Amuletter mot mörkret

I söndagens DN konfronterades jag återigen med myten om den galne mördaren. Man behöver inte leta särskilt länge för att hitta den, respektabla nyhetsmedier är lika förtjusta i den som sensationspressen. För att inte tala om deckarförfattare. Det är någonting extra mysrysigt med sinnessjuka mördare, det hade redan Agatha Christie förstått på sin tid. Seriemördare säljer.

I ärlighetens namn handlade inte artikeln egentligen inte om mord utan om vrede och våld, men mönstret ser likadant ut. Alex Schulman har kommit ut med en ny bok (Bränn alla mina brev) och i artikeln berättar han om sina morföräldrar Sven och Karin Stolpe som är bokens huvudpersoner. Schulmans mormor Karin hade en hemlig kärleksaffär med Olof Lagercrantz och boken är en ”resa in i släktens mörker”, som journalisten Johar Bendjelloul beskriver det. Det var när Sven Stolpe upptäckte otroheten som situationen blev våldsam, på vilket sätt avslöjar inte artikeln. Fokus ligger på Axel Schulmans beskrivning av hur vreden förts vidare i hans släkt och hur han med boken försöker bryta det arvet.

Inget ont om intervjun eller boken, det är ett intressant tema och en lovvärd ambition. Det är bara den lilla kommentaren som slinker in när Schulman försöker beskriva sin morfar:

”Min tidigare bild av honom byggde på lustiga familjeanekdoter/—/ men nu tänker jag att det måste finnas en psykisk sjukdom i botten. Det var på riktigt något fel på honom.”

Såklart. Det förklarar ju alltihop. Jag menar det skulle vara helt helt obegripligt om grannen Gunnar plötsligt hugger ihjäl sin fru, men får vi veta att han var deprimerad förstår vi ju. Så fort ett oförklarligt vålsbrott begås är det psykisk ohälsa vi pratar om. Det förklarar så bra, det återställer lugnet. Vet vi att det fanns en psykisk sjukdom med i bilden andas vi liksom ut. Då går vi fria.

Om vi nu inte själva tillhör psykfallens skara.

Ibland tror jag vi använder diagnoser som amuletter. Laddade föremål vi håller fram för att skydda oss mot det oanpassliga och obegripliga: barnet som inte kan leka, kollegan aldrig verkar duscha, grannen som flackar med blicken och aldrig svarar på ett hej – och mördaren förstås. Vi plockar fram amuletten och skådar verkligheten genom dess öga. Jaha, det var autism, depression, mani, schizofreni, då vet vi.

Jag gör precis på samma sätt. Sätter ramar runt det konstiga, makar in det i någon av de mallar jag känner mig bekväm med. Precis som med smuts, som antropologen Mary Douglas hade kunnat säga. För henne är smuts kort och gott saker som hamnat på fel plats. Skorna på matbordet, soppan i blomkrukan, blomman på golvet. Ordinära, trevliga ting som bara ägnar sig åt att ligga där de inte ska ligga. Samma sak med naglar, hårstrån och kroppsvätskor – sånt som verkligen används till amuletter. Hur vackert håret än är äcklar det oss när det inte längre fäster vid kroppen. Förr gjorde vi magi av det, nu hämtar vi Ajax och en trasa.

305
Rituella ögon? Hittade i Hågadalen, nån kilometer hemifrån

Kanske är det så vi ser på psykisk sjukdom; som mänskliga obegripligheter, beteenden som hamnat på fel plats. Skratt där vi förväntar oss tystnad, gråt där vi förväntar oss behärskning, infall där vi förväntar oss förnuft. Ajax och trasa. Mappar och arkivlådor. Fasiken, var det kanske bättre förr i alla fall? Lite mer magi åt smutsigheten skulle ju inte skada.

Men det var våld och mord det handlade om. Förövare och offer är alla unika och varje brott en egen vidrighetsberättelse, men en sak gäller för våldsbrott överlag – det är inte bara stigmatiserande att lyfta fram psykisk sjukdom som en förklaring, det är korkat också (psykopati är en annan historia*).

Stigmatisering först. Tänk om Schulman sagt såhär: ”Min tidigare bild av honom byggde på lustiga anekdoter, men nu tänker jag att han måste komma från Afghanistan. Det var på riktigt något fel på honom.” Är en mördare psykiskt sjuk får vi snabbt veta det, men det ska mycket till för att journalisterna ska ange en hens etnicitet. Vilket vore vettigt om avhållsamheten inte bara gällde just detta. För det är klart att precis som psykisk sjukdom kan härkomst i vissa fall få en människa att bli ett monster. Man mördar för att man är svensk och hatar såna som inte är det, eller tvärtom. Men ingen skulle ju komma och påstå att svenskhet förklarade kriminella handlingar. Att vi förstod varför mördaren mördade eftersom vi visste var hen kom ifrån.

Och så korkadhet. Det är visserligen rätt många mördare som har en psykiatrisk diagnos, med bland alla människor med psykiatriska diagnoser finns försvinnande få mördare. Och det fattar ju vem som helst. Det är ju inte så att du blir mördare bara för att du har en psykisk sjukdom. Psykisk sårbarhet förvandlar ingen till ett monster, men den ökar risken för andra typer av problem. Som droger. Och missbruk är, till skillnad från psykisk sjukdom, tydligt kopplat till våldsbrott. Liksom otrygg barndom och tidig inskolning i den kriminella världen.

Vad säger mördarna själva? En forskare vände sig till internerna på rättspsyk för att ta reda på vad de själva trodde låg bakom deras brott. För att bli intagen på rättspsyk måste man självfallet klassas som psykiskt sjuk, men internerna hävdade att sjukdomen inte var huvudorsaken till deras illdåd. Istället sade de att det var deras missbruk, fattigdom eller vrede som fått dem att mörda.

Med andra ord: om du växer upp i slummen, blir slagen av farsan och mobbad av kompisarna, serveras gängbråk på lekplatsen och blir pådyvlad din första fix innan du är femton är risken stor att du så småningom tar ett rejält kliv utanför lagens ramar. Alldeles oavsett om du är ett psykfall eller inte.

Min bror Sam-Staffan påminde mig om den där flygkaptenen som avsiktligt kraschade sitt plan i Alperna. Minns ni honom? Det var våren 2015. 150 passagerare satt på ett plan från Barcelona med destination Düsseldorf när en av flygkaptenerna låste in sig i cockpit och med avsikt styrde planet rakt in i bergen. Samtliga passagerare avled. Några dagar senare kom avslöjandet från Lufthansa: flygkaptenen åt antidepressiva!! Precis som 1 000 000 svenskar (enligt Socialstyrelsens läkemedelsdatabas). Om inte SAS sedan dess gjort en noggrann utredning och utrensning bland sin personal borde vi förmodligen inte göra några flygresor.

I DN-artikeln berättar Alex Schulman att han påbörjade sitt bokprojekt om morföräldrarna för att undersöka sin egen ilska. Det hade plötsligt slagit honom att hans barn faktiskt kunde bli rädda för honom och det skrämde honom. Det han säger om föräldraskap träffar mig, rakt in i mamma-hjärtat:

”Man kommer att skada sitt barn. Att vara förälder handlar om att minimera skadan.”

Jag är mamma, dotter, syster, vän – alltså kommer jag att såra och skada. Bara för att jag kommer med min historia, min begränsade förståelse, mina ohejdade vanor och later.

Jag kommer såra för att jag roffar åt mig alla kakorna vid kaffebordet; eller för att jag trycker i mig varenda smula av resterna när alla gått hem.

Jag kommer skada för att jag är den som alltid stormar in som en bullrande paradorkester och brölar de mer beskedliga ut ur rummet; eller för att jag är den som envisas med att ligga och trycka som en gas strax över golvet, som en osynlig men påtaglig obehaglighet.

Jag kommer orsaka förödelse för att jag är en gränspolis eller en medlöpare, en barrikad eller en översvämning; en igel eller haj – på något sätt är jag alldeles garanterat inte som jag ska. Trots att jag är ett psykfall och inte en mördare. Kanske borde vi säga så om oss själva ibland:

Det är på riktigt något fel på mig.

Och göra så gott vi kan.

 


* Psykopati har en tydlig koppling till vissa våldsbrott, men det är en personlighetsstörning, någonting man föds med till skillnad från sjukdomar som depression och schizofreni. En depression gör dig sårbar och mindre förmögen att ta vara på dig själv. Som psykopat är du tvärtom hård och känslokall och du har lätt att skaffa dig makt och inflytande, just på grund av din störning. Manipulation, förtryck och våld är nämligen psykopatens modersmål.

Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

2 reaktioner till “Amuletter mot mörkret

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s