Psykfallet dejtar

Det är inte så lätt att gå ut och ragga när man aldrig går ut. Eller aldrig och aldrig… Jag var faktiskt på krogen en gång i höstas. Tog ett stillsamt glas rom med en kompis vid sjutiden. Mysigt, men rätt tomt kring borden så dags. Jag gick hem innan nio. Nätdejting passar bättre när man tillbringar merparten av sina arbetsdagar i soffan. Jag har testat det i några omgångar, med varierande motgång. Hatar det. Såhär brukar det bli:

Jag kollar in en typ som enligt appen ska matcha mig: “Hej tjejer!!! ,,, Här har ni en helt vanlig kille som gillar allt som gör livet glatt!!! ,,, Tveka inte att höra av dig!!!!!!” När jag tagit mig förbi alla skiljetecken dyker den normala killens nuna upp. Ett foto taget i motljus, och, omtänksamt nog, underifrån – så att man kan studera alla orakade hakor innan man svarar. Det är svårt att välja bland alla godingar.

Så plingar en okänd Hugo till i chatten: “Sugen på att mysa?”. Jag orkar inte ens svara att nej tack. Själva frågan diskvalificerar. Sugen på att mysa med en vanlig kille som gillar allt som är glatt?. Nej, absolut inte. Jag vill träffa en konstig kille som gillar allt som är svårt. Och som inte vill mysa det första han gör. En okänd Hugos ivriga handpåläggning i min soffa, hm… ja, om du skickar mig en dick-pick så ska jag överväga saken. Ibland dyker det förstås upp nån hyfsat snygg snubbe med en profiltext som vittnar om en rudimentär intelligens. Då kan det bli lite messande och om vederbörande inte helt dragit ner sina verbala brallor kan det kanske utveckla sig till en regelrätt dejt.

Tycker ni att jag är hård? Det är jag. Skoningslös. Elitistisk och klasschauvinistisk. “Vanliga” mänskor betackar jag mig för – jag är värd bättre! Det är hemskt, men dejtingsajterna lockar fram min värsta rangordningsdemon. Av ganska rationella skäl: ska jag hitta guldkornet bland alla “godingar” måste jag använda ett finmaskig såll, annars blir jag sittande i åratal. Trots det fantiserar jag ibland om att hitta en helt normal, trevlig och snäll kille. En massa människor verkar ju bli lyckliga med killar som bäst sammanfattas av fenomen som altansnickring, ishockey och grillning i trädgård. Trevliga killar med trevliga liv och trevliga barn.

Oftast brukar det hela stupa på att jag inte lyckas attraheras av all den där trevligheten, men nu under påskhelgen i Leksand vände vinden oväntat. Jag drabbades av ett antal exemplar ur trevlighetssläktet: unga leksingar med fruar och barnvagnar och slitna jeans. Fruarna med tjejtjusigt långt hår och dalmasarna (som är moderna nog att köra vagnen) med snygga tatueringar på sina underarmar. Sina muskulösa underarmar. De är förmodligen sotare eller plåtslagare eller nåt annat rejält, har säkert snickrat femton altaner och byggt knuttimrade gårdar med bara tummarna. Och hejar troget på Leksands IF.

Jag sneglar avundsjukt på dem där de promenerar förbi hästhagen utanför mitt vindsfönster. Blir lite småförbannad. De har mage att inte bara verka vanliga, trevliga och nöjda med livet – de är sexiga också. Kanske är det för att jag närmar mig femtio, men plötsligt attraherar de mig, ishockey och altaner till trots. Livet hade kunnat bli så enkelt, inser jag. Jag hade kunnat få min alldeles egna altan. Fått ett ljusblått rum till min son och ett flickrum i rosa. Grillkvällar och sprillans nytt kök i vitt. Frågan är om någon ung, tatuerad kroppsarbetare skulle vilja mysa med ett halvgammalt psykfall som kämpat, men aldrig fått till det där tjejtjusiga håret. Frågan är om okända Hugo skulle vara så värst intresserad han heller när det kommer till kritan…

Fast egentligen är jag fullständigt ointresserad av att hitta en partner. Bara för att hitta en partner alltså. Jag väljer tusen gånger hellre singellivet än att leva i en relation som skaver. Det är faktiskt riktigt trivsamt att leva själv och kanske är det därför jag har så många rutor som måste kryssas rätt på min partnerönskelista. Jag söker nån som, förutom bastu och altan också snickrar hyllade romaner. Nån som kan äntra en scen eller talarstol lika nonchalant som han klättrar på en sotarstege. Som kan höja temperaturen på festen bara genom att träda in i rummet, men som trots det väljer att ge sin uppmärksamhet åt Tråkiga Hanna i hörnet. Nån som är djupt förtrogen med livets skuggsidor; som bär på svåra livserfarenheter men är färdig med sin terapi. Helt enkelt en person som besitter en lagom blandning av gudomliga gåvor och mänsklig självdistans. Slutligen måste personen vara förtjust i att dammsuga och laga mat och bli stimulerad av att se mig ligga på soffan.

Tyvärr har jag inte hittat nån sån man på nätet. Så jag har fallit till föga. Tänkt att jag måste ge några lite mer slätstrukna killar en chans att charma mig. Ove var en av den som fick ynnesten. Första dejten hade vi på ett fik, och han kändes riktigt lovande. Det var inte bara lätt att prata och skämta med honom, han hade dessutom en utstrålning som lovade gott för de fantasier som låg som en översättnningsremsa under orden vi uttalade. Timmarna flög iväg och när vi bröt upp bestämde vi oss för att ses för en sushi-lunch veckan efter. Det var första nätkillen jag ville ge en andra chans och det gjorde mig oväntat pirrig.

Ove var sinolog (forskare i det kinesiska språket) och när jag kom till sushirestaurangen stod han och pratade med Shen, mannen som tydligen ägde stället. Han var kines så de pratade naturligtvis kinesiska. Jag kände genast att jag ville tvinga in Ove i närmaste städskrubb. Jamie Lee Curtis filmkaraktär i A fish called Wanda har rätt: språk är sexigt. Särskilt om man inte förstår.

Vi fick i alla fall ett bord, slog oss ner och beställde. Fick vår mat, satt och åt, småpratade och hade det bra. Efter en fem-tio minuter kom Shen tillbaks och återupptog samtalet med Ove. På kinesiska. Jag åt lite mer och väntade på att Ove skulle avsluta samtalet. Låta Shen förstå att han faktiskt var här med mig, på vår andra dejt. Givetvis kunde jag inte följa samtalet men efter en stund märkte jag att Ove inte bara svarade på Shens frågor utan också ställde frågor tillbaks. Det var ett givande och tagande, så som ett trevligt samtal ska vara. Om man vill fortsätta prata.

Tio minuter gick och jag hade ätit upp min mat. Lite längre in i restaurangen upptäckte jag satt min vän Anneli satt och åt i sällskap med en kvinna. Ove och kinesen pratade fortfarande glatt och livligt. Jag reste mig demonstrativt, gick tvärs över rummet och slog mig ner hos Anneli och hennes vän och hoppades att Ove skulle förstå vinken. Nej, jag förväntade mig att han skulle göra det. Han tycktes knappt registrera att jag gått. Ytterligare tio minuter passerade medan kina-kompisarna pratade (som på värsta dejten) och jag började undra vad sjutton jag gjorde där. Till sist gick jag bort till min stol, tog jacka och väska, sa hej och gick ut. Då kom plötsligt Ove utskuttandes och undrade när vi skulle ses nästa gång.

Han prickade inte så värst många av mina rutor när det kom till kritan.

Mitt nätdejtande ligger en bit tillbaks i tiden, innan 2016, då jag blev inlagd senaste gången. Då arbetade jag på 25-50 procent och levde ett någorlunda normalt liv. Jag orkade navigera mellan dejtingprofilerna och kunde boka in en fika utan att oroa mig över eventuella efterverkningar (utmattningsrelaterade efterverkningar alltså). Det livet känns ganska långt bort. Men kanske kan jag i alla fall ta och uppdatera min profiltext? I förra svängen började jag chatta med en snygg läkare, men det visade sig han blev avskräckt av alla mina talanger (haha), så det är kanske bäst att försöka hålla sig till den motsägelsefulla verkligheten:

Neurotisk amason på 49 vårar

Arbete: Psykfall och docent.

Socialt liv: En dotter och tre boendestödjare. Och jättemånga vänner jag aldrig orkar träffa.

Intressen: Titta på TV-serier, skriva roman. Spela Sims och Rachmaninov.

Personlighet: Pålitligt instabil. Livsklok men vardagsvilsen. Utmattad och pigg på livet.

Motion: Går till Hemköp.

Resa: Stadsbiblioteket kanske?

Sex: Ja, gärna. När jag orkar.

Ork: Oftast ingen.

Planer för livet: Få ordning på det där med att diska och laga mat.

Nej, det känns inte särskilt lovande. Så de senaste åren har jag valt att inte bekymra mig över mitt civilstånd alls. Faktum är att jag förlikat mig med tanken på att återstoden av mitt liv kommer levas i kyskhet. Faktiskt. Det skulle kunna vara ok. Så länge jag har Sims och Rachmaninov.

Det jävliga är att det trots allt händer att jag, helt spontant, träffar nån som verkar se på mig med de där andra ögonen. Nån som öppnar luckan lite, lite på glänt. Och då suger den förstås till igen – längtan efter en annan. En människa som har mig som sin viktigaste. Inte alls bra. Sluta genast med det! Kom inte och väck det där ömtåliga jag äntligen lyckats bädda ner och natta! För några singlar handlar det förstås inte om – dom finns bara på det förbannade nätet.

Eller förresten… sluta inte. Visst kan det ibland göra ont att inte ingå i kollektivet av äktenskapligt lyckliga och romantisk utvalda. Men att emellanåt, trots allt, få en sån där blick; få ett ord som kanske vill, men inte gör – det är nog värt den där extra skvätten smärta i alla fall. De påminner mig om att under min skyddande psykfallsidentitet, min självvalt patetiska image, finns hon kvar – den stolta och åtråvärda kvinnan som också är jag.

För övrigt är väl den äktenskapliga trassligheten och slentrianmässiga romantiken ingenting att stå efter. Då väljer jag hellre min trivsamma singelgrotta. För nätdejting, det har jag slutat med.

Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.