Arbetsförlöst och förmånshandikappad

Kan du hjälpa mig? Är vad det här inlägget ska handla om, men en annan text trängde sig emellan. Man kanske kan se den som en så kallad ”bakgrund”, det vill säga den text som leder fram till pitchen, frågeställningen, bönen. Den som ska få läsaren beredd att köpa det man är på väg att sälja in…

Hästpolo, reflexologi, skrattgympa, hypnos och cheerleading är friskvårdsaktiviteter Skatteverket låter din arbetgivare erbjuda dig (kolla här om du vill ge chefen ett tips ). Rätt kreativa förslag får man väl lov att säga, men inga som passar min konstitution. Om jag nu hade varit anställd någonstans. Faktum är att av de över hundra listade aktiviteterna hittar jag inte en enda som skulle få mig att må bättre. Brottning och kampsporter ingår visserligen och det sysslar jag ju med dagligdags. Kunde kanske vara kul att få en sparringpartner? Fast förmodligen räknas inte mina matcher mot demonerna. Dessutom skulle det vara svårt att hitta en tillräckligt utmanande sparringpartner, jag menar hallå?!

Så hur ska jag då vårda mina friskheter? Jag behöver ju också disciplinera mitt välbefinnande. Underhålla rutinen att återvända till mina hälsor. Till ögonblicken när varenda muskel och nerv står i givakt, förväntansfulla som nosen på en markerande fågelhund. Till leendet som vecklar ut sig som en solig sommarros i magen. Till känslan av öga mot öga med livet. Stunderna av ditt jag mot mitt du, plötsligt är förenade i samma förstånd. Såna hälsor. Var hittar man det när man är arbetsförlöst och förmånshandikappad?

Ja, hur ett utmattat psykfall friskvårdade sig före 1990 begriper jag inte. Jag kör just nu en nostalgitripp i gamla X-files (eller Arkiv X). I den första säsongen från 1993 pratar agent Mulder och agent Scully om nåt som kallas ”The internet”. I betonad och bestämd form. The World Wide Web. Det var fortfarande en särskildhet och det krävdes fackkunskaper för att hantera apparaturen. Så det är i alla fall en välsignelse. Att jag blev psykfall först på andra sidan av milleniet, för utan internet och en så kallad ”hemdator” hade min friskvård haltad. På Nätet kan man ju göra allt som man egentligen inte kan. Spela golf, döda drakar och bli expert på skalbaggar. För mig är det bloggen. Möjligheten att kommunicera, att direktsända min dammiga isolering.

Det är klart att man kan kommunicera på många sätt. Sociala medier och epost och annat krafs. Fast det har jag svårt för. Väldigt. Jag har nu inte öppnat min mejl på kanske tre veckor och det är svårare att göra det idag än igår och blir ännu svårare imorgon. Jag gillar inte att folk håller på och hör av sig, vill prata med mig och kommunicera…

Öh, hur går det här ihop?

Tänktänktänk. Kanske såhär: jag gillar inte att folk hör av sig, men jag älskar att vänner gör det. Vänner och vänliga bekanta. Fast helst på mess – det kostar mindre, eller irl – det ger mer. På mejlen är det mest folk som hör av sig. De kräver att jag ska läsa igenom nåt avtal, förnya nåt abonnemang, informera mig om nåt projekt, skriva under, skriva ut, skicka in och processa processa processa. Det orkar inte min hjärna. Bara själva designen på den digitala postlådan sätter mig i försvarsberedskap. Jag ser ju ALLT PÅ EN GÅNG. Tio, tjugo, hundrafemtio mejl beroende på hur länge jag lyckats förhala min posthämtning. Hur informationsmätt jag än är måste jag tugga i mig alla breven, ett efter ett, och även om sjuttiofem procent går raka vägen i sopkorgen måste jag ju alltid först titta och ta ställning. Jag orkar inte!

Så all form av kommunikation är inte friskvård. Men när jag får skriva mina texter och när jag får prata om sånt som berör – då vårdar jag mitt välbefinnande. Det handlar om att få stå i meningsfull kontakt med andra, att få känna sig behövd. Känslan av att betyda nånting betyder mycket för alla. Men som soffnötande psykfall är möjligheterna att betyda saker tyvärr inte så många. Och det är just detta som gör Nätet till en sån genialisk friskvårdsfaktor!

Fast det är klart, det är rätt avgörande att få chansen att kliva ut ur soffhörnet ibland. Att få se människorna man håller på och pratar med och höra på vad de tänker. Jag älskar att föreläsa och vid några tillfällen har jag fått chansen att prata om bloggen. Det har känts som ungefär precis det jag väntat på att göra i hela mitt liv. Helt rätt. Jag ser människorna jag pratar med. De nickar, rynkar på pannor, skrattar och kanske gråter en liten skvätt. De reagerar och blir berörda och jag står där och inser, mitt i mötet, att det trassel och knas jag kommer med faktiskt gör de här människorna gott. Och det är nästan så att jag blir frisk på kuppen, för det betyder att min plåga kanske trots allt inte är meningslös.

Tyvärr blir det inga föredrag om inte nån tar kontakt med mig. Min energi räcker inte till att dra i trådar och marknadsföra mig och hålla på. Dessutom är sånt mycket svårare när alla sammanhang är såna där jag inte ingår. Inte heller kommer det bli nåt av den här boken som ni läsare tjatar om att jag ska ge ut (haha). Jag har inte kraft till runtikringet. Bara att tänka på att googla fram lite förslag på tänkbara förlag ger mig hjärnbränna. Ibland känns det som om jag sitter (ligger) här och har en massa att ge men att den stackars mänskligheten inte får ta del av den eftersom den inte vet om att jag ligger (sitter) här och har en massa att ge. Fast jo förresten – det finns ju några som vet…

Och nu kommer pitchen:
Tycker du bloggen är bra?
Berätta, dela, tipsa, kontakta!

Berätta om bloggen för nån

Lätt som en plätt. Bara typ: ”Hej, har du kollat in den här bloggen. Den skulle passa dig som är så sjuk i huvudet”. Eller nåt annat passande.

dela texter du gillar

Om du gillar ett inlägg – dela det via mejl eller sociala medier. Klicka bara på mejl-, facebook- eller twitterknappen längst ner under inlägget så sköter det sig själv.

Tipsa nån som ordnar saker

Känner du nån som ordnar föredrag eller fortbildningar? Ge en hint om att psykfallet gärna bistår med sin balanserade syn på tillvaron. Ett förfluget ord är hundra procent mer än inget ord alls. Och om du får napp lovar jag att börja läsa min mejl igen…

Kontakta nån spindel i nåt nät

Detta är överkursen, för dig som är uppkopplad mot något slags nät av redaktörer, förläggare och vaddetnukanva. Promota mig fram till ett bokkontrakt så får du bloggbonus extra premium guld! (Det vill säga jag bosätter mig i din nattduksbordlåda så att du äntligen kan känna tryggheten av att ha ett privat psykfall tillgängligt när det blåser.) Och jag kommer bli extremt premium de luxe glad och oerhört friskvårdad. Jag håller det inte för otroligt att det kanske till och med skulle få mig att puttra igång lite smått igen.

Sådär, simsalabim har jag gjort det pinsamma som dagens unga youtube-generation gör utan att blinka. Jag har sagt: Se mig! Gilla mig! Säg att jag är bra! Låt dina vänner bli mina vänner, och dina vänners vänners vänner i all evinnerlighet amen.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

2 reaktioner till “Arbetsförlöst och förmånshandikappad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s