Varför just jag??

Varför skulle just jag drabbas? Är en väldigt fånig fråga. Varför skulle just du inte drabbas? Borde det ha varit just någon annan? Nej, jag ägnar mig hellre åt konstruktiva frågor som: Är det mitt fel? Borde jag skämmas?

Hm. Jag tänker såhär: offer blir du just för att du drabbas av någonting. Du blir ett offer när du råkar ut för omständigheter som gjorde dig illa och som du inte kunde rå för. Du fick halsfluss och missade klassfesten. Du körde av vägen och blev förlamad. Du blev mobbad, gick in i väggen, blev misshandlad, bedragen, arbetslös, sjuk eller våldtagen.

Jamen vadå? Du borde kanske inte ha gått så lättklädd hem från festen. Du borde ha skilt dig innan han spöade skiten ur dig. Tränat bort trivselvikten innan hon gick bakom din rygg. Jobbat hårdare, satt ner foten, aktat dig, älskat dig, skärpt dig, ätit bättre, ätit mindre, tagit ut svängarna, skaffat dig disciplin, levt i nuet och satt på dubbdäck. Och så blev det såhär! Det hade du väl kunnat räkna ut!

Tough luck! Back in the saddle! Det är du som skapar din framtid!

Nej. Nejnejnej. NEJ. Det var inte ditt fel att du blev våldtagen. Och ingen kan skapa sin framtid. Inte så länge världen är skapt som den är. Förutsättningarna är hopplöst ojämlika och verkligheten oförutsägbar, så ser naturlagarna ut och de är konstanta. Ingen har kontroll. Det bara är så. Även om jag kör nyktert och laglydigt kan jag råka ut för en fartdåre. Jag kan inte ens förutse hur min tur till Hemköp kommer se ut. Jag kan halka och bryta benet, träffa min tillkommande eller bli rov för en seriemördare. Hur skulle jag då kunna kontrollera min promenad mot döden? Jag säger som Strindberg: det är synd om människan. Vi är alla offer i en grym värld och livet är orättvist…

Åtminstone det senare är odiskutabelt sant.

Många som slås av lyckan förtjänar den inte, andra ger sitt allt men kommer ändå aldrig fram. Att det finns ett antal föredömliga förebilder som lyckas vända katastrofen till framgång bevisar ingenting – alla talangfulla som kämpar och misslyckas styrker ändå tesen. Du måste ha massor med tur och jävligt goda kontakter om du ska ta dig från slummen till Buckingham Palace. Även om du är ett genialiskt bombnedslag.

Fast… är inte de flesta olyckor sådana som vi faktiskt kan rå för? Tänk om jag bara… Varför gjorde jag inte… Jag borde aldrig ha… Som om det fanns en skuggversion av oss, en parallell dimension där vi gjorde precis rätt i precis rätt stund. Tyvärr finns det ju inte några parallella varianter i den här verkligheten – just precis här finns bara den här världen där du gjorde precis som du gjorde. Eller som du valde att inte göra, eftersom du var du och då var då.

Foto av Anna Tarazevich pu00e5 Pexels.com

Den som har tillräckligt med självförtroende och kompetens kan naturligtvis bestämma rent generellt vad den ska göra av sina möjligheter, små eller stora. Du kan, om du har tillräcklig insikt i finansmarknaden, förvalta ditt pund. Skydda dina tillgångar. Stoppa i madrassen eller investera. Du kan välja mellan soffa, träningscykel och självförsvar; mellan hängslen, livrem, hjälm och bikini. Du kan bädda för en uppsägning genom att missköta ditt arbete, förbereda hjärtattacken med ostbrickor och vin. Så det är klart att du kan påverka din framtid, och för vissa motgångar har man framför allt sig själv att skylla. Framför allt har andra det. Sig själva att skylla (för då slipper säkert jag som är så duktig).

Men ingen kan välja sitt pund, själva utgångspunkten i ekvationen. Och ingen kan välja bort de händelser som kantstöter myntet under resans gång. Du har vad du en gång fick och du förlorar det som tas ifrån dig. Du kan inte välja om det ska bli cancer eller hjärtattack. Eller när. Det bara händer. Och ingen livscoach i världen kan skydda dig från det. Kanske kan man se det som någon slags ekvation:

  • UTGÅNGSPUNKTEN. Det pund du är givet kan du inte förändra.
  • SAMMANHANGET. Du har, skaffar eller saknar stöd.
  • LEVANDET. Du förvaltar ditt pund eller missköter det.
  • OLYCKAN. Du blir ett offer för något du inte rår för.
  • HANTERANDET. I den mån ditt pund räcker till tar du dig upp igen.

Utgångspunkten är som en grundplåt, placerad i din fond av miljöer och kontakter. Dessa ger ditt kapital mer eller mindre goda möjligheter att växa, vilket ökar eller minskar dina resurser att överleva de katastrofer du möter i livet. Olyckan i sig står bortom din kontroll. Typ något sådant…? Låter jag tvärsäker är det bara för att det är så roligt att låta tvärsäker. En sak är i alla fall bombis: livet är orättvist och talangerna ojämlikt fördelade. Det enda som är någorlunda jämnt fördelat är olyckan. Åtminstone i meningen att det är lika (o)sannolikt att du drabbas av katastrofen som att din granne Gunnar gör det (varför skulle just han drabbas?). Sexikoner och Nobelpristagare kan också bli offer för omständigheter som gör dem illa och som de inte kan rå för. De har alldeles säkert bantat, plastikopererat och svettats långa timmar i laboratoriet för att nå sina framgångar, men när det gäller olyckan kan de skapa sin framtid lika lite som du.

Detta var del två av min Offer-exposé (se föregående inlägg) som handlade mest om SKULD och RÄTTVISA.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

En ordentlig titt över axeln

Jag är ett offer. Min sjukdom har ju slukat ett decennium av kreativitet och lust, den har halshuggit min karriär och satt mig på fattighuset. Det är ingen tävling – alla kan inte vara lika storslagna i sitt lidande som jag. Du kanske aldrig någonsin har fått iklä dig offerrollen, men du är värdefull ändå. Offerskap är inte något du kan prestera, men oroa dig inte – du kommer också att bli utsatt för livets jävligheter en dag. Jag lovar!

Det konstiga är att de flesta, trots offerskapets ära och glans, inte vill vara några offer. Till skillnad från misslyckandets modetrend är det ännu inte särskilt inne att vara ett offer. Träffar du på ett offer tänker du givetvis på misslyckande, men inte på heroisk återupprättelse. Att bli ett offer är ett oestetiskt misslyckande. Ser inte bra ut i ditt CV. Dessutom är det omoraliskt. Offret utstrålar stagnation och varför-får-inte-jag-vara-med-och-leka. Det representerar en generell buhu-inställning till livet. Eller?

I vissa sammanhang har offersnacket blivit en politisk fråga. Det har tydligen med identitetspolitikatt göra, vilket jag inte vet någonting om (jag har alldeles nyss börjat orka med nyheter igen), men jag tänker vara med och tycka ändå! Om jag fattat saken rätt handlar identitetspolitiken om att vända sig till grupper som det är synd om. Sådana som definieras av utmaningar som andra medborgare inte har. Säg kvinnor, invandrare, rullstolsburna, fattiga, transexuella. Kritikerna menar att detta skaparen offermentalitet som cementerar utanförskap istället för att leda till positiv förändring. Psykfall ska inte ses som psykfall utan som individer med talanger och tillgångar som alla andra.

Det tycker jag är dumt. Psykfall har inga talanger, det kan bara personer ha. Psykfall har problem, det är därför de har bevärdigats med titeln. Vid sidan om den får de gärna ha vilka begåvningar och förmågor de vill. (Mer om detta i ett senare kapitel.) Det påminner mig om en ögonöppnande övning jag deltog i under en fortbildning på min förra arbetsplats. En sådan övning som plötsligt gör det man redan vet mycket tydligare.

Övningen är som ett slags rollspel, alla tilldelades en identitet med grovt tillyxade karaktärsdrag: äldre kvinna i rullstol, medelålders svenne i chefsposition, ensamkommande flyktingbarn, outbildade tjej med tre barn, homosexuell man i sjuttioårsåldern – ja, ni fattar. När vi fått våra roller ställdes vi upp på led vid ena väggen av rummet och fortbildaren beskrev sedan olika situationer. Gå till bibliotek vars entré saknar rullstolsramp, Begära löneökning, Hålla sin partner i hand på stan, Fylla i blanketter på Försäkringskassan, och så vidare. Sedan fick vi ta ett steg framåt för varje situation som vi, i vår tilldelade identitet, upplevde som oproblematisk. Kändes situationen som en utmaning skulle vi stå kvar där vi stod. Enkelt och banalt. Och alla fattar på förhand poängen.

När övningen var över var gruppen helt förväntat utspridd över rummet. Vissa stod med näsan mot den motsatta väggen, några hade knappt tagit ett steg och resten befann sig däremellan. Men det övningen belyser är inteatt det finns en stratifiering utan att de som står längst fram inte har en aning om det. De har helheten bakom sig. I själva verket är det de som står allra längst bak som har bäst koll. De ser alla positioner de inte själva nått fram till, de har gradskalan helt klar för sig. Uteliggare, transexuella och ensamstående flyktingbarn vet alltså bättre än de flesta var det saknas rullstolsramper (mentala och andra).

Vilket innebär att friska, välutbildade, svenska medelklassmän inte borde vara politiker, för de har ingen susning om vad de har bakom ryggen. De borde faktiskt inte uttala sig om verkligheten överhuvudtaget.

Foto av Anna Shvets pu00e5 Pexels.com

Nä, jag skojar. Om de tar sig en ordentlig titt över axeln en gång om dan kan de väl få vara med.

Fast för mig är offerfrågan egentligen inte politisk utan existentiell. Det handlar mer om erfarenheter än principer. Jag tror inte att offerskapet till fullo kan begripas av den som inte vill umgås med frågor om sin skuld, sin identitet, sitt ansvar och sin medkänsla (ord som måste uttalas med det gravitas bara existentiella dilemman förtjänar…).

Men jag har full förståelse för att vanliga arbetsdugliga dödliga inte hinner med sådant finlir, så jag bestämde mig för att ta på mig uppgiften. Att frottera sig med existensens gåtor är ju en mycket lämplig arbetsträning för understimulerade docenter, särskilt om de inte drar sig för att grotta ner sig i sitt eget storstilade offerskap. Som vanligt hade jag bara ett knappt hum om vad jag ville säga när jag började skriva och ämnet svällde ut på ett okontrollerat sätt. För att ge er mer proportionerliga tuggor blir det därför en liten följetong! Yey!

Nästa inlägg: Det är säkert mitt fel alltihop…


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.