DÖDEN


Coronavirus cases: 12 540
Recovered: 550
Deaths: 1 333

Statistics for Sweden, last updated April 16

Jo döden alltså. En fortsättning på tidigare inlägg (inklusive eventuella upprepningar). Hade det inte varit så olämpligt hade jag sagt att döden var rolig. Nej det är inte roligt att sörja, det är inte roligt att förlora någon man älskar och det finns ingenting lustigt med en död människokropp. Men själva döden. Fenomenet. Det är ju den förnämsta osäkerheten av alla osäkerheter. Vi vet inte när den ska inträffa och inte hur.  Vi vet inte hur det känns att dö eller vad som eventuellt händer när vi gjort det. Det är ju alldeles underbart osäkert! Och det är just därför jag är så lugn, som sagt. Just nu i alla fall. För jag vet att jag inte kan göra någonting åt den. Det är bara att slappna av och hänga med. Förr eller senare kommer du ligga där, som en bortglömd sko i sanden.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 20190420_112130-e1586689198205.jpg

(Detta säger jag helt respektlöst och utan någon som helst närkontakt med min egen död. Jag ligger inte på dödsbädden och sitter inte vid någon annans. Jag vakar inte utanför någon intensivvårdsplats iförd steriliserad dykardräkt. Den dag jag erbjuds tillträde till dödens intima krets kommer helt andra mekanismer ta över, naturligtvis, och jag kommer kanske rysa inför dessa mina vanvördiga rader. Men fram till dess finns det ju ingen anledning till oro. Jag kan helt enkelt chilla. Och vara lite burdus.)

Döden är också den mest demokratiska tilldragelsen livet har att erbjuda, och det tycker jag om. Vi åker alla dit. Trump och tant Vera och alla andra. Alla dör precis lika mycket, ingen kan göra det bättre, vackrare eller mer framgångsrikt än nån annan. Och ingen kan låta bli att göra det. Det är rätt uppfriskande att tänka på i dessa sjuka tider.

Döden är dessutom ett av de stora Existentiella Eventen, mer omgärdad av riter och föreställningar än något annat. Vilket får en gammal avdankad religionspsykolog att gnugga händerna i förtjusning. Det som är särskilt spännande med döden är att ritualen är så oerhört konkret. Föda barn är ju också extremt konkret, det vet den som varit med, men om man vill döpa sitt barn sker ju inte det förrän en bra bit efter det att den nya människan krystats ut. Dopet hjälper inte till ett dugg vid själva utkrystandet. Och det går hur bra som helst att flytta ihop och skaffa barn och bli glada och långlivade partners utan att gifta sig. Men begrava våra döda, det måste vi göra.

Döden innebär nämligen att en helt ny entitet har skapats: ett lik. Du har inte längre att göra med en människa utan en kvarleva. Ja, rent konkret ett stycke kött som, om inga insatser görs, ganska snabbt kommer ruttna. På nåt sätt måste vi ta hand om det. Och just det älskar jag med döden som existentiell milstolpe (jo, jag vet att jag är pervers) – att avlägsnandet av den döda från de levande är ett universellt och tvingande behov. Döden kräver en fysiskt hanterande, och hur man än löser detta hanterande blir det också en symbolisk handling. Det går inte att undvika.

Gräv ner kroppen, bränn upp den, kasta den i en flod, elda upp den på ett bål eller lägg upp den på ett torn så att gamarna kan äta upp den (zoroastrernas preferens). Jord, vatten, eld eller luft – det spelar ingen roll. Vad du än tar dig för med en död människa så blir det symboliskt.

Av jord är du kommen, Jord ska du åter bli
God, full of mercy, who dwells in the heights, provide a sure rest upon the Divine Presence’s wings

O Allah, ease upon him his matters, and make light for him whatever comes hereafter
Om is that Brahman, Om is that Air, Om is that primeval cause that existed before creation

Ingen, som inte är mördare, skulle få för sig att avrunda ett människoliv med källsortering och desinfektion. Jo, vi måste städa undan, var sak på sin plats och inga lik i garderoben – men själva undanstädandet är vår ritual. Vi gör oss av med liket – och på samma gång trevar vi efter nån slags mening i den yttersta, kosmiska osäkerheten. En unik tilldragelse då till och med profana Netflix-anhängare ställs öga mot öga med den sakrala dimensionen.

Mer om döden i P1-programmet Människor och tro där jag medverkade den 14 mars.
Och begravningsbönerna ovan är hämtade från kristen, judisk, muslimsk och hinduistisk tradition.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

KARANTÄN

Och döden. Det hänger ihop, med några steg emellan. För karantän ger en alldeles utomordentlig möjlighet till eftertanke, och all eftertanke leder raka spåret till den kosmiska osäkerheten. Och döden. I alla fall för mig.

Men vi börjar med att du sitter instängd i väntan på virusarna. Väggarna kryper inpå dig, du lider av konstant brist på stimulans och varför känns luften så unken fastän du vädrar och vädrar? Bästa sättet att överleva livet i karantän är förberedelse. Fast inte hamstring av konserver och vattendunkar utan ett par-tre års träning – gärna med psykfallet som personlig tränare. Karantän påverkar nämligen inte mig inte ett dugg, jag lever livets glada dagar precis som vanligt – i ensam, unken isolering. Nej, jag klagar inte – tvärtom. Det är inte så dumt som man kan tro att hålla sig innanför fyra väggar ett par veckor eller månader eller så. Eller år. Det lär sig den som suttit på psykiatrisk karantän några gånger.

Med undantag för Hemköp, hundpromenader och kanske en vända till jobbet om man absolut måste kopiera lite superviktiga papper (jag talar nu uteslutande till alla som inte upprätthåller några livsnödvändiga uppgifter i samhället) så sitter vi nu i samma båt med dubbla flytvästar knutna upp mot struparna. Nej, inte samma båt förstås. Viruset förenar hela mänskligheten, men i en gemensam flykt från gemenskapen. Det är en kollektiv ensamsegling mot en framtid varken konjunkturinstitutet eller SMHI kan förutspå.

Så vad ska man göra då när man sitter i sin lilla skorv? Tja, den (väldigt) långa eftertanken kan vara en ganska tillfredsställande sysselsättning. På sikt. Det är inte så upphetsande i början, men har man lite tålamod. Och sitter i karantän. Då kan man för en gångs skull ge sig tid att tänka tankarna till slut. Och det är spännande! För du vet ju inte vart de faktiskt skulle ta vägen om du inte ids följa efter. ”Har jag nåt värde egentligen”, är en bra tanke att ta tag i. Eller ”finns det egentligen nån som bryr sig”. Nysta lite där så ska du se var det skaver. Och vad som kanske kan luckras upp. Kanske visar sig det unkna rummet vara en hisnande grotta? Lagom läskig och lärorik.

Nej, som jag sade i mitt senaste inlägg – Corona-tider är inte så värst knepiga för psykfallet. För det första har psykfallet redan fått omfattande karantänträning, och för det andra har liksom katastrofen redan inträffat. Förlusten av självkänslan, tillhörigheten och framtidsutsikterna. Det finns såklart katastrofer som är långt mycket värre, men med allt elände i bakfickan så känns inte Corona som en livskris. För varför krisa om det självklara? Livet var osäkert redan innan pandemin äntrade scenen. Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig. Det har jag lärt mig av livsfilosofen Too-ticki i Tove Janssons bok Trollvinter.Så kloka ord att de måste upprepas:

ALLT ÄR MYCKET OSÄKERT, OCH DET ÄR JUST DET SOM LUGNAR MIG.

Om inte livet var osäkert skulle vi ju aldrig få några roliga överraskningar, vi skulle redan veta precis vart vi var på väg och hur det skulle gå och vad skulle då poängen vara? Det krävs svaj i kanten för att det ska kallas liv, det vet minsta lus som ramlar ur rosenbusken.

Därför tycker jag också om döden. Men jag tror faktiskt jag tar det nästa gång.