Disciplin eller kärlek

Jag brukar inte avge några nyårslöften. Däremot, som jag beskrev förra januari, har jag de senaste åren antagit ett motto för det kommande året. Ni minns kanske vad det handlade om då, men det är värt en upprepning. I alla fall behöver jag upprepa mig, påminna mig om vad jag tänkte då och om det har hänt nånting tills nu. Och när jag tittar tillbaks inser jag att jag ägnat en del tid åt att begrunda beundransvärda kvinnor. Föredömen, såna man borde ha vett att ta efter. 

Den föredömliga kvinnan går upp i ottan bara för att hinna med yogapass och meditation – eftersom hon vet att en sund själ i en sund kropp kräver arbete. “Jag måste ha den där timmen på morgonen, annars blir jag inte mig själv” (nehejnej, så vem skulle jag bli om jag späkte mig i ottan? En riktigt behaglig individ?). Och innan jobbet ens börjat har hon dessutom arbetat en timme med frukostkaffet bredvid sin laptop (några messmörsmackor hinns inte med) – eftersom hon är på det klara med att karriären kräver strategiska prioriteringar (ja, jo, såna hade förstås varit bra att ha). Middagen förbereder hon innan hon går och lägger sig – eftersom hon vet att barnen kräver all uppmärksamhet när familjen samlas till kvällen (ja, det vet ju jag med, men liksom…). Som tänker gå ner tio kilo till badsäsongen – och verkligen gör det. Som har adventsljusstakarna framplockade och avdammade till första december och snyggt nedpackade tjugondag knut (ja man borde väl skämmas när julgardinerna får hänga uppe hela året) (tur att det inte är några tomtar på dem i alla fall). 

Förra årets motto blev alltså, som ni kanske minns, Disciplin för fan! Även för psykfall finns det ju gott om områden för excersis. Den heliga dygnsrytmen är ett utmärkt sådant. Blåsa revelj och allt sånt. Verkligen faktiskt gå upp när det högst pedagogiska larmet ringer (trots att inga kollegor väntar med duktiga dagordningar i karriärsbefrämjande konferensrum). Det gäller bara att vilja det goda livet tillräckligt starkt för att skapa det, även om det är ett pensionerat liv. Följa med i politiken, sköta sin mejl, äta mer rotsaker. Det gäller att inse att dagarna är ändliga och varje stund möjlig att vårda eller slösa bort. Tänkte jag inför nyåret 2019.

Sedan gick jag upp tio kilo, betade av fjortielva Netflix-serier och byggde ett helt litet samhälle av arkitektoniskt fulländade Sims-hus. Jag gick aldrig till biblioteket, vattnade inte tomaterna, ägnade mig inte ett dugg åt mindfulness. Det oanvända skrivbordet lade jag aldrig ut på Blocket trots att det legat avporträtterat och klart i min mobil sedan början av 2018. Pianostycket av Petterson-Berger som jag tänkt lära mig kom jag mig inte för att köpa noterna till. Jag målade inte ens om den stackars risiga trädgårdsbänken – det enda projekt jag ålagt mig under sommaren. Fast den var kanske lite för risig, den stackars bänken.

Så kan det gå. 

Inför 2020 fick jag alltså tänka om. Disciplin i all ära, men begreppet verkar inte riktigt bita på min karaktär (eller bristen på den). Jag behöver förmodligen en personlig diktator om jag ska kunna följa de föredömliga kvinnorna i hasorna. En personlig assistent, fast sadistisk. En korpral som tvingar mig tömma latrinerna om jag inte får det förbannade skrivbordet sålt. Fast nä… jag hade nog gjort en usel karriär i det militära. Det får bli ett omtag. Mottot för 2020 blev därför: 

Inget dåligt samvete (gjort är gjort)

Det var väl en flott helomvändning? Min rad av motton (sedan 2017) beskriver en elegant liten kurva: Lite är bättre än inget – Bara gör – Disciplin för fan – Inget dåligt samvete. Upptrappning i tre steg och sedan ett behagligt fall ner i acceptansens dunkudde. Insikten: jag mår inte så bra av adåligt samvete. Vilket jag egentligen redan visste. Vilket vem som helst kan förstå. Dåligt samvete är ju ungefär det sämsta man kan ägna sig åt. Jo, det är klart, just när det nyper till kan man få en välbehövlig insikt och en knuff i bättre riktning. Men att ägna sig åt det, att låta samvetet gnaga i inälvorna som en outtröttlig benjaminsyrsa – det är inte särskilt behagligt, och definitivt inte nyttigt (såvida man inte varit riktigt stygg, då kan man gott ha det). Visst kan det kännas som en moralisk prestation, “o, vilken dålig människa jag är (fast visst är jag rätt god som vet om det?)”, men i grund och botten presterar det dåliga samvetet absolut ingenting. Inte sedan ögonblicket passerat.

Och därför säger mitt motto också “gjort är gjort”. Det som har hänt har redan hänt. Bortslösat är bortslösat. Bytt är bytt och kommer inte igen. Det var ju synd att du inte hade disciplin nog att gå upp förrän klockan ett, men nu är de timmarna borta – ligg inte kvar i sängen tre timmar till och älta den tid du förlorat.

Hittills har min nya regim funkat rätt bra. Var lite rädd att den skulle kunna förslappa mig, men inte så här långt. Jag är i varje fall inte “latare” än jag var i december. Och istället för att gruva mig åt det jag misslyckas med försöker jag pumpa mig full med nyttiga älska-mig-själv-karameller. Jag väjer inte med blicken när jag går förbi spegeln, jag tittar på mitt snart femtioåriga ansikte (numer inramat av ett vitnande hårfnös) och älskar mig. Bombar mig med kärlek. Så gott jag kan. Tänker så lite jag kan på omålade bänkar och föredömliga tanter. Tänker istället på den roman jag just skrivit klart. På andra böcker jag vill skriva. På människor jag mött och vill träffa igen. På disken som faktiskt är diskad trots att diskmaskinen är paj. Och mår, just nu, ganska bra.

Återstår att se om jag gått upp ytterligare tio kilo till januari 2021.