Rullstolsramper för psykfall

Jag har tänkt lite på rullstolsramper. Hur bra det är att människor med rörelsevariationer (det är väl så det heter idag?) kan komma in på biblioteket och simhallen. Och så har jag tänkt på hur få ramper det finns för oss psykologiskt varierade.

Ett exempel, som både förklarar hur varierad jag är och hur väl jag skulle behöva lite ramper:

För några dagar sedan satt jag i badrummet i godan ro medan min dotter Tildelo smetade hårfärg i mina grånande testar. Hon hade nästan hunnit gegga klart när det oväntat ringde på dörren. Tildelo skyndade iväg och öppnade. Där stod ordföranden i den förening som jag försöker orka vara med i och såg ut som om hon kommit rätt. Tildelo bjöd in henne men återvände till mig med ett frågetecken ritat i ansiktet. Jag såg förmodligen ännu mer vilsen ut där jag satt på toalettstolen med hårfärgen klibbad mot skalpen. Det visade sig att ett möte vi tydligen skulle ha uppenbarligen skulle gå av stapeln i mitt vardagsrum och att det skulle börja om tio minuter. Jag befann mig i nattmössan. När man har tagit ett antal rejäla dopp i mörkervattnet, och dessutom kurerats med elchocker, kan det hända att en del hjärnceller försvunnit. Det är ingen stor grej, jag har ganska många kvar, men ibland blir de vita fläckarna påtagliga. I mitt fall är det planerings- och kalendercentret som blivit kantstött. Jag har utvecklat en organisatorisk variation.

Det finns förstås olika sätt att ta sig förbi ett hinder
Foto av Phillip Pfeiffer pu00e5 Pexels.com

Mejlvarierad är jag också. Jag kan inte förklara det, men stresspåslaget när jag öppnar Outlook liknar förmodligen det som människor med social fobi drabbas av när de kliver upp på scenen framför en hundrahövdad församling. Får jag ett mess så får jag ett mess, men öppnar jag mejlen väntar en så lång rad meddelanden att de inte får plats på skärmen (vilket förmodligen beror på att jag så sällan vågar öppna programmet). Det krävs simultan stimulihantering och sortering, vilket följs av informationsbearbetning, tolkning och eventuell respons. DET ÄR FÖR MYCKET PÅ EN GÅNG. Bara det att man inte kan öppna ett mejl utan att se alla dem man inte öppnat. Som för det mesta är skräp. På brevlådan har jag, som det flesta, satt upp ”ingen reklam tack-lappen”, men jag har fortfarande inte fattat var den ska tejpas upp vid min mejlbox. Dessutom presenterar sig inte reklammeljen inte i trevligt grälla färger, de ser likadana ut som de kvartsamtalsmejl, kondoleansmejl, kalasinbjudningsmejl och (alltför sällan förekommande) kärleksmejl som gömmer sig någonstans i röran. Vilket gör att jag inte öppnar någonting alls. Jag blir överväldigad. Det har blivit lite bättre sedan jag börjat med mina vitamin-shots.

Jäklar! nu kom jag på att jag inte tog min shot igår, ursäkta, jag återkommer strax…

…sådärja. Typiskt. Men i alla fall, det har blivit bättre. Jag har blivit bättre på att ignorera och radera alla ”heja”, ”jag är på”, ”bra jobbat” som kommer i långa spindeltrådar från folk som ännu inte lärt sig skillnaden mellan ”svara” och ”svara alla”. Men trappsteget är fortfarande väldigt stort. Den osorterade informationsmassan får mina skröpliga synapser att slå knut på sig.

Så en bit in i det där oväntade mötet jag inte hade koll på att vi skulle ha i mitt vardagsrum undrade jag försiktigt, fortfarande med rosa klet på huvudet, om vi kunde hitta något annat sätt, utöver mejl, att dela det som vanligtvis kommer som bilagor. Så att man kunde plocka fram det om man av någon anledning skulle ha missat dem/förlagt dem/glömt bort dem. Som Google Drive, Dropbox eller något annat. System som underlättar för den som inte vill ha tusen nigerianska prinsar mellan varje dokument. Och som inte kräver omedelbar respons.

’Ja men vi har ju mejl, och jag har ju skickat dig alla dokumenten, 23 augusti och 11 och 15 september och igår och före sommaren’, svarade ordföranden och tillade, när jag försökte påpeka att det alltså var mejl jag hade svårt för ’Ja men du kan ju göra mappar i inkorgen och spara allting där’. Som om jag inte arbetat i tjugo år med mejlmappar och pärmar och post-it-lappar och registerblad och varit ett organisatoriskt föredöme för mina kollegor. Jag kände mig återigen som en parasit. Insåg det orimliga i att ordföranden skulle ändra sina administrativa vanor bara för att psykfallet skulle hänga med.

Till saken hör att det här handlar om väldigt vänliga och tillmötesgående människor. Vi har mötena hemma hos mig så att jag kan delta från soffhörnet om så behövs. Och ordföranden skickar alltid ett mess när något viktigt ramlat ner i den förhatliga inkorgen, så att jag inte behöver utsätta mig för Outlook varje dag. De är jättesnälla. Vem är jag att komma med min mentala rullstol och kräva att det ska finnas en hiss i mitt eget hisslösa trapphus? Jag menar, rörelsevarierade kan ju knappast kräva att det ska finnas rullstolsramp hela vägen upp till Kebnekaise.

Nä.

Men ibland kan jag önska att jag hade en varierad stol. Så att det var uppenbart att jag inte kunde ta mig upp för vilka trappsteg som helst. Fast det är ju en dumhet. Man ska inte önska sig någon annans handikapp, förlåt, variation. Det vore förmätet. Vem är jag att säga att någon annans liv är lättare än mitt. Jag kan ju, oftast, smälta in i mängden, framstå som en fullständigt ovarierad dussinmänniska. Stå i kön på Hemköp utan att någon stirrar på mig, eftersom de inte ser hur himla varierad jag är. Och mina föreningsvänner är välvilliga. Till sist kom vi fram till att ordföranden ska cc:a min dotter i sina utskick så att hon kan upplysa mig om när det inkommit något viktigt mejl… En mental rullstolsramp så god som någon. Tack Tildelo!


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Jag är en parasit

Att vara bidragstagare innebär att man, ekonomiskt sett, tär på samhället. Man tar pengar men ger ingenting tillbaka. Man utför inget lönearbete och har inte råd att konsumera (vilket tydligen ska vara väldigt moraliskt). Ur samhällsekonomiskt perspektiv är man en börda, och det kommer man inte ifrån hur välvilligt man än försöker se på saken. Ingen kan förneka att det vore bättre för alla inblandade (för mig, min familj och Stefan Löfvén) om jag gjorde lite samhällsekonomisk nytta.

Jag anar era vänliga protester – jo, visst kan jag fortfarande betraktas som ”värdefull” eftersom jag är en lite smårolig och halvvettig person. Eller rätt och slätt för att jag är människa och som sådan anses ha ett värde alldeles oavsett allt. Men det är alltså inte det jag talar om. Jag talar om mitt ekonomiska värde. Och det står på minus. Jag bidrar inte. Jag tär. Enda anledning till att jag inte sitter i rännstenen är att alla ni hyfsat halvfriska svettats ihop skattepengar som räcker till min mat, mitt toapapper, mina glödlampor och mitt busskort. Det är jag mycket glad för, för jag vill helst slippa rännstenen. Så tack!

Men att vara en belastning för Svea rikes välfärd är ingenting man önskar sig. Det är lätt att man hamnar vid tacksamhetens curlingbana och ivrigt sopar fram pensionsutbetalningen till mindervärdets måltavla (eh… besynnerlig metafor). Bidragsfusksdebatten som vältrat omkring i media den senaste månaden är därför, som ni kanske förstår, en ganska utmanande historia. Har man inte själv sopat in stenen så prickar debatten om de omoraliska bidragsroffarna den rakt in i boet.

Bidragsfusket – Så blåser de Försäkringskassan på miljoner (Expressen), Bidragsfusket kostar samhället miljarder (SVT Nyheter), Södertälje jagar bidragsfusk och svarthyror (Aftonbladet). Nej, jag är inte fuskare, men det jag läser är ordet bidrag kopplat till ord som fusk, kostar, miljarder, jaga. Så funkar jag. Och jag tror inte jag är ensam. Bidrag har med fuskande att göra. Vad som bekymrar mig här är inte så mycket politiken som själva samtalet. Mellan media, politiker, försäkringskassehandläggare, vänner och bekanta. Vad vi väljer att säga. Hur vi säger det. Och om vi törs fråga.

I grund och botten tycker jag det är orimligt mycket väsen kring en ganska simpel fråga. Ingen vill att skattemedel försvinner och alla önskar att folk var ärliga. 18 miljarder försvinner i bidragsfusk varje år – himla dumt, se till att bura in skurkarna. Tänker jag när jag sitter i curlingboet och känner mig som en tjyv, och försöker påminna mig själv om att de allra flesta faktiskt inte fuskar. Att gå på bidrag är inte att fuska. Upprepar jag för mig själv, eftersom ingen annan gör det.

Och för att må lite bättre uppdaterar jag min kunskap om skattefusk: 40 miljarder skattekronor försvinner varje år, och det är de rikaste människorna som undanhåller i särklass mest. Ha! En av de värsta skattefuskarna lyckas undanhålla staten så mycket som 4 miljarder. Alltså en enskild person. Bidragsfuskarna framstår plötsligt som ficktjuvar. De skrämmande exemplen bakom de braskande löpsedlarna lyckas inte ens få ihop 200 000. Vilket såklart också är fel, men liksom – vad handlar det här gapandet egentligen om?

Foto av Skitterphoto pu00e5 Pexels.com

Min spaning är att det har att göra med något som man kanske inte riktigt törs säga ut i det politiskt korrekta Sverige. Något väldigt simpelt, välkänt och uttjatat. Typ att friska, hårt arbetande människor inte borde beskattas så högt bara för att lata och oärliga människor ska kunna hasa runt i foppatofflorna hela dagen. En klassiker med alla ord. Om alla diffusa psykospeciella åkommor som folk stoltserar med som bara är ett enda statsfinansierat stickande av offerkoftor. Det måste ju finnas vettiga program för att sätta koftorna i arbete igen, ingjuta lite jävlar anamma och få folk att göra rätt för sig. Det största problemet med bidrags-Sverige är inte fuskandet, utan att folk slår sig till ro med sina bidrag och blir för bekväma för att sluta upp med toffel-hasandet.

Det är en underton jag ofta känner av när bidragsfusksnasket hamnar på agendan. Ingen skulle få för sig att säga det men illa dolt stramande mungipor talar ofta ett annat språk än det som uttalas. Och kanske framför allt bristen på frågor. Att förfasa sig om bidragsfusk utan att på något vis beröra det faktum att någon i sällskapet (läs psykfallet) arbetar som heltidssnyltare känns (för psykfallet) nästan oförskämt. Det är som att tala om orimliga utbetalningar till rörelsehindrade utan att kännas vid att den man talar med sitter i rullstol. Typ. Det kanske bara är min position i curlingbanans måltavla som får mig att övertolka, men eftersom jag också kan komma på mina egna mungipor med att strama är jag ganska säker på att denna skepsis finns gentemot mig emellanåt. Och det är tillfällen när jag verkligen skulle önska att jag fick de outtalade frågorna (som jag tjatat om på olika sätt, men av någon anledning blir jag aldrig kvitt dem):

’Hur kan du vara sjuk egentligen, du som ser så pigg och glad ut?’

’Borde du inte kunna jobba deltid, du som skriver så mycket?

’Det tar väl emot för alla ibland – varför kan inte du också ta dig i kragen?’

Precis sådana frågor jag själv ställer mig när jag blir bekant med en annan sjukpensionär som verkar så himla mycket fräschare än jag. Det är inte konstigt att man undrar. Men det finns alltid en historia bakom och jag hatar mig själv när jag själv sätter en fördömande stämpel på mitt syskon i curlingboet utan att ge hen en chans att berätta. För det är precis vad jag själv vill göra. Svaret på frågorna är nämligen mycket enkla.

  1. Jag sparar mig till de tillfällen som bjuds. När jag inte är social vegeterar jag.
  2. Jag tar kraften när den kommer, nån timme här och där. Mejl, tidsplanering, möten och blanketter är jättesvårt. Alltså funkar inte lönearbetare.
  3. Min motivation är inte problemet, det är mitt batteri. Allting tar fyra gånger mer energi än det gjorde förut och jag kan inte vila mig bättre. Skitkonstigt, men så är det.

Skulle jag så gärna vilja säga, men när jag känner den där skeptiska luften runt ett samtal är det väldigt sällan någon som frågar.