Dan före dopparedan

Sådärja. Nu har jag diskat. Nog med julförberedelser.

Två värmeljus brinner och jag sitter i min ensamhet i köket med en kopp glögg. Imorgon kommer min dotter och plockar upp mig med bilen (jojo!) och så åker vi till min minstbrorsa och hans familj. Det blir mysigt. Men jag kan slå vad om att de inte har något änglahår.

Jag var elva-tolv någonting när julen förlorade barndomens tinder i ögonen. Vi brukade alltid ha änglahår om de elektriska ljusen på granen. Silvrigt, stickigt och säkert otroligt omiljövänligt. Det gjorde ljuset från granen luddigt och skapade en illusion av pepparkaksidyll, julkortsglitter, presentpappersmagi. En känsla av att julen fortfarande gick av stapeln i ett förr-i-tiden då brasorna dånade och snön stod meterhög upp mot husväggarna. En värld då man alldeles säkert kunde få syn på en grå liten tomte vid husknuten. Men den där julen när jag var elva-tolv någonting fanns inget änglahår kvar i kartongen med julgransprydnader.

När mor såg min panikartade blick störtade hon bums iväg till Ica-Väst för att köpa – för så gör alla goda mödrar när deras barn drabbas av julpanik. Men allt änglahår var slut och de alldeles för elektriska ljusen lyste kala. När julen var över lät jag min förlorade barnaglädje rinna ut i en rimmad dikt, som slutade med den ödesmättade raden: ”den här julen var utan änglahår”.

Dagen före är väl som ingenting annat en dag av hopplös förväntan. På barnen (som ska tindra), maten (som ska smaka), makan/en (som äntligen ska fatta att julen faktiskt inte blir till av sig själv). På frid och harmoni och gemyt och vad fan. Här borde jag ju skriva att ”man ska vara glad för det man har” och ”lyckan finns i det lilla” eller nåt sånt där. Och jag kanske kommer dit, jag vet inte. Men just nu sitter jag och ser framför mig alla jular som hänt sedan änglahåren försvann. Jag ser den hoppfulla 20-åringen som hängde hembakade och vackert glaserade pepparkakor i granen för att det skulle vara ”på riktigt”. Hon kämpade med att förbereda julmyset enligt konstens alla regler och blev så nervös att julklappsöppningen fick klaras av innan Kalle för att lätta på något av trycket… 30-åringen slet vidare för att det skulle bli gran och skinka och levande brasor och bestämde sig till sist för att inte förvänta sig någonting av sin partner som satt i soffan och hävdade att han ”inte behövde nåt annat än en fårfiol av karva mat ifrån”. Med barn, bonusbarn och diverse fristående kompisar blev jularna ändå roliga. 40-åringen bodde på den mest idylliska gård i den mest idylliska vinteridyll man kan föreställa sig och jularna blev bara större och gladare. Nu fanns hur mycket plats som helst för folk – släkt och vänner skockades och 40-åringen själv stod vid spisen och var det muntra, svettiga navet.

Jaa, och 50-åringen sitter som sagt i sin ensamhet och dricker glögg. Här finns inte tillstymmelse till julstök, inga vänner kommer invirvlande, stampar av sig snön och slår sig förväntansfulla ner i kökssoffan. Ingen ved och ingen eld och ingen vedspis heller. Om ett år ska jag flytta till en lägenhet på 38 kvm (vilket jag för övrigt är väldigt nöjd med) och så kommer en hel era att gå i graven. Var är alla barn som skulle springa runt mina fötter, var är allt kaos och alla drivor av presentpapper som jag skulle kasta in i brasan, var är det stora långbordet jag skulle ha i den stora salen? Livet ska ju, så har jag förstått det, bli mer och bättre. Man ska avancera, utöka sitt territorium. Skaffa fler kvadratmetrar och fler kakelugnar. En större sal där man får plats med ett ännu längre långbord. Och en julgran på tre meter.

Fast är det julgranar och kakelugnar jag pratar om? Hm. Jo. Jag ska inte sticka under stol med att jularna i idyllgården vad alldeles särskilt idylliska. Det går inte att komma ifrån att spraket från kakelugnar faktiskt sprider harmoni. Men den där intentionen att ”aldrig förvänta mig någonting” från min partner hade, när vi kommit till idyllgården, urartat. Det var en väldigt dum intention. Jag gick i spagat och brygga morgon middag kväll. På alla plan. Jag minns hur jag mitt i en av de snöiga, stjärntindrande julnätterna satt i den idylliska vedboden och grät så jag skalv över min övergivenhet. Medan gemytet slog klackarna i taket i huset bredvid. Jag kände mig så förfärligt ensam.

Det känner jag faktiskt inte nu, här i min ensamhet. Om jag tänker efter är jag rätt nöjd med att ha det så stilla och fridfullt. Ingen gran, knäckgegg och tjafs. Jag har det jag behöver och imorgon får jag gästa brorsans julekaos – med småungar och klappar och hela bidevippen. Det blir väldigt lagom.

Jag tror i alla fall att jag känner så. Och jag tror att stinget från de där svunna jularna handlar om min självbild mer än något annat. Att jag varit den där personen som stått mitt i, som folk dragits till, som haft kretsar runt sig. Nu är jag en egen liten måne som kan kretsa kring någon annans planet ibland. Och det är väl rätt bra? Jadå, ”lyckan finns i det lilla”, jojo. Det är väl bara det där att ord har värden kopplade till sig. Periferin är inte lika cool som centrum, och popularitet slår ensamhet.  Och visst kan det kosta på, men ”tristess” låter trots allt inte lika bra som lite traditionellt, moraliskt ”julstress”.

Vännen jag alltid kan sätta på – och stänga av

Jag vet inte om jag har gjort det tidigare, skrivit när jag faktiskt varit deprimerad. Det är jag väl i och för sig inte nu heller, inte sådär fullskaligt, episkt dyngdeprimerad. Men en vecka har passerat utan lust till annat än att titta på sånt jag redan tittat på och äta sånt jag inte redan ätit alldeles för mycket av. Idag kom jag upp först när en ängel ringde på dörren med Polly, lakritskolor och en söt liten flaska rom (att påsen med Polly var ämnad åt min dotter förstod jag först idag – vid åsynen av sötsaker har mitt nedstämda jag inte mycket förstånd). Det var vid halv fyra. Nu är hon snart sex och jag ligger i sängen och ser fram emot att det snart ska bli läggdags. Imorgon ska det nämligen bli bättre. Tänker jag, eftersom jag inte är episkt deprimerad. Jag slukar godiset och somnar snart, inbäddad av de välbekanta rösterna i Netflix-serien vars scener jag känner bättre än mitt eget förflutna…

Fem dagar senare:

… ja, där tog styrseln slut i hjärncellerna. Det går inte så bra att skriva när man är deprimerad får väl bli kontentan av detta experiment. Men nu mår jag bättre! Och börjar fundera på det där med TV-serier. Ett fenomen som kanske inte är helt begripligt för dem som danades till Hylands hörna och stängde luckorna för apparaten när programmet var slut. Jag antar att det här med att ”sätta på teven” fortfarande är ett giltigt uttryck för dem som har arbetstider att hålla sig till, men TV-seriernas tillgänglighet är trots allt giltig för oss alla. Och upplevelsen av mening och trygghet som de fiktiva liven skänker. Eller kan skänka. Somliga av oss. Ibland.

När jag sett avsnitt tjugotvå av säsong sex, och serien är slut, drabbas jag alltid av sorg. De vänner som följt mig så många veckor har övergivit mig, de har uttalat sina allra sista repliker och jag famlar i tomrummet. Tystnaden och mörkret intar Netflix-tablån och raderna av nya filmer och program framstår som ett obegripligt kaos av oberättade berättelser. Vart ska jag vända mig? Vilken av alla okända figurer på skärmen ska jag utse till min nya vapendragare, min förtrogna, min syster och fanbärare?

Särskilt kännbart blir detta när jag är deprimerad. Då är jag inte så bra på att skaffa nya kompisar när telefonen tystnar. Det tar sådan energi, och energi har jag ingen. Det säkraste är att återvända till någon man redan känner. Någon som man vet inte säger nej. Alltså bläddrar jag ner till rubriken ”Titta igen” och letar upp någon av serierna jag redan sett. Tre-fyra gånger. Jag rättar till kuddarna i sängen och trycker igång S1E1 (season one, episode one). Känslan av skam är naturligtvis ofrånkomlig och liknar den jag får när jag stoppar ner handen i Polly-påsen (som egentligen är min dotters). Jag tänker att vissa människor aldrig ens läser om samma bok – och jag sätter just igång New Girl för fjärde gången.

Jag älskar New Girl. När jag mår piss är New Girl min intimaste kamrat. Jag bär med mig henne från soffan till köket och toaletten. Berättelsen om Jess, Nick, Schmidt och Winston binder ihop min trista tillvaro med en tråd som, även om den inte är min, är röd. När ingen boendestödjare besöker mig får New Girl stå på köksbordet och sällskapa med mig när jag lagar risotto. Jag plockar fram lök ur kylen, hämtar skärbräda och kniv och behöver bara kasta ett öga på skärmen – jag vet ju precis hur New Girl reagerar när Nick bjuder henne på rutten fisk på Thanksgiving (= hon mumsar förtjust för att göra Nick glad och drabbas sedan av magsjuka och delirium).

Jag älskar New Girl och hatar att jag älskar New Girl. Det finns ju så många filmer jag inte sett, så många böcker jag aldrig läst. Så mycket KVALITET. Så mycket KULTUR. Musik lyssnar jag inte heller på. Tack och lov finns i alla fall inga konserter och föreställningar att missa just nu. Jag kanske helt enkelt inte är en kultiverad person? Kanske behöver man inte vara kultiverad?

Nej det behöver man naturligtvis inte. I mitt fall handlar det egentligen mest om lättja och oföretagsamhet. De stora kulturupplevelserna har jag oftast fått när någon tagit mig i hampan eller satt en biljett i handen på mig. Eller bara lagt på en platta. Öppnat ett rum. Hjälpt mig stänga av. Utmätt ett stycke tid åt mig då jag bara ska ta in. Då kan det bli stort, ödesmättat, gastkramande, tindrande vackert. Men jag kommer sällan dit på egen hand. Att sätta sig vid pianot är en annan sak. Det står ju där. Två steg bort. Och fingrarna har jag ju liksom redan med mig. Så kanske handlar det om att hitta vägen till det där som i den kultiverade världens förståelse är meningsfullt. Som alltså inte är New Girl.

Fast… hur kommer det sig att jag älskar den där outhärdligt käcka, pinsamt spontana flick-kvinnan i prickiga klänningar som gör allt för sina bisarra vänner? Hon som inte ens utmanar könsstereotyperna och inte ger en enda vass gliring till världens makthavare.

Hm. Ja, till att börja med är New Girl naturligtvis fenomenalt ångestdämpande. Hon bryter tystnaden när den blir för öronbedövande och istället för att ställa de svåra frågorna serverar hon besynnerliga lösningar på skruvade livsproblem. Dessutom finns hon alltid vid min sida. Jag behöver aldrig ringa henne och stämma träff, jag behöver inte ens klä på mig eller kamma håret och hon har inga förväntningar på att jag ska finnas till för henne. Jag kan avbryta henne med en knapptryckning om jag tröttnar. Men det som är väsentligast handlar om kronologi. Hon hjälper mig att skapa en känsla av tidsförlopp i en tillvaro som saknar förmiddagsfika, onsdagsmöte, fredagsmys och jullov. Sjukpensionären är ju ständig timvikarie – hon lever i ständigt hoppfull beredskap att rycka in när orken och sinnestillståndet tillfälligtvis tillåter. Det behövs någonting som binder ihop.

Sist men inte minst är New Girls existentiella approach väsensskild från min. Vrickat vederkvickande annorlunda. Jag är en sådan som svettas valen och kvalen i min obäddade säng, som ständigt vänder och vrider på livets dilemman med mina vänner och som skriver inträngande och djupa (?) texter på min blogg. Och New Girl? Hur hanterar hon livsfrågorna?

  • Rädslan: Hon bygger koja i vardagsrummet.
  • Människovärdet: Hon bjuder sin snuskiga vicevärd på middag.
  • Ensamheten: Hon leker sprinttävling med sig själv i hallen.
  • Döden: Hon får trafikböter när hon tvärnitar för en gråsparv.
  • Kärleken: Hon hjälper sin olyckliga förälskelse ut ur lekhuset.

Påtagligt och vänskapligt skrattretande. Varje avsnitt är i själva verket ett gestaltande av människans tillkortakommanden och pinsamma försök att lösa dem, paketerat i 22 hanterbara minuter. En flykt från verkligheten helt i avsaknad av Benzodiapeziner – precis som Brecht, Beckett och Bizet. Eller, om vi vill hålla fast vid det kultiverade spåret: en medvandring mitt i verkligheten.

Blä, det lät krystat. Men typ något sådant. I vilket fall som helst tycker jag vi ska sluta upp att samveta oss för att vi tittar på, läser, lyssnar på sådant vi tror är dåligt. Mår vi bra av att göra det är det förmodligen ganska bra också. För oss i alla fall.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.