Arbetsförlöst och förmånshandikappad

Kan du hjälpa mig? Är vad det här inlägget ska handla om, men en annan text trängde sig emellan. Man kanske kan se den som en så kallad ”bakgrund”, det vill säga den text som leder fram till pitchen, frågeställningen, bönen. Den som ska få läsaren beredd att köpa det man är på väg att sälja in…

Hästpolo, reflexologi, skrattgympa, hypnos och cheerleading är friskvårdsaktiviteter Skatteverket låter din arbetgivare erbjuda dig (kolla här om du vill ge chefen ett tips ). Rätt kreativa förslag får man väl lov att säga, men inga som passar min konstitution. Om jag nu hade varit anställd någonstans. Faktum är att av de över hundra listade aktiviteterna hittar jag inte en enda som skulle få mig att må bättre. Brottning och kampsporter ingår visserligen och det sysslar jag ju med dagligdags. Kunde kanske vara kul att få en sparringpartner? Fast förmodligen räknas inte mina matcher mot demonerna. Dessutom skulle det vara svårt att hitta en tillräckligt utmanande sparringpartner, jag menar hallå?!

Så hur ska jag då vårda mina friskheter? Jag behöver ju också disciplinera mitt välbefinnande. Underhålla rutinen att återvända till mina hälsor. Till ögonblicken när varenda muskel och nerv står i givakt, förväntansfulla som nosen på en markerande fågelhund. Till leendet som vecklar ut sig som en solig sommarros i magen. Till känslan av öga mot öga med livet. Stunderna av ditt jag mot mitt du, plötsligt är förenade i samma förstånd. Såna hälsor. Var hittar man det när man är arbetsförlöst och förmånshandikappad?

Ja, hur ett utmattat psykfall friskvårdade sig före 1990 begriper jag inte. Jag kör just nu en nostalgitripp i gamla X-files (eller Arkiv X). I den första säsongen från 1993 pratar agent Mulder och agent Scully om nåt som kallas ”The internet”. I betonad och bestämd form. The World Wide Web. Det var fortfarande en särskildhet och det krävdes fackkunskaper för att hantera apparaturen. Så det är i alla fall en välsignelse. Att jag blev psykfall först på andra sidan av milleniet, för utan internet och en så kallad ”hemdator” hade min friskvård haltad. På Nätet kan man ju göra allt som man egentligen inte kan. Spela golf, döda drakar och bli expert på skalbaggar. För mig är det bloggen. Möjligheten att kommunicera, att direktsända min dammiga isolering.

Det är klart att man kan kommunicera på många sätt. Sociala medier och epost och annat krafs. Fast det har jag svårt för. Väldigt. Jag har nu inte öppnat min mejl på kanske tre veckor och det är svårare att göra det idag än igår och blir ännu svårare imorgon. Jag gillar inte att folk håller på och hör av sig, vill prata med mig och kommunicera…

Öh, hur går det här ihop?

Tänktänktänk. Kanske såhär: jag gillar inte att folk hör av sig, men jag älskar att vänner gör det. Vänner och vänliga bekanta. Fast helst på mess – det kostar mindre, eller irl – det ger mer. På mejlen är det mest folk som hör av sig. De kräver att jag ska läsa igenom nåt avtal, förnya nåt abonnemang, informera mig om nåt projekt, skriva under, skriva ut, skicka in och processa processa processa. Det orkar inte min hjärna. Bara själva designen på den digitala postlådan sätter mig i försvarsberedskap. Jag ser ju ALLT PÅ EN GÅNG. Tio, tjugo, hundrafemtio mejl beroende på hur länge jag lyckats förhala min posthämtning. Hur informationsmätt jag än är måste jag tugga i mig alla breven, ett efter ett, och även om sjuttiofem procent går raka vägen i sopkorgen måste jag ju alltid först titta och ta ställning. Jag orkar inte!

Så all form av kommunikation är inte friskvård. Men när jag får skriva mina texter och när jag får prata om sånt som berör – då vårdar jag mitt välbefinnande. Det handlar om att få stå i meningsfull kontakt med andra, att få känna sig behövd. Känslan av att betyda nånting betyder mycket för alla. Men som soffnötande psykfall är möjligheterna att betyda saker tyvärr inte så många. Och det är just detta som gör Nätet till en sån genialisk friskvårdsfaktor!

Fast det är klart, det är rätt avgörande att få chansen att kliva ut ur soffhörnet ibland. Att få se människorna man håller på och pratar med och höra på vad de tänker. Jag älskar att föreläsa och vid några tillfällen har jag fått chansen att prata om bloggen. Det har känts som ungefär precis det jag väntat på att göra i hela mitt liv. Helt rätt. Jag ser människorna jag pratar med. De nickar, rynkar på pannor, skrattar och kanske gråter en liten skvätt. De reagerar och blir berörda och jag står där och inser, mitt i mötet, att det trassel och knas jag kommer med faktiskt gör de här människorna gott. Och det är nästan så att jag blir frisk på kuppen, för det betyder att min plåga kanske trots allt inte är meningslös.

Tyvärr blir det inga föredrag om inte nån tar kontakt med mig. Min energi räcker inte till att dra i trådar och marknadsföra mig och hålla på. Dessutom är sånt mycket svårare när alla sammanhang är såna där jag inte ingår. Inte heller kommer det bli nåt av den här boken som ni läsare tjatar om att jag ska ge ut (haha). Jag har inte kraft till runtikringet. Bara att tänka på att googla fram lite förslag på tänkbara förlag ger mig hjärnbränna. Ibland känns det som om jag sitter (ligger) här och har en massa att ge men att den stackars mänskligheten inte får ta del av den eftersom den inte vet om att jag ligger (sitter) här och har en massa att ge. Fast jo förresten – det finns ju några som vet…

Och nu kommer pitchen:
Tycker du bloggen är bra?
Berätta, dela, tipsa, kontakta!

Berätta om bloggen för nån

Lätt som en plätt. Bara typ: ”Hej, har du kollat in den här bloggen. Den skulle passa dig som är så sjuk i huvudet”. Eller nåt annat passande.

dela texter du gillar

Om du gillar ett inlägg – dela det via mejl eller sociala medier. Klicka bara på mejl-, facebook- eller twitterknappen längst ner under inlägget så sköter det sig själv.

Tipsa nån som ordnar saker

Känner du nån som ordnar föredrag eller fortbildningar? Ge en hint om att psykfallet gärna bistår med sin balanserade syn på tillvaron. Ett förfluget ord är hundra procent mer än inget ord alls. Och om du får napp lovar jag att börja läsa min mejl igen…

Kontakta nån spindel i nåt nät

Detta är överkursen, för dig som är uppkopplad mot något slags nät av redaktörer, förläggare och vaddetnukanva. Promota mig fram till ett bokkontrakt så får du bloggbonus extra premium guld! (Det vill säga jag bosätter mig i din nattduksbordlåda så att du äntligen kan känna tryggheten av att ha ett privat psykfall tillgängligt när det blåser.) Och jag kommer bli extremt premium de luxe glad och oerhört friskvårdad. Jag håller det inte för otroligt att det kanske till och med skulle få mig att puttra igång lite smått igen.

Sådär, simsalabim har jag gjort det pinsamma som dagens unga youtube-generation gör utan att blinka. Jag har sagt: Se mig! Gilla mig! Säg att jag är bra! Låt dina vänner bli mina vänner, och dina vänners vänners vänner i all evinnerlighet amen.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Psykoprofetens klyschor

Depression. Det är när livslusten långsamt pyser ur själens ballong. Utmattning är en helt annan sak. Utmattning kan leda till depression och vice versa, men utmattning handlar inte om brist på lust eller vilja. Din ballong kan fortfarande fortfarande fylld, men snöret du håller ballongen i glider ur ditt grepp. Det inte livslusten som försvinner, det är kraften att följa den. En jätteviktig distinktion och för de flesta kanske en självklarhet, men den medicinska expertisen har mycket lite att ge på utmattningsområdet. Varken psykiatriker, sjukgymnaster, terapeuter, psykologer, neurologer, kuratorer, sjuksköterskor eller vanliga husläkare verkar förstå sig på den. Jag har prövat alla, fått oklara svar och inga fungerande råd. Deras samlade insikter kan enkelt sammanfattas i en mening: Utmattning går över, men det kan ta tid. Punkt och slut. 

Och så följer ofta några visdomsord. Man måste lära sig lyssna på kroppen, säger den upplyste psykoprofeten. Man måste sätta sina gränser, fortsätter hen. Ta hand om sig och inte vara så hård mot sig själv. Uppskatta de små glädjeämnena. Leva här och nu. Ta en sak i taget. Profeten halar fram den ena gyllene regeln efter den andra medan jag fortsätter mitt ihopsjunkna sittande i besöksstolen. Mitt ihopsjunkna tittande på parken utanför fönstret. Ett träd. Det önskar jag att jag var. Grått och avlövat och helt i avsaknad av några gränser att sätta eller saker att ta, en i taget. Profeten svettas och kämpar men gudsorden blir alltmer pressade och mina synder tycks inte vilja bli botade och snart är timmen slut. Har du svårt att höra mänska: ta en jävla dag i taget!! Skulle psykoprofeten helst vilja häva ur sig i professionell desperation, men sträcker fram handen och tackar för den fina pratstunden.

Klyschor är ofta ganska kloka och kan ibland vara rätt bra att ha, det har jag sagt förut. Men många guruloger har för vana att bläddra omkring bland dem lika ivrigt som om de vore sidor i FASS. Leverera dem med samma allvar som antidepressiva läkemedel. Det är som att få ordination på banaliteter. Utan vidföljande instruktioner. Mina piller vet jag på mikrogrammet hur jag ska ta. Jag vet om det ska vara tabletter eller kapslar, fastande eller till maten, morgon eller kväll. Jag vet vilka biverkningar jag ska notera eller ignorera. Men ingen har någonsin talat om för mig hur det går till att lyssna på kroppen. Exakt vad är det jag ska lyssna på? Låren, hälarna, skallbenet eller vänstra skulderbladet? Och hur gör man när man lyssnar kroppen? Använder man örat eller själen eller magen eller hjärtat? Kan en kroppsdel lyssna på en annan kroppsdel? Och om jag nu skulle höra nåt, vad ska jag göra med den information jag får?

Ok, så låt mig testa… (jag blundar, andas in och samlar mig) nu är jag verkligen är här och nu och jag är inte så hård mot mig själv utan jag vill njuta av de små glädjeämnena och nu lyssnar jag på kroppen, och kroppen säger: semlor. Jag är sugen på semlor. Ett otvetydigt budskap. Jag känner det fortfarande när jag slår upp ögonen. Jag vill ha semlor. Hur ska jag tolka detta? Ska jag köpa hem en kartong? Eller det kanske inte räknas som kroppen, att bli sugen, det kanske hör till själen? Eller till Freuds “Id”, lustjaget som måste tuktas och civiliseras? Fast nej, ingen har beskrivit detta lyssnande som en psykoanalytisk process. Men kanske är det själen som ska lyssna på kroppen? Den semmelsugna själen. Men om själen är en nykter despot, eller en ohämmad vilde, eller – vilket är det troligaste – båda två? Hur i helvete ska det där lyssnandet gå till hade gurulogen tänkt sig? Sånt kan jag fundera på ibland när jag sitter på besöksstolen och blir översköljd av visdomsord. Och så undrar jag var nånstans under utbildningen alla dessa upplysta gurus får lära sig att lyssna på kroppen. För jag skulle gärna ta del av kurslitteraturen.

Men det är klart att jag kan, till viss del, höra vad min kropp säger. Och urskilja vilka av kroppsrösterna jag ska lyssna till och vilka jag för tillfället ska ignorera. Man har ju lärt sig en liten smula sen man var ett spädbarn och skrek rakt ut när det där outhärdligt hemska kom tillbaks igen. Innan man lärde sig att det outhärdligt hemska betydde hunger. Absolut, jag har lärt mig rätt mycket. Och jag blir allt bättre på att identifiera de krypningar och molanden som signalerar att nu är jag på väg att åka på en utmattningssmäll. Det konstiga är bara att när jag kommer tillbaks till predikologen och berättar vad jag faktiskt hört under mina dialoger med kroppen så verkar hen ha förlagt ordboken (som väl måste ha ingått i kurslitteraturen?). Efter vederbörliga konferenser med min kropp kommer jag här med minutiösa mötesanteckningar och hoppas att predikanten ska dela med sig av sin klarsyn. Men mina nyanser och ordvändningar når inte fram. Mina försök att notera kroppens ilningar, brus, dimmighet, obehag och värk går förlorade. 

Predikanten tar bara fram sin rödpenna och skriver sitt utlåtande tvärsöver mitt protokoll: “utmattning”. Och så ler hen, med professionell godmodighet, och knattrar in “Ta hand om dig” i nåt osynligt datasystem så att jag kan hämta ut ännu en burk banalitet på apoteket. För det kommer gå över, försäkrar profeten/gurun/predikanten, men det kan ta lite tid.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Få sparken-karneval

Nu så. En knagglig start på hösten har det varit och en kvalificerad gissning är att det berott både på det ena och på det andra. En viss balans infann sig igår och om den bara kan ha vett att hålla sig i balans ett tag kommer det bli lite fler inlägg framöver. Så att jag riktigt kan grotta ner mig i bitterheten, hehe.

Ni som har följt bloggen ett tag vet att jag under min sjukskrivning fått sparken från den arbetsplats jag vistats på de senaste tjugo-eller-nåt åren. I september var det dags att utrymma mitt kontor, en hyfsat halvotrevlig uppgift att starta hösten med, men det blev en riktigt skojig tillställning och en läxa till alla er i bitterhetsskolan som ännu inte kommit så långt i er mentala utveckling. Som jag alltså. Som redan är klar med den. 

Att få sparken som forskare är på ett sätt rätt odramatiskt – det händer typ vartannat år. Åtminstone om man inte har en fast anställning, vilket gäller de flesta av oss som saknar strategisk kompetens och tajming (konferensmingel har alltid varit grekiska för mig). Som löst hängande vetenskapare har jag därför, i konkurrens med mina ostrategiska systrar och bröder, fått söka pengar till min lön. Det gör man genom att slå blå dunster i ögonen på dem som sitter på de akademiska pengapåsarna. Just mina projekt har ju varit så unika, banbrytande och excellenta. Till skillnad från alla andras (som inte kommit så långt i sin mentala utveckling). Det är inte kul att luras, men efter ett tag lär man sig genren och vet hur man ska stoppa in orden som just för tillfället ger utdelning. Oftast är det nåt med post. Postsekulär, postkolonial, postkonventionell, eller den gamla godingen poststrukturell. Jag har aldrig håvat hem några jätteanslag, men lyckats så pass bra att jag blivit uppsagd vartannat, vart tredje år ända sedan min disputation. Det har blivit en administrativ rutin.

Men den här gången blev det riktigt jobbigt. Inte när uppsägningen trillade ner i brevlådan utan flera år tidigare. Det var precis i början av den senaste kollapsen. Jag befann mig i den där fasen där man fortfarande hysteriskt paddlar på i sin kajak fast man redan känner hur strömmen tagit greppet om båten och obönhörligt drar den mot det hotande niagaradånet. När jag väl började släppa taget insåg jag att nu var det inte bara kört, det var kört för gott. Jag hade redan kravlat mig upp efter två långa vändor på psyket, lyckats ta mig tillbaks och rasat igen. Den här gången skulle det inte gå. Jag visste det. Jag skulle aldrig mer komma tillbaks till den enda yrkesidentitet jag någonsin haft. Det var allt annat än en administrativ rutin.

Själva uppsägningen kom inte förrän flera år senare och då kändes det mest som ett konstaterande av faktum. Jag hade redan släppt taget. Det jag inte var förberedd på var känslan av skam och misslyckande. Obekanta, obehagliga känslor som jag tränat väldigt lite på att känna. Och när jag skulle ta mig till institutionen för att tömma mitt kontorsrum slog de ut i full blom.

Under min frånvaro har avdelningen fått en sprillans ny byggnad. Huvudattraktionen är Humanistiska teatern, den fantasieggande runda byggnaden som huserar en lika rund föreläsningssal. Arkitekturen är nyskapande med sina bronsfärgade perforerade väggar och konstnärligt utformade fasadbelysning. Föreläsningssalen är byggd som en amfiteater med innovativ (och demokratisk) hörsalsarkitektur. Det går inte att undgå att inspirationen hämtats från Anatomiska teatern i Gustavianum, den byggnad där jag en gång som kaxig trettiofemåring disputerade. 

Men i Humanistiska teatern kommer jag aldrig tala. Den scenen tillhör mina före detta kollegor. De har fortfarande hemortsrätt till universitetets innovativa (och demokratiska) samtalsrum. De kan ta plats vid podiet med den självklarhet som tillhörigheten skapar. Bara i hemlighet kan jag se den kaxiga universitetsläraren Maria framför mig; se hur hon nonchalant släntrar in i den fullsatta salen, bränner av en rad unika powerpoint-bilder, talar med min mest banbrytande röst och charmar publiken med mitt excellenta leende. I verkligheten ska mina böcker, papper och tankar sopas ut.

Bittert? Ja, nåt så in i helvete! Jag hade aldrig sett mitt eget arbetsrum, aldrig satt min fot i byggnaden eftersom den blev klar medan jag satt och spelade Uno på psyket. Uppgiften att leta mig fram till detta sprillans nya rum i det sprillans nya huset med mina gamla kollegor lurandes i faggorna gav mig mentala eksem. Jag förstod att bara jag gick in genom dörren skulle skamhatten växa fram som en svamp ur huvudet på mig. Nej, jag insåg att det skulle inte gå, aldrig i livet skulle det gå!

Men det var då jag blev andligen fulländad och fick den gudomliga upplysningen att vända på steken (vilket för övrigt alltid är en bra idé): tänk om det var precis tvärtom. Tänk om jag kände mig stolt och pigg och glad när jag gick in genom dörrarna. Hur skulle det vara då? Hur skulle det bittraste skamliga kunna möbleras om till nånting kul? Med andra ord: vad är motsatsen till få-sparken-skam? Kanske… karnevalsyra? 

Å ja, tänk vad underbart, tänkte jag då (rusig av religiös hänryckning), om jag kunde göra ett karnevalståg av alltihop! Med sambaorkester, clowner på styltor och eldslukare – och så skulle vi bara välla in allihop på institutionen, skratta och väsnas och myllra! Och jag skulle vimla nånstans i mitten av vimlet, delvis skymd av alla cancan-flickor och dragqueens. I kaotisk upprymdhet skulle vi dundra in i mitt kontorsrum och gemensamt tjoffa ner min hela min akademiska existens – alla otroligt viktiga böcker och pärmar och skit – i Ikea-kartonger och kassar från Coop. Sen skulle den paljettrydda akrobatgruppen från Bulgarien jonglera ut alltihop till neutral mark. Medan mina kollegor lektorerna, professorerna, prefekterna och promotorerna skulle stå tryckta mot väggarna och kissa på sig i ren panik. Ja! En sån vill jag ha! En karneval!

Åtta glada vänner nappar på min inbjudan till Få-sparken-karneval och vi samlas vid Pelle Svanslös-lekparken utanför campus för att mobilisera vår attack. Det blir inte så mycket paljetter och ingen är tillräckligt vig för att göra några saltomortaler, men det gör ingenting. Jag känner mig TRYGG när jag väller in i all stillsamhet, mitt i klungan av människor som inte ser mig som ett misslyckande. Inne på mitt, på en gång nya och gamla, kontorsrum uppstår snabbt en febril flyttfest: jag slänger böcker och pärmar ur hyllorna i vild frenesi och karnevalsdeltagarna fångar och packar enligt mina instruktioner. 

Flera av hyllmetrarna upptas av gaffelpärmar, sorterade efter färger, alla med omsorgsfullt kategoriserande registerblad och fullspäckade med artiklar, meritförteckningar, ansökningar, bokmanus, protokoll och publikationslistor. Och så är det allt det jag lämnat mitt i steget. Det som låg på bordet när jag gick hem från arbetet utan att veta att jag aldrig skulle komma tillbaks: utskrifterna av mina sista forskningsintervjuer och mina sista analyser – nästan klara, på väg att bli nya (banbrytande och excellenta) artiklar. Jag sätter några festivalyra vänner på att kassera alltihop. En efter en knäpps pärmarna upp och lass efter lass av mödosamt ihopgnetat arbete kastas i den gröna papperstunnan. 

Jag stannar upp i några ögonblick med en egendomlig känsla. Lite som den man kan få när man står under stjärnhimlen – att vara så obetydlig. Att vara så oerhört lätt att radera ut. Jag brukar tycka om att stå under oceanerna av mörker och stjärnblink från tidsåldrar som redan passerat i ett synfält som bara räcker till en bråkdels sandkorn av allt som finns. Jag brukar tycka det känns skönt att förstå hur obetydlig jag är. Det skapar liksom mer andrum åt nuet – saker och ting blir lättare att skratta åt när de faktiskt inte är så betydelsefulla i det stora hela. Som orättvisor, obehagligheter, otillräckligheter. Kanske till och med ondska.

Men pärmarna. Det är känns annorlunda. Under stjärnhimlen är vi alla lika. Rang och status betyder noll och intet sett ur det kosmiska perspektivet – alla har vi ju lika lite inflytande över att Jupiter håller ordning på sin omloppsbana. Men medan allt mitt arbete går till pappersåtervinningen står kollegornas pärmar fortfarande kvar och samlar vördnadsbjudande damm. Institutionens golv, tak och väggar skyddar dem mot den egalitära oändligheten och därinne fortsätter de fortfarande forskande forskarna forska vidare (ha!). Själv står jag utanför i universums allomfamnande intighet. Hud mot hud med ett världsallt de viktiga inte ens hinner tänka på. De har ju sina pärmar. Sina nya perspektiv på syföreningar, amatörbowling, damtidningar och transexuella dagmammors meningsskapande i mötet med iranska busschaufförer i Halstahammar från ett Post Nord-iskt perspektiv. 

Bittert? Jag ser mig omkring på kompisarna som solidariskt och tveklöst ryckt ut. Malin river ut artiklarna om kropp och filosofi, David packar kartongen med spara-böcker och Taha kastar effektivt ner de ratade böckerna i gröna tunnan. Nä. Inte bittert. Och till sist blir det tomt och vi drar hem till mig för att fira. Champagnen ligger på kylning och jag har redan hämtat tårtorna från Güntherska. Världshistoriens första bakverk prydda med texten: “Hurra – jag har fått sparken!”.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.