Löpande självbiografi

”Lämna inte ut dig för mycket nu”, sade min psykiater i torsdags, apropå den stundande talk-showen. Hur menar hon att det skullegå till? Skulle jag le och bita ihop? Svälja galenskapen och knäppa blusen upptill hakan? Nej, hon har nog inte fattat grejen. Men det är klart – hon är ju läkare. Ett yrke som alla vet vad det går ut på.

Som religionspsykolog var det alltid en liten utmaning att förklara för folk vad jag pysslade med. Vad gör en religionspsykolog? Och varför? Det kunde bli ganska roliga samtal, även om jag inte alltid kunde redogöra för poängen med mitt jobb. Jag hade liksom inte riktigt koll på den själv. Men jag hade rätt kul och jag fick betalt. Att jobba som psykfall är ännu svårare att förklara. Jag håller själv på att utforska vad det skulle kunna innebära och jag har ingen aning om vem som skulle kunna vilja ge mig lön för mödan. Poängen är däremot glasklar.

Ett professionellt psykfall jobbar med attgestalta sina erfarenheter av psykisk ohälsa och dela med sig av de insiktersom dessa har resulterat i. Ett psykfall fungerar som representant för detynkliga och sårbara som finns hos alla människor och använder sin egentrasighet för att belysa allmänna existentiella problem.

Gud! Det lät nästan så korrekt att det hade kunnat vara på riktigt! Anställ mig någon!

Kanske ska jag visa min arbetsbeskrivning förmin psykiater nästa gång, så att hon förstår hur orimlig hennes uppmaning var. Lämna ut mig, det är mitt jobb. Som forskare lyckades jag aldrig bli sådär sval ochkorrekt som många av mina kollegor, men jag stod aldrig vid min powerpoint på forskningskonferensen och sade att jag hade panikångest eller käkade Lithium. Som professionellt psykfall är det precis det man ska prata om. Man kan inte förbereda ett framträdande genom att spackla igen sina sprickor – det är sprickorna som är jobbet.

Och det gäller förstås bloggen också. Det som är svårt att skriva om är sånt som är viktigt att höra. Tar det emot att skriva om boendestödjare och om ensamhet – då är det precis det jag ska skriva om. Känns det pinsamt att berätta om mitt samtal med chefen – då är det just det som ska bli mitt inlägg. Sprickorna är jobbet.

Efter lite funderingar har jag insett att psykfallets kommunikation med omvärlden också hör hemma i en speciell genre. Det är en heltny genre som vuxit fram i de sociala mediernas tidevarv, en slags realtidsgenre. Man skulle kunna kalla den för löpande självbiografi.

Jag tittar ibland på de vloggar (typ videoblogg) min dotter följer och förundras över att så många ungdomar lägger så mycket tid till att titta på när deras youtubers städar skafferiet, rastar hunden eller går till frisören (många betyder i det här sammanhanget hundratusentals, om vi håller oss till Sverige: den youtube-kanal som ligger i topp, Jocke & Jonna, har till exempel 861 000 följare). Youtubers tillhör en ny generation av självlärda kändisar som har den gemensamma nämnaren att de inte har slagit igenom som musiker, dansare, skådespelare eller nåt annat man kan bli störst och bäst på. Det är inga specifika talanger som gett dem deras stjärnstatus – annat än deras självbiografiska begåvning.

Driver du en löpande självbiografisk youtubekanal kommer du väldigt nära dina tittare, och många youtubers blir mer av en kompis än en kändis för följarna. Börjar du titta på en vloggare som Therese Lindgren (790 000följare) har du kanske också fått en förebild, eller till och med en mentor. Therese Lindgren kan tipsa dig om bästa sättet att städa garderoben, göra reklam för den snyggaste väskan och ge förslag på hur du ska lindra din panikångest. I samma vlogg. Högt och lågt. Och hela tiden personligt.

Jag är ännu inte så inflytelserik att nån skulle få för sig att kolla på en vlogg där jag går till vårdcentralen eller åker till återvinningen. Däremot bjuder jag på min psykiska skörhet, precis somTherese Lindgren och många andra modiga unga youtubers. När jag först ställdes inför fenomenet – videos med tonåringar som berättade om sin ätstörning, sin depression eller sitt självskadebeteende – blev jag perplex. Oroad. Förstod de att de bjudit in hela världen till sin personliga ångestkammare? Om de ställt sig i köpcentret mitt under julhandeln hade betydligt färre personer fått ta del av deras privata problem – fattade de verkligen vad de gjorde? Fanns det inte någon gammal hederlig axel att gråta ut mot? Eller var videon helt enkelt ett rop påhjälp?

När jag blivit mer inskolad i genren insåg jagatt jag dragit förhastade slutsatser. Det finns förstås en hel del ungdomar som publicerar saker de i efterhand önskade att de hållit för sig själva, men de etablerade vloggarna, som just Therese Lindgren, verkar ha rätt bra koll på vad de gör. De kan vara personliga, ibland nästan intima – men de är inte privata. De lämnar ut sig, men utan att förlora sin integritet. Kanske gör de helt enkelt som konstnärer och författare gjort i alla tider – använder sitt eget liv som ett redskap i skapandet. Och i så fall kan man ju betrakta en ung kvinnas video om sitt självskadebeteende som ett kapitel i hennes löpande självbiografi. Vilket är nåt helt annat än ett rop på hjälp.

Exakt vad det är som gör skillnaden kan jag inte svara på. Åtminstone inte stilistiskt. Det vore intressant om en litteratur- eller filmvetare kunde upplysa mig om vilka markörer i en personlig text eller video som krävs för att den ska urskilja sig ifrån det gränslöst utlämnande. Inuti mig själv är i vilket fall som helst skillnaden tydlig. Det handlar om distans. Jag skulle aldrig lägga upp en text som jag inte på något sätt också kunde skratta åt. Eller resonera kring. Som har en tråd vidare. Den stillastående pölen av självömkan eller skam är inte publicerbar, den är privat. Men känslan av självömkan eller skam kan bli till en personlig text när jag klarar av att prata om den. Helst skratta också.

Alltså tänker jag fortsätta lämna ut mig själv. Jag tänker vara ynklig på scen och pinsam i bloggen. Men jag kommer inte under några som helst omständigheter betrakta åhörare eller läsare som min axel att gråta ut mot. Det jag säger och skriver är en del av psykfallets löpande självbiografi. Ett oavlönat arbete som jag vet mycket bättre vad det går ut på än det jag fått betalt för i sisådär tjugo år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s