Panikplåster för alla eventualiteter

Som sagt (i mitt tidigare inlägg som detta bygger vidare på): jag tror på att känna efter. Och jag tycker det är dumt att rusa in i väggar. Innan igelkotten tar nästa steg undersöker han tålmodigt hur långt det är från trappstenen ner till marken, och vi måste också ge akt på våra steg. Men som förälder i curlinggenerationen kan jag inte låta bli att undra ibland: kommer allt mitt känslosnackande göra det lättare för min dotter att kliva av löpbandet? Jag har hjälpt henne sätta ord på saker som är jobbiga, men har jag samtidigt också riktat hennes uppmärksamhet mot dem? Styrt hennes varseblivning mot själsliga blåsor och mentala skoskav – sånt som får en att sätta sig vid vägkanten om man känner efter för mycket?

Jag bevittnade en gång en liten incident på vårdcentralen. Jag satt i anonym gemenskap med några andra sjuksökande i väntrummet. Bläddrade i nåt magasin om lyckade hem och lyckade middagar. Dörren till provtagningsrummet strax intill var av någon anledning vidöppen mot korridoren och det gick alldeles utmärkt att höra konversationen mellan sjuksköterskan och den lilla pojken. Han satt framför henne i sin mammas knä och grejade förnöjt med nån leksak.

Sjuksköterskan (pedagogiskt): Nu ska jag ta ett blodprov på dig. Vet du vad det är?

Pojken (oengagerat): Aaa…

Sjuksköterskan: Jo, jag kommer sticka dig med en liten nål, såhär, ser du så liten den är?

Pojken: Kolla, kolla, bilen flyger jättefort! Här är garaget, brum, brummm!

Sjuksköterskan (tålmodigt): Ja, fint, jag ser. Men titta här ska du få se… Ser du, en sån liten liten nål? Så liten så den nästan inte syns! Den lilla lilla nålen ska jag alldeles snart sticka i din arm, bara jättelite, såhär…

Pojken: Aj!

Sjuksköterskan (hurtigt): Ser du, så fort kommer det går att sticka!

Pojken (ilsket): AaaAAJ! Jag vill inte!

Sjuksköterskan (lugnande): Såja, det var väl inget farligt stick? Det var bara på låtsas.

Pojken (ynkligt och undergivet): Jag vill inte stickas…

Sjuksköterskan: Du får ett fint plåster efteråt. Och ett klistermärke om du är duktig – vill du ha Bamse eller Skalman?

Pojken (gråtande): Jag VILL inte stickas!

Sjuksköterskan (som en skolfröken): Jodå. Det kommer gå så bra så. Och det är spännande förstår du, för sen (konspiratoriskt)… sen ska jag ta den här och suga upp lite av ditt blod och…

Pojken (skräckslaget): BLOOOD! MAMMA HON SKA SUGA BLOD!

Sjuksköterskan (moderligt irriterat): Såja, såja, det är inte farligt, det kommer gå precis så fort som nyss. Bara ett lite stick…

Pojken (gråtande och skrikande): JAG VILL INTE STICKAS! Mamma hjälp!

Sjuksköterskan (bestämt): Jaja, jag hör det, men nu måste vi faktiskt sätta igång!

Pojken (illvrålar): JAG VIIIILL INTE, NEJNEJNEJ!

Sjuksköterskan (till pojken, mer barskt än lugnande): Det kommer gå bra, det är ingenting farligt alls!, (och till mamman, lågmält effektivt): Ta och dra upp hans ärm här så kommer jag åt att… sådärja, då var det klart!

I väntrummet har alla släppt sina tummade bullrecept och verandabyggnationer. Pojkens högljudda förtvivlan dominerar hela vårdcentralskorridoren och den hörs fortfarande när den stackars mamman kommit ut på asfaltsgården och låst upp barnvagnen för att gå hem.

Att vifta farligheter i ansiktet på den som är lugn och tillfreds är naturligtvis idiotiskt. Ett skolboksexempel på att vända uppmärksamheten mot det potentiellt hotfulla blodprovsmolnet i utkanten av den blå himlen. Välmenande men korkat. Precis min stil. Min mentala hönsmammastil. Fall från klätterställningar har aldrig oroat mig men jag bär alltid med mig panikplåster, lugnande liniment och tröstande näsdukar i örngottsformat. Jag bakar aldrig kanelbullar och är värdelös på vardagsrutiner, men min muminmammaväska har jag alltid med mig, för alla eventualiteter. För det är så lätt hänt, det vet jag ju, att man skrubbar självkänslan, halkar på håglöshetshällar och sätter psyksoppor i halsen.

Men hur påverkar min beredskap mitt barn? I hennes liv har ju muminmammaväskan alltid funnits inom armlängds avstånd. Hon har vuxit upp i min ständiga villighet att förstå och ta på allvar sånt som i tidigare generationer knappt existerade (eftersom man inte uppmärksammade det). Hur har det präglat henne? Har jag, i min korkade välvilja, utrustat henne med en effektiv metod för att maska sig genom livet?

Såna tankar plågar mig ibland. Risken är ju extra stor för henne, tänker jag oroligt, eftersom hon dagligen har att göra med en alldeles ypperlig förebild för maskandets princip. En som ligger på sofflocket och känner efter. Eller på schäslongen ligger jag och fläktar mina bleka kinder med en solfjäder när jungfrun kommer in med inbjudningar på en silverbricka: “O nej, kära söta det klarar jag inte i mitt tillstånd, mina nerver är helt i olag efter den tunga middagen på Grand Hotel; nej jag är ju alldeles echaufferad efter droskfärden; nej jag känner mig fullständigt utschasad efter tebjudningen”. Visst handarbete klarar jag fortfarande av. Sånt jag kan utföra när jag ligger där som en bräcklig blomstängel på sagda schäslong. Jobbar jag på riktigt bra kanske jag hinner färdigställa koftan till min dotter till hennes studentexamen. Hennes alldeles egna offerkofta. I färger matchande hennes eteriskt plågade anletsdrag.

Mina grubblerier leder till en undran: är det förmågan att iklä sig i sitt jobbiga snarare än att uttrycka det som kommer bli mitt arv till kommande generationer?

Radioprogrammet eldade såklart på mina masochistiska tankar: ska jag bli en hälsosam förebild för mitt barn måste jag lära mig att vända min uppmärksamhet åt ett annat håll. Ignorera mina kroppsliga signaler och kliva upp på löpbandet igen. Piska igång mig själv och få nåt gjort här i världen. För det måste ju rimligen vara bättre att trampa och lida än att bara lida? Jag mådde inte så värst bra när jag fäktade omkring i mitt personliga prestationsdike, men liksom – hur bra mår jag egentligen nu? Hur mycket har alla känsloord och insikter hjälpt mig?

Hm.

Tänk, tänk, tänk.

Jo. Mycket. För det finns faktiskt ett tredje dike att ramla ner i, och det är att lägga allting på sig själv. En metod jag prövat och förkastat så många gånger att jag inte fattar att jag ska dit och grotta ner mig igen. Att det är mig det är fel på. Jo, det är såklart det är fel på mig, men hade jag inte haft tonårens insikter med mig skulle jag ha blivit Psykfallet. Det Helt Oironiska Psykfallet. Flickan med de “svaga nerverna”, som man sade om mig när jag var åtta. Ur det diket har tonårs-Maria baxat upp mig, många många gånger.

Hon har hjälpt mig att se att jag inte är en isolerad psykfallsö utan ett märke på en livskarta där alla människors små märken och prickar är förbundna med varandra. En sänka blir inte en sänka om det inte finns en höjd, en sjö blir en sjö bara om det finns en strand. Och mina jordskred skulle kanske mildrats, eller inte ens ägt rum, om det funnits träd och buskar som hindrat marken från att erodera. Sånt har hon hjälpt mig se, den allvisa sjuttonåringen. Och tvingat mig att söka kunskap och metoder för att snirkla mig vidare. Så jag har snällt analyserat, terapeutat, tränat och disciplinerat mig. Målat, svettats, skrivit min ångest och skuffat gamla komplex och fobier överbord. Ja, när det kommer till kritan har jag nog aldrig upphört att dekonstruera och omskapa mig själv, att hitta nya Marior och inskola dem i gänget.

Så nog har jag bölat och sprungit. Kräkts på löpbandet. Klokare har jag blivit, lugnare och mer tillfreds, men frisk är jag ju inte, och långt ifrån arbetsför. Tänk om RAPS ändå kunde vara det steg som fick mig att kliva upp på banan igen? Med hjälp av skoningslös avprogrammering kanske jag kunde lämna också min ironiska psykfalls-identitet bakom mig? Vända uppmärksamheten och inse att jag faktiskt bara är lite “trött” och “deppig”. Sånt som man kan vara och ändå trampa på.

Hm. (Igen).

Det behövs inte mycket eftertanke för att inse att metoden inte mirakulöst skulle sätta mig i form för arbete. Bara att ta sig till arbetet varje dag, till bussen, till institutionen, trappan, korridoren, rummet. Varje liten etapp är en resa för mig, hur konstigt det än låter. Att flyga till USA med familjen är på vissa sätt lättare – om vi reser ihop och jag inte behöver lita på min egen koordination och lokalsinne. Väl i flygstolen sitter jag ju bara och konfronteras med en befriande stimulitorka.

För om jag kom så långt som till min tystlåtna, städade forskaravdelning är det just stimuli som hotar min balans. Det kryllar av fikascheman och seminarieprogram i mejlkorg och på anslagstavlor. Folk fäktar med sina kalendrar och planeringsmöten; tjatar om traktamenten och likabehandlingspolicydokument. Folk som dessutom är människor som jag vill förhöra om den senaste dagisinskolningen eller högskolebefordran. Den hemtama fislukten i korridoren gör arbetsmiljön extra krävande, den som kontinuerligt fylls på av alla nyutpruttade meritförteckningar och projektansökningar.

Kanske hade det varit nånstans i utkanten av möjligt att återvända, som ”trött” och ”deppig” medarbetade, om prefekten placerat ut lite kräkspåsar i lunchrum och korridor. Och skrivit in en ‘uttryck-dina-känslor-paragraf’ i policydokumentet. En som ger en rätt att ta tillfället i akt att lätta lite på bördan när nån forskarnisse kommer jäktande i korridoren: “Hallå där? Ursäkta? Tänkte bara säga att det känns som att jag är invirad i hundra kilo våt yllefilt. Allting snurrar och jag vet inte om jag ska svimma eller kräkas. Du kanske kan hämta en påse?”.

Kanske hade jag då kunnat hålla mig kvar i ett par timmar. Men då skulle jag ligga avtuppad över tangentbordet merparten av tiden. Ett sätt att hålla sig på löpbandet kanske, men jag är tämligen säker på att jag ganska snabbt skulle bli ganska mycket sämre. Precis som igelkotten måste jag också få lov att treva.

(Och som om kroppen ville bevisa detta för mig blev jag helt urkramad när jag skrivit klart detta inlägg. Det har säkert hänt mig tusen gånger men känns alltid lika besynnerligt: en stunds intensiv kognitiv förlustelse gör mina muskler utmattade. Huvud, armar och ben. Som om jag gått den där stärkande tussilagopromenaden jag aldrig orkade ut på, fyra gånger om. Men jag klagar inte. Har man en balkongdörr att öppna kan man faktiskt få vår i vardagsrummet också. Ha!)


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s