Notis: TALKSHOW!

Radio, tidning, föreläsning – CHECK. Nu är det dags för en större scen! Fredag den 7 december är jag en av gästerna på talkshowen A la Maud som hålls på Uppsala Konsert och Kongress (UKK). Det blir husband, modeshow, konst och performance, och så samtal på scen förstås. Jag är inbjuden som bloggare och ska prata om värdet av att garva åt depressioner. Eller nåt liknande.

Föreställningen börjar 18.30 och biljetter beställer man här.

Varmt välkomna!

A_la_Maud_5x7-1200x1560

Gastroskopi – en träning i här och nu

Eva-Lena var en bra terapeut att hålla i handen när dottern kommit upp i värsta kräksjukeåldern. Hon gav mig inte, som fobiträningsfarbrorn, ett videoband med folk som kräktes och hon sade inte att behandlingen skulle avslutas med en shot kräkmedel i terapirummet. Nej, hon lärde mig att inte ta så förbannat mycket ansvar. Vilket lät helt vansinnigt. Jag menar – panikångest är inte nån jättebra utgångspunkt för en mamma som vill ta hand om sitt kräksjuka barn. Självklart måste jag ta mitt vuxenansvar och förbereda mig på det värsta. Det tyckte inte Eva-Lena.

Jag fattade inte hur hon tänkte – en småbarnsförälder måste ju mer än något annat lära sig att vara förutseende. Att inte förbereda sig på alla maginfluensor som skulle komma kändes som att göra skogsutflykt utan dricka, mellis, strumpor och varm tröja. Min dotter kunde ju bli törstig, grinig, blöt eller frusen och min uppgift var att planera för alla eventualiteter. Och så skulle jag inte bekymra mig för att hon kunde bli magsjuk mitt i alltihop! Jag tittade desperat på min terapeut:

— Hon kanske börjar kräkas i hallen, just när vi kommit hem!
— Ja det kanske hon gör, svarade Eva-Lena lättsamt.
— Ja!
— Och vad gör du då? frågade hon.
— Vadå vad gör jag?
— Vad gör du om hon börjar kräkas i hallen?
— Öh, jaa… (dottern i hallen, kräkset på golvet, bacillerna i luften – och i magen ett nattsvart hav med domkyrkotornshöga vågor)

Eva-Lenas röst var obegripligt lugn och betryggande. Likt en rosenkindad mormor som förklarar för sitt barnbarn att det inte finns några spöken. Som skrapar bulldegen av händerna, följer med till sovrummet och visar att det otäcka bara är morfars morgonrock som hänger på en krok i väggen.

— Ja, först torkar du kanske av henne och ger henne lite vatten, förklarade Eva-Lena.
— Ja?
— Sen kanske du sätter på henne nåt rent och stoppar om henne i sängen.
— Ja?
— Kanske ställer du fram en hink vid sängkanten och läser en saga.
— Ja?
— …
— Ja men sen då?
— Sen är det inget mer.
— Jamen, hon kanske kommer kräkas igen!
— Ja det kanske hon gör. Och vad gör du då?
— Hm… (lite surt) typ samma sak antar jag…

Jag fattade såklart åt vilket håll hon försökte putta mig. Det är ju inte speciellt avancerade förberedelser som krävs för att ta hand om en unge som kräks. Det faller sig rätt naturligt liksom att torka av och bädda ner. Jag fattade det. Tankar på KRÄKSJUKAN kunde sätta hela mitt system i krigsberedskap men den lilla delen torka-av-och-stoppa-i-säng kändes ändå hyfsat hanterbar.

Och så var lektion ett i Eva-Lenas ångestskola avklarad: jobbiga saker är inte lika jobbiga om man bryter ner dem i mindre delar. Det hade jag nästan kunnat räkna ut själv. Men min kräkångest tillät sig inte manipuleras så enkelt. Inse är en sak, utföra en annan. Dags för lektion två: tillämpning. För detta krävdes en nytt pedagogiskt redskap – jag kunde ju inte släpa med Eva-Lena hem och få henne att tala med sin tryggande mormorsröst så fort jag fick panik. Därför satte hon en papegoja på min axel. En alldeles speciell terapipapegoja som bara kunde säga en mening. Jag skulle föreställa mig att den satt på min axel och tjatade:

”Det tar vi då — Det tar vi då — Det tar vi då”

Den skulle tjata om sin mening varenda gång jag stissade upp mig över att ett litet illamående kröp på, att dottern klagade på ont i magen, att dagispersonalen satte upp det idiotiska plakatet på dörren ”MAGSJUKAN GÅR” (Vad är egentligen syftet med denna information: är dagiset satt i karantän, ska vi gå hem och spika igen fönsterna eller ska vi bara ha lite extra ångest?). Varenda gång min kräkrelaterade skräck väcktes skulle papegojan kraxa: ”det tar vi då”. Just nu är allt ok, vi kan bli sjuka – men det tar vi då. Det finns inga meningsfulla förberedelser att göra.

Papegojan blev mitt husdjur. Mitt huskurs-husdjur. Jag hade den med mig överallt, den påminde mig ständigt och jämt om att inte ta ansvar för det jag inte kunde ansvara för. När det otäcka trängde sig riktigt nära inpå kunde jag få frammana den flera gånger i minuten, som ett antiångestmantra. Till sist skötte den sig själv. Så fort paniken slog till hörde jag kraxet i mitt högra öra: ”det tar vi då”. Papegojan hjälpte mig att baxa mina tankemönster till ett annat spår. Att förkroppsliga det som jag fattat med huvudet för länge sedan: det jobbiga kan jag bara ta när det händer. Det finns ingen läxa att läsa och inga prov att ta för att bli duktigare på att ha det jobbigt. Så länge det inte är behöver du inte ha det i tankarna.

Halvfåniga mantran är en bra medicin mot onyttiga tankemönster. Tänk bara på den spökrädde Alfons Åberg som inte tordes gå ner i källaren, och pappan som gav honom en ramsa som botemedel: ”Stick du stygga spöke, för du finns ju inte!”. Jättefånig men jättebra – jag minns den fortfarande trots att det säkert var bortåt femton år sedan jag läste boken för min dotter. Vissa gamla trollformler har säkert fyllt samma funktion – att vända uppmärksamheten åt ett mer hälsosamt håll. Kring förra sekelskiftet fanns till exempel en kvinna i Leksand som hette Rask-Kari. Hon brukade ”slå ut” för att lindra sjukdomar, vilket innebar att hon kastade utvalda föremål i älven samtidigt som hon sade ”Tag du igen ditt och ge mej igen mitt!”.

På ett sätt låter det galet att inte bekymra sig, som om man inte kunde planera sitt liv (som om man var en ”lilja på marken” som väntade på att gud skulle förse en med kläder och mat). Men det gäller att skilja på att förbereda sig för sånt man kan förbereda och att grubbla över det man inte har någon kontroll över. Det är ju smart att vara lite förutseende och använda handsprit, äta vitaminer och motionera och sånt, men att oroa sig för all sjukdom man skulle kunna drabbas av är ju ett slöseri med tid. Visst kan du bli sjuk – men det tar vi då. Det gäller förstås inte bara sjukdom, det finns väldigt mycket i livet vi inte rår över – inte minst andra människor och hur de reagerar på oss och det vi gör. Till en fest, som ett banalt exempel, kan det vara bra att planera mat eller musik eller aktiviteter, men när du ställt allt i ordning är oron meningslös. Det är klart att festen kan bli ett fiasko – men det tar vi då.

Jag tror inte jag är ensam om att ha ägnat onödigt mycket tid och energi åt att oroa mig åt sånt jag inte har någon kontroll över. Men kanske har ett psykfall mer träning i detta än andra? Jag blir påmind om mina misslyckanden precis varje dag – att jag inte går till jobbet är bara förordet till min misslyckandekatalog. Katastrofen har redan hänt, och jag måste leva med den. Hur gärna vill jag då oroa mig för att det ska bli ännu värre, att jag ska drabbas av fotsvamp och böldpest och översvämning och kackerlackor? Inte alls. Det mesta i mitt liv kan jag inte kontrollera, alla aktiviteter måste förses med brasklappen ”om jag orkar”. Jag har ingen lust att ägna den gnutta energi jag har till att oroa mig för att den ska ta slut.

Min examen i papegojträningen fick jag märkligt nog på gastroskopiavdelningen på Akademiska sjukhuset. Jag är glutenintolerant och skulle in för min andra kontroll av tarmen. Första gången hade varit sjuhelvetsjävlahemsk. Alla som varit med om det vet att gastroskopi inte är en sak som man vill boka in som fredagsnöje. Är man dessutom kräkfobiker blir det en extra guldkant på eländet. Undersökningen går till så att en slang förs in genom munnen, ner genom matstrupen och magsäcken och fram till tolvfingertarmen. Kräkreflexen går förstås igång konstant och första gången jag gjorde undersökningen slet jag ut slangen ett antal gånger i ren panik. Därför bad jag om något lugnande inför den andra undersökningen.

När det hela var över låg jag på en brits utanför undersökningsrummet. En sjuksköterska kom och tittade till mig just som jag började komma ur bedövningsruset. Hon frågade hur det kändes och jag sade att det hade gått mycket lättare än förra gången. Hon skrattade till och sade ”Nej, du slet ut slangen lika mycket den här gången också”. Jag blev helt paff, men hon förklarade att den lugnande medicinen jag fått också gav en viss minnesförlust. Jag kom helt enkelt inte ihåg hur jobbigt det hade varit.

När jag cyklade hem kände jag mig inte äcklad och obehaglig till mods, som förra gången, utan upplivad och glad. Gastroskopiundersökningen hade varit som en lektion i den universella mentalkuren: att vara här och nu. Efter papegojan och gastroskopislangen kunde jag dra slutsatsen att det jobbiga i en jobbighet till väldigt många procent består av förväntningarna inför det jobbiga och minnet av det jobbiga. Själva jobbigheten går över mycket fortare. Gastroskopin tar max fem minuter att genomföra och att kräkas går i regel ändå snabbare.

Det vore synd att slänga alla dagar när man inte ska gå på gastroskopiundersökningar på att oroa sig för de som kanske ska komma eller vårda minnet av dem man gått igenom.

Till sist några fler fåniga papegoj-mantran (kommer ni på fler så skriv dem gärna i kommentarsfältet!):

Ta ditt gamla trams och ge mej min balans
En dag i sänder – det som händer det händer
Stick du gamla tvång – ge mej vin och sång!
Ta det som är sjukt och håll mig varmt och mjukt

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Amuletter mot mörkret

I söndagens DN konfronterades jag återigen med myten om den galne mördaren. Man behöver inte leta särskilt länge för att hitta den, respektabla nyhetsmedier är lika förtjusta i den som sensationspressen. För att inte tala om deckarförfattare. Det är någonting extra mysrysigt med sinnessjuka mördare, det hade redan Agatha Christie förstått på sin tid. Seriemördare säljer.

I ärlighetens namn handlade inte artikeln egentligen inte om mord utan om vrede och våld, men mönstret ser likadant ut. Alex Schulman har kommit ut med en ny bok (Bränn alla mina brev) och i artikeln berättar han om sina morföräldrar Sven och Karin Stolpe som är bokens huvudpersoner. Schulmans mormor Karin hade en hemlig kärleksaffär med Olof Lagercrantz och boken är en ”resa in i släktens mörker”, som journalisten Johar Bendjelloul beskriver det. Det var när Sven Stolpe upptäckte otroheten som situationen blev våldsam, på vilket sätt avslöjar inte artikeln. Fokus ligger på Axel Schulmans beskrivning av hur vreden förts vidare i hans släkt och hur han med boken försöker bryta det arvet.

Inget ont om intervjun eller boken, det är ett intressant tema och en lovvärd ambition. Det är bara den lilla kommentaren som slinker in när Schulman försöker beskriva sin morfar:

”Min tidigare bild av honom byggde på lustiga familjeanekdoter/—/ men nu tänker jag att det måste finnas en psykisk sjukdom i botten. Det var på riktigt något fel på honom.”

Såklart. Det förklarar ju alltihop. Jag menar det skulle vara helt helt obegripligt om grannen Gunnar plötsligt hugger ihjäl sin fru, men får vi veta att han var deprimerad förstår vi ju. Så fort ett oförklarligt vålsbrott begås är det psykisk ohälsa vi pratar om. Det förklarar så bra, det återställer lugnet. Vet vi att det fanns en psykisk sjukdom med i bilden andas vi liksom ut. Då går vi fria.

Om vi nu inte själva tillhör psykfallens skara.

Ibland tror jag vi använder diagnoser som amuletter. Laddade föremål vi håller fram för att skydda oss mot det oanpassliga och obegripliga: barnet som inte kan leka, kollegan aldrig verkar duscha, grannen som flackar med blicken och aldrig svarar på ett hej – och mördaren förstås. Vi plockar fram amuletten och skådar verkligheten genom dess öga. Jaha, det var autism, depression, mani, schizofreni, då vet vi.

Jag gör precis på samma sätt. Sätter ramar runt det konstiga, makar in det i någon av de mallar jag känner mig bekväm med. Precis som med smuts, som antropologen Mary Douglas hade kunnat säga. För henne är smuts kort och gott saker som hamnat på fel plats. Skorna på matbordet, soppan i blomkrukan, blomman på golvet. Ordinära, trevliga ting som bara ägnar sig åt att ligga där de inte ska ligga. Samma sak med naglar, hårstrån och kroppsvätskor – sånt som verkligen används till amuletter. Hur vackert håret än är äcklar det oss när det inte längre fäster vid kroppen. Förr gjorde vi magi av det, nu hämtar vi Ajax och en trasa.

305
Rituella ögon? Hittade i Hågadalen, nån kilometer hemifrån

Kanske är det så vi ser på psykisk sjukdom; som mänskliga obegripligheter, beteenden som hamnat på fel plats. Skratt där vi förväntar oss tystnad, gråt där vi förväntar oss behärskning, infall där vi förväntar oss förnuft. Ajax och trasa. Mappar och arkivlådor. Fasiken, var det kanske bättre förr i alla fall? Lite mer magi åt smutsigheten skulle ju inte skada.

Men det var våld och mord det handlade om. Förövare och offer är alla unika och varje brott en egen vidrighetsberättelse, men en sak gäller för våldsbrott överlag – det är inte bara stigmatiserande att lyfta fram psykisk sjukdom som en förklaring, det är korkat också (psykopati är en annan historia*).

Stigmatisering först. Tänk om Schulman sagt såhär: ”Min tidigare bild av honom byggde på lustiga anekdoter, men nu tänker jag att han måste komma från Afghanistan. Det var på riktigt något fel på honom.” Är en mördare psykiskt sjuk får vi snabbt veta det, men det ska mycket till för att journalisterna ska ange en hens etnicitet. Vilket vore vettigt om avhållsamheten inte bara gällde just detta. För det är klart att precis som psykisk sjukdom kan härkomst i vissa fall få en människa att bli ett monster. Man mördar för att man är svensk och hatar såna som inte är det, eller tvärtom. Men ingen skulle ju komma och påstå att svenskhet förklarade kriminella handlingar. Att vi förstod varför mördaren mördade eftersom vi visste var hen kom ifrån.

Och så korkadhet. Det är visserligen rätt många mördare som har en psykiatrisk diagnos, med bland alla människor med psykiatriska diagnoser finns försvinnande få mördare. Och det fattar ju vem som helst. Det är ju inte så att du blir mördare bara för att du har en psykisk sjukdom. Psykisk sårbarhet förvandlar ingen till ett monster, men den ökar risken för andra typer av problem. Som droger. Och missbruk är, till skillnad från psykisk sjukdom, tydligt kopplat till våldsbrott. Liksom otrygg barndom och tidig inskolning i den kriminella världen.

Vad säger mördarna själva? En forskare vände sig till internerna på rättspsyk för att ta reda på vad de själva trodde låg bakom deras brott. För att bli intagen på rättspsyk måste man självfallet klassas som psykiskt sjuk, men internerna hävdade att sjukdomen inte var huvudorsaken till deras illdåd. Istället sade de att det var deras missbruk, fattigdom eller vrede som fått dem att mörda.

Med andra ord: om du växer upp i slummen, blir slagen av farsan och mobbad av kompisarna, serveras gängbråk på lekplatsen och blir pådyvlad din första fix innan du är femton är risken stor att du så småningom tar ett rejält kliv utanför lagens ramar. Alldeles oavsett om du är ett psykfall eller inte.

Min bror Sam-Staffan påminde mig om den där flygkaptenen som avsiktligt kraschade sitt plan i Alperna. Minns ni honom? Det var våren 2015. 150 passagerare satt på ett plan från Barcelona med destination Düsseldorf när en av flygkaptenerna låste in sig i cockpit och med avsikt styrde planet rakt in i bergen. Samtliga passagerare avled. Några dagar senare kom avslöjandet från Lufthansa: flygkaptenen åt antidepressiva!! Precis som 1 000 000 svenskar (enligt Socialstyrelsens läkemedelsdatabas). Om inte SAS sedan dess gjort en noggrann utredning och utrensning bland sin personal borde vi förmodligen inte göra några flygresor.

I DN-artikeln berättar Alex Schulman att han påbörjade sitt bokprojekt om morföräldrarna för att undersöka sin egen ilska. Det hade plötsligt slagit honom att hans barn faktiskt kunde bli rädda för honom och det skrämde honom. Det han säger om föräldraskap träffar mig, rakt in i mamma-hjärtat:

”Man kommer att skada sitt barn. Att vara förälder handlar om att minimera skadan.”

Jag är mamma, dotter, syster, vän – alltså kommer jag att såra och skada. Bara för att jag kommer med min historia, min begränsade förståelse, mina ohejdade vanor och later.

Jag kommer såra för att jag roffar åt mig alla kakorna vid kaffebordet; eller för att jag trycker i mig varenda smula av resterna när alla gått hem.

Jag kommer skada för att jag är den som alltid stormar in som en bullrande paradorkester och brölar de mer beskedliga ut ur rummet; eller för att jag är den som envisas med att ligga och trycka som en gas strax över golvet, som en osynlig men påtaglig obehaglighet.

Jag kommer orsaka förödelse för att jag är en gränspolis eller en medlöpare, en barrikad eller en översvämning; en igel eller haj – på något sätt är jag alldeles garanterat inte som jag ska. Trots att jag är ett psykfall och inte en mördare. Kanske borde vi säga så om oss själva ibland:

Det är på riktigt något fel på mig.

Och göra så gott vi kan.

 


* Psykopati har en tydlig koppling till vissa våldsbrott, men det är en personlighetsstörning, någonting man föds med till skillnad från sjukdomar som depression och schizofreni. En depression gör dig sårbar och mindre förmögen att ta vara på dig själv. Som psykopat är du tvärtom hård och känslokall och du har lätt att skaffa dig makt och inflytande, just på grund av din störning. Manipulation, förtryck och våld är nämligen psykopatens modersmål.

Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

”Peep”, lämna inget meddelande…

Influensa, kräksjuka, blödarsjuka. Metaforerna har haglat i de senaste inläggen, men jag vill tillägga en sista metafor till temat sjukdomar och handikapp (åtminstone för nu). Det är en aspekt som faktiskt motsäger en del av det jag skrev om i våras. Eller kanske inte motsäger, men fördjupar, skiftar fokus. Det gäller det här med ensamhet, känslan av att bli bortglömd. En sak jag brottats med, inte bara känslomässigt utan också (typ) kulturpsykologiskt – varför har människor så svårt att höra av sig när man som mest behöver dem? Jag är övertygad om (lika övertygad nu som då) att det varken handlar om ointresse eller brist på empati. Därför framkastade jag några andra tänkbara förklaringar i våras:

  • Att folk är rädda för att lägga sig i
  • Att folk är rädda för att säga fel
  • Att folk är rädda för att bli uppslukade
  • Att folk är rädda för att galenskapen ska smitta

Efter min fenomenologiska mini-studie fick jag fatt i en till aspekt, en som kanske kan avlasta eventuella skuldkänslor från frånvarande men välmenande vänner och bekanta. Det handlar om ett handikapp som inträder hos psykfallet, just när depressionen och ångesten vältrar in:

Stumhet.

När man varit borta från vardagslivet några år på raken kan verkligen varje mess kännas som ett guldkorn i tillvaron, men i det akuta skedet, precis när allting krackelerar och faller samman – oavsett om det handlar om insjuknande eller bakslag – är man inte särskilt kommunikativ. Alls. I alla fall är inte jag det. Min kompis Moa (hon med det jobbiga psykfallet) har uttryckligen bett mig att ringa när jag är riktigt nere, eftersom hon vill finnas till för mig. Liksom dalkullan och min trogne broder Sam-Staffan. Och kompisen Jonas som ställt in telefonen så att jag ska komma fram även när han har ljudet avstängt. De vill inte att jag ska vara ensam när det riktigt kniper.

Problemet är att just när det är som värst är jag som minst kapabel att höra av mig. Då känns telefonen oändligt långt borta även när den ligger bredvid mig på soffan. Oändligt någon annanstans. Jag kan ju inte ringa någon innan rösten bär, innan jag har någonting att säga. Det finns ju ingenting att dela. Vad kan jag säga om mörkret annat än att det är mörkt? Varför ska jag prata när jag vet att det inte kommer hjälpa? Mörkervattnet är ett icke-land, eller i bästa fall ett väntrum till tillvaron; landstingssterilt och med plaststolar gula som galla. Och vad finns att säga om ett väntrum? Jag vet inte ens vem jag bokat tid hos – är det storasyster Maria, min högst personlige husläkare, eller är det djävulen själv?

I en av de värsta mardrömmar jag haft (och jag har haft alldeles för många alldeles för detaljerade mardrömmar) befinner jag mig i en källare. En källare som ligger under ett oräkneligt antal andra källare. Det är alldeles för lågt i tak och den gigantiska byggnaden ovanför får själva luften att pressa mig nedåt mot de ändlösa nålfiltsmattorna. Svartblå plastväggar, sjukhusdörrar och labyrintiska korridorer, sparsamt upplysta av kalla lysrör. Byggnaden är fullkomligt öde och källaren så vidsträckt att jag vet att jag aldrig kommer hitta upp till livet på jordytan igen. Snarare sjunker källarvåningarna längre och längre ner mot ett ogenomträngligt och öronbedövande tyst mörker. Endast en skräckfylld evighet väntar. Även om jag hittade en walkie-talkie vet jag att ingen kan befria mig, för det finns inte någon ingång och jag har ingen aning om var jag är.

När jag vaknar upp ur drömmen förstår jag ju att bilden av källaren bara är något som finns inuti mig. Inuti och utanför är viktiga (och extremt diffusa) begrepp när vi pratar om psykisk ohälsa. Det som är speciellt med en depression är att det inre blir väldigt mycket större än den verklighet vi alla kan se och ta på. När jag blir deprimerad är det som att mardrömmen växer sig så stor att jag blir en bild inuti den. Mardrömskällaren är världen och det jag som en gång fanns känns som en dröm. Det är som i Staffan Westerbergs barnprogramsvisa: ”I en ask, i en ask, i en ask, där bor du där bor jag och där bor herr Ingenting”. Fast i min ask bor bara, bara jag. Om det varit en psykos hade jag inte alls kunnat göra distinktionen mellan känsla och verklighet, källaren hade varit lika på riktigt som vardagsrummet och köket, men jag är fortfarande så verklighetsförankrad att jag vet att källaren inte existerar. Men det har ingen betydelse, för jag kommer inte ut.

Därför ringer jag varken Moa, dalkullan, Sam-Staffan eller Jonas. Jag ger upp. Lägger mig på nålfiltsmattan och väntar. Öppnar datorn och spelar lite Sims (som tur är har jag hittat ett eluttag i en av korridorerna). Jag bygger lite oengagerat på Buckingham palace, men tappar snart intresset. Fingrarna är för tunga att flytta över tangentbordet. Jag sveper en filt om mig och kurar i den unkna lukten av overklighet. Värker. Väntar.

Jag borde ringa någon. Just då borde jag verkligen ringa någon. Jag ringer ingen. Jag orkar inte. Vad ska jag säga? Vad ska den jag ringer säga? Det finns ingenting att säga. Får jag en gnutta tillstymmelse till ork skäms jag ändå för mycket för att visa mig i mitt tillstånd av livlöshet, och eftersom inga ord kommer hjälpa mig vill jag inte plåga någon med min intighet. Jag måste bara värka och vänta. Om läget är precis likadant efter ett par, tre timmar lovar jag mig själv att ringa det enda samtal jag hoppas orka ringa. Till psyket.

Stumhet alltså. Omedelbart och fullständigt kommunkationshaveri. Evighetskällaren som håller mig fången ligger så långt under jordskorpan att någon uppkoppling inte är möjlig och skulle någon mot förmodan komma promenerandes i korridoren skulle jag förmodligen kasta mig in i närmaste städskrubb. Bättre sitta där än att visa mig i ett skick där alla försök till kontakt och omsorg kommer avvisas som regndroppar från en vaxad yta.

Vår sociala kompetens är inpräglad i oss sedan barnsben. Vi vet instinktivt när vi ska nicka, humma, le och rynka på ögonbrynen. Vi vet hur mycket engagemang som är lämpligt att lägga i rösten i olika situationer, hur högt vi ska tala och hur nära vi ska stå. Om inte annat märker vi, i de flesta fall, när vi gör fel.

Jag är sällan den mest välpolerade personen i ett sällskap och inser rätt ofta att jag gått över diverse uttalade och outtalade gränser. Ibland skäms jag både medan jag är i gasen och efteråt (även om min stackars tonårsdotter förmodligen skäms mer…) och drar mig kanske undan till någon social skrubb ett tag. Sedan kommer jag tillbaks och hoppas på att bli inkluderad igen; få en bekräftelse på att folk är ok med mig trots mitt knas. För jag vill ju vara med – oavsett om det betyder att jag kastar mig in i sammanhanget igen (förmodligen med huvudet före) eller ber att få tacka för mig och åka hem. Jag vill leverera sociala koder som mottagaren accepterar och förstår.

Jag har egentligen samma grad av social kompetens i som utanför källaren, i den bemärkelse att jag fortfarande vet vilka hummanden och fnysningar som ligger inom ramen för det acceptabla, men i källaren blir min kompetens en börda eftersom den gör mig plågsamt medveten om att jag inte kan kommunicera, att jag inte klarar av att ge relevant respons. En vänlig själ kanske kommer ner till min bottenvåning, säg en Emma. Hon visar att hon vill mig väl, vill hjälpa. Det är bara det att jag, objektet för välviljan, vill ingenting alls. Viljan är evakuerad, tillsammans med alla meningsfulla känslor. Bara en sak vill jag – jag vill bli lämnad.

Egendomligt nog är det just så. I den ensammaste ensamheten vill jag bara att Emma ska gå, och en anledning är att jag inte orkar bära ansvaret för hennes besvikelse. Som naturligtvis infinner sig när jag efter tio minuter fortfarande inte sett henne i ögonen, fortfarande inte gett henne några vettiga svar på frågan om hur jag mår, fortfarande inte uttryckt ett uns av tacksamhet över att hon fortsätter sitta där bredvid mig, fortsätter hänga kvar i luren, trots att hela min varelse signalerar olust och brist på engagemang.

003
Det ordlösa samtalet med en mule funkar nästan alltid

Med andra ord: tystnaden omgärdar den deprimerade redan innan vänner och bekanta slutat ringa. Kanske är den till och med en anledning till att somliga drar sig tillbaks. Inte så konstigt att man inte vill ringa tillbaks när man blivit avvisad ett antal gånger. Fast avvisa är fel ord, det är alldeles för aktivt. Det handlar inte om att göra motstånd eller tycka illa om, det är också för meningsfullt för att passa in i den deprimerades väntrum. Kanske kan man säga ”apatisera”? Ja, kanske: en vän eller anhörig kan bli apatiserad i kontakten med den som är apatisk. Som en oavsiktlig följdverkan av bristen på livsengagemang (faktiskt rätt bra, det får komma med i ordlistan).

Har man blivit apatiserad några gånger för mycket är det alltså inte så konstigt om man slutar ta kontakt. Det verkar ju bara som att man stör och säger fel saker. Ska man ta sig igenom den där gråa dimman behövs det förmodligen så stora insatser att man blir helt uppslukad eller till och med smittad. Inte så konstigt om det är så det känns. Faktiskt kanske en del av svaret på varför människor tycks ha så svårt att höra av sig när man som mest behöver dem.

Shame on you, mörkersimmare, det är ditt fel alltihop! Ingen vill väl hänga med en dyster depp-diva och ingen vill hjälpa en otacksam bitter-bitch! Nä. Så jag ringer inte till Moa, dalkullan eller Jonas. Jag kommer ju inte kunna motsvara deras förhoppningar om att torka tårarna och piggna till. Säkrast därför att hålla skiten undanskuffad från världen, så länge jag inte kan presentera den med en gnutta ironi i rösten. Du vill kanske få kontakt, men jag är inte nåbar. Om jag ringer skulle du bara få min telefonsvarare i örat: Maria kan inte svara just nu, lämna helst inget meddelande. Nej, det är bäst att vänta och ringa till psyket istället om det inte går över. Eller möjligtvis ringa till Sam-Staffan.

Men hallelelujahurra – till psyket har jag inte behövt ringa på två år! Jag har klarat mig på banan tack vare:

  • hängslen – mediciner som håller mig uppe (tolv tabletter om dan, haha!)
  • livrem – folk som håller ihop mig (även när jag varit en källarråtta)
  • bogserlina – folk som drar med mig (när jag kommit upp ur det värsta)
  • reservbatterier – stöttare i vardagen (familj och boendestödjare)
  • stödhjul – saker som hjälper mig rulla framåt (blogg, kör, roman, piano)
  • krockkuddar – saker för att dämpa vid gupp i vägen (Sims, Netflix, soffan)

Det var väl en redig liten lista med metaforer, haha!! Förhoppningsvis kan listan ge lite hopp, mitt i detta hav av språkförbistringar, outtalade förhoppningar och förväntade misslyckanden.

För det finns många sätt att stötta den som har det tufft. Det behöver inte nödvändigtvis vara det djupa samtalet eller skjutsen till Psykakuten, det kan lika gärna vara en sockerkaka, en bokcirkel, ett pass vid diskbänken, ett soffhörn eller – det lilla guldkornet i tillvaron – ett mess. Depressioner är någonting som pågår, alldeles för länge. Precis som andra svåra sjukdomar och upplevelser. Det första rejäla raset (depressionsgenombrottet, cancerdiagnosen, dödsfallet…) kan vara tufft att bevittna och alla behöver inte orkar med just det. Men sedan kommer väldigt många veckor och månader när det är mest tungt och grått och lustlöst. När saker gör ont, när tårar ska gråtas och solen kanske kan njutas om man bara kom ut.

Då kan vem som helst kan göra lite nytta. Om man har lust.