Sakral skamvrå

Alltså… jag sade att det skulle bli tre delar av mitt syndtyckarepos. Sedan kom en väldigt bra läsarfråga (läsarfrågor är alltid välkomna!). Frågan handlade om “övervänlighet”. Ett underbart ord som läsaren själv definierar: “en påklistrad vänlighet som egentligen inte kommer från hjärtat, utan nästan är nedlåtande”. Jag kom ju in lite på det där med vänlighet och medlidande i mitt förra inlägg och det är knepigt. Ibland kan vi känna oss snuvade på folks medkänsla, ibland tycker vi oss inte ha rätt till den och vissa former av synd-tyckande vill vi helst vara utan. Övervänligheten tillhör den sista kategorin. Den gör mer ont än gott. Är du ett psykfall är risken stor att du blivit utsatt för den rätt ofta. Du kan utveckla allergiska symptom och dina vänlighetseksem gör dig mycket skicklighet i att detektera den.

Är du allergisk mot övervänlighet finns det ett ställe du framför allt ska undvika. Kyrkan. Jag är själv inte (längre) troende men har stor respekt för människors andlighet och vet kyrkorna utför mycket viktigt arbete. MEN (ni kände nog att det var ett men på väg där…), den kyrkliga miljön kan ibland bli en grogrund för övervänligheten.

Jag lyssnade en gång till en föreläsning av Stadsmissionens direktor Margaretha Svensson Paras. Hon sade en sak som fick mig att hoppa till i stolen, för det stod liksom på kant mot alla mina föreställningar om vad kristlighet handlar om. Jag minns inte exakt ordalydelsen, men det var något i stil med att godheten är någonting vi ska akta oss för.

Det låter ju inte riktigt klokt. Precis som många av Svenska kyrkans engagemang går ju hela Stadsmissionens verksamhet ut på att hjälpa dem som har skuffats undan av samhället. Men när Margareta fortsatte sin föreläsning förstod jag att det inte var generositeten eller medmänskligheten hon talade om. Den behöver vi hur mycket som helst av. Det var snarare godheten som attityd. Som min postkoloniala kompis säger: ”Det farligaste som finns är en människa som tror att hon är god”. En människa som tänker typ “jag är en god människa och det är därför jag är så himla duktig och källsorterar, sparar i etiska fonder och pratar med konstiga psykfall (ju konstigare de är desto godare är jag)”.

En ambo. Det är här man ber för psykfall och andra stackare.

Risken att drabbas av godhetsattityden just i kyrkan är som störst i den del av gudstjänsten som kallas förbön. Det är då man ber för folk det är synd om. Det finns en del lite mer poetiska böner och dem har jag lättare för, men de traditionella ger mig eksem:

Vi ber för dem som utsätts för krig.
Vi ber för flyktingar och förföljda.
Vi ber för alla som lider av svält.

En hädisk fråga kanske men – va? Jag har ju alltså själv ett förflutet som god och på den tiden föll det sig naturligt. Förbönen var en stund för att leva sig in i lidandet i världen. Och jag skulle känna, inte bara be. Jag riktigt känslokrystade för att föreställa mig de utmärglade barnen med flugorna i ögonen. Knäppte händerna riktigt hårt och grät av godhet. Nu fattar jag inte grejen. Skulle det blidka gud? Få honom att komma till insikt: den som är är allsmäktig och godast i världen kan faktiskt inte låta folk hålla på och kriga och mörda? Eller handlade bönen om mig? Spelade jag upp förbönsdramat för att bli en god människa och använde de svältande barnen som rekvisita?

(Jag sjöng med min kör i Domkyrkan för nåt år sen och det var en sån gudstjänst där man kan gå runt mellan olika stationer med lite olika aktiviteter. Jag valde ett kor där man kunde får just förbön, personlig förbön. Tänkte att, varför inte, det kunde väl inte skada. Två präster lade händerna på mig och bad. Det kändes fint. Kände mig liksom omsluten av välvilja. Så avslutade den ena prästen bönen med att säga: “Gud, vi ber för att Maria ska bli frisk” och så lade han till, nästan som en brasklapp “om du vill”. Jaha?! Så gud skulle göra som gud ville ändå, trots att vi bad och hade oss? Och det kunde alltså hända att gud inte ville att jag skulle bli frisk?? Orden utraderade effektivt min känsla av omsorg och trygghet.)

Det här med förbön handlar förstås om min religiösa resa. Om den sortens fromhet jag sög i mig som barn och som jag fått ta mig an som vuxen. Som religionsforskare vet jag att religion i väldigt begränsad utsträckning handlar om tro, även om man kan tro det (ha!). Det handlar om folk. Människor som träffas och gör nåt så konstigt som att fokusera på nånting man varken kan se, höra eller ta på. Och just det tycker jag faktiskt är rätt coolt, jag menar sånt gör man inte på så många ställen. Alla har sina väldigt egna föreställningar om det där opåtagliga, men man samlas runt det och tänker för en stund inte lika mycket på pensionsfonder och sportlovsaktiviteter. Det är fint på ett underligt vis. Mitt problem är att det är så förbaskat mycket ord. Som om det viktigaste vore att försöka förklara det där obegripliga och diktera vad folk ska tänka och känna om det. En del av orden gör mig mer ont än gott. Som följande förbönsrader:

Vi ber för dem som utsätts för krig.
Vi ber för flyktingar och förföljda.
Vi ber för alla som lider av svält.

Det kanske låter fint, och intentionen är det väl inget fel på – man vill liksom ta in eländet i det stearindoftande kyrkorummet. Låta uteliggaren, mobboffret och psykfallet också få vara med. Med jag har väldigt svårt för bönens användande av pronomina: det här med att vi ber för dem. Vi sitter på den goda kyrkbänken, vi är mätta och torrskodda, och njuter av vår snällhet. Dem – det är de misslyckade stackarna. Hårda ord kanske men jag tar mig rätten till dem, för jag befinner mig på båda sidorna. Jag kan fortfarande falla in i den där gosiga känslan av att vara den välvillige och känna välbehaget efter mina empatiska tårar. Men som psykfall hamnar jag oftast på mottagarsidan. Det är jag som är sjuk, åsidosatt, ensam och meningslös. Församlingen stånkar och ber och jag känner mig bara patetisk. Jag sitter som i en kyrklig skamvrå och önskade att alla fick vara ett vi.

Hur kan det vara så, när folk bara vill vara snälla och omtänksamma? Har medlidande och tycker synd om?

Margaretha utvecklade sitt resonemang om godhet, och hon menade (om jag minns rätt, det var ganska många år sedan) att utövandet av godhet alltid innebär att inta ett överläge (och min postkoloniala kompis nickar instämmande). Den gode erbjuder den underlägsne sin gunst. Den gode är tryggt förankrad i sin normalitet och riskerar ingenting när hen ömkar stackaren. Själva godhetsrollen kan endast innehas av den som “har något att ge”, och för att bryta maktbalansen – för att de svältande-barnen-i-Afrika ska kunna vara goda mot medelålders svenska banktjänstemän – krävs en pyramidalt omvälvande förändring. Änkan kan visserligen ge sin sista skärv och uteliggaren kan visserligen sälja sina tidningar men det är mer rörande än något annat. Gripande. Eller “gulligt”. Som gamla människor, barn och förståndshandikappade är gulliga när de presterar något trots sitt underläge. Står det gullig på ena sidan myntet kan man vara rätt säker på att det står stackare på andra sidan.

Och vad blir stackarna den gode skyldig efter dennes uppoffrande handling? Tacksamhet såklart. Börjar vi snacka med nån på tåget kan det ibland leda till ett givande samtal, men oftast stannar det med några artighetsfraser och så är det bra med det. Vi förväntar oss inget av vår medresenär. Däremot förväntar jag mig, när jag förfaller i godhet, att uteliggaren automatiskt ska bli glad när jag består hen med ett leende och att tiggaren ska bli tacksam över tian jag lägger i koppen. Och psykfallet ska givetvis känna sig inkluderad när den gode tar sig tid att prata.

Alltså ska jag sluta lägga pengar i muggar, sluta le åt konstiga främlingar och sluta prata med folk det är synd om.

Nej, det ska jag såklart inte. Men jag ska försöka jobba på den där förrädiska övervänligheten. För jag vill inte sitta i nån sakral skamvrå, jag vill inte sitta i nån skamvrå alls, och jag tror inte nån annan vill det heller.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

11 reaktioner till “Sakral skamvrå

  1. Det här inlägget får mig att tänka på en serie-enruting jag hade på mitt kylskåp ett tag. Där en man sträcker fram en sedel till en hemlös man och samtidigt knäpper en selfie.

    Jag tänker också på en podd jag hörde med en fd kulturminister som berättade att hen hade bestämt sig för att alltid möta den hemlöses blick och le, som för att säga att ”jag ser dig”, i varje nytt möte. När jag lyssnade på det så tänkte jag att just så vill jag INTE göra. Jag tycker inte om att bestämma på förhand hur jag ska bete mig i specifika situationer. Det som är så spännande med att leva är ju just att improvisera i varje nytt nu, känna efter hur man vill göra varje gång liksom. Och varje gång gör jag olika. Ibland möter jag ögon, ibland tittar jag bort, ibland ger jag en slant, ibland inte, ibland säger jag hej, ibland svarar jag inte ens på tilltal. Kanske inte alltid god i varje möte. Men jag är mig själv i alla fall.

    Gillad av 1 person

    1. Tack för din kommentar, du hjälper mig tänka vidare! Just det här med tiggare har jag haft jättesvårt med, och ibland har jag varit inne på kulturministerns approach. Att liksom se den som inte blir sedd, det låter så fint. Men när jag ser det såhär på håll känns det också liksom nedlåtande. Som om varje tiggare skulle vara intresserad av eller behöva just min bllick. Jag tar med mig din tanke om att låta varje ögonblick och möte få skapa sig själv!

      Gilla

  2. Tack för allt bra du skriver! Som frånskild trebarnsmor, för så där 20-25 år sedan, blev jag oerhört provocerad av en diakon som på en tillställning i kyrkan, där mitt yngsta barn medverkade, tog sig friheten att be för alla barn som växte upp i ”splittrade” familjer. Kände mig utpekad som förälder. Hennes ”goda” förbön förminskade mig och fick mig att känna mig mindre värd jmf med alla ”präktiga” föräldrar som levde tillsammans. Hoppas inga sådana förböner förekommer nuförtiden!

    Gillad av 1 person

    1. Tack Eva, vad glad jag blir att du delar med dig! Jag förstår precis vad du menar, som frånskild mamma skulle jag också känna mig utpekad. Du skriver ”tog sig friheten att” och det är precis så det känns. Att anse sig ha rätten att tala om vad som är trasigt och misslyckat, trots att till exempel skilsmässa kan vara en oerhört befrianmde händelse som leder till ökad hälsa. Jag kan bara hålla med! Tyvärr är nog böner av det slaget ännu inte utrotade, men det finns fler alternativ idag och en större medvetenhet.

      Gilla

  3. Hej Maria
    Jag tycker det är så intressant men även roligt att läsa din blogg. För mig, som varken har psykisk ohälsa eller troende i släkten, är det på något sätt folkbildande att ta del av ditt liv. Jag stöter ju på det du beskriver i mitt jobb. Många av dina, både allvarliga och galghumoristiska, reflexioner ger mig handlingskraft när jag stöter på bekymmer som är för mig främmande.
    Så..tack och fortsätt din gärning att sprida kunskap och glädje.
    Hälsar din gamla medarbetare från spejartiden.
    Monica

    Gillad av 1 person

    1. Hej Monica! Fint att höra ifrån dig och tack för respons! Det är särskilt roligt när folk som har helt andra livsresor får ut nåt av mina texter. Jag tror, som jag skrev i ”Psykfallets julevangelium”, att psykisk ohälsa inte gör en annorlunda, men den tvingar en att ta tag i livsfrågor som gäller alla men som många bara kan segla förbi. Kanske är det därför psykfallets visdomsord kan funka även för en helt vanlig ”landgångare”? Varm kram!

      Gilla

  4. Haha! Jag skrattar mitt i eländet. Du beskriver det så bra. Tyvärr är det väldigt bekant och förböner är ett elände som man måste förhålla sig till som präst. Förböner kan till och med bli till påhopp eller övergrepp i all sin välvilja och vänlighet. Så, inte bara därför, men med min allergi emot övervänlighet så blev det svårt att arbeta i kyrkan så det gör jag inte mer. Det finns inga vi-dom är ett mantra i mitt liv och jag arbetar med undervisning där vi pratar mycket om det. Integrationspedagoger, behandlingsassistenter och stödpedagoger som jag undervisar för får titta på sina fördomar och på sin egen ”godhet” och vilja att ”hjälpa”. Men skrattspeglar är bäst! Tack Maria!
    Åsa

    Gillad av 1 person

    1. Tack Åsa! Tänk att kyrkans övervänlighet fick dig att helt byta karriär! Men jag känner igen din känsla av att välviljan ibland kan bli till ett övergrepp- Modigt att våga lita på och stå för din insikt och byta bana. Och fantastiskt att du hittat ett jobb där du kan pröva ett helt annat förhållningssätt: Jag kan bara önska dig ett varmt lycka till!

      Gilla

  5. Intressant inlägg. Här kommer inte direkt en fråga utan mer en fundering och en kluvenhet. Jag har varit troende under perioder av mitt liv men aldrig kunnat hålla kvar det även om jag kanske velat. Min pojkväns pappa är pastor och har gjort en del missionsarbete med att tex gräva brunnar det inte finns rent vatten. Jag och min pojkvän kom att bråka om huruvida det är godhet eller inte. Jag anser att oavsett om man säger att man inte förväntar sig nåt tillbaka förväntar man sig tacksamhet, vilket han också påpekade att de alltid var. Jag tycker att det blir väldigt tudelat när man såna samhälleliga insatser med kristna förtecken eftersom de lätt kan uppfattas som att tacksamheten ska innebära i att delta i det kristna samfundet. Man kan ju inte gärna säga ”nej tack, jag klarar mig utan rent vatten och tacksamhetsskuld”. Ska man då önska att de inte hjälpte folk att få rent vatten? Jag vet inte. Jag känner bara hur jag själv är sliten mellan att vara tacksam mot min farmor när hon ger mig pengar och samtidigt inte vilja umgås med henne för att vi inte kommer överens. Hur skulle man inte då känna gentemot en religiös organisation som gett en möjligheten att överleva? Hur ska man kunna återgälda det och hur kan man som missionär hävda att man inte förväntar sig nåt alls tillbaka? Kanske är jag själv för fast i ett tankesätt som utgår från utbyte av tjänster för att förstå.

    Gillad av 1 person

    1. Tack Emelie! Det är en jättebra fråga du tar upp och en naturlig fortsättning av min text.

      Min inställning till mission är överlag kritisk, just av den här anledningen. Att vinna över folk till sin tro genom att erbjuda rent vatten tycker jag är lömskt (det är ju typ som att köpa vänner). Det är klart att det är bra att borra brunnar men jag ser det snarare som en självklarhet att vi som mänsklighet utrotar fattigdom och ojämlikhet. Inte för att vi är goda, även om medmänsklighet och empati hjälper till, utan för att vi vill ha en planet som inte går under av krig och flyktingkatastrofer.

      Dessutom är det ju vi som står i skuld till U-länderna i och med att de fått betala för vår rikedom med billiga råvaror och billig arbetskraft. Så om man vill hålla fast vid konceptet godhet/tacksamhet är det missionären som borde tacka och be om ursäkt för att hen bara kan erbjuda en ynka liten brunn som betalning för det överflöd hen lever i.

      Och jag tycker inte du ska umgås med din farmor om du mår dåligt av det! Vill hon ge dig pengar är det hennes val och du har rätt att leva ett liv som du trivs med oavsett de beslut som hon fattar.

      Gilla

Lämna ett svar till stoltochgalen Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s