Porten in till dårhuset

Igår träffade jag min läkare på Psykiatrins hus i Uppsala.

(Konstigt namn förresten – Psykiatrins hus. Det låter mer som ett museum än en vårdinrättning. Utställningssalar med tvångströjor, lobotomiborrar och mänskliga centrifuger. Eller kanske har man satsat på virtual reality med attraktioner som det schizofrena spökhuset, den bipolära bergochdalbanan och den väldigt skeva anorektiska spegelkammaren. Bergochdalbanan Rapid Cycling kunde kanske va nåt för Gröna Lund?*)

I alla fall var jag till min doktor, och eftersom mottagningen ligger i samma hus som vårdavdelningarna brukar jag alltid kasta ett öga bort mot den plats som under ganska många månader varit mitt hem. Och så tänkte jag att… det kanske kunde passa med lite anekdoter från hospitalet, såhär i försommaridyllen? Det är nu nästan tre år sen jag var där sist och det var rätt länge sedan jag längtade tillbaka. Ett gott tecken. Ibland är det tvärtom. De flesta psykfall har nog ett kluvet förhållande till sin avdelning, för psyket är en plats där ingen vill vara som inte måste, men den som måste vill inte vara nån annanstans. Precis så.

Jag spjärnar emot in i det sista. Vill inte dit. Inte under några omständigheter vill jag dit. Jag famlar febrilt efter nåt att hålla fast vid medan golvet rullar. Biter mig fast vid Sims till Sims inte hjälper, vid soffan tills soffan inte hjälper, vid andetagen ut och in – medan mörkervattnet sipprar ner längs väggarna, ner i soffan, in i mig utan att jag kan göra någonting åt det. Nånstans i närheten av det ögonblick när mörkret invaderar själva andetagen passerar jag den magiska balanspunkten. Plötsligt vill jag inte till någon annan plats än till dårhuset. Jag längtar jag dit. Jag vill bli en mentalpatient. Jag låter mig villigt halas upp i den kliniskt intetsägande livbåten, taxin, ambulansen och transporteras till sjukhuset. Jag går igenom den FÖRSTA PORTEN till väntrummet på psykakuten.

Där rasar jag ihop på två plaststolar som inte alls är utformade för att liggas på. Väntrummet på psykakuten är överlag extremt dåligt anpassat för människor med akut psykbryt. Jag väntar. Sam-Staffan sitter på stolen bredvid. Han säger tack och lov ingenting. Jag tittar på den trasiga godisautomaten. Blundar. Är en skinnsäck runt mörkerhavet som fortsätter bågna i sjösjuka vågor. Öppnar ögonen. Kanske är väntrummet ändå rätt bra – det är så tråkigt att till och med sjögången tröttnar och stillnar sig en smula. Jag somnar en stund. Timmarna går. Så får jag prata med nån. Sen får jag vänta igen. Sam-Staffan väntar han också. Sen kommer nån ut och säger att jag blivit godkänd. De har bedömt mig som tillräckligt sinnessjuk för att släppas in genom den ANDRA PORTEN. Porten till akutavdelningen. Tjoho.

Akutavdelningen är förmaket. Efter väntrummet. Själva salongen ligger tre våningar upp i huset. Jag säger hejdå till Staffan och världen, går igenom nån sorts säkerhetsgrunka, lämnar ifrån mig bältet, mobilsladden och snodden till min huvtröja. Tilldelas ett rum. Ett grått ett. Allt är grått på akutavdelningen. Kanske för att ingen ska längta dit som inte måste. För att ingen ska bita sig fast. Jag lägger till vid min säng, surrar fast förtöjningen vid det fula sängbordet. Nej förresten, det kan jag inte – de tog ju alla rep och snoddar vid säkerhetskontrollen. Det är säkert smart. Även om handdukshängaren är så fiffigt utformad att man ändå inte kan hänga nåt på den. Är handduken otillbörligt tung fälls den ner och handduken hamnar i vattenpölen på duschgolvet (eftersom det inte heller finns något duschdraperi). Anorektiska gräshoppor skulle möjligtvis kunna hänga sig i hängaren. Psykfallen klarar sig.

Så ingen förtöjning. Men sängbordet blir min lilla värld. Jag ordnar de saker jag fått med mig hemifrån: lägger tandborsten och tandkrämen i den vita plastlådan, boken jag inte kommer läsa på hyllan ovanför och burken med hudlotion på bordsytan som kan fällas ut. Det blir på något vis hemtrevligt. Mitt. Jag känner mig trygg mitt i sjögången.

Porten in

Vårdarna på akuten är som anonyma hemuler. Tre dagar går men inget ansikte fastnar. Ett huvud tittar in och säger “lunch”, ett annat säger “medicindags”. På natten lyser de med ficklampa på mig en gång i timmen. För att kontrollera att jag inte svepts bort på mörkerhavet antar jag. Jag tycker om att de kommer och lyser. Jag ligger vaken hela natten och väntar på att de ska komma med sin ficklampa. Känner mig som ett djur på ett öde zoo. Eller en underlig växt. Kanske samlar de mig i klinikens herbarium och ger mig ett vackert namn på latin. Jag är inte intressant. Min art är det. Blomställning och rotblad studeras och noteras i hemlighetsfulla böcker som förvaras i glasburen. Rummet dit bara hemulerna kommer in. Jag tycker om att sitta i deras herbarium.

Fast sista dagen blev en av hemulerna ett ansikte. Jag satt i den grå soffan i det grå dagrummet och gungade i takt med vågorna. “Jag gungar precis sådär som dårar gungar”, tänkte jag och fortsatte gunga. Det var så himla svårt att existera just då och gungandet hjälpte på nåt sätt. Då var det helt oväntat en hemul som fick syn på mig. Hon hette förmodligen Annette. “Ska vi gå en liten sväng?”, frågade Annette och räckte fram armen. Jag tog tag i den och drog mig upp och sen vandrade vi arm i arm tills korridoren tog slut, och så tillbaka igen. Fram och tillbaka några gånger. Det blev lite bättre, det lugnade sig en liten smula. Och sen blev det av någon besynnerlig anledning isterband till middag.

Akutavdelningen är en intetsägandets skärseld. En plats av utraderande tråkighet. En intighet utan eget syfte. Men den måste passeras av den som aspirerar vidare till Själva Dårhuset. Porten vidare vaktas noga av överhemulerna. Man ser bara skorna på dem när man för burtonde gången låter dem dissekera ens beståndsdelar. Men det är dom som håller i frälsarkransen. Dom som pressar kronblad och stjälkar och placerar dem i invecklade rutsystem. Som säger ja, eller nej. “Vitsippa? Nej. Hemgång efter isterbanden”. “Odört? Ja. Ett rum är dig tillrett“. Tredje dagen klassificeras jag slutgiltigt som Skvattram, och överhemulen halar fram sin gyllene nyckel. Den TREDJE PORTEN är öppen och jag får stiga uppför trapporna till avdelningen. Det är en alldeles särskild sällhet. Jag har blivit utvald och trodd.

Jag får komma till den plats där ingen vill vara som inte måste. Den enda plats jag kan tänka mig att vara på.

Nästa gång: hemma bland de andra psykfallen.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

10 reaktioner till “Porten in till dårhuset

  1. Vacker och målande beskrivning av hjärtskärande sårbarhet, det stora hjälpbehovet, ambivalensen inför att ta steget och längtan efter tryggheten som går att få på det där stället man inte vill tillbaka till. Tack!

    Gillad av 1 person

Lämna ett svar till stoltochgalen Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s