Disciplin för fan!

Jag tycker väldigt mycket om januari, det nya året ger mig känslan av att nu ligger en tom yta framför mig. Som en rensopad sandstrand eller nysnöad äng där jag kan bygga alldeles nya sandslott eller snömonster. En nystart. Vissa tycker sånt är lite läskigt: tomheten, det okända. De mår bättre i sin etablerade rutin och har inget behov av att försöka bygga sandkatedraler eller pepparkakspalats när de vet att deras hederliga gamla slott alltid blir så stabila och bra.

Jag beundrar såna människor. Deras trofasta upprätthållande av arbete och vardag är för mig imponerande och smått obegripligt. På pendeln hem från jobbet betalar de sina räkningar och betar av sina mejl för att hinna handla när de tar cykeln hem från stationen. De lagar ordentlig kvällsmat, diskar och sätter på en tvätt, läser läxor med barnen och kollar sina pensionsfonder när barnen gått och lagt sig. Tisdag och fredag går de till Friskis & Svettis, torsdag sjunger de i kör och på helgen gör de utflykter med barnen. Jag fattar inte hur de bär sig åt.

Rektorn på dotterns skola känns som en sån. Jag satt mest och stirrade på henne när hon och skolsköterskan tog emot oss för vägledning i höstas. Hon är en sån där sval människa, i positiv bemärkelse. Hela hon känns liksom nystruken trots att klockan redan är tre. Hon är inte direkt vacker, men snygg. Fräsch. Håret faller helt naturligt åt det håll det ska eftersom hon inte har några virvlar i hårbottnen som gör att frisyren blir platt där den ska vara luftig och spretig där den ska vara slät, och hur jag än skärskådar hennes ansikte hittar jag inga missprydande prickar eller ojämnheter. Hon har säkert haft samma stilrena kläder i årtionden eftersom hon vet att de aldrig glipar eller klämmer. Om halsen har hon en tunn guldlänk och vigselringen sitter stadigt på fingret. Hon skulle aldrig få för sig att bära snörliv på konferens eller regnbågsfärgad sidenrock på Nobelfest (som vissa andra…).

Jag kan slå vad om att rektorn är en sån som troget bygger på det sandslott hon skissade ritningar till redan i gymnasiet. Att hon alltid diskar direkt efter middagen och går upp i tid på morgonen. Det är enastående. Och det är fantastiskt att det faktiskt finns så många såna rektorer, sjuksyrror, städare, byggarbetare, professorer och dagisfröknar som gör just det. Troget knegar på. För hur skulle det annars se ut?

Men jag är alltså inte riktigt sån. Ibland känns det som att jag måste uppfinna det där med att diska och betala räkningar på nytt, varje vecka. Jag är jätteduktig på att strukturera, skapa kategorier, och sortera. På ett teoretiskt plan. Tre gånger per år kommer jag på det perfekta systemet för att ta hand om posten, vilket alltid havererar efter nån vecka. Jag hatar post. Men nyår är som sagt en bra tid för mig för då har jag liksom rätt att skaka på kakburken igen och se hur jag ska få till det. Skaffa mig en master-plan.

Just nyårslöften aktar jag mig för eftersom jag vet att jag kommer bryta dem. Tveklöst. Vilket jag ju inte är ensam om. Det är som dottern sade: anstormningen till Friskis måste vara monumental just i januari innan allt återgår till det vanliga och bara de härdade motionärerna är kvar. Som rektorn. Nej nyårslöften är inte min grej. Men jag har ett annat knep. Jag har målat en ”svart tavla” på ett av våra köksskåp, en sån man skriver med vit krita på. Det har råkat bli så att jag, strax efter nyår, skriver ett nytt motto högst upp på tavlan (så långt upp att man inte når att sudda ut det utan att klättra upp på en stol). Inget löfte, mer som en påminnelse.

Plats för prokrastinering

Prokrastinering är väl ett underbart ord för vardaglig lathet, det låter så professionellt att det ju måste handla om nåt duktigt. Men det gör det ju inte och de senaste åren har mina motton handlat om att motarbeta just denna tjusiga åkomma. Hjälpa mig ta tag i den vardag jag helst skjuter upp – antingen för att jag är för deprimerad eller utmattad, eller för att jag är så pigg att jag vill passa på att göra allt det roliga jag annars aldrig orkar. När piggheten slår till vill jag inte slösa tid på sånt strunt som att laga mat, gå på toaletten eller gå och lägga mig, då vill jag skapa! Utföra storverk! Uppfinna nya postsorteringssystem! Därav följande påminnelser.

2017 års motto: LITE ÄR BÄTTRE ÄN INGET

Funkar jättebra när man är helt på dekis och det känns oöverstigligt bara att plocka undan efter maten. Det är då man tar till Alfons Åberg-metoden: ”äh, jag ska bara ställa in mjölken i kylskåpet”, och så när mjölken är inställd ”äh, jag kan ju stoppa tallriken i diskmaskinen också”. Kastrullerna kanske inte blir diskade, men lite är ju bättre än inget. Och så dunkar man sig i ryggen och säger ”duktig flicka” och går och spelar Sims.

2018 års motto: BARA GÖR!

En försiktig upptrappning av samma tema, riktat mot min tankeverksamhet. Jag tenderar att ägna en massa onyttigt tänkande kring allt jag måste och borde, vilket till sist kan ta mer energi och tid än själva görandet, något mina boendestödjare hjälpt mig se. Jag pratade med professor Erik för några veckor sedan, en gammal kompis som lyckats snitsla sin bana genom den akademiska soppan. En talang som hjälpt honom är att han sällan tänker efter. Vill han prata med nån så ringer han, vill han skriva en bok så skriver han den och vill han träffa sina kollegor i Burkmenistan så åker han dit. Han bara gör. Han är en bra förebild för den som regelbundet drabbas av toapapperskatatoni i mataffären. Perforerat, dubbelsidigt, papperskvalitet, miljövänligt, prisvärt, hjärtan eller blommor? Vad ska jag basera mitt beslut på? Äh, bara köp!

Jaha, så hur blev det i år då?

2019 års motto: DISCIPLIN FÖR FAN!

Ja, eh… jag trappade upp lite till… Det är superviktigt att vara snäll mot sig själv och inte ställa för höga krav, men ibland kan man faktiskt behöva en spark i röven. Nu handlar det mest om dygnsrytm. Att den kajkar ur. Som till exempel nu när jag sitter och skriver detta och klockan är 00.49. Lusten och orken slår av nån anledning till just när jag ska sova.

Eller när det blivit alldeles för hög tid. Som idag när jag skulle få gäster klockan sex. Jag hade haft hela dagen på mig och gjort i stort sett ingenting. När klockan närmade sig halv fem insåg jag att jag nog måste sätta fart med att handla, baka paj, städa undan, möblera om och duka upp. Och helst duscha och byta om och också. Vilket jag inte hann, och såg därför varken sval eller nystruken ut. Dumt. Jättedumt.

Delvis är jag väl bara en sån som behöver flåsas i nacken, en sån som behöver nån sorts krissituation för att gå och handla och stoppa ner toapapper i kundvagnen. Men borde jag inte åtminstone kunna följa de alarm jag själv ställt in åt mig? De som med irriterande trogenhet ringer varje kväll och uppmanar mig att varva ner (22.00), borsta tänderna (22.30), lägga mig (23.00) och släcka (23.30).

23.30? Ha! Efter lite redigering är nu klockan 01.19. Är det ens nån idé att göra sig i ordning? Tja, jag kan väl ta av mig kläderna i alla fall, lite är ju bättre än inget. Jo, visserligen, men nu håller jag ju på och planerar det hela, det var inte bra. Inte tänka, bara göra! Ja ok då. Knäppt egentligen att man måste gå upp för att kunna gå och lägga sig. Men jag behöver kanske inte borsta tänderna i alla fall? Nej, det kan väl inte vara så noga. Förr i tiden borstade väl ingen tänderna… Men hallå – disciplin för fan!!

Ok då. God natt.

För övrigt blev det inget pepparkakspalats. Det blev ett ruckel.