Dina mörkaste begär

Har du sett serien ”Lucifer”? Konceptet är att Djävulen tagit semester från sin dysfunktionella familj och hamnat i Los Angeles (var annars?). Han lever helt öppet som Djävulen, säger att han kommer från Helvetet och skryter om sin odödlighet. Det är inget problem eftersom ingen tror honom. Folk ser bara en odräglig, sexig jävel i Armanikostym. Det ingen undkommer är dock hans magnetiska blick. När han spänner ögonen i dig och frågar, med sin förföriska brittiska accent, ”what is your deepest darkest desire” kan du bara inte motstå. Du avslöjar dina hemligaste drömmar, oavsett om de handlar om att bli president, öppna kattpensionat eller mörda din granne. Ingen kan stå emot – och vem skulle egentligen vilja? Att bara för ett ögonblick bli föremål för denna djävuls uppmärksamhet toppar genansen i att bli avslöjad, många gånger om.

Min dotter och jag är pinsamt besatta av denna fåniga serie. Häromdagen frågade jag henne vilket som var hennes djupaste begär och ganska snabbt hade hon ett generande svar redo. En hopplöst omöjlig längtan. En påminnelse om det barnsliga hoppet om perfektion och odödlighet. En ganska underhållande fantasi.

Så vilket var mitt begär? Jag grunnade. Spejade djupt in i själens mörker. Letade efter dörrar in till mina mest orealistiska fantasier. Och hittade ingenting. Det kunde ju inte vara möjligt. Jag blundade och ägnade mig åt en stunds mental krystning, men nej. Det ekade tomt och mörkt.

Jag tappade för ett ögonblick fotfästet – jag, som ständigt plågar vännerna med mina bisarra drömmar. Som med lätthet slänger ur mig de galnaste associationerna och kan bli full och galen trots att jag inte druckit en droppe. Fantasifärdighet är ju mitt andra modersmål! För att inte tala om min förmåga att veckla ut och in på mig själv vid de mest olämpliga tillfällen. Att uttala mina innersta begär borde vara en barnlek.

Men någon hade släckt lampan innanför skallbenet. Och efter en stund insåg jag att det var jag själv som gjort det. Jag har ju som ni vet pensionerat mitt hopp.

Ett begär glimmar trots allt till ibland, men när det väcks kommer alltid en uppflammande bitterhet i släptåg. Det är naturligtvis begäret efter hälsa. Min fråga är vad man gör med en sådan längtan om prognosen inte är så god. Jag har, efter en massa turer, till sist fått påbörja en utredning för ME/CFS och allt lutar mot att jag faktiskt har den sjukdomen. Och om det stämmer kommer jag sannolikt aldrig tillfriskna. Sjukdomen är kronisk och oftast blir man bara sämre. Det är trist, och det gör liksom att jag hellre satsar energi på att må bra än att bli frisk. Begäret domnar bort.

Just nu definierar ohälsan mina gränser, och inom ramen för de gränserna har jag inga begär. Dåliga dagar är sängen mitt livsrum och goda dagar kan jag skriva bloggtexter och dessutom laga middag. Men när jag är hänvisad till min obäddade bädd begär jag ingenting annat än att kunna umgås med Lucifer en stund. Bara jag inte låter hans sammetsblick ta sig ut ur datorn. Frågan om mina begär gör mig mest trött. Jovisst. Jag minns njutningen i att susa nerför skidbacken när granarna är tunga av snöklasar. Jag minns lättheten i att sätta sig på ett tåg och kliva ut i en främmande stad i ett främmande land. Det är goda minnen. Men där och då, i sängen med Lucifer, vill jag ju faktiskt varken åka skidor eller tåg. Det skulle vara alldeles förfärligt. Kroppen skriker vid blotta tanken.

Kära fru Frågespalt,

Jag är rätt sjuk och orkar inte så mycket. Det är tråkigt, men jag mår ganska bra. Jag spelar piano och umgås med vänner. Men jag kommer nog inte bli så värst mycket friskare och orkar inte längta. Är det dumt?

Tacksam för svar,
Utmattat Psykfall

8 reaktioner till “Dina mörkaste begär

  1. Hej.
    Jag har läst på om din sjukdom, och den får mig att bli nästan illamående.
    Det är enastående vad du ändå uppnått i ditt liv, det är få förunnat.
    Men det är ändå tur att du verkar ha goda vänner som stöttar dig i detta.
    Kram från Ylva Forsberg.

    Skaffa Outlook för Android
    ________________________________

    Gillad av 1 person

    1. Tack Ylva! Det är så viktigt att få den typ av respons som du ger. Nästan alla som drabbats av ME upplever skepsis och motstånd från omgivningen – inte minst från vården. Då är det skönt att höra att någon tar sig tid att ta reda på vad det faktiskt handlar om. Tack!

      Gilla

  2. Å Maria! Jag är ledsen för att du fått ME/CFS även om det på sätt och vis kanske är skönt att få en diagnos. Jag har också ME/CFS. Det tog så lång tid innan jag fick diagnosen, så tyvärr har jag hunnit bli ganska dålig. Jag lyssnade på läkare och alla andra i min omgivning som sa att jag måste röra på mig och träna. Eftersom träning som leder till överansträngning gör att sjukdomen förvärras så har det gjort att jag nu sitter i rullstol och att jag knappt klarar något umgänge alls.
    Så mitt tips till dig är att absolut inte överanstränga dig, varken fysiskt eller mentalt när du väntar på att få diagnosen för att inte bli sämre. Det är oerhört svårt, men det är det värt. När/om du får diagnosen kommer du att få hjälp med att hitta din ”takt”.
    Det finns också bra grupper på fb för sjuka och anhöriga där folk delar med sig av tips och erfarenheter.
    Karin Alvtegen har skrivit en bok som heter ”Osynligt sjuk” som är jättebra. Den kan man låna som ljudbok på biblioteket.
    Du får gärna höra av dig om du har frågor eller funderingar.

    Varma hälsningar i hösttider!
    Ann

    Ps. Jag älskar också Lucifer! 😍

    Gillad av 1 person

    1. Så hemskt att höra Ann! Det är så upprörande – att vården inte har vett att LYSSNA IN och FÖLJA UPP hur deras åtgärder faktiskt fungerar. Överläkaren jag träffade när jag var inlagd senast sade att han ”inte trodde” på ”det där med min trötthet”. Han föreslog att jag skulle gå på ett spinningpass. Jag höll på att klippa till honom!

      Det låter som att du är mycket mer illa däran än vad jag är och jag antar att behoven är lite olika i olika skeden. Jag har hittills undvikit patientgrupper och liknande eftersom jag vill spara den energi jag har till sånt jag tycker är roligt. Sånt som gör mig till mig snarare än till diagnosen. Men kanske kommer mitt behov förändras.

      Det är jätteviktigt att berättelser om ME-CFS-patienter kommer ut för att läkare och vanligt folk ska förstå hur allvarlig sjukdomen är. Jag har läst Alvtegens bok och förstår att den fyller ett tomrum. Men precis som med andra skildringar gjorde den mig mest deprimerad och rädd. Sanningen är obehaglig men om det går skulle jag faktiskt vilja skriva en egen bok om utmattning – med lite mer galghumor och livsglädje…

      Att inte överanstränga sig är svårt, som du vet. Just nu håller jag på och flyttar – ensamstående utan bil. Min dotter är en klippa men ibland känns bara planerandet oöverstigligt. Jag tror att jag måste skjuta på utredningen till efteråt. Bara ta sig in till Stockholm fem gånger på några månader är ju en pärs (håller precis på och återhämtar mig från första besöket för en vecka sedan…). Ja, du vet hur det är.

      I vilket fall som helst: du är en hjälte, glöm inte det! Varje dag du tar dig an, varje glädje du orkar känna är en bedrift större än den de flesta ställs inför. Du ska vara STOLT över att vara den du är!

      Varma kramar

      Gilla

      1. Hej igen Maria!
        Ja, det finns tyvärr alltför många okunniga och/eller ignoranta läkare. Jag känner precis igen känslan att vilja klippa till dem. En var jag faktiskt tvungen att anmäla till patientnämnden för att han behandlade mig så illa.

        Jag vet inte om du kommer ihåg, men för några år sedan skrev jag till dig om att jag hade börjat på en bok om utmattning, som har glimten i ögat. Den blev aldrig klar eftersom jag blev sämre och inte orkade. Men du får jättegärna höra av dig om du vill, så kan jag dela med mig av det jag skrev. Jag tror nämligen också att människor behöver en bok om allvarliga tankar och upplevelser som presenteras med lite humor. Vi behöver kunna le åt eländet. 🤪😊

        Kram!

        Gillad av 1 person

  3. Starkt att läsa detta. Att ha släckt ner sina begär. Detta är väl också eftersträvansvärt i många religioner. Och att släppa sitt ego mer vore inte så dumt…

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s