KARANTÄN

Och döden. Det hänger ihop, med några steg emellan. För karantän ger en alldeles utomordentlig möjlighet till eftertanke, och all eftertanke leder raka spåret till den kosmiska osäkerheten. Och döden. I alla fall för mig.

Men vi börjar med att du sitter instängd i väntan på virusarna. Väggarna kryper inpå dig, du lider av konstant brist på stimulans och varför känns luften så unken fastän du vädrar och vädrar? Bästa sättet att överleva livet i karantän är förberedelse. Fast inte hamstring av konserver och vattendunkar utan ett par-tre års träning – gärna med psykfallet som personlig tränare. Karantän påverkar nämligen inte mig inte ett dugg, jag lever livets glada dagar precis som vanligt – i ensam, unken isolering. Nej, jag klagar inte – tvärtom. Det är inte så dumt som man kan tro att hålla sig innanför fyra väggar ett par veckor eller månader eller så. Eller år. Det lär sig den som suttit på psykiatrisk karantän några gånger.

Med undantag för Hemköp, hundpromenader och kanske en vända till jobbet om man absolut måste kopiera lite superviktiga papper (jag talar nu uteslutande till alla som inte upprätthåller några livsnödvändiga uppgifter i samhället) så sitter vi nu i samma båt med dubbla flytvästar knutna upp mot struparna. Nej, inte samma båt förstås. Viruset förenar hela mänskligheten, men i en gemensam flykt från gemenskapen. Det är en kollektiv ensamsegling mot en framtid varken konjunkturinstitutet eller SMHI kan förutspå.

Så vad ska man göra då när man sitter i sin lilla skorv? Tja, den (väldigt) långa eftertanken kan vara en ganska tillfredsställande sysselsättning. På sikt. Det är inte så upphetsande i början, men har man lite tålamod. Och sitter i karantän. Då kan man för en gångs skull ge sig tid att tänka tankarna till slut. Och det är spännande! För du vet ju inte vart de faktiskt skulle ta vägen om du inte ids följa efter. ”Har jag nåt värde egentligen”, är en bra tanke att ta tag i. Eller ”finns det egentligen nån som bryr sig”. Nysta lite där så ska du se var det skaver. Och vad som kanske kan luckras upp. Kanske visar sig det unkna rummet vara en hisnande grotta? Lagom läskig och lärorik.

Nej, som jag sade i mitt senaste inlägg – Corona-tider är inte så värst knepiga för psykfallet. För det första har psykfallet redan fått omfattande karantänträning, och för det andra har liksom katastrofen redan inträffat. Förlusten av självkänslan, tillhörigheten och framtidsutsikterna. Det finns såklart katastrofer som är långt mycket värre, men med allt elände i bakfickan så känns inte Corona som en livskris. För varför krisa om det självklara? Livet var osäkert redan innan pandemin äntrade scenen. Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig. Det har jag lärt mig av livsfilosofen Too-ticki i Tove Janssons bok Trollvinter.Så kloka ord att de måste upprepas:

ALLT ÄR MYCKET OSÄKERT, OCH DET ÄR JUST DET SOM LUGNAR MIG.

Om inte livet var osäkert skulle vi ju aldrig få några roliga överraskningar, vi skulle redan veta precis vart vi var på väg och hur det skulle gå och vad skulle då poängen vara? Det krävs svaj i kanten för att det ska kallas liv, det vet minsta lus som ramlar ur rosenbusken.

Därför tycker jag också om döden. Men jag tror faktiskt jag tar det nästa gång.

2 reaktioner till “KARANTÄN

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s