet den där darrningen som kan komma i läpparna när man ska säga något svårt, och som gör det omöjligt att prata utan att hela ansiktet krackelerar. Jag tar tag om ansiktet när jag sitter där framför prefekten, som för att hålla ihop det, hålla ihop mig. Jag anstränger mig för att andas så lugnt jag kan och försöker skapa tillräcklig distans mellan mig och situationen för att kunna presentera mitt ämne. Men så fort jag börjar prata sätter läpparna igång och darrar igen och rösten brister. Det är vidrigt.

Anledningen till att jag inte kan hålla mina anletsdrag i schack är förstås att jag skäms. Det hör inte till god ton att uppmärksamma folk på sin utsatthet, än mindre på de behov utsattheten skapar. I grund och botten tror jag att vi psykfall är rädda för att be om hjälp – samtidigt som de opsykiska är rädda för att bli insnärjda. Jag har skrivit om de här rädslorna tidigare, svårigheterna som uppstår när psykfallet inte vågar prata och normotikern inte vågar fråga (här och här), men det finns specifika problem som har med en arbetsplatsen att göra.

När jag var riktigt nere i skiten för några år sedan pratade jag med en god bekant – en sån man träffar ganska sällan men tycker väldigt mycket om. Hon hade fullt upp i sitt liv och stöttade dessutom ett annat psykfall så hon kunde inte finnas till för mig så mycket som hon kanske ville. Vilket är fullständigt rimligt och ok. Men hon sade en sak som i efterhand fick mig att fundera: ”du har ju så stort nätverk och så mycket vänner”, med undermeningen ”det finns säkert många andra som ställer upp”. Kanske tänkte hon också att eftersom hon inte hörde till min ”inre cirkel” av anhöriga skulle det nästan kännas förmätet om hon plötsligt dök upp som gubben ur lådan.

Det är sant att jag har många kamrater och massor med bekanta. Att ha över 600 vänner på facebook är kanske inte så imponerande nuförtiden men innebär i varje fall att jag har knutit ganska många kontakter genom åren. Så det är sant. Men det jag tror normalstörda lätt glömmer bort är att de närmaste vännerna ofta är färre och den inre cirkeln mindre än man tror. Man pratar liksom inte om sitt sexliv, sin traumatiska barndom och sina fobier med sexhundra personer. Man lägger inte upp sina diagnoser på fejjan (öh, förutom typ jag då…). Dessutom är det inte de närmaste vännerna man umgås med allra mest – det är faktiskt arbetskamraterna. Och de hejdas ofta av rädslan för att tränga sig på, bli indragna, uppätna och översvämmade av psykfallets förmodligen ändlösa behov.

Eller av rädsla för skammen.

Även om många opsykiska har beröringsskräck smittar inte galenskap, skam däremot kan enkelt överföras från en människa till en annan. Att se en tant tappa brallorna på gågatan är pinsamt – inte bara för henne, utan också för oss som oturligt nog tvingades bevittna hennes nesa. Skamkänslan skuttar över från den pinsamme till betraktaren så enkelt att vi till och med vid TV-rutan kan behöva förse oss med en skämskudde. Vi vill inte konfronteras med folk som har kallops på näsan, spenat mellan tänderna och trosorna ovanpå jeansen. Vi vill helst slippa lunchsällskap som pratar om samlagsställningar när alla andra pratar om vädret. Vi drar oss helst undan om någon ohämmat sitter och bölar i fikarummet. Det är fel saker på fel plats och vid fel tidfälle. Gör om och gör rätt!

Det intressanta är att det är minst lika obehagligt att umgås med någon som skäms. Som vet att den är pinsam, som skäms över det, men som inte kan tvätta bort det skamliga. Som har mage att bara fortsätta vara pinsam. En skamlös skämsperson.

Det är så jag känner mig när jag sitter där med prefekten och fackrepresentanten. Jag är outhärdlig. Jag är så skamlös att jag tar upp den där knappt synbara fläcken på kartan, uppsägningskuvertet, prefektens skrivbordsunderlägg. Den som alla vet om men ingen vill kännas vid. Jag tänker inte hålla god ton och tyst och stilla försvinna ut i marginalen. Jag vill bli uppmärksammad. Vilket är ungefär lika pinsamt som att be sina kollegor om en överraskningsfest till en födelsedag ingen haft någon aning om. På en arbetsplats där man inte firar födelsedagar.

Nej inte ungefär, det är precis samma sak. Så vitt jag minns har ingen som fått sparken tidigare blivit uppmärksammad. Nu sitter jag där med skrynkligt gråtansikte och snoret droppande ner på mitt avskedsbeslut och ber att de ska fira mig. Att de ska tycka att jag är tillräckligt värdefull för, kanske en tårta. Prefekten frågar genast vad jag hade tänkt mig, vad jag vill att de ska göra. Som om det var en så besynnerlig idé att mina jobbarkompisar inte själva skulle komma på något. Som om han ville att jag skulle beställa tårtan själv.

Men då blir det ju inte på riktigt tänker jag, som en tonåring som inte vill skriva någon önskelista men ändå blir besviken när hen inte fått det hen önskat sig. Då blir det ju inte någon överraskning. Då firar det ju mig bara för att jag bett om det. Det är naturligtvis en omöjlighet, hela alltihopa. En paradox. Att be om att bli uppmärksammad, vilket de inte skulle göra om jag inte bad, men bara om de vill.

Att jag sitter där och grinar beror ju också på att jag inte längre känner mig värd. Inte bara den tårta jag så tårdrypande ber om, utan att ens vara där. På väg från mötet passerar jag ett arbetsrum där en av mina bästaste kollegor sitter. Jag har inte sett henne på ett par år. Nu hukar jag och slingrar mig snabbt förbi. Vill inte att hon ska se min miserabla uppsyn, vill inte skämmas och inte se hur hon skäms för att jag skäms. Jag har över huvud taget inte satt min fot i mitt eget arbetsrum sedan 2016 (som dessutom flyttats till ett alldeles nybyggt skrytbygge jag inte heller satt min fot i). För jag skäms.

Jag vet att jag inte borde, att det inte finns någon anledning att skämmas för att människovärde bla bla och jag har ju andra tillgångar bladiblu. Men egentligen är det inte så konstigt. Från insidan kunde det emellanåt kännas tufft att vara forskare, men från utsidan framstår universitetet som ett universum byggt av status, prestation och hierarkier, inget snack om saken. Inte så konstigt då att man som nollpresterande psykfall hukar sig och helst vill smyga ut bakvägen.

Men får jag en inbjudan, hör mina kollegor av sig och ber mig komma – på en kanelbulle, ett glas vin eller vad fan som helst – då skulle det kännas i alla fall lite annorlunda. Då skulle så pass mycket jämlikhet återställas att jag kanske vågade mig dit. Men kan man be någon att säga det man behöver höra? Du har varit en i gänget. Vi gillade att ha dig med. Lycka till i fortsättningen.