Dina mörkaste begär

Har du sett serien ”Lucifer”? Konceptet är att Djävulen tagit semester från sin dysfunktionella familj och hamnat i Los Angeles (var annars?). Han lever helt öppet som Djävulen, säger att han kommer från Helvetet och skryter om sin odödlighet. Det är inget problem eftersom ingen tror honom. Folk ser bara en odräglig, sexig jävel i Armanikostym. Det ingen undkommer är dock hans magnetiska blick. När han spänner ögonen i dig och frågar, med sin förföriska brittiska accent, ”what is your deepest darkest desire” kan du bara inte motstå. Du avslöjar dina hemligaste drömmar, oavsett om de handlar om att bli president, öppna kattpensionat eller mörda din granne. Ingen kan stå emot – och vem skulle egentligen vilja? Att bara för ett ögonblick bli föremål för denna djävuls uppmärksamhet toppar genansen i att bli avslöjad, många gånger om.

Min dotter och jag är pinsamt besatta av denna fåniga serie. Häromdagen frågade jag henne vilket som var hennes djupaste begär och ganska snabbt hade hon ett generande svar redo. En hopplöst omöjlig längtan. En påminnelse om det barnsliga hoppet om perfektion och odödlighet. En ganska underhållande fantasi.

Så vilket var mitt begär? Jag grunnade. Spejade djupt in i själens mörker. Letade efter dörrar in till mina mest orealistiska fantasier. Och hittade ingenting. Det kunde ju inte vara möjligt. Jag blundade och ägnade mig åt en stunds mental krystning, men nej. Det ekade tomt och mörkt.

Jag tappade för ett ögonblick fotfästet – jag, som ständigt plågar vännerna med mina bisarra drömmar. Som med lätthet slänger ur mig de galnaste associationerna och kan bli full och galen trots att jag inte druckit en droppe. Fantasifärdighet är ju mitt andra modersmål! För att inte tala om min förmåga att veckla ut och in på mig själv vid de mest olämpliga tillfällen. Att uttala mina innersta begär borde vara en barnlek.

Men någon hade släckt lampan innanför skallbenet. Och efter en stund insåg jag att det var jag själv som gjort det. Jag har ju som ni vet pensionerat mitt hopp.

Ett begär glimmar trots allt till ibland, men när det väcks kommer alltid en uppflammande bitterhet i släptåg. Det är naturligtvis begäret efter hälsa. Min fråga är vad man gör med en sådan längtan om prognosen inte är så god. Jag har, efter en massa turer, till sist fått påbörja en utredning för ME/CFS och allt lutar mot att jag faktiskt har den sjukdomen. Och om det stämmer kommer jag sannolikt aldrig tillfriskna. Sjukdomen är kronisk och oftast blir man bara sämre. Det är trist, och det gör liksom att jag hellre satsar energi på att må bra än att bli frisk. Begäret domnar bort.

Just nu definierar ohälsan mina gränser, och inom ramen för de gränserna har jag inga begär. Dåliga dagar är sängen mitt livsrum och goda dagar kan jag skriva bloggtexter och dessutom laga middag. Men när jag är hänvisad till min obäddade bädd begär jag ingenting annat än att kunna umgås med Lucifer en stund. Bara jag inte låter hans sammetsblick ta sig ut ur datorn. Frågan om mina begär gör mig mest trött. Jovisst. Jag minns njutningen i att susa nerför skidbacken när granarna är tunga av snöklasar. Jag minns lättheten i att sätta sig på ett tåg och kliva ut i en främmande stad i ett främmande land. Det är goda minnen. Men där och då, i sängen med Lucifer, vill jag ju faktiskt varken åka skidor eller tåg. Det skulle vara alldeles förfärligt. Kroppen skriker vid blotta tanken.

Kära fru Frågespalt,

Jag är rätt sjuk och orkar inte så mycket. Det är tråkigt, men jag mår ganska bra. Jag spelar piano och umgås med vänner. Men jag kommer nog inte bli så värst mycket friskare och orkar inte längta. Är det dumt?

Tacksam för svar,
Utmattat Psykfall