En ordentlig titt över axeln

Jag är ett offer. Min sjukdom har ju slukat ett decennium av kreativitet och lust, den har halshuggit min karriär och satt mig på fattighuset. Det är ingen tävling – alla kan inte vara lika storslagna i sitt lidande som jag. Du kanske aldrig någonsin har fått iklä dig offerrollen, men du är värdefull ändå. Offerskap är inte något du kan prestera, men oroa dig inte – du kommer också att bli utsatt för livets jävligheter en dag. Jag lovar!

Det konstiga är att de flesta, trots offerskapets ära och glans, inte vill vara några offer. Till skillnad från misslyckandets modetrend är det ännu inte särskilt inne att vara ett offer. Träffar du på ett offer tänker du givetvis på misslyckande, men inte på heroisk återupprättelse. Att bli ett offer är ett oestetiskt misslyckande. Ser inte bra ut i ditt CV. Dessutom är det omoraliskt. Offret utstrålar stagnation och varför-får-inte-jag-vara-med-och-leka. Det representerar en generell buhu-inställning till livet. Eller?

I vissa sammanhang har offersnacket blivit en politisk fråga. Det har tydligen med identitetspolitikatt göra, vilket jag inte vet någonting om (jag har alldeles nyss börjat orka med nyheter igen), men jag tänker vara med och tycka ändå! Om jag fattat saken rätt handlar identitetspolitiken om att vända sig till grupper som det är synd om. Sådana som definieras av utmaningar som andra medborgare inte har. Säg kvinnor, invandrare, rullstolsburna, fattiga, transexuella. Kritikerna menar att detta skaparen offermentalitet som cementerar utanförskap istället för att leda till positiv förändring. Psykfall ska inte ses som psykfall utan som individer med talanger och tillgångar som alla andra.

Det tycker jag är dumt. Psykfall har inga talanger, det kan bara personer ha. Psykfall har problem, det är därför de har bevärdigats med titeln. Vid sidan om den får de gärna ha vilka begåvningar och förmågor de vill. (Mer om detta i ett senare kapitel.) Det påminner mig om en ögonöppnande övning jag deltog i under en fortbildning på min förra arbetsplats. En sådan övning som plötsligt gör det man redan vet mycket tydligare.

Övningen är som ett slags rollspel, alla tilldelades en identitet med grovt tillyxade karaktärsdrag: äldre kvinna i rullstol, medelålders svenne i chefsposition, ensamkommande flyktingbarn, outbildade tjej med tre barn, homosexuell man i sjuttioårsåldern – ja, ni fattar. När vi fått våra roller ställdes vi upp på led vid ena väggen av rummet och fortbildaren beskrev sedan olika situationer. Gå till bibliotek vars entré saknar rullstolsramp, Begära löneökning, Hålla sin partner i hand på stan, Fylla i blanketter på Försäkringskassan, och så vidare. Sedan fick vi ta ett steg framåt för varje situation som vi, i vår tilldelade identitet, upplevde som oproblematisk. Kändes situationen som en utmaning skulle vi stå kvar där vi stod. Enkelt och banalt. Och alla fattar på förhand poängen.

När övningen var över var gruppen helt förväntat utspridd över rummet. Vissa stod med näsan mot den motsatta väggen, några hade knappt tagit ett steg och resten befann sig däremellan. Men det övningen belyser är inteatt det finns en stratifiering utan att de som står längst fram inte har en aning om det. De har helheten bakom sig. I själva verket är det de som står allra längst bak som har bäst koll. De ser alla positioner de inte själva nått fram till, de har gradskalan helt klar för sig. Uteliggare, transexuella och ensamstående flyktingbarn vet alltså bättre än de flesta var det saknas rullstolsramper (mentala och andra).

Vilket innebär att friska, välutbildade, svenska medelklassmän inte borde vara politiker, för de har ingen susning om vad de har bakom ryggen. De borde faktiskt inte uttala sig om verkligheten överhuvudtaget.

Foto av Anna Shvets pu00e5 Pexels.com

Nä, jag skojar. Om de tar sig en ordentlig titt över axeln en gång om dan kan de väl få vara med.

Fast för mig är offerfrågan egentligen inte politisk utan existentiell. Det handlar mer om erfarenheter än principer. Jag tror inte att offerskapet till fullo kan begripas av den som inte vill umgås med frågor om sin skuld, sin identitet, sitt ansvar och sin medkänsla (ord som måste uttalas med det gravitas bara existentiella dilemman förtjänar…).

Men jag har full förståelse för att vanliga arbetsdugliga dödliga inte hinner med sådant finlir, så jag bestämde mig för att ta på mig uppgiften. Att frottera sig med existensens gåtor är ju en mycket lämplig arbetsträning för understimulerade docenter, särskilt om de inte drar sig för att grotta ner sig i sitt eget storstilade offerskap. Som vanligt hade jag bara ett knappt hum om vad jag ville säga när jag började skriva och ämnet svällde ut på ett okontrollerat sätt. För att ge er mer proportionerliga tuggor blir det därför en liten följetong! Yey!

Nästa inlägg: Det är säkert mitt fel alltihop…


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

3 reaktioner till “En ordentlig titt över axeln

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s