Skönhet gör välgörenhet

Jag har aldrig någonsin varit med om en sådan dålig uppslutning! Offentlig inbjudan på Facebook, sjuttio specifika inbjudningar på Messenger, ännu fler på mess, lappar och affischer till grannarna. Och så kommer två personer. TVÅ.

Min dotter och jag får regelbundna ryck att rensa undan saker vi inte använder, mest kläder och så lånar vi en bil och kör iväg till Röda korset. I år blev det så mycket fina saker att jag tänkte att några vänner kanske kunde vara intresserade av att rota lite bland grejerna först. Eller förresten – varför inte en loppis? Kanske för välgörande ändamål? Ja, vad kul! Vi bestämde oss för Stadsmissionen och bokade föreningslokalen i källaren. Där finns gott om bord så om folk ville haka på gick det bra, eller om någon kanske ville sälja lite kaffe till förmån för uteliggarna.

Så igår morse gick jag upp ovanligt tidigt (för att vara mig) och gick ner i källaren. Möblerade om i samlingsrummet, kånkade dit alla lådor och kassar, vek kläderna och lade i prydliga högar och sorterade övriga grejer efter funktion: leksaker, skor, friluftsprylar, spel, prydnadssaker. Tog en extra sväng i lägenheten och kollade om jag missat något jag kunde avvara. Letade rätt på målarfärg, pensel och en plywoodskiva och gjorde en ”loppis”-skylt som jag ställde ut. Dottern skrev en snygg prislista på ett blädderblock. Och så satte vi oss och väntade.

Två grannar kom insläntrande och kikade runt och gav lite positiva tillrop, helt uppenbart inte ute efter att köpa något. Sedan kom alltså två till, som handlade. Vilken skam! Här hade jag ordnat och bullat upp som om jag trott att folk skulle komma och handla, haha – vad tänkte jag med? Ingen social nesa kan väl vara värre än att bjuda till, anstränga sig och göra krumbukter, bara för att upptäcka att inte en enda en vill komma. Eller jo, två.

I morse höll jag på att inte komma ur sängen. Loppisen hade såklart varit ett alldeles för krävande projekt för mig, kroppen kändes som ett sänke på en metrev och förmågan att ta tag i kaoset som uppstått i köket medan jag ägnat mig åt alltihop var lika med noll. Jag har räknat med det, att kroppen skulle ta lite stryk, tänkt att mitt påhitt ändå skulle ge så mycket tillbaks. Mentalt, socialt.

Riktigt så blev det ju inte. En positiv sak var att en hel del faktiskt hörde av sig och sade att de inte kunde komma. Det är trots allt en väldigt bra sak med att bjuda in till events, att folk svarar. Alla hade givetvis goda skäl för att inte komma, jobb och familj och andra uppdrag och festligheter. ”Goda” skäl spelar förresten inte någon roll, man kanske inte har lust bara. Det är dumt att göra saker som man inte vill och kanske ännu dummare om man inte orkar. Det gäller att hushålla med lust och energi, det vet jag bättre än de flesta. Med andra ord är jag inte sur eller besviken eller något sådant. Mer perplex. Och lite ledsen förstås.

Fullsatt på Spejaren
Till min lilla lada ville alla komma…

För åtta-tio år sedan ordnade jag kulturevenemang i min lada på somrarna. Då kunde det komma tvåhundra personer på en kväll. En av fyra kvällar i veckan. Då var jag navet och folk drogs till min värld som till en magnet. Jag tänkte inte på det då, men det gav mig givetvis en känsla av att vara betydelsefull och eftertraktad. Jag var en person som var tvungen att säga nej till saker, som inte hann med alla vänner och ständigt träffade nytt folk. Jag tänkte inte på det då. Nu ser jag hur livet snurrar och brinner någonstans bortanför mitt synfält medan jag själv befinner mig i en trasig periferi. En dikeskant där bara ogräs växer.

138
…till min lilla loppis bara två

Ta nu inte detta för en självömkande klagovisa! Det handlar inte om att jag tycker synd om mig. Eller, jo jag tycker nog lite synd om mig faktiskt – men jag vill inte att någon annan ska göra det. Att synd-tycka (ja, jag tycker det borde finnas ett verb här) det är någonting man gör på avstånd, när man själv inte är inblandad. Man synd-tycker den som man aldrig hinner hälsa på, den man inte längre ids bjuda in, den som aldrig orkar dyka upp på roligheter. Man synd-tycker dem som är ömkansvärda men inte värda ens möda. Och sånt klarar jag mig allra bäst utan. Tack, men nej tack. Vill ni stötta mig blir jag däremot jätteglad (se längst ner för tips)!

Jag vet att jag är en intressant och stark person. Jag vet att jag har mycket att erbjuda. Jag tycker framför allt det är synd om världen som inte verkar har fattat det! Och det säger jag faktiskt utan vare sig ironi eller agg.

Frågan är varför bara två personer kom till min välgörenhetsloppis. Varför kom inte en enda av alla de femtio som inte tackat nej, och inte en enda av alla andra som måste ha sett min inbjudan? Hade de fullt upp, varenda en av dem? Hade de en motvilja mot Stadsmissionen? Eller kan det vara så, och rätta mig väldigt gärna om jag har fel här, att ett evenemang som hålls av en efterfrågad och presterande individ drar människor medan motsatsen inte gör det? Haha, jag tänkte inte på att det var en retorisk fråga! Det är ju fullständigt självklart. Varför skulle man annars anstränga sig så med att bjuda in kändisar till välgörenhetsevenemang? Såklart.

Låt de vackra, friska och lyckade driva in allmosorna
– inte de som vet vad det innebär att behöva.

 


Stötta gärna mitt arbete  det betyder mycket för mig! Såhär:

  • ge mig likes (här, eller på bloggens facebooksida eller twitter)
  • följ mig (på facebooksida, twittereller ”follow” längst upp till höger)
  • bjud in mig att hålla föredrag, det tycker jag är jättekul!

Klickar du på ”follow”-knappen längst upp till höger så får du alltså mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen. Kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

2 reaktioner till “Skönhet gör välgörenhet

  1. det där är något jag också har/haft problem med, fast i hela mitt liv. jag har aldrig varit någon magnet för andra – iaf inte som jag upplevt det själv. jag vet inte HUR många födelsedagar jag bjudit in folk till, och det inte kommer nån – eller bara nån enstaka.

    det finns mycket att fundera på omkring det där. hur stor roll man själv har i det, och så vidare. jag har inte tänkt så mycket på det, på länge, men.. nja, jag måste nog fundera lite innan jag säger nånting som faktiskt är vettigt om saken 🙂

    Gillad av 1 person

    1. Ursäkta mitt väldigt sena svar!

      Vad tufft! Att stå där med alla ansträngningar och glada förhoppningar och så kommer ingen – fy, vad ledsamt! Det finns förstås en massa faktorer som kan spela in i det hela, en fånig sak är faktiskt detta med Facebook. Det tog mig ett tag att inse att när folk klickar i att de ska komma så ska man inte ta det på samma sätt som ett ”ja tack” på en personlig inbjudan. Det kom visserligen ganska många till min 40-årsfest, men jag hade bullat upp för mång fler…

      En annan sak tror jag hänger kvar sen tonårstiden. Vissa fester är det inne att gå på, vissa människor får man statuspoäng av att umgås med och andra vill man inte uppmuntra av rädsla för att de ska dra ner en i de misslyckades skara. Det där är naturligtvis bara idioti och elakhet, men jag har märkt fler gånger än en att det kan leva kvar i vuxna sammanhang. Inte minst för att jag själv, skam till sägandes, varit nonchalant ibland. Jättefint att du delar, just därför!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s