Midsommar vid farmors svarta yllekjol

Sommarlov!

Syréner, Den blomstertid och köpepizza. Det fick vi alltid då, och bara då, när skolan tagit slut (annars var allt tråkigt hembakt…). Min barndom, har jag kommit att inse, var inramad av en lång räcka återkommande ritualer. Det var inte bara att det blev påsk och jul, det var alla saker man alltid gjorde på och runtikring högtiderna. De återkommande viktigheterna, likt klockslag som mätte in året i hanterbara proportioner.

Midsommar skulle firas hos farmor och farfar i Leksand om det skulle vara rätt. Där var stången den högsta, bergen de blåaste och natten som fullast av de vackraste blommorna: smörblommor, lupiner och midsommarblomster. Farmor fick hjälpa mig med dräktens krångligheter. Blus utan knappar, liv med snörning, kjol med hyska, och så väskan och förklädet som hette  kjolsäck och majd. Sist satte hon fast broschen i sjalen. Den som hette som farfar lät precis innan han började berätta sina släkthistorier. Harsklä. Farmors fingrar var svala när hon stack in handen under blustyget för att skydda mig från nålen. När broschen satt på plats tog hon ett steg tillbaks och granskade mig kritiskt, rättade till nån detalj och log rundkindat så jag förstod att jag var fin. Dräkten skavde, förklädet åkte ner och det blev svettigt under kjolen, men det var så det blev midsommar.

På bron in till Noret var det proppfullt med folk, men bara jag höll mig intill farmors svarta yllekjol var jag trygg. På älven under oss gled de långa kyrkbåtarna fram som om de rotts fram från forntiden. Kören och spelmanslaget satt vid årorna, tio på vardera sida. I mitten hade de med sig de stora lövade kransarna och hjärtat som stången skulle smyckas med. Jag registrerade inte så mycket av detta och märkte aldrig att kören sjöng på vägen, men kyrkbåtarna skulle ju vara där såklart. Det var så det blev midsommar.

I midsommarvimlet, ännu för ung för snörlivet

Majstången var 25 meter, faktiskt på riktigt världens högsta och därför tog det väldigt mycket tid att resa den. Farmor dukade upp med kaffe, rabarbersaft och doppa på den skotskrutiga filten. Det finaste sparades till midsommardagens kyrkkaffe, men det fanns prostmagar och kardemummaskorpor. Lite torrt, men sött och gott. När stången med en skälvande suck kom på plats mot sitt fundament utbröt ett tiotusenfallt hurrande och min flickstämma överröstades av alla andras vrål. Jag höll för öronen och tog mor i handen. Sen drog jag henne med mig till stången för att vara med i dansen. Kusin Anna var med också, men det gällde att ha nån vuxen med sig in i vimlet av vuxna som hoppade grodor som om det gällde livet. Det blev snabbt ett virrvarr av ringar, den ena utanpå den andra, och när vi kom till “å vi ska dansa bomfaderalla” blev det sån fart att handen alldeles säkert höll på att gå ur led. Det var underbart och alldeles precis så som det skulle va.

På midsommardagen var det mycket turister i kyrkan. Turisterna var såklart inte riktigt på riktigt. Som främmande fåglar flaxade de nyfiket längst bak i kyrkan; förstod inte när de skulle sitta och stå, viskade högljutt och pekade. De stirrade in i vårt gemensamma timglas där sanden rann jämnt och lungt och där till och med jag visste att organisten hette Skommar. Jag satt mitt emellan farmor och farfar på deras speciella plats i kyrkan, den där de alltid brukade sitta. I blåmajd och tuppharsklä sjöng jag med i psalmerna så högt jag kunde, sneglade på farfar och hoppades att han hörde hur rent det lät. Men far och farfar tävlade sinsemellan med sina kraftfulla röster, så jag tydde mig till farmors hemliga och djupa stämma.

Jag var stolt över henne där i kyrkbänken, och efteråt på kyrkbacken med alla flängande stockholmare och japaner som ville fota oss i dräkterna. Hon var riktigheten. Mäktigt mullig; lekfull, barsk och len om kinderna. Stolt ägare av rätten till liv och plats. Hon visste, och gjorde som man skulle. Hon var en årsrytm att luta sig emot, en puls inunder livets nyckfullhet. Otvetydig. Ett rätt och ett fel.

Idag är jag nån slags relativist. Förstås. Det är en oundviklig biverkan av humanistisk forskning. I min värld finns inte längre några timglas, prostmagar eller otvetydigheter. Allt handlar om de förbannade perspektiven. Att du uppfinner verkligheten varje gång du upplever den – att du väljer att se, tolka, höra och röra. Du väljer vad du ser och hur du gör det. Du väljer, fast helt omedvetet, eftersom du är muslim, kvinna, psykfall, hamster eller frimärkssamlare. Alltså finns det egentligen inte några blåaste berg, ingen otvetydig gud, inga korrekta kakor att servera på din skotskrutiga utflyktsfilt. Såklart blir det vintermörker, tussilago och ljusa sommarnätter också i den stackars relativistens liv. Det blir jullov, påsklov och skolavslutning. Men själva årsrytmen är ändå suddig, tiden inte lika tydligt utmärkt av kjolsäckar och köpepizza.

Så sitter vi här, jag och dottern, på farmors gård, i de halvblå bergens Leksand. Midsommarblommorna är samma som i Uppsala, Tomelilla och Nynäshamn, och majstången som snart ska resas är 23 meter, av säkerhetsskäl. Själv är jag traditionsenligt orkeslös och dottern har sin hävdvunna gamla ångest. Det är nog bäst att vi gör som vi oftast gör. Stannar i stugan och tittar på Game of Thrones. Eller, som ett avbrott i rutinen, spelar lite Sims…

Nej. I år tror jag faktiskt jag ska tråckla på mig snörlivet. Och hitta harsklä till dottern och fästa hennes brosch med min svala (?) hand. Baraföratt. Bara för att det är sommar. Bara för att farmor fortfarande bor i sina färgglada broderier på mitt snörliv och min kjolsäck. Jag kan ju vara den hemvävda kullan liksom lite ironiskt, lite utmattat på distans. Bara för att sanden som sakta rinner i timglaset nog kan ha korn av ångest också, bland de mäktigt otvetydiga.

Så jag anmäler mig som gäströst till kören, hoppar på tandemcykeln bakom far, övar soprankrusiduller och laddar för kyrkbåtsrodden. Det får vara värt en eventuell kollaps, även om det kommer lagom till midsommardagens predikan. Som jag kommer lyssna till lite på låtsas, som en turist. Som på lek. Ja, jag kommer sitta där under kyrkvalven, helhjärtad och utanför, skeptisk och rosenkindad, tveksam och fylld av kärlek till en tid som flytt. Och som fortfarande är kvar.

För bergen kring Siljan är trots allt fortfarande de blåaste. Sedda från mitt perspektiv.

Till minne av Karin Liljas 1907-2000.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Å, att få bli professionellt ynkad!

(Det här inlägget är en fortsättning på Porten in till dårhuset.)


Ahmad låser upp den första dörren, tre långa trappor ovanför skärselden. Som en av de betrodda släpps jag in i slussen. Ickerummet mellan sjukhus och avdelning. Det heliga membran som skiljer oss utvalda från världen där utanför. För de alldeles särskilt utvalda är dörren alltid låst. Profetiska dårar kan inte gå lösa. Eller folk som är så vansinninga att det syns. Själv får jag frigång redan efter några dagars observation – jag är beskedligt deprimerad och håller mina demoner för mig själv. Inte ett dugg spännande. Men det är ju bra att få komma ut och köpa godis.

Ahmad låser upp den andra dörren och jag kliver in på avdelningen, platsen där världen pausas och tiden går i ide. Så fort jag kommer in i korridoren hör jag ett välbekant asgarv. Efter en stund uppenbarar sig Annica med håret på ända och hetsiga rosor på kinderna. Hon stirrar skeptiskt på mig: “Jaha, är du här nu igen? Vad ska det va bra för?”. Sen sluter hon mig i sin famn, hårt och länge, som om jag vore en tilltufsad tonåring. Och så puttar hon till mig, skrattar igen och blottar sina nedrökta tänder. Det är aldrig tyst runt Annica. Det skramlar om träskor och nycklar när hon går för att visa mig mitt rum. “Blir det här bra, frun?”, frågar hon och bugar servilt. Hon är en av de bästa. En sån skötare som gör det bottenlösa lika vardagligt som morötter och pollenallergi.

Det blir lunch och jag går runt borden för att hälsa på mina kollegor. Vi som är utvalda till denna exklusiva bransch, som väl närmast går att likna vid sophantering. En del känner jag igen från tidigare: Filosofen, Hanna med handen, Mustaschkvinnan, Rakbladet och Konstnären. Konstnären är alltid där. Som en del av konceptet. På väggen i matrummet hänger en stor inramad oljemålning han har gjort. Rätt fin. Han skriver dikter också och delar ut, åtminstone till kvinnorna på avdelningen. Han rimmar hellre än skriver begripligt, och strösslar texten med utropstecken, hjärtan och religiösa vänligheter. Ibland letar sig nån fras in på swahili. Han växte delvis upp i Afrika (utan närmare specifikation) förklarar han med nostalgisk stämma. Det måste vara säkert femtio år sedan, tänker jag, och ändå tycks Afrika fungera som en fot i verkligheten för Konstnären. Ett ankare på en främmande kontinent, mer verkligt än linoleumgolvet under våra fötter. Konstnären är snäll, men när han säger att han tycker om mig och vill ha mitt telefonnummer blir jag lite rädd.

Exklusiv sophantering?

I lunchrummet är det lätt att urskilja de som har status. De sitter vid borden där det faktiskt pratas och skrattas en smula. De utgör en grupp som redan hunnit skapa en kanon av gemensamma minnen – katastrofer och pinsamheter som har passerat under deras tid på avdelningen. De är ett “vi”. Men ingen har kraft nog att försvara några gränser eller klamra sig fast vid några positioner och därför är det lätt att slinka in i det sinnessjuka gänget. Vi är alla människor som misslyckats med livet och inte längre kan dölja det. Vi har alla blivit underkända på den mest grundläggande vuxenkursen Bit ihop och kämpa vidare 7,5 poäng. Att vi en gång ska återuppta den friska världens strävan efter framgång, makt och lycka ingår förmodligen i hemulernas vårdplan, men just nu förstår vi inte ens innebörden av dessa ord. Vi tillhör alla bottenskrapet och är glada om vi åtminstone kan prata med varandra. Därför är pratförmåga den enda merit som efterfrågas. Och initieringen utgörs av en enda fråga.

Statusen i lunchrummet är alltså porös och redan nästa dag sitter jag som en del i vi-kollektivet och iakttar “den nya” som just skrivits in. En man i storleksordningen pojke. Han står i matrummet och tycks stirra lika oroligt på rummet som in i sig själv – hur hamnade han här? Han stannar vid matvagnen och undersöker den förvirrat. “Vi:et” har fått namn på brickorna, vi:et har beställt maten kvällen innan –  han har just kommit upp från skärselden. Inga skötare syns till så vi:et hälsar välkommen och visar till rätta. Hej hej. Den här brickan kan du ta. Där finns dricka och bröd. Du kan sitta med oss. Och ganska snart kommer Frågan. Den som är själva inträdesbiljetten. Hur hamnade du här? Om vi får fråga. För vi är inte påträngande, vi vet att inte störa den som sliter hårt i inuti:et. Vi känner igen signalerna, vi respekterar nej:en. Till och med den unge Filosofen, med de maniskt vidöppna ögonen, avslutar sina frågor med “förlåt, säg till om jag ska gå, jag vet att jag är lite mycket”.

Frukostar, luncher och middagar passerar. Vi jämför våra skadskjutna själar och samtalen blir hudlösa. Det kan liksom inte bli på nåt annat sätt när man frågar som vi gör. Din färd mot mentalsjukhuset påbörjades med stor sannolikhet ganska långt tillbaks i tiden. Har förberetts under många år av lidande. Har undvikits fram till den punkt då du faktiskt inte ville nån annanstans än hit. Berättelserna blir gripande. Och när utsattheten varit extrem – nästan obegripliga. Människor kliver fram ur sina personliga skuggor och blottar de lidanden vi annars talar tyst om. Incesthistorierna är förfärande många. Vittnesmålen om social misär och våld. Ja, det är här man möter dem – de som överlevt de där ofattbara övergreppen vi sitter och ryser över vid TV:n med godispåsen i knät. Här uppenbarar sig folket som tillbringat livstider i verklighetens spökhus och ångestkaruseller. De sitter runt de laminerade borden, försöker peta i sig sina köttbullar och hålla ihop sin trasiga existens.

När maten är över och vi ställt in våra brickor i vagnen drar sig flertalet tillbaks till sina rum. Sängen är den huvudsakliga platsen för vår behandling. Sömn, trygghet, mat – det är vad vi håller på med. Och piller. Rakbladet sitter kvar vid bordet med sina energidrycker. Efter ett år längtar hon efter att bli utskriven, men hon måste gå upp ytterligare två kilo innan hon släpps fri. Hon kämpar tappert med mellanmål mellan mellanmålen men ser fortfarande sjukligt utmärglad ut. Armarna är tätt randade av ärr, från handleder hela vägen upp till de korta ärmarna på sommarblusen. Konstnären sitter i dagrummet och sjunger “Han har öppnat pärleporten” till gitarr. Det ger lite liv åt tillvaron trots att det är mer entusiastiskt än vackert. Hanna med handen har sjunkit ner i ångestfotöljen – en stor saccosäck med tunga flärpar man kan vika över sig. En omfamning när man inte orkar omfamnas.

Mustaschkvinnan och jag lyckas trumma ihop ett par andra för att spela kort. Hanna kravlar sig också upp ur säcken, sätter sig vid bordet. Gräver som vanligt med handen mot bröstet. Ångesten i hennes ögon är ibland svår att uthärda, den plågade andningen och kväljningarna. Och sjuksköterskan som meddelar att det är två timmar tills hon får ta nästa Stesolid. Men stämningen vid kortspelet blir oväntat skämtsam, på det där underbart brutala sättet. Vi driver med oss själva, våra vidrigheter, våra patetiska existenser och allt som förvirrar sig in under vår radar. Vi skrattar så högt att Snygg-Tomas, en av sköterskorna, kommer ut ur glasburen för att se att vi inte helt har tappat greppet. Det har vi inte. Men vi skingras ganska snart för skrattande tar förstås på krafterna. Jag hittar Ahmad och ber honom låsa upp förrådet där sladdarna hålls i tryggt förvar. En klisterlapp med texten “MARIA” visar vilken dataladdare som är min. Jag tycker om det. Att mitt namn står där. Jag är någon. Ahmad vet vem jag är. Och Snygg-Tomas.

Så många andra verkar just inte veta om mig. Telefonen blir aldrig så tyst som här. Tack och lov har jag datorn. Jag tufflar tillbaks till rummet. Ställer mig och tittar ut genom de gigantiska fönstren. Utanför slussens membran är det konstigt nog tisdag. “Hej hej”. Timo och Camilla tittar in och meddelar att de ska arbeta natt. Synd. Annika har redan gått och Camilla stinker parfym. Men Timo är helt ok. Han berättar om galningarna på rättspsyk om man ber honom. Jag lägger mig på sängen för att kolla på vampyrerna i True Blood (ett tips till alla som planerar semestra på hospitalet: ladda upp med en serie som har så många säsonger att du inte måste öda dina hjärnceller på att förstå plotten i en ny).

Efter en stund kryper ångesten på, trots seriens uppiggande blodbad, och den här kvällen blir det som det blir när det är som allra värst. Jag pajar ihop. Orkar inte ta mig ut i korridoren när det är dags för middag. Orkar inte gå iväg för att hämta nån personal. Jag har inte gjort det förr, men nu trycker jag på knappen. Man får inte äta på rummet, det är väl nån terapeutisk princip. Precis som att man måste byta sina egna lakan. Det är ju liksom inget hotell. Det känns vettigt. Och helt värdelöst. Bara det att sätta fötterna mot golvet känns outhärdligt svårt. Jag vill bara ligga kvar, få fälla upp den där skivan i sängbordet att ställa matbrickan på, bli pysslad med.

Det är Snygg-Tomas som kommer. Han tittar inte medlidsamt på mig, pysslar inte med mig, hämtar inte nån matbricka. Han gör en professionell bedömning och går för att hämta en Stesolid. För Snygg-Tomas är inte där för att han bryr sig om mig, han gör sitt jobb och går hem klockan fem. Men kanske är det just avsaknandet av personlig omsorg som gör dårhuset läkande? Här kan jag bryta ihop hur mycket jag vill – den vänliga vita rocken fortsätter komma oavsett allt. Outtröttligt, natt som dag. Kanske är empati överskattat? Att få bli rutinmässigt buren, fackmässigt tröstad och professionellt klappad på ryggen; att få avbörda sin existentiella sörja till det öra som för tillfället råkar stå på schemat – det är en salighet jag bara upplevt på hospitalet. En omsorg befriad från all förväntan på återgäldning och all rädsla för att bli en börda. Ja, när jag träder in genom pärleporten får jag med mig en alldeles särskild identitetshandling. Jag blir mentalpatient – med rätt att vara besvärlig.

När Snygg-Tomas kommer tillbaks har han inte bara piller med sig, han har också ett glas äppeljuice i handen. Den  godaste, som jag alltid brukar dricka till maten. Tänk att han visste det!

Det är så med tillvaron på dårhuset att ett glas äppeljuice kan bli någonting oerhört viktigt. Så viktigt att det glänser soligt och läskande framför mig fortfarande tre år senare. Att äppeljuiceglaset är viktigare än de glest spridda läkarsamtalen säger sig själv – det är ju skötarna och sköterskorna allting vilar på. Det är deras tillgänglighet världen vilar på. Den värld där jag och mina kollegor utför vårt arbete. Närvaron av de andra patienternas lidande är sällan tungt, det pågår parallellt, som en erinran om att jag inte är ensam. I vårt uthärdande av varandra finns en vila. En påminnelse om att jag nog faktiskt är människa. Och att jag kanske kan fortsätta vara det när jag till sist nån gång tar mig igenom membranet, tillbaks till världen utanför.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Skammens karusell

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte skrivit på så länge, skuldkänslor har aldrig gjort mig gladare. Och det finns orsaker till alla försummelser. Bemärkelsedagar, körkonserter, bortbjudningar. Trötthet, sjukdom, lättja.

Ja just det, lättja… och oföretagsamhet, förslappning, själviskhet och allmän förtappelse. Förlåt! Här har ni säkert suttit och hungrat i veckor efter mina ord och så har jag inte bjudit på minsta kommatecken. Inga “om” och “men” att luta sig emot i tillvaron. Ja, det är ju tyvärr så. Att det inte går att lita på mig. Psykfallet är liksom ingen klippa att ta stöd emot. Hon kommer “om hon orkar”. Hjälper till “om energin räcker”. Man måste ha tolerans. Överseende. Acceptera mer krångel än man accepterar med andra. Det är klart jag skäms…

Nej, det gör jag inte alls! Skam är ingen produktiv känsla, så det har jag ju faktiskt lagt av med. Det är som det är. Det räcker med lite festligheter, svackor och deppgropar, nån vecka här och där av totalt (och fullständigt ursäktbart) Sims-koma. Då blir det inte så mycket producerat om man heter jag. Så är det, och det står jag för!

Fast jag kunde kanske ha lite bättre disciplin… Herregud, mitt enda “jobb” är att klämma ur mig typ en bloggtext i veckan – hur svårt kan det va? Jag menar, jag tycker ju faktiskt det är roligt! Och idéerna har inte sinat. Jag går in under fliken “arkiv” på bloggens förstasida och låter skammen krama riktigt skönt om inälvorna. Januari 2018 publicerade jag åtta texter. Januari i år blev det fem. I maj blev det ett enda urschligt inlägg och snart är det midsommar. Jag presterar inte ens på denna lilla front. Presterar ingenstans.

Det är klart att jag också vill betyda nåt. Vara lite viktig eller komma åtminstone till nån slags liten nytta? Men jag har uppenbarligen för stora handikapp för att vara nån resurs. Jag är en sjuk person. Jag kryper ner i sängen och lägger armen över ögonen som helt ofrivilligt börjar gråta. Skäms.

Den gröna skamgubben

Fast… Vad ska det va bra för? Ligga här och böla? Det här är den lilla plätt jag står på och det är bara här jag kan gräva, när jag väl orkar gräva. Med min lilla sandlådespade av gul plast. Jag har inga studenter, patienter, klienter – synd för dom! För här grävs det rätt snygga slott när orken faller på. Jag kan ju inte rå för att det är ganska sällan.

Sen är det ju faktiskt så, kommer jag på, att jag skriver mycket bättre nu än i januari 2018. Eller det kanske jag inte gör, men jag lägger ner mycket mer energi på varje text. Orden är viktiga för mig så jag klämmer och känner på dem rätt länge innan jag sätter dit dem. När min dotter undrar om vi ska kolla på en film och jag säger “håller på med bloggen men om en kvart kanske” så stönar hon. För då vet hon att det kommer ta minst en timme.

Så förlåt och inte förlåt och ni behöver inte ursäkta mig för det har jag redan gjort själv, men jag lovar att det faktiskt kommer en text till i juni. För den är redan klar.