En vändkrets bortom verkligheten

Min dotter tyckte jag skulle förse detta inlägg med en bruksanvisning, eller läsanvisning kanske man ska säga. Det blev nämligen en dikt den här gången och hon, underbart skoningslös som vanligt, tyckte den var lite klyschig. ”Jag vet ju att du gillar klyschor mamma, men dikten funkar nog inte lika bra om man inte hör dig läsa den” – och det gör man ju inte. Så hur skriver man en bruksanvisning till en dikt? Ingen aning.

Texten kom till på samma sätt som nästan allt kommer till i min värld – jag hittar en fras, en tonslinga, en scen eller en pinsam berättelse. Vet inte riktigt vad jag ska ha den till, men eftersom den tar tag i mig hakar jag på och så blir det nåt. Men själva meningen med det hela vet jag nästan aldrig förrän efteråt. Det som fångade mig den här gången var orden ”låt facklan brinna ut”. Jag hörde dem för några dar sen, men jag minns inte var eller vem som sade det. Eller om jag läste.

I alla fall. När jag skrivit klart såg jag att dikten nog kanske – helt oväntat (haha) – kommit att handla om depression. Och kanske klimatkrisen, och säkert en del annat. Men det viktigaste, och det insåg jag först när jag läst några gånger, handlar nog om vreden mot en orättfärdig gud.

För dig som lever fullständigt gudlös kan jag säga att ”gud” inte är nåt annat än ett kodord för ”det som jag inte är beredd att ge upp med mindre än att jag tvingats igenom en riktigt fet livskris”. Typ sin partner, sin självkänsla, sin identitet eller sitt fotbollslag. Och precis som med religioner hänger oftast allt ihop. Med andra ord: svårt att göra sig av med. 

Själv är jag inte särskilt religiös längre, men jag sjunger i kyrkokör och konfronteras därför regelbundet med min barndoms gud. Och rätt ofta blir jag rätt förbannad. Till exempel på det ständiga lovprisandet av den allsmäktige. Det ska ”prisas”, ”helgas”, ”välsignas”, ”tackas” och ”äras” hela tiden. Idel lovord. Full pott för gud. Hurra. Vågen. Han dog ju på ett kors, fy så hemskt, och för min skull, tack snälla. Inte för att jag bad om det och själv har jag levt i helvetet i tio år och nu är det visst dags att plocka fram sina tillkortakommanden och ”bekänna”.

Som mina lite mer gudliga läsare känner till finn det alla möjliga fiffiga teologier som kan skapa om lovprisandet och syndabekännandet till nåt upplyftande och bekräftande (för alla), men saker och ting blir ju i regel inte som vi tänker utan som vi gör. Och ingen prisar mig. Ja, skratta du, men jag menar faktiskt allvar. Haha. Var nånstans får man på riktigt bli förbannad? Var nånstans i en kristet okristen välvillilgt svensknormal trevlighetssammankomst får man lov att vara besvärligt uppriktigt? När i hela fridens dar kommer folk ära mig när jag berättar om min Getsemanevandring och mitt kors (och jag gjorde det faktiskt också för er skull). Va?

Ehm… jag får kanske ta och lugna ner mig lite. Detta var i alla fall tankar som mitt diktskrivande virvlade upp, och kanske kan de funka som ”bruksanvisning”. Det min dotter poängterade var att vissa partier ska läsas med emfas, med vrede, och jag tror att ni kommer förstå vilka det är nu. Så, här kommer mitt lilla (redan färdiganalyserade) epos:


Låt facklan brinna ut
Låt timmarna slockna
Låt stormarna rasa i fjärran,
en vändkrets bortom verkligheten

Ugnen ska kallna, bulldegen falla samman
Världshav under världshav ska gunga som skyskrapor, topparna höga som galaxer

Vattnet vräker sig mot kroppen som katedraler, kastar sig mot radhusen
Tusen famnar mörker ovanför hjässam
och tiotusen ödelagda städer i sanden

Låt allting dö och glömmas, låt öknarna övermanna korallrev och motorvägar, släta ut alla skrymslen och veck där folk inrett sina bostäder i brutet vitt
Slå med din helvetessvans och låt allt störta samman

Jag säger: slå!

Och du slår

Ändå
Står hon kvar
Eroderad
Signerad av kratrar och förkastningar
Ruinerna klistrade som fjäll mot hennes kropp
Arter har fötts, utvecklats och gått under
medan du varit på lunch
Jag rasar, ryter:

Välsigna henne!
Prisa hennes plåga!
Den reser sig stolt och mäktigt över markerna
Otröstlig och segrande, vanmakten stegrande på den förrödda gågatan
Se, hon sträcker sin fana högt över alldagligheten och begäret efter alldeles detsamma

Välsigna henne!
Helga hennes tunga!
Den spyr nattens misströstan ut över klipporna i flammande kilskrift,
bokstäverna vassa som laser
Se, hon ber morgonens ensamma klagan, om och om igen, i skuggan under din vilja
Säger:

Se mig
Hör mig
Rör mig

Alltid dessa tre, alltid detsamma

Nu kliver hon över horisonten, dimman om hälarna och skymningen runt sin panna
Dagen har slutat andas
Natten är här
Havet är mörker
Staden är mörker
Smärtan och livet
Hon
Är mörker
Jag

Låt facklan brinna ut


Och nu tänker jag faktiskt avsluta med en liten, hårt nedbantad, bön. Fadervårsomärihimmelen får som ni vet makten och härligheten, prinsessan och hela kungariket. Det är ord jag inte behöver. Inte för att jag blir arg egentligen, men de hjälper mig inte att stå ut med livets jävligheter. Men det finns en annan rad i Fader Vår som jag gärna skulle be om jag fortfarande kunde. Ord som skulle vara väldigt bra att ha till hands när världshaven gungar. Som jag gärna skulle tro på om jag fortfarande kunde. Och om jag låter en annan rad inleda blir det faktiskt en fin liten helhet, en bön fullt tillräcklig för ett hedniskt psykfall:

Ge oss idag det (bröd) vi behöver
Och rädda oss från det onda

Amen

(Bröd har vi i Sverige så det behöver vi faktiskt inte be om.)


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

8 reaktioner till “En vändkrets bortom verkligheten

  1. Tack för tipset om din blogg! Får energi av att du ifrågasätter Fader vår. Din dikt berör och rör vid en innerligare känsla av bön, kanske detta är din egen fader-vår-bön? ”Se mig, hör mig, rör mig. Låt facklan brinna ut.” Fint!

    Gillad av 1 person

  2. Tidig Onsdagsmorgon i Leksand sitter jag i sängen med kaffe och macka och läser dina ord, dina formuleringar Maria, om och om igen…..
    Rakt in i mitt innersta mjuka sitter dikten din och jag säger som du;
    ’Ge oss idag det bröd vi behöver
    Och rädda oss från allt det onda’

    Nu går jag upp och börjar min dag.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s