Psykfallets julevangelium

När jag var tjugo var jag stenallvarlig nästan jämt. Om jag inte asgarvade. På morgonen när kollegan hälsade med ett ”hej hur mår du” svarade jag, utan att tveka, ”hej jag har dödsångest”. Jag var ung och hudlös och allt gick rakt in. Det var ständiga känslostormar: ångest, kreativitetsmani, självmordstankar, förälskelser, självförakt, hänryckning. Lite borderline skulle man kunna säga. Jag såg mina känslor som Sanningen och agerade därefter. Men med ett inre kaos är det kanske inte så konstigt om man blir något av en känslofascist: ”Jag känner att du är arg på mig”, ”Men jag är inte arg”, ”Jo, det är du, jag känner det”. Vissa människor hade ju inte kommit så långt i sin utveckling, och då var jag förstås tvungen att bistå med upplysning…

Det här var på den tiden då man pratade om ”sitt inre barn” i terapisoffan (idag pratar man om vad man ska göra när ens barn kräks). Det inre barnet var ett bildspråk jag tog till mig, det klingade rätt. Det var den lilla Maria som gav sig till känna i mardrömmarna och under ångestnätterna. Den lilla Maria var värnlös och utlämnad till en stor och farlig värld och det var min uppgift att skydda henne och föra hennes talan. Hur nu det skulle gå till.

1990 var ett slags mellanår. Bakom mig låg bäst-i-skolan-studenten och pianostudierna vid musikfolkhögskolan för underbarn (haha). Nu hade jag börjat på journalisthögskolan, mest för att det krävdes 5.0 för att komma in. The Sky Is The Limit, hej och hå. Men precis som musikfolkhögskolan ätit upp min kreativitet släckte journalisthögskolan min självsäkerhet och upptäcktslusta. Mina coola medstudenter pratade om var man fick bästa kaffet i Buenos Aires, hur de tillbringade semestern med sin guru i Kerala och var Robert Aschberg handlade strumpor (han var väldigt inne just då). Jag satt prydligt och antecknade. Vet inte om jag försökte klassa in i gänget med min katastrofala resa till Kamerun, men jag kände mig i vilket fall som helst exceptionellt patetisk.

Till sist gav jag upp. Och släppte allt som på något sätt kunde relateras till begåvning, prestation och betyg. Jag dränkte mina bisarra föreställningar om att vara utvald och drog till Rättviks stiftsgård. Diskade, städade, krattade löv. Och sjöng i stiftsgårdens kapell.

Till julen kokade mina ångestnätter ner till en liten sång, en sån där som bara dyker upp, klappad och klar i huvudet. Den var inte särskilt bra och jag tror jag bara framförde den en gång, men refrängen har stannat kvar i mig:

Så mörk var världen och tiden så kall
Men ingenting finns som kan besegra den kraft som är minst

Jag var rätt kyrklig på den tiden, och just den julen grep mig den kristna julsagan på ett särskilt sätt. Jag drabbades av paradoxen, att den skrynkliga lilla bebisen i fodertråget var alltings skapare. Att den nakna kroppen som sprattlade i höet var den allsmäktige. Jag älskar fortfarande bilden. Det ofattbart stora i det minsta lilla.

Av någon anledning kommer jag att tänka på ett av Staffan Westerbergs ljuvliga barnprogram (jo, jag tillhör en av de otraumatiserade) där han sitter ”i en ask, i en ask, i en ask” och håller i ännu en ask där ”herr Ingenting” bor. Och i mörkret som omger den största asken, den som Staffan Westerberg bebor, där sitter Världen Utanför och spelar vemodigt på sin cello. Fantastiskt och obegripligt underbart för det lilla barnet Maria.

Fantastiskheten med Jesusbarnet är förstås att guden väljer att göra sig liten och skyddslös. Det finns ju ingen anledning för en allsmäktig varelse att göra sig sårbar, men i Jesussagan drivs guden av sin kärlek till människan. Hen avsäger sig sin makt för att komma människan så nära som det bara är möjligt. Som fjunig bebishud mot förälderns kind. Bilden av gudbebisen hjälpte mig då, när jag var tjugo och försökte värma mitt inre lilla barn. Att guden kanske också fanns där med mig, och ville värma.

Bilden är stark för mig också nu, när jag inte längre är så värst kristen. Jag förstod först inte min text. Det där att inget kan besegra den minsta. Men orden kändes betydelsefulla. Och tröstande. Så småningom insåg jag att de fångade den känsla av makt jag paradoxalt nog kunde uppleva i mina jobbigaste stunder. Och som jag fortfarande behöver påminna mig om. Makten i det ömkligaste.

Såhär. Den starka, duktiga och lyckade Maria har en mycket högre försvarsbudget än den svaga och misslyckade. När jag nybantad reser på forskningskonferens, snaggad och med snajdig dräkt (= Maria 1997), då måste jag passa mig. Så att jag inte spiller, fumlar, stammar, ramlar och glömmer hur man pratar vetenskapsengelska. Jag måste finta finforskarnas frågor så de inte avslöjar mina kunskapsluckor och inser att jag bara är på låtsas. Och när jag kommer hem till släktmiddagen måste jag vara sådär glad och smart som mina förfäder och kusinbarnsbryllingar känner mig: ”Tänk vad kreativ du är, med kulturkrog och måleri och spelningar och allt!”, ska de säga, ”oh och ah och jättebra”.

Och det är klart jag är. Kreativ och smart och snäll och så. Och glad. Absolut. Men att hålla sig kvar på toppen kräver exercis och skicklig kamouflering. Sprickor i väggarna och golv som glappar – varsågod och dölj! Osäkerhet och mindervärdeskänsla – ladda kanonerna med fyndiga repliker! Och om ditt orkeskapital inte räcker är det bara att revidera försvarsbudgeten och och konsumera lite mer. K-pistar och spikpistoler och spackel.

Men när allting krackelerar. När du är besegrad och det är uppenbart att du faktiskt är ett skämt. När kulturkrogen stängt, familjen havererat och yrkeslivet kapsejsat. Då är du oövervinnerlig, för ingen kan fälla den som redan ligger platt på marken. Där och då, på bottnen, i mörkret, i den usla bädden av halm och strå, visar sig din verkliga makt. Där är du starkare än alla dem som lyckade och leende dunkar varandra i ryggen nånstans i soldiset ovanför dig. Du sitter på trumfen för, precis som den kaosiga borderlineflickan Maria, har du omfamnat de skuggsidor som de lyckade gör allt för att undvika. Du har ingenting att försvara, och därför har du redan vunnit.

När jag precis kommit fram till Rättvik efter journalistfloppen gick jag ut på en pir nedanför kyrkan. Det var fortfarande lite rostfärger i träden, annars var allt höstgrått. En fuktig kyla hängde i luften och Siljan var oåtkomlig och färgad som stål. I plånboken låg de sista slantarna av mitt sista studiemedel. Jag drog fram sedlarna och släppte dem, en efter en, i vattnet. Såg dem guppa bort, blötas upp och sjunka ner och försvinna. Det fanns inget kvar att ta ifrån mig. Jag var sårbar men obetvinglig som vattenytan framför mig. Stark och rädd, och redo att möta det där inre barnet. Den skrynkliga lilla gudabebisen.


Vill du få mina blogginlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också gå med i bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Katter kan väl också få vara Jesusbarn ibland

Jag är inte modig

Mod, tänker jag, förutsätter att man är rädd. En riddare på en ståtlig springare som galopperar mot draken med svärdet i hand är inte modig om hen inte också är rädd. Om riddaren är så säker på handen att hen inte ens i tanken tvekar – då gör hen bara sitt jobb. Men en person med social fobi är modig när hen sitter i kassan på Hemköp. Att beta av den ringlande kön av tjattrande tanter, jäktade pappor, stöddiga tonåringar och illaluktande gubbar är ett storverk när man är rädd för folk. Att övervinna sin skräck är att vara modig. Tänker jag. Kanske är uppgiften betydelsefull också, att man tar sig förbi rädslan för att man ska åstadkomma något. Att gå in i spökhuset är förmodligen läskigt första gången, men är man modig för att man gör det? Kanske.

Folk påstår ibland att jag är modig. Som när jag kliver ut på talkshow-scenen och presenterar mig som psykfall. ”Det är så viktigt att någon vågar berätta”, säger flera efteråt, ”att det får komma nära”. Nu har jag gjort det igen, titulerat mig som psykfall. Fast den här gången i Svenska kyrkans tidning Hopp, där jag fått äran att skriva månadens krönika. Hur törs jag? Hur vågar jag lyfta fram mitt sårbaraste så att alla kan se?

När jag vänder mig mot publiken, som jag inte riktigt kan urskilja bakom ljuset från strålkastarna, och säger att jag är ett psykfall är jag inte modig. För jag är faktiskt inte rädd. Jag vet inte varför det är så – ett karaktärsfel, en gränslös läggning eller en generell lust att få folk att sätta lite av andan i halsen. Jag har alltid varit sån. Kanske beror min brist på korrekthet just på att jag är ett psykfall? Den sortens psykfall som jag är alltså (det finns mer klädsamma varianter).

Det är inte alltid det blir så himla bra. Som när jag försökte skämta om att jag var intagen på psyket på ett väldigt vetenskapligt seminarium. En del före detta vänner har nog till och med blivit före detta just för att jag är så oförblommerat sjuk i huvudet. Jag generas inte, och det blir pinsamt. För dem. De skäms å mina vägnar.

Men det är kanske en annan sak med läsare, lyssnare, publik. Man behöver inte ha skämskudden lika nära till hands när det är en helt främmande person som viker ut sig, i synnerhet inte om vederbörande gör det i något slags professionellt sammanhang. Konstigt egentligen… Att det pinsamma kan vara lättare att höra från en stor scen än i konferensrummet med kollegorna.

Fast jo, jag fattar. Jag tänker på alla dansföreställningar jag njutit av, inte minst på Dansens hus i Stockholm. I modern dans är det inte helt ovanligt att delar av eller hela ensemblen uppträder nakna. En föreställning jag har ett särskilt livligt minne av, fortfarande efter tjugotalet år, var speciell på det sättet att publiken stod utspridd på samma golv där dansarna rörde sig. Vid ett moment låg dansarna i en stor hög på varandra, spritt nakna, och sprattlade som en fångst sill. Efter en stund rasade högen ihop och dansarna sprattlade sig från ena änden av rummet till den andra, rakt igenom publiken.

Man kan liksom ta en sån sak i just det sammanhanget. Man vet att på Dansens hus får man räkna med avant-garde, vilket kan innebära att nakna människor sprattlar vid ens fötter. Men man behöver inte gå särskilt långt för att hitta situationer där detta inte skulle kännas bekvämt. Nobelfesten. Luciatåget. Skoldiscot. Konferensrummet.

Ja, det är faktiskt hur självklart som helst när jag tänker på det. Inte minst för mig som ritforskare – allt handlar ju om de signaler vi omgärdar en tillställning med. Att käka ostkex och rödtjut kan ju med ganska enkla medel omvandlas till en av kristenhetens mest laddade riter.

Men alltså. När jag presenterar mig som psykfall handlar det inte om mod utan snarare galenskap (haha). Och kärlek. Jag har en vansinnig föreställning om att alla människor är lika värda, vet inte var jag fått det ifrån. Nej förresten, det är inte en föreställning, det är en känsla. Eller… (svårt att fånga in) en kroppslig förnimmelse. Ett sätt att erfara verkligheten. Eller kanske ännu mer ett sätt att vilja erfara verkligheten.

Godhet har ingenting med saken att göra om nån trodde det. En god människa gör avkall på sina egna behov för att gynna någon annan. Hen kan till och med göra nåt som är plågsamt eller obehagligt – bara för att nån annan behöver det. Det är inte därför jag står där på scenen. Jag står där för att det är kul. För att jag är en sån som mår bra av att ha folks blickar på sig, även när den fernissade lyckadheten flagnat bort. Kan jag inte få beröm blir jag hellre dömd än bortglömd, haha…

Lyckadheten, eller min strävan efter lyckadhet, har ofta blivit min tvångströja. Jag gör saker för att visa mig duktig. Dumt. När jag visar mig som psykfall är det tvärtom. Faktum är att det är en riktigt bra kur om du har problem med din duktighet! Som psykfall är det strängt taget omöjligt att ställa sig på en scen, figurera i radio eller tidningar, för att vara duktig. Jag säger inte det jag föreställer mig att folk förväntar sig av mig, jag säger inte det jag tror ska ge mig några duktighetspoäng (och det är så skönt!).

En tid då lyckadheten ännu inte blivit min tvångströja…

Jag säger rätt och slätt det jag behöver säga, det som hjälper mig att vara mig: Här är jag, sån här är jag. Jag är vacker och stark och rolig. Och jag är också ynklig och patetisk, jag är osynlig och bortglömd, jag är onyttig och besvärlig. Och jag tycker att ni ska älska mig. Och jag tycker ni ska älska alla andra som är ynkliga, patetiska, osynliga, bortglömda, onyttiga och besvärliga. Jag tycker du ska älska dem. Jag tycker du ska älska dig.

Jag är inte modig. Jag säger så för att jag behöver det. Om det också berör nån, hjälper nån att jag står där, stolt och tydlig, och gör mig själv till det spektakel jag är – då finns det ingenting jag hellre vill göra än just det.


Sen kan förstås en viss krank blekhet komma ifatt mig efteråt. Som efter reportaget i UNT då en av grannarna hejdade mig i trappuppgången för att liksom tycka synd om mig. Det var först då jag insåg att jag inte bara bjudit in alla uppsalabor att ta del av min ynkedom – utan också alla dem jag träffar på när jag ska boka tvättstugan eller slänga soporna. Tänkt inte på det…

Psykfallet intar scenen

Wien, Boston, Leuven, Berlin och Lausanne… Engång i tiden reste jag på viktiga konferenser med viktiga människor som hade viktig forskning att presentera. När jag stod och talade inför sömniga auditorium hade jag inte kunnat föreställa mig detta. Att det var som psykfall jag skulle göra succé. Jag borde ha valt denna karriär för länge sedan. Faktum är att min tidigare karriär nog var mer av ett misslyckande än min nuvarande. Jo, jag drog väl in några miljoner i forskningspengar, publicerade mig i internationella tidskrifter, blev docent och gick på Nobelfester, men gjorde jag någon nytta i det stora hela? Tveksamt. Merparten av det fåtal som läste mina artiklar var väl mest ute efter att se om de själva blivit citerade, haha.

Känslan av att stå på en glammig talkshow-scen inför ett par hundra jublande åskådare och berätta om hur sjuk i huvudet jag är slår i vilket fall som helst det mesta. Ett psykfall känns kanske inte som en standardgäst på en talkshow, men egentligen är det inte konstigare än att bjuda in en hyllad skådespelare eller prisbelönt atlet. Idrott och skådespeleri kräver sina förmågor, mörkersim andra. Medan somliga ligger och nöter tusentals meter crawl varje dag ger andra sitt yttersta för att hållan äsan över ytan. Inte för att de är sämre på crawl utan för att de inte befinner sig i någon klorerad, kaklad träningsbassäng. I mörkervattnet krävs en helt annan sorts teknik, en annan kondition och styrka. Det kan krävas rent heroiska prestationer för att skaffa sig dem. Tänker man närmare på saken är det egentligen mindre konstigt att en mörkersimmare hamnar på en talkshowscen än faktumet att ingen mörkersimmare någonsin fått ta emot någon medalj för sina prestationer.

I vilket fall som helst. Jag har, som ni säkert har fattat vid det här laget, en talang för att lämna ut mig själv. På scenen i Uppsala Konsert och Kongress kände jag för första gången i livet att jag verkligen kunde dra nytta av den förmågan. Jag skäms inte när jag berättar hur det är att hasa omkring på psyket efter en störtdykning i mörkervattnet. Det är inte pinsamt att prata om elchocker och piller. Och den odiskutabla värmen från publiken bekräftar min upplevelse: jag gör något viktigt. Nu gör jag till sist något som är på riktigt.

Maud Karlsson, värdinnan för föreställningen, tog upp en fråga jag inte funderat så mycket på tidigare. Det har ju blivit så mycket lättare att prata om psykisk ohälsa  – finns det några tabun kvar? Finns det några fler dörrar att slå in? Behövs det verkligen ännu en blogg? Eller, det var så jag valde att tolka hennes fråga…  Varför började jag egentligen blogga? Ja, ärligt talat hade jag inte nån specifik agenda. Ingen psyko-politisk vinkel. Jag började skriva för att jag tycker om att skriva. För att jag hoppades nån ville läsa. För att jag var trött på att låtsas. För att jag inte ville vara ensam.

Foto: Mikael Lindqvist

När jag förberedde mig för samtalet med Maud kom jag också på att vissa genres dominerar vårt tilltagande pratande om psykisk ohälsa. Vi pratar visserligen mer om ämnet idag än för typ tjugo år sedan, men vi har mallar som anger hur vi ska prata om det. Det finns säkert fler men när jag satt i mine loge innan föreställningen (var bara tvungen att få med det: psykfallet satt i sin loge!) lyckades jag klura ut tre stycken. Mallar, genres eller synvinklar som vi oftast tar när vi pratar om det som tidigare varit tabu.

  1. Diagnoser. Populärmedicinskt alltså, snacket som du och jag kan ha på fikarasten om skojiga syndrom. Eller frågorna du själv kan (o)roa dig med vid din dator. I en handvändning kan vi ju googla fram vetenskapliga och ovetenskapliga tester för i stort sett alla psykiatriska åkommor . Kvällspress och veckotidningar bistår gärna också. Med hjälp av en knippe kryssfrågor kan du få reda på om du är bipolär eller om ditt barn har en släng av ADHD. Eller få bekräftat det du länge misstänkt – att ditt ex är en psykopat.
  2. Tragedier. Eller kanske snarare skräckhistorier och mysrysare. Det här finns precis överallt: i dagstidningar, romaner, bloggar, dokumentärer, på youtube och film. Det är någonting extra upprörande med förfärligheter som inträffar på psyket. Bara ord som bältesläggning och elchocker kan ju få en att tänka på medeltida tortyrmetoder och modern hjärntvätt. Sedan har vi förfärligheterna som de riktigt sjuka psykfallen begått. De som blivit sektledare, kannibaler och seriemördare (som jag skrivit om alldeles nyligen). Med andra ord – en fascination för ”vansinnet”, som på det hette på den gamla goda tiden.
  3. Hjälteepos, sedelärande berättelse, uppbyggelselitteratur. Denna genre är inte i närheten lika vanlig som de andra två. Den kommer mest i formen av dokumentärer och reportage, men finns säkert i bloggform också. Den bästa sedelärande berättelsen kräver stora kontraster. En obscent rik och gudomligt vacker Oscarsvinnare som fått Nobels fredspris skulle vara en perfekt utgångspunkt. Som det ska gå käpprätt utför ifrån. Riktigt seriös galenskap är förstås bäst, gärna kryddat med allmän misär och konkurs. Ju högre fallhöjd och ju allvarligare krasch desto starkare blir upplösningen: Tänk att hen tog sig tillbaks trots alltTrots allt-litteratur skulle genren kunna heta också.

Ett gemensamt drag för alla dessa genres är attde lyckas hålla psykfallet på armlängds avstånd. I TV-soffan, vid tidningen eller datorn kan den som vill förtjust bläddra igenom skräckkabinettet av bisarra sjukdomar, diagnoser och tragedier. Det räcker med några knapptryckningar för att vi på tryggt avstånd ska kunna kika in i samhällets absolut mörkaste hålor.  Vissa föredrar om det slutar lyckligt, andra trivs bättre med att skyffla undan eländet i sopsorteringsfacket: ”förfärligheter som inte har nåt med mig att göra”.

Jag raljerar lika mycket över mig själv som nån annan. Hjälteepos vore kanske bättre att fördjupa sig i men personligen har jag lättare för sektledare och seriemördare. Jag blir sällan hjälpt av att se enannan människa mirakulöst ta sig ur sin olycka (som säkert är ännu värre än min egen). Det känns mer som ett krav än en krycka för mig. Gråskalorna försvinner så lätt i uppbyggelselitteratur. Allt verkar så storslaget och självklart i sin lösning, medan mitt liv bara känns envetet eländigt. Hela tiden. Tills det blir en liten, liten smula bättre. Nej, ge mig en hederlig kannibal i stället, det piggar alltid upp!

Så, vad skulle min blogg kunna tillföra i sammanhanget? Kanske en helt ny genre? Min blogg passar ju inte in i nån av de genres jag nyss hittade på och raljerade över. Kanske har jag hittat en genre som verkligen behövs (ironisk kursivering) som komplement till allt distanserande psyko-babbel. Existentiellt tragikomisk skulle man i så fall kunna kalla genren. Och den är naturligtvis redan uppfunnen. Av nån. Det finns säkert massor av duktiga, fyndiga, kunniga bloggare som skriver existentiell tragikomik, men eftersom jag är extremt dålig på att läsa andras bloggar lever jag i salig ovetskap om detta. Och strängt taget spelar det ju egentligen ingen roll. Mitt svar till Maud: Jag vill skriva så att psykfallet ska komma lite närmare inpå i all sin lysande grådaskighet. Jag vill blotta det skamligaste och få människor att gråta och skratta över det.

Jag vet inte hur mycket publiken roades just av min pseudo-litterära analys, men det var min tragikomiska ton som fick dominera där på scenen. Den existentiella höll jag lite i bakgrunden. När jag klivit av scenen insåg jag till min förvåning att jag varit klok.
Det är klart – blickar man ut över tvåhundra personer i motljusetfrån spotlightsen, är övergången från dråplig vardag till dödligt allvar inte busenkel. Men ändå: att jag skyddat mitt mest plågsamma berodde på att jag faktiskt äger en smula integritet. 

Jo, jag ”lämnade ut mig själv” med hull och hår, trots min läkares rekommendationer. Men jag bibehöll (märkligt nog) min självrespekt genom att locka publiken att skratta åt mig. Och det gjorde de!

PS. Jag ber om ursäkt för att jag staplat två pseudo-litterära inlägg på varandra. Jag ska försöka hålla mig i skinnet nästa gång: inga listor, inga genres och inga metaperspektiv!

Löpande självbiografi

”Lämna inte ut dig för mycket nu”, sade min psykiater i torsdags, apropå den stundande talk-showen. Hur menar hon att det skullegå till? Skulle jag le och bita ihop? Svälja galenskapen och knäppa blusen upptill hakan? Nej, hon har nog inte fattat grejen. Men det är klart – hon är ju läkare. Ett yrke som alla vet vad det går ut på.

Som religionspsykolog var det alltid en liten utmaning att förklara för folk vad jag pysslade med. Vad gör en religionspsykolog? Och varför? Det kunde bli ganska roliga samtal, även om jag inte alltid kunde redogöra för poängen med mitt jobb. Jag hade liksom inte riktigt koll på den själv. Men jag hade rätt kul och jag fick betalt. Att jobba som psykfall är ännu svårare att förklara. Jag håller själv på att utforska vad det skulle kunna innebära och jag har ingen aning om vem som skulle kunna vilja ge mig lön för mödan. Poängen är däremot glasklar.

Ett professionellt psykfall jobbar med attgestalta sina erfarenheter av psykisk ohälsa och dela med sig av de insiktersom dessa har resulterat i. Ett psykfall fungerar som representant för detynkliga och sårbara som finns hos alla människor och använder sin egentrasighet för att belysa allmänna existentiella problem.

Gud! Det lät nästan så korrekt att det hade kunnat vara på riktigt! Anställ mig någon!

Kanske ska jag visa min arbetsbeskrivning förmin psykiater nästa gång, så att hon förstår hur orimlig hennes uppmaning var. Lämna ut mig, det är mitt jobb. Som forskare lyckades jag aldrig bli sådär sval ochkorrekt som många av mina kollegor, men jag stod aldrig vid min powerpoint på forskningskonferensen och sade att jag hade panikångest eller käkade Lithium. Som professionellt psykfall är det precis det man ska prata om. Man kan inte förbereda ett framträdande genom att spackla igen sina sprickor – det är sprickorna som är jobbet.

Och det gäller förstås bloggen också. Det som är svårt att skriva om är sånt som är viktigt att höra. Tar det emot att skriva om boendestödjare och om ensamhet – då är det precis det jag ska skriva om. Känns det pinsamt att berätta om mitt samtal med chefen – då är det just det som ska bli mitt inlägg. Sprickorna är jobbet.

Efter lite funderingar har jag insett att psykfallets kommunikation med omvärlden också hör hemma i en speciell genre. Det är en heltny genre som vuxit fram i de sociala mediernas tidevarv, en slags realtidsgenre. Man skulle kunna kalla den för löpande självbiografi.

Jag tittar ibland på de vloggar (typ videoblogg) min dotter följer och förundras över att så många ungdomar lägger så mycket tid till att titta på när deras youtubers städar skafferiet, rastar hunden eller går till frisören (många betyder i det här sammanhanget hundratusentals, om vi håller oss till Sverige: den youtube-kanal som ligger i topp, Jocke & Jonna, har till exempel 861 000 följare). Youtubers tillhör en ny generation av självlärda kändisar som har den gemensamma nämnaren att de inte har slagit igenom som musiker, dansare, skådespelare eller nåt annat man kan bli störst och bäst på. Det är inga specifika talanger som gett dem deras stjärnstatus – annat än deras självbiografiska begåvning.

Driver du en löpande självbiografisk youtubekanal kommer du väldigt nära dina tittare, och många youtubers blir mer av en kompis än en kändis för följarna. Börjar du titta på en vloggare som Therese Lindgren (790 000följare) har du kanske också fått en förebild, eller till och med en mentor. Therese Lindgren kan tipsa dig om bästa sättet att städa garderoben, göra reklam för den snyggaste väskan och ge förslag på hur du ska lindra din panikångest. I samma vlogg. Högt och lågt. Och hela tiden personligt.

Jag är ännu inte så inflytelserik att nån skulle få för sig att kolla på en vlogg där jag går till vårdcentralen eller åker till återvinningen. Däremot bjuder jag på min psykiska skörhet, precis somTherese Lindgren och många andra modiga unga youtubers. När jag först ställdes inför fenomenet – videos med tonåringar som berättade om sin ätstörning, sin depression eller sitt självskadebeteende – blev jag perplex. Oroad. Förstod de att de bjudit in hela världen till sin personliga ångestkammare? Om de ställt sig i köpcentret mitt under julhandeln hade betydligt färre personer fått ta del av deras privata problem – fattade de verkligen vad de gjorde? Fanns det inte någon gammal hederlig axel att gråta ut mot? Eller var videon helt enkelt ett rop påhjälp?

När jag blivit mer inskolad i genren insåg jagatt jag dragit förhastade slutsatser. Det finns förstås en hel del ungdomar som publicerar saker de i efterhand önskade att de hållit för sig själva, men de etablerade vloggarna, som just Therese Lindgren, verkar ha rätt bra koll på vad de gör. De kan vara personliga, ibland nästan intima – men de är inte privata. De lämnar ut sig, men utan att förlora sin integritet. Kanske gör de helt enkelt som konstnärer och författare gjort i alla tider – använder sitt eget liv som ett redskap i skapandet. Och i så fall kan man ju betrakta en ung kvinnas video om sitt självskadebeteende som ett kapitel i hennes löpande självbiografi. Vilket är nåt helt annat än ett rop på hjälp.

Exakt vad det är som gör skillnaden kan jag inte svara på. Åtminstone inte stilistiskt. Det vore intressant om en litteratur- eller filmvetare kunde upplysa mig om vilka markörer i en personlig text eller video som krävs för att den ska urskilja sig ifrån det gränslöst utlämnande. Inuti mig själv är i vilket fall som helst skillnaden tydlig. Det handlar om distans. Jag skulle aldrig lägga upp en text som jag inte på något sätt också kunde skratta åt. Eller resonera kring. Som har en tråd vidare. Den stillastående pölen av självömkan eller skam är inte publicerbar, den är privat. Men känslan av självömkan eller skam kan bli till en personlig text när jag klarar av att prata om den. Helst skratta också.

Alltså tänker jag fortsätta lämna ut mig själv. Jag tänker vara ynklig på scen och pinsam i bloggen. Men jag kommer inte under några som helst omständigheter betrakta åhörare eller läsare som min axel att gråta ut mot. Det jag säger och skriver är en del av psykfallets löpande självbiografi. Ett oavlönat arbete som jag vet mycket bättre vad det går ut på än det jag fått betalt för i sisådär tjugo år.