Ångest är (inte) sexigt

Jag lovade er en fortsättning på föregående inlägg och det kommer,
men den här lilla texten klämde liksom in sig emellan.


En gång i tiden var det sexigt med ångest. Om ni sett filmen Betty Blue vet ni vad jag menar. Jag var kåt på Bettys vansinne, för att uttrycka det simpelt. Grät floder över hennes öde och önskade nånstans i bakvindlingarna av mitt medvetande att jag var lika galen som hon. Lika ångestdriven och åtråvärd. Jag ville bli sedd i min sinnessjuka. Ville att folk skulle uppmärksamma hur jag led och hur speciell jag var. Att folk skulle förstå att jag var utvald (konstnär, magiker, profet?) och tärd av mina visioner.

Ångesten kom som stormar – tjusiga, dramatiska. De var naturkrafter som bokstavligen kunde klubba mig till golvet. Mitt i matsalen eller korridoren kunde jag falla ihop i kramper, om jag visste att det fanns räddande kompisar i närheten. Snygga killkompisar helst. Svarta dikter och groteska teckningar sprutade ur mig. I högstadiet hade jag en hel mapp proppfull med vidriga fantasifoster jag kluddat ner – ormar som kröp ur ögonhålor, bisarra missfoster och döda huvuden på pålar. Mina kompisar kallade mappen “skräckkabinettet” och var vederbörligen fascinerade. Äcklade, men också liksom imponerade av mitt annorlundaskap.

Kanske låter det som att lidandet var på låtsas, men så var det inte. Det är inte lättare att ha ångest bara för att man är ung, eller för att man lyckas iscensätta den i ett socialt sammanhang. Nej, det är inte kul med tonårsångest, men på nåt vis var det ändå liksom roligare. Det är ju mer meningsfullt med skådespel än med nageltrång. Och nu är det mer nageltrång. Eller hemorrojder. Ett plågsamt och meningslöst handikapp. Som kackerlackor i ryggraden. Spindlar under huden. Jag skulle inte komma på tanken att leva ut mina demoner på Hemköp. Jag går helt stilla hem, petar i mig en Stesolid och drar filten över huvudet. Ångesten pekar inte längre mot något storslaget konstnärsöde (inte när man snart är femtio…). Nej, den är bara en bekräftelse på att jag är och fortsätter vara ett psykfall. Vilket är precis hur osexigt som helst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s