Toapapper och tonårsrevolt

”Hejsan hejsan, idag är det fredag… inte riktigt den bästa saken på dagen att vakna upp till EN toarulle”… (håller upp en toarulle, den sista får man förmoda) “och att jag inte har nån frukost… Perfekt! Så det måste vi göra nåt åt. Aaah vad jobbigt!” (går upp ur sängen) “Alltså jag är lite för bra på att snooza. Alltså mitt mål är ju att vakna klockan nio, och det lyckades jag med idag, men ibland så går det inte hela vägen”. (gör tummen upp och ler käckt)

Jag blir ofta (ofrivillig) medlyssnare till diverse youtubekanaler som min dotter följer. Jag har skrivit om detta förut så jag är uppenbarligen fascinerad av fenomenet (mer om fascination nedan). En hel del youtubekanaler är förvånansvärt bra men det är de fullständigt obegripligt meningslösa som liksom griper tag i mig.

”Lite frukost innan vi handlar toapapper kanske”. (öppnar kylen, kommenterar vad som finns, vad som inte finns och vad som brukar finnas) “Jag brukar ha mjölk och smör och sånt på en hylla och så lägger jag kaviartuber och sånt i en plastlåda för dom är så fula när dom är klämda”.

Innan youtubern kommer iväg till affären är det dags för sminkrutinen. Det heter så. 

”Alltså, för mig är det viktigt att kunna visa mig utan smink ibland, för liksom, det är ju insidan som räknas. Det är ju där skönheten sitter”. 

Säger hon allvarligt och ger sedan utförliga sminkinstruktioner medan hon penslar fram sin ”naturliga vardagslook”. Allt för att tittaren ska kunna bli som hon. Sminka sig, äta, torka sig i ändan. Det gäller ju att passa in i flocken!

Att unga, intelligenta och kreativa kvinnor finner detta underhållande fascinerar mig. Min dotter hatar när jag använder det ordet – fascinerar. Jag gör det tydligen bara när jag talar om nåt jag ser ner på. När jag intresserar mig för nåt jag föraktar. När jag tror att jag maskerar min känsla av överlägsenhet genom att visa mitt intresse. Det är så fascinerande – när började unga kändisars toapapper bli av allmänt intresse? Kändisar som egentligen inte är kända för nåt annat än att än att shoppa och sminka sig. Vad är det egentligen med dagens tonåringar, vad är det för värld de lever i, vad är det som driver dem till denna ointelligenta mediekonsumtion? För jag skulle ju aldrig… 

Jo, jag är nog drabbad av nån form av exotism – en fascination för det förbryllande och underlägset annorlunda. Handlade det inte om outbildade tonårstjejer hade det kunnat vara nån ociviliserad folkgrupp. ”O vilka charmiga infödingar, tänk så skickliga de är som gör så vackra hyddor av kobajs”. Fast nej, det är annorlunda, för där är ju bajset faktiskt intressant.

I vilket fall som helst håller jag inte med. Min dotter alltså. Jag ser inte ner på henne bara för att hon ägnar så mycket tid åt meningslösheter. Det förbryllande är att medan många videos är så oerhört stenkorkade är min dotter är smart och kreativ – hur går det ihop? Hur kan hon gilla det här skräpet? Alltså är jag fascinerad. Jag tänker tillåta mig att vara just det. För det innebär att jag fattar att det är för att nåt fattas mig som jag inte fattar. Att det finns en pusselbit som kanske hela min generation saknar. Som, om jag hade den, skulle få vlogg-flickorna att framstå som lika begripliga för mig som för min dotter. Och det gör mig genuint nyfiken. Faktiskt. 

Nyfiken också på min egen hopsnörpta mun. Den trodde jag aldrig att jag skulle drabbas av, men nu får jag skamset sälla mig till generationer av uppsnörpta föräldrar. Så här var det minsann inte när vi var unga (på 40-, 60- eller 80-talet), herregud! Vi fick minsann pallra oss ut på dansbanor, husockupationer och rave-partyn om det skulle bli nåt ligga av. Nu kan de väl inte ens ligga utan att vara uppkopplade. Va?! Hur ska vi förstå det här? Är mitt munsnörpande bara en upprepning av vuxenvärldens kollektiva bestörtning över att ungdomen inte förstår sig på hederliga sysselsättningar? Ge mig den tonåring som startar morgonen med att i alla fall läsa Stålmannen i dagstidningen och som omsorgsfullt tuperar sin tuppkam för att göra sig fin till plugget – man kan ju inte va som alla andra!

Men om det ser så stereotypiskt ut från min mamma-horisont är det kanske likadant från andra hållet. Att det är nån slags revolt. Snapchattandet och instagrammandet och youtuberiet. Alltihop representerar kanske det djärva kliv dagens ungdom tar mot en banbrytande och annorlunda värld. Som ungdomar alltid tvingats ta ända sedan ungdomar uppfanns, en gång i modernitetens gryning. Det var nog en dum uppfinning för det verkar alltid ha varit rätt kämpigt att vara ung. Spleen, alienation, dystopi, främlingskap, uppgivenhet, livsleda – det var sånt som August Strindberg kunde kosta på sig men som hans föräldrar inte visste existerade. Psykiska ohälsa heter det förstås idag.

Så. Spleen 2020, vad går den ut på? Ja, det är väl inte så svårt att räkna ut. Igår kollade jag på en faktavideo om miljöpåverkan på SVT-play, om vad vi helst borde sluta med för att skona klimatet. Flyga ligger förstås högt upp på listan, åka bil och äta kött bör vi också lägga av med (sopsortera och skippa plastkassar har tydligen mer marginell betydelse). Men det överlägset bästa sättet att bidra till ett bättre klimat är, enligt videon, att inte skaffa barn.

Inte skaffa barn?

Jag blev både förbluffad och tillplattad. Kände mig rädd – och rätt korkad. Det verkar helt bisarrt, men när jag fick tanken serverad är ju resonemanget glasklart: varje ny individ kommer ju tära lika mycket på miljön som vi. Flyga, åka bil och äta kött. Det räcker inte med att mamma och pappa Svensson blir veganer och håller sig inom cykelavstånd från sin bostad – de måste sluta med all form av konsumtion som har nånting som helst att göra med utsläpp och rovdrift för att kompensera för sin omoraliska barnalstring. Annars går inte kalkylen ihop. Inte för några Svenssons. Eller nationer. Såklart. En in – två ut, det borde väl vara det bästa. Har vi tur kommer nån riktigt förödande farsot, svält eller naturkatastrof som kan utradera en eller annan befolkning nån annanstans på planeten. Då kanske vi kan lyxa till det igen – bilda familj och skaffa barn med gott samvete.

Jo, det fanns dystopier också när jag var arton, men trycket har ökat. Små rosenkindade bäbisar – vårt största miljöhot? Det är omöjligt att ta in, för det går ju emot den primära instinkt som förenar de allra flesta på vårt klot. Livet kan vara gott och meningsfullt också utan egna barn, och djävulusiskt trots att man har. Men själv viljan till nytt liv gör många beredda att försaka väldigt mycket annat. För mig är min dotter den sol av mening som skiljer från nu. Mitt liv är ett Före Tildelos Tideräkning och ett Efter. Men för planeten är hon bara ett av alla miljarder ekologiska fotavtryck den kanske inte kommer hämta sig ifrån. Och för min dotter, visade det sig, var allt detta redan en självklarhet. En av hennes kompisar har redan bestämt sig för att låta bli det där med barn, för att inte ligga planeten till last. Tänk att växa upp i en tid då såna beslut landar på ens axlar! Spleen? Snarare uppgivenhet.

Och vem är då jag att komma och tycka om min dotters youtube-tillvaro? Det är ju trots allt en rätt ekologisk sysselsättning… Och när jag tänker lite mer på hur min dotter tittar på de där tjejerna så kan jag faktiskt inte påstå att hon tittar på dem. De utgör mer som en ljudbild mot vilken hon stickar, målar naglarna, läser läxor, äter frukost. Det är nånting i bakgrunden som slaprar och går. En vardaglighet, en trygghetslunk. En bekräftelse av att livet består av just såna saker som att äta frukost och köpa toapapper. Fortfarande. Trots allt.

Några dagar senare kommer min kranka blekhet som ett brev på posten – hur var det nu med toapapper – har inte jag också skrivit om det? Hm… jo visst ja, det har jag ju… Toapapperskatatoni, bajs och kräkfobi. Till exempel. Och hur man ställer in kastruller i ett skåp. Ja, ni får väl låta mig stå och slapra och gå i bakgrunden då…


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Notis: bloggen lever faktiskt

…jag har bara haft annat för mig ett tag. Min roman är klar och nu jobbar jag med att skicka den till förlag. Det verkade så enkelt först – ett litet brev bara och så bifoga dokumentet – men det visade sig att alla förlag vill ha sin särskilda variant. Exakt en sån sak som nöter på min stackars slitna skalle. Så det tar kanske inte så mycket tid som energi och då har bloggen fått vila. Men som plåster på eventuella sår kommer en ”baksidestext” till boken Snörliv. Och ett inlägg om toapapper.

Leksand, sommaren 1903. Emilia är en förmögen ung kvinna som drömmer om det trygga hem hon aldrig haft. I Stockholm pratar konstnärer och författare om det genuina, okonstlade liv som fortfarande lever kvar i Siljansbygdens ålderdomliga byar och Emilia reser till Leksand som turist. Hon får logi på en gård där Karin bor, en självständig ung kulla som hellre läser böcker än sätter potatis. Karin känner sig fjättrad vid gårdens plikter. Hon föraktar turisternas oblyga stirrande över gärdesgårdar och häckar. Samtidigt påminner deras närvaro om att det finns ett liv bortom separator och spinnrock. Motvilligt inser hon att Emilia lockar henne. Emilia är förtrollad av Karins gäckande och otämjda person och när Karin rymmer till fäboden följer hon efter. Där föds deras vänskap, och Karin upptäcker sin längtan efter något mer.

Några år senare reser Karin till Stockholm för att hjälpa till som piga i Emilias hushåll. Klass- och kulturskillnaderna mellan dem blir plågsamt tydliga här, men en kris i Emilias familj för dem närmare varandra och i deras första erotiska möte suddas gränserna ut. I förälskelsens berusning följer Emilia med Karin tillbaka till Leksand där de i smyg lyckas hänge sig åt sin kärlek. Men morgonen efter trösklagsfesten är Emilia plötsligt borta, och Karin får bara veta att hon aldrig mer kommer komma tillbaka. Karin är förtvivlad och gårdens förutsägbara cykel sluter sig runt henne som ett fängelse. Livet utan Emilia driver Karin in i en djup depression och hennes öde avgörs i spelet mellan byns och familjens normer.