Bada i pölar, bestiga berg

Jag är nog bara oföretagsam. Tänker jag ungefär minst tre gånger om dagen. Att det nog egentligen är min karaktär som brister. När välfärdssamhället stoppat om en med elva mjuka tusenlappar i månaden är det väl lätt hänt att man insjuknar i lättja. Förlorar sin stamina och moraliska kondition. För man måste ju ingenting när staten pensionerat en. 

Tankarna kör runt som i en karusell i mitt huvud där jag ligger i soffan och inte skriver nån blogg (vilket jag uppenbarligen inte gör särskilt ofta). Och hjärnan fortsätter tugga på dem när jag hasar ut i köket för att bre mig ett par fullständigt överflödiga messmörsmackor. För jag vill ju också tugga på nåt och det är ju i alla fall knäckebröd. Försöker jag tänka, medan jag balanserar dator, knäckemackor, snusdosa och mobil till soffan. Men hjärnan är för rationell för att jag ska tro på det.

Medan jag knaprar i soffan tänker jag på utdöda djur. Ett specifikt sådant. Det hade sin glansperiod under nittonhundratalets mitt och klarade sig bara i ett mycket specifikt habitat: hemtrevnadens och de ingefärskonserverade päronens industrisamhälle. Alltså hemmafrun. Hon gick ju hemma och skrotade hela dagarna, precis som jag. Varför låg inte hon i soffan och kollade på Arkiv X? För det gjorde hon ju inte. Hon fyllde dagarna med påhittade plikter, uppammade tillräckligt mycket pliktkänsla inför uppgifter som att putsa kopparkärl, mangla lakan, byta hyllpapper, stärka dukar, piska mattor och allt vad det nu var som ingen längre gör. Och hade disciplin nog att dessutom sköta den den nödvändiga ruljansen av korvstoppning, strumpstoppning och allmän stoppning av damm och lort. Varje dag. Hon led samma brist brist på chef och arbetskamrater som jag men coachade och schemalade sig så att sysslorna var avklarade lagom tills gubben kom hem och klev ur galoscherna i den nyskurade tamburen. Tänk bara – blommiga hyllpapper med krusband, kliniskt ren diskbänk och fyra blogginlägg i veckan! Den som ändå var hemmafru… 

Men jag har ingen moral. Mackan är uppäten och jag vill ha en till. En ännu mer onödig. Men då måste jag resa mig igen och det blir ju jobbigt. Lättjan vinner över frosseriet. Alltid nåt. Jag sjunker ner i min bästa soffpotatisposition. Då minns jag att jag faktiskt inte alltid varit lat. Nej, fel. Jag påminner mig om det. Anstränger mig för att komma ihåg att jag faktiskt inte alltid legat i soffan. Den Maria som blev sjuk en gång i forntiden var ingen soffpotatis. Livet var för obegripligt, spännande och smärtsamt för att hon skulle vilja dega ner sig. Och för roligt. Så hon höll på. Tränade, dansade, kulade, spelade, sjöng, skrev låtar och åkte på turné. Fixade fester, konserter, konferenser, tankecirklar, skidtävlingar, maskerader, kurser, festivaler…

Fast det där säger ju ingenting (avbryter min hjärna). Du kanske inte direkt är lat nu heller, men bekväm. Du har blivit så van av att gå hemma och känna efter. Du har kanske inte (tillstår hjärnan motvilligt) hoppat ner i den lättjefulla bubbelpoolen med flit, men det är du som måste kliva upp. Bara du hivar dig över kanten och kommer igång med nåt så kommer kraften komma tillbaks, säkert som amen. 

Jamen… jag har ju försökt!

Ja, det är klart att det är svårt att släppa Arkiv X och Sims när de har utgjort din heltidssysselsättning i tre år. Lika svårt som det är att få ordning på dygnsrytmen när inga plikter nånsin kallar. Men det finns väl inte en människa som blir pigg av att skjuta på lunchen till klockan tre varje dag. Det är bara att du bestämmer dig! 

Nä, håll käften gamla hjärna, du skämmer ju ut mig! Och förresten är det inte sant. Jag tittar verkligen inte på TV-serier och spelar Sims hela tiden. Eller äter lunch klockan tre. Det är bara dåliga dagar.

Jaha (hjärnan snörper på munnen). Då har du rätt många dåliga dagar i så fall.

Ja, det kanske jag har, men skulle det vara mitt fel?

Hjärnan lägger armarna i kors, fnyser och tittar åt ett annat håll. Jag tar tillfället i akt och fortsätter hänge mig åt bitterljuva minnen. För att påminna mig om att jag inte är dålig, inte i grund och botten usel. 

Den fornstora Maria var modig, visst var hon? (Jag trevar i marginalen till det förflutna.) Jo det var hon. Istället för att tågluffa drog hon till Kamerun. Utan vett och visum for hon iväg, tappade bort sig, hamnade på ett kloster i djungeln och mellanlandade på ett muromgärdat hospital i Paris på vägen hem. Jo hon var modig. Och galen, och inte alltid på ett dåligt sätt. Älskade att kasta sig ut i det okända, göra det som inte passade sig. När hon läste till präst experimenterade hon så mycket att ärkebiskopen till sist fick nog, och så var det slut med den karriären. Då hittade hon annat att experimentera med. Sig själv mest. 

Fornstora var alltid i. Vad hon än gjorde. Alltid mitt i. Om hon inte var det var hon inte där. Det fanns ingen mittenväxel på hennes cykel – att delta till hälften var fysiskt omöjligt. Hon trampade, voltade, gjorde sig illa och kravlade sig upp. Hellre leda cykeln över ett berg än ta sig tillbaks genom skogen och ut på farbar väg. Hellre plumsa i med skidorna än köra på den knöliga stigen i strandkanten. Sträcka ut, supa in, fylla sig med liv. Upptäcka, avslöja, bli genomskådad. Mötas, älska, bli förstådd. Eller utnyttjad och sviken.

Fornstora var alltid omgiven av människor. Ommyllrad av människor. Hon drev kulturkrog i sin lada, serverade öl och kärlek till hundratals gäster hela somrarna. Om hon inte tvättade handdukar och letade efter bortsprungna gafflar efter alla sjuttio gäster som råkat övernatta under sommaren. Hennes hus var som muminhus, alltid befolkade med mer eller mindre vilsna gäster. Vid sidan om jobb, och barn och hem. Viktigheter som hon alltid roddade på egen hand, oavsett anställningsform och civilstånd. 

Jag sneglar lite oroligt mot hjärnan efter denna övning i selektivt självförsvar, men hon sitter på golvet med något glasartat i blicken så jag ignorerar henne.

Jag minns några sommardagar för nästan trettio år sedan. Ögonblicksbilder av det som gått förlorat. Just den här sommaren var jag hjärtekrossad. Ett passionerat folie-à-deux hade skoningslöst avslutats och jag hade förlorat den-enda-i-hela-världen-som-förstod-mig. Det var sådär överhemskt som det bara kan bli när man är tjugo och vet allt om livet men inte har en aning om hur man skrapar ihop sig efter ett bakslag. Hemskt, men också rätt skönt. Efter ett tag. Jag hade ingenting framför mig, ingenstans att bo och ingen att hålla i handen. Jag var försmådd och fri. Så jag drog till Kebnekaise fjällstation där min gamla barndomsvän jobbade. Vi gick på tur, övernattade i en fjällstuga invid en iskall sjö som jag naturligtvis badade i. Fornstora badade i alla vattensamlingar som, enligt hennes mening, kunde betraktas som större än en pöl (fast på den isiga vårkanten, när dammluckorna i Trängslet ännu inte öppnats och Siljans sandbotten fortfarande sträckte sig hundratals meter ut från stranden hände det att hon badade i pölar också).

När vi kom hem till fjällstationen var vi rejält möra – jag hade nog inte motionerat på säkert ett år. Midnattssolen förvandlades till morgonsol utan att någon märkte det, men klockan sju pep alarmet och jag var uppe som ett skott. Idag skulle jag upp på toppen! Alldeles utan tvekan var det dit jag skulle. 

Kebnekaise sedd från Tarfala

“Håll ihop gruppen!” Det var två ledare från fjällstationen som höll koll på gruppen som en flock bergsgetter. Med betydligt sämre flås. Det var förfärligt brant och väldigt långt för att vara så förfärligt brant. En del av mig ville ge upp redan efter nån timme, kasta mig i ljungen och äta upp hela chokladkakan för nödbehov. Men jag besegrade lusten att ge upp. Jag besegrade min tunga andhämtning. Jag besegrade de värkande lårmusklerna och fortsatte baxa mig uppåt, steg för steg. Jag kom in i nåt slags rus och till sist kände jag att leden fick fortsätta så länge den ville, jag skulle orka. Jag skulle orka oavsett allt. Jag var påväg till den högsta punkten och jag var oövervinnerlig. 

Så nådde vi snögränsen och kunde ana toppen, vit och omutbar. Ledarna repeterade: “det är viktigt att vi håller ihop nu”. Det fanns väl glaciärsprickor nånstans, isbjörnar och sjöelefanter, vad vet jag, jag kan ingenting om fjäll. I alla fall. Vi fortsatte kanske en timme till och nu syntes toppen avteckna sig tydligt mot den gnistrande blå himlen. Runtom mig åt alla håll var bara nedanför – höga fjäll och snöklädda toppar långt under mig. Och bortanför ett stort skrammel av svarta klippblock syntes den sista stigningen till Sveriges allra längsta upp.

Då sprang jag. Jag sprang verkligen. Jag hörde ledaren ropa “vänta på gruppen” eller (vilket är troligare) “kom tillbaks din jävla idiot”. Eller så hörde jag inte det. Det hade ingen betydelse. Just då var jag fylld av Maria. Hon som är som ett litet spjut, som ser och luktar och känner som ett spjut. Rakt och klart och tveklöst. Hon hör med hudens hårstrån, tar sikte på det högsta, svåraste, konstigaste, dyker ner i sinnessamlingen, i det klarkalla, istydliga verklighetsvattnet. Det var hon som sprang över stenbumlingarna, som klättrade, kasade och sprang vidare uppför den snöklädda branten. Hon som inte kunde sluta springa förrän hon var ända uppe på toppen. 

Det var hon som aldrig mer kommer tillbaks. Fortfarande för några år sedan kastade jag mig i tjärnar om såna dök upp. Idag vet jag att det tar för mycket energi. Det var jobbigt ett tag, att veta det. Så länge lusten ville mer än jag förmådde fyllde åsynen av en stilla vattensamling mellan tallarna mig med smärta och vemod. Nu är också den avslocknad – lusten att kasta mig i. Det finns inte längre några stunder av den illvakna galenskap som var så mycket jag. 

Nu kikar plötsligt hjärnan upp där hon sitter på golvet. Reser sig och lägger en hand på min axel. Ser mig i ögonen på det ärliga sätt som bara man själv kan se sig i ögonen. Förlåt, säger hon. Inte skuldmedvetet och inte ömkande. Du förstår, fortsätter hon, det var lättare att anklaga dig än att se hur det faktiskt var. Att du är inte lat, du kommer inte igen. Att du har förlorat dig.

Ja, så är det. Skuldkänslorna är kanske lättare att bära än insikten om att nåt för alltid gått förlorat.