Extremt besynnerlig söndagsmiddag

Extremt besynnerligt. Jag har skrivit klart min roman. Efter sju svåra år och tusen koppar kaffe. Jag dricker i och för sig inte kaffe, men det låter liksom tjusigare än te – mer Hemmigwayskt. Eller menar jag whiskey? Att jag varit så tystlåten i januari och februari (nej, jag har inget dåligt samvete) beror just på detta. Whiskeyn. Eller menar jag romanen? Ja, det menar jag. I alla fall tänkte jag ge dig, min goda bloggläsare, den exklusiva möjligheten att läsa ett litet stycke ur boken långt innan förlagen refuserat mig!

(Detta skrev jag för två dagar sedan och nu har jag faktiskt fått min första refus – tataraa! Det känns nästan lite högtidligt. Att de gett sig tid till att i alla fall öppna filen, gäspa och konstatera att ”tack, men nej tack”. Tack Piratförlaget!)

Själva plotten till romanen beskrev jag helt kort i ett inlägg förra veckan som jag tror nästan alla missade, så kika där först om ni vill få det större sammanhanget. Det stycke jag bjuder på här utspelar sig i början av romanen och beskriver en äktsvensk kulturkrock (inte en enda blatte inblandad). Och den existentiella nöten – vem blir jag när jag vet att du ser på mig, och föraktar den bild av mig jag tror du ser?

Herrskapsdamen Emilia (typ 22) är sommargäst på Tillasgården, en bondgård av det snitt som fick nationalromantikerna på den tiden att bli rosiga om kinderna. Knuttimrat och rött med höskrindor och fårspillning och andra pittoreska detaljer. Emilia har precis fått besök av sin mamma och sin syster Amanda. Systern, som är av den jovialiska sorten, har fått för sig att bjuda Tillas-familjen på storstilad söndagsmiddag efter kyrkan. Emilia är skeptisk – bondfamiljen har väl knappt smakat annat än fläsk och strömming. Hon längtar mest efter att komma till tals med dottern på gården, Karin (typ 17). Förutom Karin består gårdsfolket av hennes föräldrar, morföräldrar, aramormor (gammelmoster) och syster med familj. Låt er inte skrämmas av att det förekommer lite leksandsmål här och där – du behöver ingen ordbok. Fattar du inte av sammanhanget så är det inte så viktigt att fatta. Mer än att det är obegripligt. Skål och god läsning!

Söndagsmiddag på Tillasgården

Ingenting var sig likt på gårdstunet när Karin kom hem från kyrkan med resten av familjen. Redan på morgonen hade far hjälpt till att ordna ett långbord av golvbrädor och bockar. De skulle ju bli många, inte bara familjen och herrskapet, syster Mia med familj skulle också vara med. Nu fnattade Emilias piga och två flickor med vita förkläden och fåniga spetshattar runt i trädgården. Nymanglade linnedukar klädde plankorna och det var uppdukat med porslinstallrikar och glas, alla av samma sort, och en massa bestick vid varje tallrik. Det såg inte klokt ut!

När alla bänkat sig bars maten ut av spetshatts-flickorna. Klar buljong. Karin stirrade ner på den spartanska måltiden och tittade sedan på far som försiktigt doppade den fina skeden i sopptallriken. Ingen sade någonting. Det enda som hördes var morfars sörplande. Men Emilias mor verkade nöjd och bröt tystnaden glatt: 

”Det var en trevlig predikan. Riktigt trevlig tycker jag.”

Hon såg uppmuntrande på sina gäster. Som en småskolelärarinna på sina elever.

”Joddu, prost’n ä nå oskapli te olittug, ä han.” 

Morfars replik levererades med en tydlig glimt i ögat. Karin kvävde en fnissning. Det var för löjligt alltihop. Sitta så här hemma på gårdstunet och bli serverad av spetshattar, och så begrep värdfolk inte ens vad man sade. Och ingen klimp var det i soppan. Karin skänkte mors rågmjölsgröt en tacksam tanke. Hon hade sett till att familjen fått i sig en rejäl portion efter gudstjänsten. Det skulle inte se bra ut om de kom hungriga till middagen. 

Då smög en av spetshattarna upp bakom henne och sträckte fram en korg med vetebullar. 

”Får det lov att vara ett smördegsknyte?” 

Hon tog en näve. Alltid något. Men soppa? När man trott att det skulle bli kalas! Hon kastade ett öga på Emilia som satt mitt emot. Hon såg nervös ut. Emilias mor försökte ta upp tråden med morfar igen och systern, Amanda, hade vänt sig till Mia, men något samtal blev det just inte. Emilia släppte soppskeden och vände sig till sin piga:

”Rut, vet du vad, jag tror vi tar in alla rätterna på en gång. Spara desserten bara, så kan ni duka upp resten här ute på bordet. Vi kan ta för oss själva.”

”Ja, o så trevligt! Det blir nästan som en picnic!”

Emilias mor verkade förtjust, men pigan såg förnärmad ut. Men hon skyndade in i köket med de två fjamsorna och snart kom det ut en hel massa mat. Emilias mor berättade vad allting var, ungefär som om de skulle hälsa på rätterna. ’God dag herr Pastej’, ’Trevligt att träffas fru Ägg’, ’Hur står det till fröken Orre’. Orre? Och sköldpaddsragu? Vâssera, vilken högfärdsmat! Men det fanns gott om det i alla fall. 

Karin började omedelbart lägga för sig. Hon hade ju blivit presenterad för maten, så det måste väl vara fritt fram? Hon kände mer än såg att mor stirrade på henne från andra sidan bordet. Vadå? Var det inte slut med krusidullerna? Äsch, hade de bjudit bönder fick de väl stå ut med att de var bönder också. Hon tog ju bara för sig av maten som bjöds. Och inte några stora skopor. Att det blev så väldigt mycket på tallriken berodde ju på att det stod så många fat och skålar och karotter på bordet. 

Tallriken blev en enda röra av konstigheter. Inget fläsk, ingen strömming och inte en enda potatis. Hon stack ner sin sked, petade på lite av varje med tummen och stoppade en alltsammans i munnen. Emilia gav henne ett vänligt ögonkast. Nej nedlåtande var det säkert.

”Karin har kanske inte ätit sköldpaddsragu tidigare?”

”Ja, int vet jä ocka hä ä för slag, men jä vet då att hä ska in å nöd.”

Mors blick skar över bordet igen, men Karin bara fnissade. Det var ju sant: vad för slags mat det än var skulle den ju ner. Emilia drog lite förvirrat på munnen. Hon hade uppenbarligen inte förstått ett ord. Det var rätt åt henne. Klart att Karin kunde prata renare svenska om hon ville, men det ville hon inte. Mor öppnade munnen för att banna henne, men Emilias syster fångade hennes uppmärksamhet:

”Fru Greta, kan ni inte berätta lite om alla dräkterna vi såg i kyrkan. Det var så mycket färger och mönster.”

Karin pustade ut. Dräkten var det bästa en herrskapsdam kunde hitta på att prata om med mor, och syster Mia var inte sen att haka på. Karlarna verkade däremot helt ha tappat målföret sedan maten kommit på bordet. Mias man Sven skyfflade effektivt in maten som om han varit utan i veckor. Morfar hade fått sås i mustaschen.

Karin fokuserade tallriken, men hon kände hur Emilia försökte fånga hennes uppmärksamhet igen. Det var som att hon hamnat i strömmen utanför kyrkudden, just där sjön förtätas och förvandlas till älv. Tur att hon hade Mias småpojkar bredvid sig. Hon drog Hans lätt i örat när han började slå med skeden i bordet, men rufsade sedan om honom i håret. Hon kunde inte bli riktigt ond på honom, hon var lika otålig som han på att få gå från bordet.

Hur bär man sig åt när man sitter mitt i strömfåran? Blicken sögs obönhörligt mot Emilias. Hon höll fortfarande emot, men Emilias ögon förtätade luften mellan dem. De där ljusa ögonen med de mörka ögonbrynen. Hur tittade hon just nu, när hon tittade på henne? Var blicken överlägsen, sorgsen eller längtande? Eller var den alltihop? Strömmen fick fatt i henne. Hon tittade upp, och blev omedelbart infångad:

”Det var visst ringlekar på Nises-gården igår afton, sade Emilia.” 

Vad skulle man svara på det? Det kändes mer som ett lockbete än vanligt prat. Som slekan man lockar hem korna med. Karin tittade på Mia i förhoppning om en utväg, men Per hade börjat gråta och gnälla och Mia satt med honom i knät och försökte trösta. Storebror satt bredvid och sparkade på bocken under bordet. Mia pustade och svettades med sin stora mage under förklädet. Karin tittade på den med avsmak.

”Nises-kullorna har riktigt klara sångröster, försökte Emilia igen. De sjöng så vackert när jag var på väg förbi så jag var tvungen att stanna till utanför häcken och lyssna. Först sjöng de några folkvisor, sånger som du säkert kan.”

Karin vände sig mot fatet med brysselkål, tog en med handen och stoppade i munnen. Tuggade, svalde. Sträckte sig efter en till. 

”Sedan tror jag de tog upp någon romans, till och med i stämmor – det var helt bedårande!” 

Karin tittade hastigt på henne medan hon tuggade i sig sin tredje brysselkål. Var de ljusgröna eller grå, hennes ögon? Det gick inte att avgöra. Men överlägsna, helt säkert. Hon lutade sig över bordet och norpade ett smördegsknyte.

”Men folkvisorna passade förstås deras stämmor bäst. Och det är väl rätt naturligt, tycker du inte? Ett vildblomster kan ju aldrig bli en trädgårdsplanta, hur mycket man än försöker skola den. Det måste få frodas på ängen, i det fria. Istället för tyglar…”

Karin reste sig upp, plötsligt med hela sitt fokus på Emilia:

”Tej! Int skolas? Då skull vi fôll stänga folkskolan mä kan tänka. Ja, hä ä då alldôlôs säkôrt bâttôr! Minndôss blir kullon lika fessugen som hâsskap!”

Hon slungade ur sig orden. Samtalet kring andra änden av bordet stannade av och alla vände sig emot dem. Till och med småpojkarna höll upp med sitt kinkande. Emilia rodnade.

”Stänga skolan? Nej nej, du missförstår mig! Så menar jag inte alls! Men det är ju så vackert allt det ni har här, det är så värdefullt… det är så jag menar! Att det är viktigt att det gamla blir kvar och inte glöms bort. Sen är det förstås viktigt att också allmogens barn… jag menar, alla barn måste ju få skolning, naturligtivis, och det…”

Hon såg sig omkring med en vädjande min, och började om:

”Tänk om du kunde sjunga någon folkvisa för oss här ikväll, Karin. Jag är säker på att du har minst lika vacker stämma som Nises-kullorna! Och du får gärna sjunga en romans om du vill!”

Gröna ögon eller grå, här kunde Karin inte stanna en sekund till. Hon mumlade någonting om att pojkarna behövde komma från bordet, tog dem i varsin hampa och släpade dem med sig bort runt husknuten. Inte förrän senare på kvällen insåg hon att de sprungit ifrån efterrätten.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s